N-Liners

1929712_12111099749_4188_n 1929712_12111104749_4649_n 1929712_12111109749_5145_n 1929889_16021649749_737_n 1929889_16021654749_1047_n 1929889_16021659749_1344_n 1929889_16021664749_1656_n 1929889_16023159749_4872_n 1929889_16023164749_5228_n 1929889_16023174749_5803_n 1929889_16023179749_6096_n 1929889_16023189749_6674_n 1929889_16023194749_6954_n 1929889_16023199749_7241_n 1929889_16023204749_7530_n 1929889_16023209749_7819_n 1923849_30625134752_5132_n 1923849_30625149752_6292_n 1923849_30625154752_6785_n 1923849_30626474752_2512_n 1923849_30626479752_2895_n 1923849_30626484752_3219_n 1930018_30625819752_1598_n 1930018_30625824752_2391_n 1930018_30625829752_2883_n
47909_10150089763898572_628753_n 59218_10150089764043572_5087858_n 60153_10150089763953572_5771947_n 61499_10150089764103572_5199242_n 61638_10150089763833572_5624051_n
N-Liners

Uppsala  1975-1981 (Foto: Jan Sandred – Petter Eklund – Norrtäljefoto: Micke Grann)

Medlemmar:
David Nordfors: Sång / Orgel
Jacob Höglund: Trummor
Johan Höglund: Gitarr
Jan Sandred: Bas
Petter Eklund: Gitarr / Sång

Historik:
Som namnet antyder var N-Liners gymnasisespolingar och gick tillsammans på Naturvetenskapliga linjen på Katedralskolan i Uppsala. Fyra av dem – David Nordfors (sång), Johan Höglund (gitarr), Jan Sandred (bas) och Jacob Höglund (trummor) – hade harvat i flera år under olika namn (bland annat Hultakus Underground Quartet) och försökt sig på olika musikstilar, allt från synfonirock till föregivet seriösa avantgarde-övningar.

1977 anslöt sig gitarristen Petter Eklund och i tidens anda sadlade de om till punk. Livedebuten skedde på en kursgård ute på vischan utanför Uppsala, där hotfulla raggare gick runt och muttrade över punkslynglarna från stan. Imagemässigt var dock N-Liners rätt ironiska och drev även med punkstilen.

En egenproducerad debut-EP kom i slutet ab 1978 och representerade inte riktigt gruppen som den lät på scen. Istället dominerades skivan av trummisen Jacobs malande trumspel och rättänkande texter fyllda av slängar åt raggare, disco och proggare.

Vändpunkten kom 1979 när Petter återkom från en Londonresa fylls av nya intryck. Han klev fram i rampljuset och sångmikrofonen medan David tog över orgeln. Nu blev den vinnande melodin istället Petters energiska och infallsrika låtar, starkt inspirerade av XTC:s första två plattor-

De blev snabbt mycket populära i hemstaden och fick en stor hängiven beundrarskara som följde dem var de än spelade i Uppsala- Även Musikverket i Stockholm och diverse utsocknes platser erövrades.

De fick låtarna ”Återfall i farten” och ”Miljonär” på ”018/Tio Grupper”, och även Stranded Rekords föll för dem. D två låtarna ”Nytt ljus” och ”Vill du bli min soldat?” på samlingen ”Pop-Job” var en försmak inför en tänkt LP-inspelning. Men bandet började tröttna, samtidigt som låtmaterialet alltmer drog åt The Cure och svartrocken. I mars 1981 gav de sin sista spelning på V-dala nation i Uppsala.

Senare startade Petter (som också spelat med Lepra och Svart) Webstrara ihop med bland annat Erik Eklund från Stain och Sten Tjäder från Lepra. 2003 dök han upp som soloartist, med ett bidrag på samlingen ”Friendly people making noise”-.
Från boken Ny Våg

Diskografi:
EP: Knut – Bristol – Taget – Salag. 19 (Gishga GISHGA 001 -78)
Samling LP: 018/Tiogrupper: Återfall i farten – Miljonär (Svenska Love SLLP 07 -80)
Samling LP: Pop-Job: Nytt ljus – Vill du bli min soldat? (Stranded EKO 101 -80)

   

Presentation av Jake Pervert and his N-Liners!!!
J.P & his N-Liners består av Dave Jazz, sång, Petter Ultra, gitarr (namnet kommer av att han är en av de största Ultravox-fanatikerna i Uppsala). Jake Pervet, tummor, Johan ”Bird” Höglund, gitarr och Jan Sandred (oj ett nrmalt namn?!?!) på bas..
Allihop har spelat tillräckligt länge för att begripa vad som är upp och ned på sina instrument, men N-Liner som grupp har bara funnits till sedan mitten av –77, ungefär tror jag..
Planer finns på att ge ut en singel med gruppen någon gång i vår, men än är ingenting bstämt. N så länge (hehe) har vi bara fått se bandet LIVE…
De spelar vid sådana tillfällen bl.a. versioner av ”Suzy is a headbanger” och ”God save the queen”, men de har också en del eget starkt material, som t.ex. ”Lilla flicka” – deras bästa låt, enligt dem själva – och ”Motherfuckin” som kanske är en aning parodisk…
På nästa sida hittar du, mot en bakgrund av Richard Hell-texter, ett bildcollage över gruppen. Håll till godo med det i väntan på nr. 6
Scratch Nr 5

1930009_18078449749_6086_n
SNABBPULS På UPPSALA 
Egentligen skulle detta kunna skrivas om Alingsås eller Gävle… för överallt finns det nya, unga, iderika entusiaster i källarlokaler som spelar modern rock.Nu råkade vi på Schlager hitta ett gäng i Uppsala, studentborgen. Främst tack vare några svartvita runda saker som lät omvärlden höra vad som var på gång.
Dit skickade vi Lars Nylin och fotografen Hatte. De grävde ner sig i tre grupper – Svart, Stain, N-Liners.Det här är inget ”så här är det i Uppsala-reportage”. Man lär helt enkelt inte känna en stad så mycket på en dag att man kan ge sig in i något sådant. Däremot är det en lätt betraktelse av stadens unga musikliv.Svart, Stain, N-Liners är alla spännande musikskapare ur tre olika förutsättningar och med tre klart åtskilda uttrycksätt. Svart står för det mörka stämningsfyllda (ångestfyllda, trendiga säger en del belackare), Stain står för den rakare popen och N-Liners det annorlunda lite galna.
Janne Svenungsson möter Hatte och mig på Uppsala station. Janne Svenungsson är ”mannen” bakom Svart, gruppen som belönades med epitetet ”veckans skiva” i Schlager nr 2 för sin EP ”Sår”. Tillsammans med honom åker vi buss nr 18 till gruppens replokal som givetvis är ett skyddsrum. Det blir mycket rock när kriget kommer.
Här under en ICA-affär möter vi dom tre grupperna för av en lycklig omständighet repar alla banden här… Väggarna är fyllda av inbördes sparkar mellan de olika grupperna; ”Vi vill spela hårdrock” säger Janne i en fotopratbubbla. Ett Brezjnev-foto har fått rubriken ”Musikföreningens beskyddare”. Den gode Leonid som får finna sig i att dela utrymme med sådana godingar som Gary Glitter, Motorhead och Barbi Benton..Svart är ett projekt
Svart har funnits som grupp sedan våren 80. Janne kom från Lepra och hade beslutat sig för att starta ett ”Bansheesprojekt” tillsammans med Caiza Almén.
– Mitt mål har hela tiden varit att försöka skapa en fungerande syntes mellan Man Ray, Siouxie and the Banshees och våra egna identiteter och vår egen musik.
Just Banshees går följaktligen kraftigt igen i Svarts musik. Man gör på scen både ”Staircase Mystery” och ”Mittageisen” vilket ändå samtliga är överens om är en för mycket. Problemet är att man kan inte enas om vilken som ska strykas…
En efter en anländer Svarts medlemmar. Caiza, Henrik Flygare basist och Patrik Bucht trummor. Jag frågar Caiza om Svart är Janne Svenungsson.
– Han ville få fram en ny Siouxie, och jag tyckte väl ingenting, jag bara sjöng fast jag egentligen inte kunde ta en ton. Och visst bestämmer han fortfarande det mesta. Det blir bråk ibland när han vill bestämma för mycket, han kan vara så jävla överambitiös och ska ha allt gjort på 5 minuter…
Janne är en kille med idéer om hur han ska uppträda, hur han ska uttrycka sig. Det är han väl medveten om och frågar flera gånger mig och Hatte om vi tycker att han gör ett överpretentiöst intryck. Helt klart är att gruppen fortfarande till stor del är hans projekt, men han säger själv;
– Att alla fyra kan bidra med något tycker jag är en stor styrka. Caizas sång, ”flygarns” jazzbas, ”Buchtens” artrocktrummor och min gitarr ger alla bidrag till något som blir låtar med egen identitet.
Henrik var för det mesta tyst under den tid vi var tillsammans men han lät istället ”sitt vapen tala” han har en fenomenal basteknik som direkt för tankarna till Barry Adamson i Magazine och mycket riktigt tillhör gruppen hans favoriter. Patrik Bucht är egentligen gitarrist men som Janne säger:
– Honom kan man inte släppa loss på en gitarr då blir det bara Motorhead. Egentligen är han en bättre gitarrist än vad jag är och jag är egentligen bättre på trummor än han…Ett sökande från punken
Svarts musik söker fortfarande. I ett halvdussin stycken har man nått fram. Då gör man något eget, något personligt i den musiknisch som grupper som Banshees, TT Reuter och Magazine finns i. I andra låtar tycker jag att ”det har jag hört förut”. Då blir det bara en moderniserad variant av den rena punkten. Men det vet också gruppen.
Janne frågar mig apropå deras skivplaner om jag personligen tycker att de har material för en LP och när jag svarar att de kanske har det för 20 minuter håller han med mig.
Janne:
– Jag vill göra texter där jag presonligen känner att jag säger någonting sen är det inte så viktigt vem jag säger det till. Jag vill använda språket så att det inte blir rockklickétexter.
Men har det inte blivit klichéer med den typen av texter?
– Visst finns det risk att det kan bli så men jag är mycket mindre influerad vad det gäller texter än musiken. Jag är mer påverkad av surrealismen och dadaismen än av rocktexter. När jag skrev texterna till Lepra var det mest ”politiskt tjafs” typ ”jag hatar allt”, ”jag hatar moderaterna”. Jag har fortfarande liknande politisk uppfattning men har inte lyckats få fram någon angelägenhetsgrad i en text med klart politisk innebörd och har därför slutat skriva såna. Men ”Steg över kanten” har politisk inriktning, den jag skrev efter att ha läst en bok om anarkisten Durutti.
– Men en utomstående tyder den inte till det, bryter Caiza in och följs av ”Flygarn”:
– Ja, jag förstår inte texterna…
– Hur kan du spela till texter du inte förstår, frågar Hatte honom men han rycker bara på axlarna och säger:- Jag tycker inte dom är dåliga.
Janne tar ordet igen:
– Det viktigaste är att en text ger associationer och det kan en text, som inte är fylld av de vanliga klichéerna göra.
Men är du då inte snett ute om de andra medlemmarna inte får några sådana associationer?
– Givetvis skulle jag inte tvinga igenom en text om de andra sa att ”Den här texten ställer vi oss inte bakom” men det har inte hänt än…
– Jag har väl egentligen aldrig engagerat mig i texterna, säger ”Flygarn”, men texten till ”Sår” är bra.
– Ja för den har jag skrivit skrattar Caiza..
– Ja det är faktiskt den bästa texten, säger Janne, som Thore Sonesson sa i Schlager så är det en kärlekssång som inte är fylld av de vanliga standardfraserna och det är skönt…
Svart använder alltså inte synth, något som annars borde ligga nära till hands för en grupp av deras snitt, på gott eller ont.
Man har heller inga planer på att börja med det.
– På skiva skullE man kanske kunna göra pålägg (”Buchten”).
– Ja på skiva men annars tror jag mer på att experimentera mer med den sättning vi har, att Caiza spelar gitarr och liknande.
Janne verkar återigen säker på sin sak.
– Och så får vi ju beröm i Schlager för att vi inte använder synth, ler ”Flygarn”.

Stain börjar invadera lokalen just när Hatte tar gruppfoton av Svart och Tom i Stain inleder med att ropa in i lokalen:
– Se allvarliga ut, men ler inte när man har ångest…
Satin är popigt kommersiella
Stain kom med i det här reportaget ”5 i tolv” som man brukar säga. I och för sig hade jag hört rykten om att de skulle ha ändrat stil men ändå hade jag deras bidrag på Uppsalaskivan ”018-tio grupper” i öronen. Deras låtar där är inte direkt dåliga men har lite för mycket ”jaså” över sig. Det kändes dessutom tillräckligt att träffa två grupper. Men Stain kom alltså med…Så sitter jag alltså där och lyssnar på deras moderna, hårda pop. Materialet har blivit alltmer dynamiskt med tiden men balanserar ändå på gränsen till det alltför direkta, det alltför poporamaaktiga.
Gruppen klagar på ljudet men man hör ändå tydligt att de lyssnar på grupper som Skids och Simple Minds. Stains musik är helt enkelt kommersiell.
Stain har funnist i 18 månader och stammar ur den verkliga ”urpunkgruppen” i Uppsala The Riots.
– Jag (Tom Stenström, gitarr och sång) och ”Mosse” spelade i, host, Riots. Men vi lessnade på punken och beslutade oss för att satsa på ett mer varierat sound med Stain. Vi annonserade efter en trummis och fick tag i Kay (Eriksson).Värre var det att fixa en klaviaturspelare men till slut fick vi tag i Antonio (Cadavid) som egentligen är gitarrist men som kan spela allt och alltså även keyboards.
– Jag vill inte säga vad vi låter som för då blir man bara stämplad som plagiatör, säger Tom, men visst har vi alla fyra lyssnat mycket på den nya Brittiska rocken. Den musiken är som jag ser det en logisk utveckling av punken och jag har inte mycket till övers för punknostalgiker.
Medan Hatte experimenterar med glödlamporna i intervjurummet, med resultatet att delar av samtalet med Stain genomförs i ett kolsvart rum, kommer vi in på ämnet Uppsala.
– Uppsala är universitetet. Det spelar ingen roll vad man gör, nog fan spökar universitetet. Har man inte kårleg står man sig ganska slätt i den här stan. Men Uppsala är för mig en trivsam stad. Det är en ganska stor stad som ändå har småstadskaraktär, säger Tom som pratar mest och även inleder Uppsalasnacket. Antonio tar vid:Musikforum håller rocken uppe
– Men man har oerhört lite att göra om man sysslar med musik. Studentnationerna vill höra jazz och blåskvintetter och inte ett rockband som ger järnet, de som spelat där har blivit utslängda.
– Men det är väl i och för sig inte bättre på andra ställen så man ska väl inte klaga allt för mycket, vi har ju Musikforum och där har vi alltid speltillfällen, fortsätter ”Mosse”.
Erik ”Mosse” Eklund är den fine basisten som är känd inte bara för sina musikaliska bravader utan också för att han ”förr i tiden” brukade skicka uppdiktade gruppresentationer till punkfanzinet RIP. Han säger om Stains texter:
– Vi skriver inte uttalat politiska texter och några av mina är rent nonsens. Men visst skriver vi mycket om vår omgivning; om vårt beroende av maskiner om den krigiska omvärld vi lever i osv.
– Vi är lite fixerade vid maskiner och det är väl nästan alla med den höga teknologi vi lever i, fyller Antonio i.
– Ja, och att vi själva är beroende av den höga teknologin är det som är ironin, slutar ”Mosse”.
Ljuset lyser igen och det är dags för porträttfotografering. Porträtt som landets samtliga skivbolags talangjägare borde ha tejpade på ögonlocken…N-Liners har fyndig distans
Det är svårt att skriva om en grupp som N-Liners. En så sympatisk samling kan man bara inte skriva negativt om. I och för sig finns det ingen anledning men om det fanns, hemska tanke, vilken situation. Men det är alltså hypoteser för N-Liners spelar nog den fyndigaste pop jag hört i det här landet.
”N-Liners måste vara den mest influerade gruppen av alla tillsammans med Sky High och Liverpool (gänget som åker runt och spelar Beatleslåtar i skolorna)” sa en kompis om gruppen när han hörde deras bidrag till den beramade ”018-plattan”. Det är XTC som ”spökar” i N-Liners fall. Citattecken av det enkla skälet att det inte är såklart att gruppen ser XTC som ett ”spöke”.
För N-Liners är det inte hela världen om man anklagas för att vara XTC-plagiatörer. Visst finns det olika ambitionsnivå inom gruppen men generellt sett har gruppen en härlig och uppfriskande distans till vad man sysslar med. Men visst försöker dom komma från arvet från Andy Partridge & co;
– Ja visst försöker vi det, och det nya materialet låter inte alls lika mycket som dem, säger däremot sångaren och gitarristen Petter Eklund.
– Visst har vi delvis gjort det till en image att låta som XTC, anser klaviaturspelaren och låtskrivaren David Nord, men jag tycker att man nödvändigtvis behöver bli influerad av den genre man själv rör sig i jag lyssnar t ex mycket på jazz och det har nog XTC också gjort. Det och Beatlesarvet, som väl alla har, är nog något som vi har gemensamt med dem. Grunden hos båda är enkel pop som man ”skummar” till. Klichéer som sätts ihop i fel ordning helt enkelt, lite som Fellini…
N-Liners ger alltså intryck av distans.
Gruppen har också gått och retat upp sig på alla ”divor” som trots allt finns inom rockvärlden. MIna tycker att det spelar mindre roll vad andra grupper som man träffar spelar för musiken om ”dom bara kan prata som folk” och inte som vissa säga ”öh, vafan är ni från Uppsala vilka jävla bönder…”
– Det verkar vara tråkigt att vara en sån där tönt som åker runt, runt, runt i folkparkerna, tycker Jakob Höglund (trummis) men det finns olika ambitionsnivåer inom gruppen, jag har insett att jag ska aldrig bli något annat än en halvtaskig rocktrummis och är nöjd med att hålla på som nu men dom som är musikaliska av oss siktar givetvis högre. Jag vill kunna hålla på med annat också…
– Dom där två är sportfånar (David tar chansen och pekar på Jakob och hans bror Johan, gitarrist)
– …kunna hålla på med korpfotboll, kunna gå på bandy.
– Vi filmar alla matcherna på video, lägger JoHAn till innan Jan blir otålig och säger:
– Tillbaka till ämnet, vi pratade om framtidsplaner.
– Ja något kommer vi väl att göra, eventuellt att gå på puben. Och visst vore det väl kul att ha en LP att ta med sig på disco och kunna säga: ” Jag är med på den här plattan ska du följa med hem och lyssna?” Säger David som förutsätts representera den höga ambitionsnivån…
– Ska vi fortsätta som nu ska vi i alla fall vara bra, fortsätter Petter en annan representant för den höga nivån jag nyss talade om.
Och samtalet fortsätter och det tar slut. Vi lämnar skyddsrummet och vandrar ut i snöfallet. Jag kånkar nu på en hembyggd Liraorgel som jag köpt för 100 kr mitt framför ögonen på spekulanten Hatte (som planerade att försöka pruta på utgångsbudet 50 spänn…) Vi går på Chinarestaurang. Där berättar Jan och David om drogproblemen i Uppsala och om varför inte en gammal Uppsala-grupp som Samla Mammas Manna satt djupare spår i staden.
– Dom spelade helt enkelt för svår musik så ingen kunde spela som dom helt enkelt, säger David.
Så ni har ingen kontakt med ”äldre” Uppsalamusiker?
– Nej, det kan jag inte säga att vi har och i dom flesta fallen finns dom överhuvudtaget inte kvar i stan.
Vi pratar om Bengt Bengtsson och vi skrattar åt berättelser om Mördartomater och dåliga science-fictionfilmer. Och vad upptäcker jag om inte att nästan hela N-Liners och åtminstone halva Satin är SF-fantaster.
Stockholmståget väntar. Jag greppar min orgel och åbäket brakar givetvis ihop mitt på golvet i restaurangen. Sådan är inte teknikens värld i ”Star Trek” och ”Kriget bortom stjärnorna”.
Svart, Stain och N-Liners. Vill dom bara kommer ni att få höra åtskilligt mer om dom här tre grupperna. Ingen av dom har ett färdigt sound. Men samtliga är på väg mot något dom behöver bara lite tid och den tiden behöver inte bli lång…
Lars Nylin Foto: Hatte Schlager Nr 9 (30 jan –81)

Kommentera