Bruset
Göterborg – Västra Götaland 1975-1984
Medlemmar:
Hans Anderson: Gitarr – sång
Janne Blomquist: Gitarr – Trummor
Håkan Lundberg: Bas
Peter Sandsjö: Bas
Håkan Sandsjö: Trummor – Percussion
Thorbjörn Jonsson: Gitarr – sång
Anna Gustner: Orgel
Historik:
Bandet hade börjat som Ollonbrus, men egentligen hände inget av värde före 1977. Efter att merparten av de inblandade gjort lumpen började det egentliga Bruset att spela. Musiken var snabb rock’n roll med influenser från engelsk pubrock (rythm&blues) repertoaren bestod mestadels av covers, men med tiden började bandet skriva egna låtar. En av de första var den som sedermera hamnade på debutsingeln: ”Radio Aktiv”. Tillsammans med GBG Sound bildade de Garageligan, en förening som blev kärnan i Göteborgs musikliv under många år. Bruset själva utvecklades i takt med att de blev bättre musiker och att deras musiksmak förändrades. Från rock till mer popbaserad punk, vidare till ska inspirerade av band som The Specials. Bruset kämpade med att få ge ut sin musik men mötte motgångar och sista upplagan av bandet, som vid det här laget hade förvandlats till ett svängigt ”rytmgäng”, turnerade flitigt, inte bara i Sverige utan också i Danmark, och gjorde mellan 120 – 130 gig från mitten av -81 fram till sommaren –84 då gruppen kände att det fick räcka. Under rytmperioden medverkade även saxofonisten Olle Niklasson på praktiskt taget varje spelning. Enligt Hans Anderson var det utmattning och besvikelse över att inte få ge ut sin musik trots framgångsrikt turnerande som slutligen satte stopp för Bruset.
Låtar:
Radio Aktiv, Varg, 90%, Rik och lycklig, Mitt hem är min borg, Fjärde riket,
Diskografi:
Singel: Radio Aktiv – Nattsteg (GBG Records 003 -1978)
EP: Ett fall för John Drake: 90% – Rik och lycklig – Vitt brus – Återvändsgata (GBG Records 006 -1979)
Singel: Non stop Stockholm – (Jag hatar) Sigmund Freud (Nacksving -80)
CD: Vitt Brus 78-80 (BRUS1 -001 2004)
Samling LP: GBG Punk 77-80: Radio Aktiv – 90% (Nonstop records NSM 33-03 – 1986)
Samling CD: GBG Punk 77-80: Radio Aktiv – 90% – Rik och lycklig (Nonstop records NSM 33-13 – 1992)
Samling CD: GBG Punk vol 2 1980-1984: Non stop Stockholm – (Jag hatar) Sigmund Freud (Nonstop Records NSM 33-23 – 1994)
Samling CD: Ny Våg 78-82: Radio Aktiv (MNW MNWCD 243-244 – 1993)
Samling CD: Svenska Punkklassiker: Radio Aktiv (MNW MNWCD 2012 – 2003)
Övriga inspelningar:
Demo:
Radio: Utspel
Live: Mariestad 79-11-03
Funtime Nr 3
Om man skulle ta det hela från början så startade Hasse och Janne 1975 en grupp som kallade sig Ollonbrus. På den tiden fanns det orgel och ännu en sångare med i sättningen. De hade faktiskt 3 spelningar under vintern-våren -76, men sen så blev det ett uppehåll på ungefär ett år för Hasse åkte in i lumpen och Janne & Håkan var bortresta. Under sommaren -77 började det hända saker igen. Namnet på gruppen var ändrat till bara Bruset och man tränade flitigt. Hade första spelningen i replokalen på hösten. Och har sedan dess spelat flitigt ute.
Hasse: Det vi sysslar med har folk kallat allt från 50-talsrevival till punkrock(!), men jag tror att det närmast kan liknas vid engelsk pubrock ála Ducks DeLuxe eller Kursaal Flyers. Detta var inte meningen från början även om vi gillar dessa band (Ducks första Lp ..oj!!), utan har växt fram med tiden. Väldigt länge hade vi inget eget material alls utan lånade låtar av band som MC5, Flamin´Groovies, Dr Feelgood etc.
Vi har hela tiden försökt undvika alla uttjatade gamla klassiker i stil med ”Johnny B Good” och ”Roll over Beethoven ( fast ”Route 66” halkade med i alla fall) utan har försökt hitta mer fräscht material
Håkan: När Bruset (Ollonbrus) startade körde vi medvetet andras låtar, vi ville lära oss spela och få rätta rockkänslan. Vi tyckte andra svenska band var för ivriga att skriva eget material, vilket ofta blev sega och tråkiga progglåtar.
Thorbjörn: Bruset spelar Rock `n`roll. För den stora svenska allmänheten är ordet R `n`R synonymt med 50-talet: up-tempo bluestolvor ála (om de har god smak) Chuck Berry. Little Richard, Elvis mfl. (Om de har dålig smak eller är fruktansvärt felunderrättade om R `n`R räknar de även detta patetiska sällskap som kallas Rockfolket dit). Vi själva anser att Rock `n`Roll inte kan jämföras med någon speciell typ av musik utan snarare en typ av ”känsla, glädje, passion och ”I don´t give a damn”. Man kan inte be om ursäkt för att man spelar Rock `n`Roll. Aldrig, tror man inte på det man håller på med blir det aldrig någon bra Rock `n`roll. Man kan generellt säga att formen bestämmer kvalitén, inte innehållet. ”Tutti Frutti” med Little Richard är fortfarande oöverträffad, ett verkligt övertygande framförande. Sätt samma låt i händerna på t ex Aldi Meola eller för den delen Motvind och du har ett utmärkt tillfälle att hämta lite frisk luft.
Håkan: Jag lägger in mycket i ordet Rock, det är inte bara musik utan snarare en livsform. Jag gillar rock därför att det är en social musik, något man kan göra tillsammans. Till skillnad från Jazz, symfonisk musik mm vilket jag tycker är inåtvänd och flummigt. Kommunikationen i sån musik går oftast bara en väg. Musikerna kan lika gärna stanna kvar i sina träningslokaler, dom verkar ändå inte bry sig om sin publik. Rock för mig är alltså inte bara snabba ösiga låtar, det är en hel musikform eller ungdomskulturen från och med 50-talet och framåt.
Framtiden
Hasse: Det viktigaste just nu är att försöka få fram ett samarbete mellan garagebanden i stan för att ge ett alternativ till disco- och dansbandsmaffian samt den numer ruttna och genomtråkiga Sprängkullesvängen. Vi ska tillsammans med Göteborg Sound börja anordna egna spelningar till hösten, och bjuda in andra band. Småbanden måste få spela! Även fritidsgårdarna är viktiga att spela på, där ungarna i vanliga fall bombarderas med discoskit och annan smörja.
Håkan: Man hoppas det ska dyka upp många fler rockband som spelar rak och ärlig Rock `n`roll. Det finns gott om ”Heavy Metal Band”, tyvärr fem år efter sin tid. Det tråkiga med dom är att de har Scandinaviumkomplex. Det är vansinnigt att släpa runt sådana jätteutrustningar och försöka ha en show.
Dansbanden ska vi inte tala om.
Det är också snett att stirra sig blind på dom punkband som finns i Sverige, det kommer aldrig att bli en punkvåg i Sverige som i England. Nä, stöd istället alla små rockband som spelar Rock dom älskar och känner för.
Hasse: Vi hoppas också få en singel klar framemot höstkanten (På GBG Records naturligtvis).
Lars Sundestrand Funtime Nr 3 aug -78
(Klipp lånade av Håkan Sandsjö)
Funtime Nr 15
I somras släpptes Brusets tredje singel som är något av en musikalisk vändpunkt för gruppen. På plattan hittar man ”Non stop Stockholm” som blir ett slags farväl till punken för Brusets del, och ”Sigmund Freud” som pekar på att ska-musiken blir Brusets melodi i framtiden. När man i juli i år lät den klssiskt tränade Anna Gustner (från Tranås) komma med på orgel var ska-profilen ett faktum.
Bruset startade sommaren-77 som ett R & B band som spelade andras låtar, men i samband med att göteborgspunken tog fart började man skrivna egna låtar och samtidigt spela mer sedvanlig rockmusik. Ständiga medlemmar i bandet har varit gitarristarna Hans & Janne, basisten Håkan Lundberg, Håkan Sandsjö på trummor och Thorbjörn på sång.
– Ni gick plötsligt ur Garageligan, varför?
Hans: Vi hade bestämt att vi ville göra en LP och förstått att vi inte hade råd med detta själva. Vi tog kontakt med nacksving och eftersom G-ligen var till för oberoende band utan skivbolagskontakter tyckte vi att det var bästa att lämna föreningen.
Sandsjö: Dessutom var det rätt punkfixerat vid den tiden. Vi kände oss lite utanför dom andra banden. Nu har musikintresset breddats det har kommit ska-musik osv.
– För ett tag sen gick ni med i garageligan igen..
Thorbjörn: Vi upptäckte att vi verkligen saknade G-ligespelningarna, dom var onekligen demon roligaste. Nu har dom ideologiska tankarna dämpats inom föreningen och då vi frågade om vi fick gå med igen var det ingen som protesterade.
nar Bruset kom tillbaka hade dom mer eller mindre förvandlats till ett ska-band och genast ökade deras popularitet drastiskt. Från att ha varit på väg att bli ett urtråkigt Nacksving-band blev dom ett av de mer underhållande banden här i stan.
– Hur kom det sig att ni började lira ska?
Hans: Första gången jag tog med mig Specials-skivan till en fest dansade vi oavbrutet till den i fyra timmar. Den plattan är största kicken jag fått sen Clash första.
Sandsjö: Alltid när band intervjuas så säger dom att dom inte påverkats nåt särskilt av andra band. Vi erkänner att vi påverkats enormt Specials, Selecter osv, men vi började inte med ska för att verka moderna utan för att vi helt enkelt gillar musiken.
Hans: Vi är mycket mer fans än musiker…
Jag hade lyssnat en del på Desmond Dekker innan den nya ska-vågen kom och tyckte att sån musik skulle vara häftig att köra men jag lyckades aldrig lista ut hur dom spelade trummor.
Sandsjö: Det är nämligen Hans som lär mig hur jag ska spela…
– Det var alltså svårt att byta från rock till ska-trummor?
Sandsjö: Det var svårt i början eftersom det är helt bakvänt jämfört med rock-beat.
Jag har inte alls lyckats på Freud-singeln, där är det ju vanliga rocktrummor. Den spelade vi in innan vi kom på hur fan man spelade. När vi väl fick ordning på hur mans spelar ska kändes det perfekt, bättre än på den tiden vi spelade rock.
Senaste singeln var Brusets första samarbete med Nacksving som gav ut plattan. Sedan var det meningen att inspelningarna till en LP att ges ut på samma skivmärke skulle påbörjas.
Hans: Vi gick in i Nacksvings studio, spelade in 6 låtar och gjorde en snabb råmix att spelas upp för Nacksvings Lyssningsgrupp. Lyssningsgruppen består av en medlem från vart och ett av Nacksvingsbanden och bestämmer huruvida Nacksving ska satsa på ett band eller inte. Tapen hamnade hos L-gruppen och efter ett tag fick vi reda på att den inte dög. Dessutom fick vi motiveringar: Thorbjörn sjöng lite för dåligt och Håkan var inte tillräckligt bra som trummis.
Vad hände sen?
Thorbjörn: Dom tyckte att vi skulle ta det lugnt med inspelningar i ett halvår eller så. Efter ett tag fick vi reda på att Thomas Tengby (Sveriges radio) ville hjälpa oss göra en mix på LP-tapen att sändas i ungdomsradions Utspel. Mixningen tog en dag att göra och vi blev jävligt nöjda själva. Den ommixade men i övrigt identiska tapen hamnade åter hos lyssningsgruppen och denna gången var dom positiva! Plötsligt dög såväl min sång som Håkans trummor och dom undrade när vi ville in i studion igen…
– Tänker ni fortsätta ert samarbete med Nacksving?
– Förts tänker vi prata lite med lyssningsgruppen..
Vad som fick Nacksving att ändra sig kan man ju bara spekulera i. Själv tror jag att dom plötsligt kom på att om dom inte accepterar Bruset kommer dom aldrig någonsin att få något av dom nya banden på sitt skivmärke som följaktligen skulle självdö.
Undertecknad kan intyga att tapen blivit utmärkt producerad och tack vara låtarnas höga kvalitét är slutresultatet mycket bra. Enda nackdelen är att dom har med sin countrylåt…
Det hela kan alltså avnjutas i Utspel som kommer att sändas i början av januari -81. För att ytterligare profilera sin ska-image har Bruset som sagt fått en ny medlem; Anna som spelar orgel.
– Det var meningen att jag bara skulle vara med på själva LP-inspelningen och spela orgel på dom renodlade ska-låtarna men det slutade med att jag blev permanent medlem i bandet.
– Tidigare har du bara sysslat med klassisk musik…
– Första spelningen med Bruset var jag skitnervös…. Allt var så ovant, plötsligt förväntar sig folk att jag från att ha varit ganska blyg blivit annorlunda och häftigare bara för att jag gått med i ett rockband.
På LP-tapen är det bara ”Fjärde riket” som är skriven med tanke på orgel i sättningen vilket gör att orgeln känns mer äkta där än på dom andra låtarna där den känns lite påhängd. Men på reggaelåten ”Du kommer inte undan” funkar det perfekt med en hotfulla orgelslingan som hela tiden ligger i bakgrunden.
Bruset har alltid lagt stor vikt vid sina texter, dom vill att folk ska lyssna. ”Den lille konstnären”, i mitt tycke gruppens bästa låt med sin superba gitarrinledning, handlar om konstnären som ser sig själv som isolerat fenomen och som egentligen sysslar med pseudo konst, konst som inte fyller nåt syfte. Alla som försöker leva alternativt, vara punkare, vegetarianer osv får sig en känga i ”Du kommer inte undan” och ”Fjärde riket” har en antifascism text. Intressant är att Bruset i en del sånger uppmanar folk att inte följa trender vilket osökt fick mig att fråga om inte det är lite motsägelsefullt eftersom Bruset i och med att dom började spela ska själva hängde med på en trend.
Hans: Om vi skaffat oss hela ska-imagen med kostymer, hattar och sånt, då hade vi varit verkligt trendiga.
Där fick jag så jag teg.
Funtime Nr 15 Mats J – Foto Lars Sundestrand
| När det gäller landets pre-punkband, det vill säga band som spelade innan Sex Pistols, The Damned och The Clash angett riktningen, så var nästan alla uteslutande inspirerade av den amerikanska rockscenen, från Velvet Underground, Stooges, MC5, till Captain Beefheart och Frank Zappa via tidiga Television och Patti Smith. Detta till trots att det fanns en spirande livescen i Stor- britannien i den sk Pubrocken, med band som Eddie and the Hot Rods, Dr Feelgod och Kilburn and the High roads, grupper som faktiskt kom att influera många av de allra tidigaste svenska punkbanden runt 1978. Ett undantag från denna USA-inspiration var Göteborgsbandet Bruset som, enligt sångaren och gitarristen Hans Andersson, kände en samhörighet med denna ”upphottade” form av gammal hederlig rock `n` roll. Så med Hans och Thorbjörn (Jonsson, gitarr och sång) hjälp så fick Punktjafs ta del av den otroligt informativrika historien om Bruset.Om vi tar allt från början med det som kallades Ollonbrus. Hans: – Om sanningen ska fram så var Ollonbrus mest bara ett hjärnspöke från början, namnet på ett fiktivt band som jag och några andra i ett kamratgäng gymnasister borde bilda… och till slut gjorde också. En sorts ”spelning” finns faktiskt dokumenterad: ett fylleslag i en villakällare i Fräntorp där vi körde illa distad elgitarr i tjuvkopplade stereoanläggningar. Ingen bas, inga trummor. Odödligt ögonblick: mina stereohögtalare brinner upp under stor uppståndelse, mitt under pågående inspelning. Vi lirade väl i princip dom låtar vi brukade dänga på akustisk gitarr på fester på den tiden: Pugh R:s Hog Farm, Route 66, Keops Pyramid, Stairway to Heaven (guhjälpemig) m m, m m. Elförtärkt fyllegura utan konstnärliga ambitioner… när? Kring –74-75, tror jag.Så småningom blev det dock ett band av det där. Innan hade jag spelat en del med bl a Kai Löwen-Åberg (Kai Martin) och Ola Brunius (Gomer Explensch) medan vi var skolkamrater på Hvitfeldtska Gymnasiet. Vi hette Hittebandet, gjorde egna låtar och spelade sönder förstärkarna i skolans musikrum en efter en. Kai och Ola ville gå mer åt jazzrock, vilket jag varken ville eller kunde. I stället slog jag ihop mina påsar med Håkans Sandsjö (som jag träffat första gången på Victoria Station i London 1974 – ett slumpmöte under en tågluff) och Janne Blomquist och Thorbjörn J (båda ur kamratkretsen i Kortedala). Efter ett tag kom Håkan Lundberg (bas, också från Kortedala) in, liksom Stefan Martinsson (sång, skolkamrat med Thorbjörn) plus en organist som jag inte minns namnet på. Vi började repa i samma lokal som Kais och Olas band (hörsalen på Röhsska Museet – Olas farsa var intendent där). Vad jag kan minnas gjorde vi tre spelningar under 75-76: en fest i en lokal i Linnéstan, nån sorts avslutningsparty på Hvitfeldtska samt en privat fest i östra Göteborg (vi spelade på en trappavsats i en villa och lärde oss the hard way att man inte kan lira på fyllan). Låtar? Minns Hog Farm, Honky Tonk Women, Black Magic Woman (Fleetwood Macs version), When A Man Loves a Woman.Därefter hände ingenting på ett år, de flesta av oss gjorde lumpen. Nån gång våren/sommaren 1977 fick vi en egen replokal i ett rivningshus i Gårda, den slutgiltiga originalsättningen i det blivande Bruset kom på plats, och i september gjorde vi vår första spelning (som för övrigt finns inspelad) i replokalen för våra kompisar. Och blev raskt Bruset.Vi drevs av en strävan tillbaka till nån sorts enkelt rock ’n rollursprung, tror jag. Uttrycks- och attitydmässigt ledde det oss till att spela snabbt, larmigt och ostädat, och stilmässigt tillbaka till rötterna: femtio- och sextiotalsrock, rythm ’n blues och en hel del blues. Men där fanns annat också: vi lyssnade mycket på Velvet Underground, MC 5, Flamin’ Groovies. Jag gillade tidiga Roxy Music, bakvänt och fult. Dr Feelgoods första LP satt fint också: förstatagningar i mono, nedstrippat, skarpt och energiskt. Så småningom dök Ramones första upp, man fnissade lite, men fattade nånstans storheten också. Vi gillade framåtlutat oväsen med skarpa kanter.Vi lirade bara covers inledningsvis. I låtlistan från den där första spelningen finns bl a Round and Round (Chuck Berry via Stones), Stupidity (Dr Feelgood), Highschool (MC5), Yesterday’s Numbers (Flamin’ Groovies), Waiting For My Man, Route 66, Promised Land mm mm.Vi kände oss väldigt ensamma där i början. Världen bestod av arenadinosaurier, jazzrockrunkare, disco, dansband och progg, punkt slut. Vi var stilmässigt och ideologiskt redo för punken, även om vårt sökande efter essensen ledde oss bakåt i det skedet. Thorbjörn: Men det här med pubrock? – Första kvällen i London –74 tänkte jag åka in till centrum, men kom jag inte längre än tre kvarter från lopphotellet i Earls Court, eftersom ungefär varannan pub hade liveband. Eftersom liverock bara spelades på fritidsgårdar och på Scandinaviumi Göteborg på den tiden var det en rätt omtumlande upplevelse….inte nog med att man kunde kolla bra band, man fick dricka öl samtidigt! Det är lätt att glömma av hur totalt annorlunda landskapet var då. När ryktena började gå om att Errol’s skulle öppna lät det som science fiction: en rockklubb??? I GÖTEBORG??? Och det var ändå fyra år senare. Före Errol’s och Garageligan fanns det INGENSTANS att spela. Det vi höll på med då var mycket mer ”underground” än vad nån kan föreställa sig idag. Fast ärligt talat: när jag tänker på det tror jag bara vi gjorde ett par ”pubrockbandcovers”: Stupidity (Dr F) och Gilly I Do av absurt obskyra Charlie & The Wide Boys. Men vi lirade väl samma Chuck Berry-låtar som dom. Eddie & The Hotrods var det punkigaste som fanns innan Pistols ritade om kartan. Hade vi kommit fram bara ett år senare hade nog ingen tänkt på att koppla ihop oss med punk överhuvudtaget. Så du menar att pubrock kändes mer ”äkta” än punken? För min egen del var det mest revolutionerande med punken att den befriade kreativiteten och ”gav den åt folket”. Plötsligt blev det inte bara okej, utan nödvändigt att skriva eget material och värdera resultatet utifrån egna kriterier, inte utifrån nån bild av hur det ”borde” låta, varken från historien eller omvärlden ö h t.. Friheten att skriva sina egna regler var så oerhört revolutionerande. Och provocerande, för etablissemanget i alla dess former. Starka grejor… Det är just det som ÄR punk, i min bok. Själva kärnan. När Håkan Hellström säger ”jag sjunger skitbra, Peter Jöback skulle ALDRIG fixa det jag gör” är det mer punk än alla tuppkammar i hela världen. Att gå sin egen väg och knycka på nacken åt resten. Det är synd – men säkert oundvikligt – att det hela frös fast i en musikstil och en subkultur. Men så var det inte från början. För mig är punk ett mentalt tillstånd, en attityd. Men vad fanns det i punken som trots allt appellerade? Annars tror jag, såhär i efterhand, att dom andra banden i Garageligan egentligen var våra största influenser och inspirationskällor under tiden fram till 1980 ca, men mer kanske genom att dom existerade än hur dom lät. Själv var jag torsk på The Members, lustigt nog. Lyssna först på Don’t Push från At The Chelsea Nightclub och sen på Non Stop Stockholm så fattar du… 🙂 Faktum är att Members’ ande – på gott och ont – svävar över ganska mycket på Utspelstejpen. Thorbjörn: |
Eftersom man är nyfiken var ni eller GBG Sound först, vem ”upptäckte” vem?
Hans:
– När det gäller skivutgivning var dom definitivt först, det var deras första singel som fick oss att spela in och ge ut skivor själva. Och jag tror dom var före oss på det hela taget.
Kärnan i bandet, Esso, Ulf och Dennis; var ännu ett par år äldre än oss, och som jag minns det hade dom spelat i proggsvängen några år i olika band. Gbg Sound var lika mycket en reaktion mot tråkigheten, den slätkammade konformismen och politiska korrektheten i DEN världen som nåt annat, tror jag. Det hörs rätt tydligt, dom var i mångt och mycket ett proggband på (bildlikt) amfetamin.
Dom var dessutom så grymt punkiga att dom vägrade att bära några punkattribut över huvud taget. LOB blev skälld för ”raggarjävel” när dom spelade i Sthlm, minns jag. Det var en skillnad vi upplevde mellan Gbg och Sthlm, det var mer yta där, viktigare att se ”rätt” ut. Men det är klart, det var ju där skivbranschen och riksmedierna fanns. Vi var om möjligt ännu mer marginaliserade här nere.
Jag såg Soundet första gången i en hyrd lokal i västra Gbg, en hemvärnsgård (!), tillsammans med Håkan Sandsjö. Sent –77 eller tidigt –78, tippar jag. Dom och Freddie W:s Straitjacket spelade. Det var Håkan som drog med mig, jag har vet inte hur han hade fått nys om spelningen, och jag har heller ingen aning om vi var medvetna om att vi skulle gå på en ”punkspelning” eller inte. Jag minns inte så mycket av spelningen, mer än att bas-Ulf hade en Olof Palme-mask på sig och att jag tyckte LOB var en otroligt bra frontman. Jag minns inte heller om vi pratade med Soundet eller Straitjacket efteråt, men jag minns känslan av att hela grejen var ”viktig” på nåt vis.
Nästa gång jag personligen stötte på Soundet var det i form av Ulf, som stod och sålde första Soundet-singeln ur en Konsumkasse utanför Konserthuset före en spelning med Patti Smith. Våren –78, tippar jag (borde gå att kolla). Jag presenterade mig, köpte en singel (10 spänn), och som jag minns det var han medveten om vår existens vid det laget, hur det nu gått till. Kanske vi t o m talade om samarbete redan då. Efter konserten gick vi hem till en kompis i närheten, lyssnade på singeln och tänkte ”Det här kan vi ockås göra!”
Nästa säkra minne jag har av Soundet var när vi spelade på en ”minifestival” i deras replokal på Magasinsgatan, granne med Errol’s. Där lades ytterligare grund för Garageligan, och jag minns att vi spelade Radio Aktiv för publik för första gången då. Våren- sommaren –78, typ.
Men Freddies var ju aktiv tidigare hans pre-punkband var det nåt som ni hade hört talas om eller sett?
Hans:
– Om du menar Frog 2000, nej. Jag hade aldrig hört talas om dom förrän jag läste en intervju med Straitjacket i Funtime. Straitjacket såg jag som sagt för första gången på festen i förra svaret. Tror att Aron och Gert var med, och jag minns att Freddie delade sången med en sångerska. Minns inget av reportoaren förutom en cover på Blondie’s X Offender.
Gert är för övrigt fastighetsskötare för kåken jag bor i numera. Small world.
Thorbjörn:
– Jag såg Frog 2000 på en popbandstävling på Liseberg. Jajamänsan. Det var det enda minnesvärda bandet. Jag minns att jag var imponerad av Freddies sångröst.
Så hur var er egen inställning till att spela själva?
Hans:
– Jösses vilken fråga… det varierade nog en del över åren. Från början handlade det nog bara om en fullständigt desperat kärlek till musiken. Minns att vi tvärsäkert delade in allt i hela världen i ”rock ’n roll” och ”jazz”, där det förstnämnda var bra och det sistnämnda dåligt. 🙂 ”Karriär” fanns inte i tankevärlden i början, eftersom vi var så fruktansvärt marginaliserade innan ”punkrörelsen” uppstod och kom upp till ytan. Tanken på ett fritidsgårdsgig var svindlande, jag lovar. Sen kom första skivan, vi fick lite uppmärksamhet, fler spelningar, Garageligan bildades. Den tiden var fantastisk, det kändes verkligen som vi var med om att förändra världen, entusiasmen visste inga gränser. Och vi mötte en sån otrolig hunger efter det vi och dom andra banden hade att erbjuda vart vi kom. Allt det där hörs på Radio Aktiv och EPn som kom sen.
Sen blev allt lite allvarligare, vi hade ju plötsligt nån sorts ”position” att försvara, och en lång process av strävan att ”utveckla” musiken började. Jag drev nog mycket där, som kompositör och inofficiell kapellmästare. Först ledde det till att vi började med enormt komplicerad punk/pop, låtar och arr vi knappt klarade av att lira. Det är det man kan höra på Utspelstejpen, det var i september –79. Det är nog den fas i bandets historia jag ogillat mest i efterhand, men när man nu plockar fram tejpen igen finns där faktiskt en del rätt bra prylar, trots allt. Jag vet inte riktigt vad vi försökte bevisa, men nåt var det.
Sen stormade skamusiken in i våra liv, bokstavligt talat. Och vi blev helt torsk på att äntligen få dansa igen. Det var en vitamininjektion, och början på en lång process av ”karibifiering” av bandet, som väl egentligen fortsatte ända fram till slutet. Reggae hade vi ju flirtat med redan på baksidan av Radio Aktiv (Nattsteg, med Kai Martins första publicerade text), förmodligen influerade av Clash. Tredje singeln kom precis i skarven mellan krångelpunken och skan, vilket också hörs. Sen var det mest bara ska för hela slanten… tills Håkan slutade som trummis och Janne la undan gitarren och tog hans plats, och vi blev ett reggea/karib-band mer på allvar. Vilket också drevs av kärlek till just den musiken. Vilket också kom ur punken, faktiskt, eftersom punk och reggae var gifta med varandra i början. Punk på scen och reggae i diskot var regeln vart man än kom (vilket jag, Thorbjörn och Håkan delvis försökte återskapa när vi DJade på Svensk Punk 25). Faktum är att jag var så djupt i dubträsket under tidigt 80-tal att jag helt missade t ex The Smiths.
När jag ser tillbaka på det var musiken det enda jag tog riktigt på allvar under dom där åren. Jag knegade som sjukhusvaktis och spelade, punkt slut. Varför? Jag vet inte. Det var kul, engagerande, kreativt och ett sätt att få bekräftelse. Herregud, det var musik!
Besvarar det din fråga? 🙂
Thorbjörn:
– Vi hade väl inte varit ett band om vi inte hade velat spela själva …eller?
Som ni nämnde, Soundet var ju först med platta, men när började ni planera Radio Aktiv?
Hans:
– Det är just det som är det svåraste: tidsangivelser… få se nu, låt säga att vi fick tag i Soundets första singel tidigt–78, inspirerades av den, spelade in Radio Aktiv på våren, gav ut den strax innan sommaren. Borde stämma, eftersom vi hann ut med John Drake-EPn innan –78 tog slut också. Jag vet inte hur mycket ”planering” det handlade om egentligen. Via Soundet blev vi väl lite yrvaket medvetna om att det var möjligt att ge ut skivor på egen hand, och satte igång, helt enkelt.
Det där var NYTT då. Radio Aktiv borde ha varit typ den 3e – 4e –5e hemkörda svenska punksingeln som kom ut i den där vågen. Jag vet att Ebba och Soundet var före, kanske också Skabb, jag är inte säker. Det var definitvt den andra Gbgsingeln i alla fall. I så måtto var vi pionjärer. Det första halvåret var det fullt möjligt att köpa allt hemkört som kom ut, men snart blev det en flodvåg och jag tappade kollen.
Radio Aktiv var i princip vårt första seriösa försök att skriva en egen låt på svenska, som jag minns det. Vi hade gjort nån liten instrumentalbagatell tidigare, plus en traditionell bluesboogiehistoria med engelsk text som hette Sanna. Den fick senare titeln 58 och svensk text som raljerade över den 50-talsnostalgi som Boppers stod för. Dom var stora som ett pojkband det året, tro det eller ej. Den låten måste ha hängt med ett tag, den finns med på Utspelstejpen från september -79 .
Min bild av Radio Aktiv är att musiken är min och texten Thorbjörns. Möjligen var det jag som började leka med att låta ordet ”radioaktiv” syfta på radio, men det kan vara en efterhandskonstruktion. Ordet var i luften det året, det var kärnkraftsomröstning, men vi såg titeln som namnet på en fiktiv radiostation. Jag minns att vi blev helt knockade av riffet under omkvädet när vi repade in låten, det var nog aldrig nån tvekan om att det var den som skulle ges ut på singel.
Vi spelade in den i Nacksvings studio, som vid den tiden bestod av ett inspelningsrum vid Skeppsbron i centrala Gbg plus en Mercabuss med all tekniken i. Den senare stod parkerad på gården utanför, och man fick går ut i en trappuppgång, ner på gatan, in på gården och in bussen varenda gång man skulle lyssna på en tagning. Vi spelade in EPn där med. Jag och nån mer i Bruset (Håkan?) hälsade på Soundet där när dom spelade in sin andra singel också, och hann med att vara med och köra på 1978.
Minns inget av tillkomsten av B-sidan Nattsteg, mer än att vi fick texten av Kai Martin (som nog inte hade nåt eget band just då, vad jag minns). Många höjde på ögonbrynen åt att vi la en reggaelåt på baksidan.
Thorbjörn:
– Hans kom och sa att vi borde göra en låt som skulle heta Radio aktiv. Javisst, sa vi andra. Jag skrev en text och Hans rattade ihop musiken. Så enkelt var det faktiskt.
Ni var ju faktiskt det enda bandet som Tommy Rander gillade av ”nya” GBG band, till en början, vad tror du det berodde på?
Hans:
– Enkelt: vi var, i alla fall i början, mer traditionella än de andra banden. Rander ansåg (och anser antagligen fortfarande 🙂 ) att ingen rockmusik av verkligt värde kommit ut efter Stones’ Sticky Fingers. Nacksvingsdoktrinen sa dessutom att i arbetarstaden Gbg lirar vi rått och bluesbaserat och därför per definition mer ”äkta” än den ytliga pop dom håller på med i tjänstemanna-Sthlm. Så var det på 60-talet, under proggtiden och även –78, tyckte Tommy. Vi passade väl in där till att börja med.
Sen var Gbg-proggen vid det laget rätt elitistisk, dom blev lika provocerade som alla andra av att punkbanden ”inte kunde spela”. Bruset hade ju åtminstone lite grundläggande chops, i alla fall jämfört med många av dom andra som verkligen började från scratch. Hela den musikergenerationen var verkligen nån helt annanstans än oss, och har än idag inte tagit sig förbi Little Feat, Jackson Browne, blues och countryrock. För att vara gamla kommunister är dom verkligen helt sålda på allt som är amerikanskt… 🙂 Vi kom från England, helt klart. Skillnad, det också.
Fast allra mest gillade nog Rander Flash, också dom från Kortedala. Ett stabilt, kompetent och ungt bluesboogieband som fick göra åtminstone en Nacksvingssingel. Dom figurerade lite i Garageligesammanhang alldeles i början, men kände sig nog aldrig hemma bland oss. Undrar vad som hände med dom?
Hade ni några fördelar av att han spelade er platta på radion?
Hans:
– Njae… inte på nåt avgörande sätt, vad jag minns. Men vi var ju aldrig på heavy rotation heller direkt. Våra låtar låg ju aldrig på några playlists utan spelades bara i Randers och andras specialprogram. Vi hördes nog helt enkelt inte tillräckligt ofta för att det skulle göra nån större skillnad.
Ni var ju åldersmännen inom nya vågen i GBG hur var det?
Hans:
– Hm… hur det var..? Jag vet inte om det kändes så mycket som ett åldersgap egentligen, men däremot var vi nog mentorer i kraft av erfarenhet i vissa lägen. Med Attentat var det definitivt så, det erkänner dom gärna än idag. Sedan hade vi ju jobb vi ju allihopa, och hade därför råd att köpa utrustning. Om man kollar foton från tidiga Garageligespelningar är det vår backline på scenen väldigt ofta, Håkans gröna (!) Orangetrummor, min MusicMan, Jannes Marshall och Håkan L:s Traynor-basrigg. Det var fullständigt självklart att ”ta från de rika och ge till de fattiga” på det där sättet, sån var andan i tidiga Garageligan. Och jag kan inte minnas att nånting gick sönder eller slets ut.
Thorbjörn:
– Vi var för unga för att bli proggare och för gamla för att bli punkare.
Om vi nu ser lite på utvecklingen, musikaliskt, inom Bruset, från rocknroll-stuket, via lite mer pop till ska-epoken.
Hans:
– Jag var inne lite på det där tidigare. Men, när jag tänker på det var det nog, ur min synvinkel i alla fall, en sorts flöde från det ena till det andra, mycket naturligt, och drivet av vad vi lyssnade på och gillade själva. Vi var nog alltid mer fans än musiker, på sätt och vis. Coverperioden i början drevs mycket av att vi hade två rock/popnördar och skivsamlare i bandet (Håkan S och Thorbjörn). Vi lirade många skumma covers. Det vi stod för var nån sorts enkel och basic gräsrotsrock, vilket stilmässigt egentligen är ett rätt brett begrepp. Och kring 1978 var det punken som var den dominerande formen av enkel och basic gräsrotsrock, så det var enkelt och naturligt att gå i den riktningen. Men vi var ju faktiskt aldrig ett ”punkband” i normal mening, vi hade nog för mycket i ryggsäcken. Och jag tror inte vi såg oss som det själva heller. ”New wave”-begreppet dök upp rätt snart, och det kändes bredare och mer naturligt att sortera in sig under det.
Och fans var vi som sagt. Jag minns att jag såg videon till Specials’ Gangsters på ett nattkafé i Gbg och gick i mål helt. Vi blev ska-fans, jag minns att vi nästan fick stryk på en fest i Västra Frölunda nånstans, vi hade med oss första Specials-LPn och vägrade låta någon spela något annat. Och naturligtvis började vi experimentera med att spela det själva. Under 1980 var det ska som dominerade vår repertoar, och vi blev faktiskt rätt bra på det. Anna Gustner kom med på orgel och synt vid den här tiden.
Sen kom vi till en brytningstid, Håkan S slutade, vi tog in annan trummis som vi stod ut med i fyra gig eller så, sen var det tillbaka till ritbordet. Janne tog över trummorna, Håkan L slutade på bas, Håkas S’ brorsa Peter ersatte honom och vi började spela mycket reggae. Håkan S var snart tillbaka, fast på percussion, och vi arrade om de snabba ska-låtarna åt soca-hållet. Jo, vi lyssnade mkt på karibisk musik vi den tiden. 🙂 Vi blev ett ”rytmband”. Detta var under 1981 cirka.
Under de sista tre åren jobbade vi hårdare än nånsin tidigare. Vi måste gjort 120 – 130 gig eller så fram till maj –84 – mycket för ett amatörband – inklusive några 2-3 veckorsturnéer. Olle Niklasson hyrdes in för att arra och spela sax i en extra blåssektion vid nåt tillfälle, och blev med tiden nästan fast medlem. Vi spelade en hel del i Danmark, fick mycket rutin och började låta bra igen. Det finns en liveinspelning från ett studenthak i Linköping som radion gjorde i december –83 där det låter som om alla våra osorterade influenser till slut hade börjat koka ihop till nåt eget. Men det var så dags då, ett halvår senare la vi ner bandet.
När ni spelade utanför GBG vilka reaktioner fick ni då, kände man till Bruset utaför stan?
Hans:
– I början, 78-79, var dom få resor vi gjorde utanför stan rena missionsverksamheten. Första resan gick till Linköping, där vi spelade på Arbetarinstitutet (”Arbis”) tillsammans med Gbg Sound och nåt eller några lokala band. Jag tror arrangörerna var samma snubbar som gjorde punkfanzinet Jörvars Gosskör, så jag antar att Jan Gradvall var inblandad, men jag har inga minnen av honom. Total riot var det i alla fall, det var som varenda kotte i lokalen hade väntat i hela sitt liv på just den kvällen. Det fanns ett sånt otroligt sug efter energi, oväsen och Något Nytt Och Inte Tråkigt under det första året, vart man än kom. Tiden var helt enkelt mogen och övermogen för såna som oss och dom andra banden. Om uppslutningen på spelningen berodde på att folk kände till oss eller Soundet eller om det räckte med ”punkband från Göteborg” för att få folk att gå man ur huse kan jag faktiskt inte svara på. Säkert är i alla fall att vi under åren som kom fick höra många gånger från Linköpingsbor att det var den spelningen som markerade ”rockens comeback i Linköping” och fick fart på det lokala händelseförloppet. Fast jag är rätt säker på att det hade gått lika bra med vilka band som helst ur 78-generationen.
Minns att Thåström var där, för övrigt, det var första gången vi stötte på honom. Senast var för nåt halvår sen, han var DJ på en Joe Strummer-tributespelning i Gbg och spelade bl a Radio Aktiv. Kul.
Uppenbarligen var det en och annan som hade hört talas om oss, för vi blev ju uppringda och bokade spontant rätt många gången under den tiden. Vi åkte till Borås med Attentat och Liket Lever, en annan minnesvärd spelning som också tydligen blev betyelsefull för den lokalscenen. Vi åkte till Jönköping en vardagkväll efter jobbet, spelade på nån fritidsgård och sen hem igen på natten. Det var nog ganska många såna korta resor i början, men inga turnéer i egentlig mening. Det kom senare.
Vilka andra GBG-band gillade ni (och gillar idag)?
Hans:
– Ganska svår fråga, på sätt och vis. Alla och ingen, liksom. Dom var våra kompisar och bröder (nä, det var inte många tjejer med i början), man såg dom flesta göra både fantastiska och usla spelningar. Fast Gbg Sound knäckte som liveband många ggr, LOB var alltid sevärd och bandet sprutade energi. Liket Lever på Allégården i Borås glömmer man inte i första taget. Vissa hade en potential dom aldrig realiserade av olika anledningar. Knugens Håf, till exempel, dom kunde vara lysande när dom inte slogs med varandra på scen. 🙂 Attentat var nog dom av ”nybörjarna” från –78 vi följde på närmast håll, och det var häftigt att se dom utvecklas. Minns nån spelning från 81-82 eller så, när dom tokturnérat sig i toppform och man plötsligt blev medveten om vilket knivskarpt och astajt liveband dom blivit. En imponerande arbetsseger från noll.
Vad som håller idag? Nästan ännu svårare. Jag kan inte lyssna neutralt, jag tycker trots allt att det mesta – inkl Bruset! – är kul tidsdokument med rätt begränsat ”musikaliskt värde” av det tidlösa slaget. Det vi gjorde, processen, var nog trots allt viktigare än den musik vi skapade under tiden. Men vad vet jag, uppenbarligen finns det en hel del unga som tycker annorlunda, och det är lite svårt att veta hur man ska reagera när en 21-åring säger ”90% är den bästa svenska poplåten NÅGONSIN!”. Omtumlande, liksom. 🙂 Men det finns ju ingen nostalgi som den efter en tid man inte upplevt själv…
Men jag har en favoritskiva från perioden, om än sent: Attentats ”I denna stan”. Den håller faktiskt hur bra som helst, och förtjänar nån sorts klassikerstatus. Urstarka låtar, inte minst titellåten som är en lysande Göteborgs-anthem med samma ryskänsla som Ted Ströms En vintersaga. Jönsson skrev många bra texter till den plattan.
Okej, jag är part i målet, eftersom jag är medproducent (under namnet H. Flint – fråga mig inte varför), men jag kan inte ta åt mig nån större del av äran, jag hjälpte mest till att arra och tycka under repetitions- och inspelningstadierna (när det var dags för mix åkte jag på semester…).Brusets keyboardist Anna spelar orgel och synt också, vilket också tillför en hel del till soundet. Men hursonhelst, det är en platta jag hellre lyssnar på än våra egna. :
Några roliga episoder från era konserter?
Hans:
– Det finns alldeles för många, förstås. När jag lånade ut min alldeles nya stämapparat till Magnus i Attentat i Borås -79, och dom gjorde sin första spelning med rätt stämda gitarrer någonsin. Jönsson kunde knappt sjunga eftersom dom tidigare varit uppstämda nästan två tonsteg. 🙂 Innan samma spelning fick vi rädda livet på Brandy Wahlén (Gbg-punkens kvinnliga hjärta) som satt instängd i en hamburgerbar som belägrades av raggare. Mardrömsminne: vi kommer till Stockholm tidigt 1981 för att spela på Kolingsborg (”pucken” mitt i Slussen, a k a discot i ”G”). Både Metronome och Mistlur är där för att kolla in oss. 90 betalande i den där jätteladan, totalöken, och i början av tredje låten går orgeln oåterkalleligen sönder. Vi fick inget kontrakt… :-). Och alla märkliga spelningar: En skolkorridor i Skara på en söndag (!), 30 betalande som öste så dom klättrade på väggarna. Det hände nog inte så mkt i Skara på den tiden. En jazzklubb (!) i Örebro, en bit in på 80-talet, 4 betalande. Guran, vår tekniker, testade en sladdlös sångmik den turnén, så jag satte mig vid publikens bord och sjöng. Intimt. Ultra i Handen, en fallfärdig trävilla med punkhippies som bakade kanelbullar till varje spelning och signalerade sitt gillande av bandet genom att komma ut från köket och slå på ”rytmkastrullen”. Skummaste klubben i landet. 🙂
Och så vidare.
Thorbjörn:
– Klubben i Örebro – med de fyra betalande – var utsatt för en bojkott från den lokala publiken fick vi långt senare reda på. Det var nåt med att ledningen hade varit taskig mot de lokala banden. När vi skulle gå på inför den blott fyrhövdade publiken blev vi erbjudna halva gaget – för att inte spela. Naturligtvis tackade vi nej och drog igenom hela setet för att sedan kunna kvittera ut hela gaget. Bra betalt för ett rep. Gott åt taskmörtarna på den klubben. Två i publiken var för övrigt från Göteborg, men hade aldrig hört talas om oss. Hela publiken stannade tills vi gjort våra extranummer.
Så här i efterhand hur stor betydelse hade Bruset för scenen i GBG?
Hans:
– Vi hade betydelse för att vi var där tillsammans mede Soundet, med lite erfarenhet, organsiationsförmåga och utrustning. Vi var med och drog igång Garageligan, som var helt essential för lokalscenen – eller snarare VAR lokalscenen – och gjorde det möjligt för så många unga och alldeles nya band att komma ut och spela och få uppmärksamhet. Mycket mer det än vad vi spelade själva, definitivt.
Vad hände med er LP?
Hans:
– Tja, kort sagt: den blev aldrig klar. 🙂 Vi spelade in sex låtar i Nacksvings studio (som vid det laget var inhyst inuti (!) den sista resten av Gbgs gamla stadsmur), råmixade och sen gick tejpen upp i Nacksvings ”lyssningsgrupp” (bestående av etikettens övriga artister – alltså våra ”konkurrenter”…) och fick nej på att fortsätta. Men Thomas Tengby gjorde en ordentlig mix och körde låtarna i sitt radioprogram (var det Ny Våg?). Den mixen gick vi ut till andra bolag med. Mistlur var intresserade (bl a pga att KSMB lobbade för oss – vi hade gjort ett gig på Sprängkullen tillsammans med dom och dom gillade oss) och Finn Sjöberg på Metronome. Sen åkte vi upp och gjorde det katastrofala giget på Kolingsborg jag nämnde ovan – troligen ett av de absolut sämsta under alla åren – och det hela rann ut i sanden. Strax efter det slutade Håkan S, och när bandet var på fötter igen var varken det soundet eller de låtarna aktuella längre.
Men det är en bra inspelning. Tre skalåtar, en hårt dubbad reggaelåt, en poplåt (Mitt hem är min borg – finns på utspelstejpen också) och vad som antagligen är Sveriges första alt-countrylåt (!), komplett med pedalsteelgitarr (Ulf Hörberg, märkbart bakfull…). Vi var ganska eklektiska vid det laget.
Thorbjörn:
– Svårt att inte vara eklektiska med vår historia: Beatles, Stones, Who, Small Faces, Otis Redding, Temptations, Howlin’ Wolf, Muddy Waters, Tages, Little Richard, Buddy Holly, the Wailers, Culture, Hank Williams, Roxy Music, Velvet Underground blablablablabla…
Vi kanske här ska gå förbi gymnasietidens musikaliska förvirring med en barmhärtig tystnad.
Så vad var det som fick er att säga; nu får det räcka?
Hans:
– Flera saker. Utmattning och besvikelse bl a, vi hade slitit hårt i två år, spelat som fan (samtidigt som alla jobbade heltid), gjort ytterligare en demo som ingen nappade på. Som jag minns det var droppen när stenhårt lobbande för att vi skulle få vara med i Guldslipsen, den tidens ledande popprogram på tv, inte gav resultat. Sen höll resten av livet på att hända oss också, trummisen hade gjort keyboardisten på smällen, vi hade hållit på i åtta år, närmade oss trettio, vi var väl helt enkelt mätta.
Vi åkte på en sista turné i Danmark, Skåne och Västsverige i maj –84. Avslutningsspelningen var på Mudd Club på Kungstorget i Gbg, tillsammans med nåt engelskt band jag inte minns namnet på. Vi propsade på att headlajna, vilket fick till följd att vi inte gick på scen förrän vid halvfyra på morgonen, när dom flesta redan gått hem. Den spelningen finns på video, öken, trist slut.
Ironi: ett år senare var jag på nån spelning på Liseberg (var det Tottas Bluesband??) och en person ur produktionsgruppen för Guldslipsen kom fram och frågade om vi ville vara med i år då? Jag funderade nog ett ögonblick på att ringa runt till dom andra, men det blev aldrig så. Vår tid var helt enkelt förbi.
Jag hade nog planer på nya projekt. Jag och Olle Niklasson, Brusets faste gästsaxofonist, skrev lite låtar ihop samt producerade en LP med Annika Blennerhed (ex Aptit och Camouflage). Jag producerade också ett album med Bumssen Muss Mann (med bl a blivande producenten Roberto Laghi och Mustasch-trummisen Dojan som medlemmar). Men det blev inte så mycket mer musik, oräknat sporadiskt hemstudiopulande, genom åren. Jag blev farsa, journalist på MM/MusikerMagasinet och så småningom reklamare. När vi nu började repa inför Svensk Punk 26 var det första gången jag spelade popmusik ihop med andra sedan våren1984.
Thorbjörn:
– Jag försökte dra igång ett band som gick under arbetsnamnet Hemliga armén. Peter S var med på bas, Pete the Beat från Attentat på trummor, Carl-Johan Wolmesjö och Pierre ”Palle” Olsson på gitarr. Jag sjöng. Vi körde fyra rep, men lyckades aldrig samla hela truppen mer efter den första fantastiska gången då vi gick ner i källaren med två ackord och en text och kom upp i ljuset igen med en rock’n rollstänkare som hette ”Rätt och fel”. Sedan träffade jag Kristina, och vår familj tog all tid. Gitarrerna sålde jag på 90-talet för att få råd att ta.
Intervju i samband med Svensk Punk 25 år – 2003