The Pain

The Pain Rågsved 1978 The Pain My Head is Burning Rågsved 1978 The Pain gig Rågsved 1978

The Pain gig i Rågsved 1978 The Pain Domino gig 1979 Staffan The Pain 1a giget 1977

Staffan och Håkan U 1a giget 1977 Staffan i öppnings låten Rågsved 1978 Staffan & Hocky gig i Rågsved 1978

Peter & Hocky sommaren 1977 Hocky The Pain Rågsved 1978 Hocky Rågsved 1978

Hocky Rock Palais 1978 Hocky på sång gig i Rågsved 1978 Hocky Pain 1a gigget 1977

Hocky gig i Rågsved Hocky & Stejmo Farsta 1977 Postiljonen Hocky & Staffan Rågsved 1978

Hocky & Staffan gig i Rågsved 1978 Hocky & Kathy & The Heat 1977
The Pain

Nacka – Stockholm 1977-1979 (Uppgift om fotografer saknas)

Medlemmar:
Staffan ”Spiv Åland” Holmberg: Sång
Håkan Uppgren: Gitarr
Hocky: Bas
Stefan ”Stejmo” Hjelm: Trummor
Janne Oldeus: Gitarr
Janne Andersson: Gitarr

Historik:

The Pain var tuffast, fullast och coolast. Bandet som kom från Nacka, föddes när Staffan och Håkan Uppgren under sitt tågluffade, sensommaren 76, hamnade på en punkgala i Frankrike. Starten skedde först halvåret senare när de fått replokal, en replokal som blev ett tillhåll för alla som ville festa. Trots att bandet aldrig spelade utanför tullarna blev de snart kända i hela Sverige, mest genom att Staffan ständigt syntes i tidningen Vecko Revyn. Tre gitarrister en EP och en singel avverkades innan bandet imploderade i ett svart hål fyllt av läder, nitar, väteperoxid och Beyaz. Hocky och Stejmo hamnade i Stabbers. Staffan startade B-films och Janne Andersson sitt JAPOP.

Låtar:
My head is burning, Man in the front, Churchyard, Next time ego, 4 stiches

Diskografi:
EP: HH – Man in the front – Steppin Stone – Body snatchers (Kaos Records – Kaos 1- 1979 – 1000 ex)
Singel:Next time ego – Why complain? (Dark Records DRS 003 – 1979 – 1500ex)
Kassett: Churchyard – Abulance (Rip Cassettes RKR 1001 – 1981)
Samling CD: Ståkkålmsjävlar: Next time ego (MNW MNWCD 187 – 1989)
Samling CD: Svenska Punkklassiker: Churchyard (MNW MNWCD 2012 – 2003)
DVD: The Filth and the Fury: Bonusmaterial: My head is burning – 4 Stiches: The Pain medverkar också i kortfilmen Punkrock med My head is burning. (Folkets Bio – 2003)
Samling LP: Bloodstains across Sweden vol 3: Man in the front (1998)

Övriga inspelningar:
Demo: 4 Stiches – My head is burning – Raw power
Live: Musikverket 790616, Domino -79, Musikverket Sista giget -79



Detta är troligtvis den första artikel om Stockholmsbandet The Pain. Den publicerades i Anarki & Kaos i feb -78.

Dom senaste 8 – 9 månaderna har det startats en mängd band runt om i Sverige. Band som startats efter inspiration från England. Ett av de här banden är stockholmsgruppen The Pain. Man började lira ihop i våras, men i olika uppsättningar och med namnet Pain in my ass.

I juni/juli fick man sin fasta sammansättning och började lira på allvar.
Man vill inte kalla sig för punkband, för det är så många band som gör det bara för att komma fram. För The Pain är punk något annat än ett mode.
För The Pain betyder punk något annat än för popoffren som klär ut sig till punkare för att det är det senaste modet. De som klär sig i moderiktiga ”punkkläder” som de köpt i boutiquer i London eller Stockholm.
– Läser dom att 10 andra klär sig på ett sätt, så ska dom göra det, säger basisten Håkan Rudberg missnöjt. T-shirt (svart) med dragkedjor kostar…
– 116 spänn på Dark Horse, skjuter trummisen Stefan Hjelm in, bara för att det står BOY på den.
BOY och Seditionnaries är som bekant de två London punkbutiker som mer eller mindre styr punkmodet.
Basisten Håkan Rudeberg har själv en svart skjorta med dragkedjor.
– Den har jag gjort själv. 35 spänn för skjortan som jag sedan färgat och sytt dragkedjor på, säger Håkan.

The Pain lirar rak rock. Det är musiken man växt upp med och lyssnar på när man inte själv lirar. Äre några speciella grupper man gillar?
– Iggy.. Bowie.. New york Dolls… den mesta punkrocken
– Ramones, säger Stefan Hjelm. Fast jag är den enda i bandet som gillar dom.
– Ramones har stannat i utvecklingen. Dom är som Rolling Stones, säger Staffan Holmberg. Alla skivor låter likadant.
– Sex Pistols håller oxå på att gå åt helvete. Åker till konserterna i Rolls Royce, bor i dom finaste kvarteren i London. Åsså sjunger dom att dom hatar sånt.
– Dom börjar bli en fabrik. Märken, T-shirts, affischer och film. Fast mycket är McLaresn (Pistols manager) fel.

The Pain börjar varva upp. Vi kommer in på det dystra kapitlet Magnus Uggla och raggen reser sig på grabbarna.
– Han bara snackar. Står inte för vad han säger. Kallar vakterna för bögar, men klagar när dom inte kan hålla publiken i schack.
– Uggla är bög… nä förresten. Inte ens det. Han har väl inget mellan benen.
– Uggla är en jävla diva. Han och hans gitarrist ville komma in gratis när vi lirade i Farsta (Stockholmsförort) i höstas, bara för att han var kändis. Så fick han inte det och då ville han slåss. Så vi bad honom dra åt helvete och jagade iväg dom med basebollträn. Nu är han skitskraj för oss.

Liksom alla andra småband, har The pain svårt att få spelningar. I januari var det meningen att man skulle spela på en konsert anordnad av tidningen LARM i Malmö.
– Men så fick dom höra att vi sparkat ner en kille från scenen åsså var det nobben. Dom frågade oss inte ens om det stämde.
– LARM kan dra åt helvete. Gamla gubbar i styrelsen som inte hajjar nåt. Dom säger att dom vill hjälpa svenska band, men i själva verket motarbetar dom de svenska banden., säger Håkan Rudberg.
– Malmöbögar…, muttrar Staffan

Skivaffären Space Records i Stockholm, har startat ett litet skivbolag, Kaos Records (Häftigt namn, skulle nästan kunnat hitta på det själv). Meningen är att man ska ge små okända svenska rockband den chans de stora skivbolagen inte vill ge dem. fast frågan är ifall det inte är ett sätt att göra stålar på intresset för punkrock och små skivbolag. För dom som kommer att tjäna pengar på skivan är inte bandet utan Kaos Records. Den första skivan man ska ge ut blir en EP med The Pain. För den skivan får The Pain ungefär 15 öre per man och såld skiva. Av 1000 sålda ex blir det ca 150 spänn per man eller lika mycket som en hyfsad besökt spelning. Det blir inte mycket pengar för ett band med nästan 200 000 kr i skulder för sin utrustning. Men detta hindrar inte dom 4 grabbarna i The Pain från att vara optimistiska om framtiden.

– Vi är Sveriges bästa punkband
– ….och Norges…..

När man inte spelar arbetar Håkan Rudberg som vaktis på Kanslihuset (stort garv), Staffan Holmberg gör ingenting (- Du är så lat, muttrar Stefan), Håkan Uppgren (som inte var med på intervjun) och Stefan Hjelm går i plugget (- Skriv inte att jag går på frisörslinjen, säger Stefan. Men Håkan tycker inte det är nåt att skämmas för. Det är han som har klippt mig.)
The Pains EP, som innehåller låtarna ”Man in the front” (om Magnus Uggla) / ”My head is burning” / ”H.H.” / ”Steppin stone”, släpps i början av februari.
Anarki & Kaos nr 3

VECKO REVYN
THE PAIN
”Vi repar när vi är fulla”
De som kritiserar bandet tål inte deras stil, och de som älskar dom älskar dom.
The Pain gör nämligen sitt yttersta för att leva upp till rollen som ”punkrockare”, de super, svär, skiter (i det mesta) och lever allmänt rullan.
Offentligt i alla fall !
När de avslutade en sin show på Domino en kväll bars sångaren ut med sprucken läpp, trummisen kastade sina stockar och spottade mot publiken och basisten slängde ut innehållet (okänt) i sitt glas över samma publik.
För Vecko-Revyn uppger de bara sina smeknamn.
Hocky, 20, Spiv Åland, 20, Janne Mandarin, 20 ,och Raggarn, 12.(Stistnämndes åldersuppgift finns det anledning att betvivla.)
De säger sig repa två gånger i veckan eller varje gång de är fulla, och spelar ute 3-4 gånger i månaden.
Musiken beskriver Hocky så här: -Rak punkrock.
Fast bättre än alla andra , låtarna är blandat från 60-och 70-talet.
Killarna skräder inte orden, egentligen är det inte mycket skräder över huvud taget.
Allt tycks tillåtet, och Pain är onekligen roliga att se på scen även om alla volymknappar är skruvade på max.
En singel har The Pain hunnit med. Den heter ”Feel the Pain” på Kaos Records, (ett för övrigt passande namn…)
En ny är på Sonet är på gång och släpps någon gång i sommar.
FRÅN VECKO REVYN SVERIGE SPELAR

Jonas A Anarki o Kaos # 7
Den saliga röran som utspelar sej här nedan, är en slags koppling mellan en intervju (ytterst rörig) och en biografi (ännu rörigare). It´s The Pain story. ”Running from the Pain” är förresten en låt som Iggy Pop skrivit ed dåvarande New York Dolls-medlemmen Sylvain Sylvain. Alltihop började med en fest någongång tidigt våren 1977. Alla band kan ju inte bildas i Malcolm McLarens shop Seditionaries….
Staffan Holmberg Skulle ha fest hemma hos sig. Man hade gått och snackat en tid om att bilda ett band så kom det sig att man här på festen bildade

PAIN IN MY ASS. Efter mycket snack hit och dit, kom man fram till att bandet skulle ha följande utseende: Håkan Uppgren på gitarr, Staffan Holmberg på sång, Håkan ”Hocky” Rudberg på kompgitarr, Stefan ”Stejmo” Hjelm (alias Raggarn) på trummor och Matte Persson på bas.

Fast så var det här med att skaffa sej instrument och förstärkare och repetitionslokal. Och Matte Persson tittade i plånboken och sa hej då! Så Hocky började på bas. Och den uppsättningen höll nästan ett år. Ett intressant år. I augusti 1977 hade PAIN IN MY ASS sin första spelning i en källarlokal för 70 speciellt inbjudna, fast det glömmer vi och bandet snabbt. För alla var så fulla att man körde en del låtar tre gånger. Sedan kom den stora dramatiska förändringen i bandets liv. Till det rytmiskt dunkande från alla fallande höstlöv, kapade man halva namnet och blev The Pain och fick i november en spelning på Postiljonen i Farsta.

En legendarisk spelning, vars rykte nådde ända ner till tidningen LARM i Malmö. Dom skulle i januari ha en spelning på Dads Dancehall med bl.a. The Pain. Fast så kom den där tidningen där det stod om The Pains spelning i Farsta å så vare nobben.
– Dom fick höra att vi sparkat ner en kille från scen. Men dom frågade inte oss om det stämde.
– Magnus Uggla och hans gitarrist ville komma in gratis, för att han är kändis. Så fick han inte det och då ville dom slåss. Så vi bad dom dra åt helvete och jagade iväg dom med basebollträn.

Åsså är vi framme vid december 1977. Läge att dra in en skiva, tänkte grabbarna och började titta sej omkring efter ett lämpligt skivbolag som kunde tänkas vilja satsa på punkband. Fast det var inte så lätt. Överhuvudtaget är det inte så lätt för små svenska rockband att få skivkontrakt.

Så man fick ta vad som fanns och vad som fanns var Kaos Records. Eller rättare sagt skivaffären Space Records. Dom hade börjat ana att det fanns pengar att hämta på att göra singlar med punkband, så manstartade Kaos Records och flirtade in sig med The Pain.

Kaos Records tog sej ner till The Pains replokal och lyssnade på en halvtimmes show. Det var fullt tillräckligt för att man skulle vilja ha ett två års kontrakt med The Pain.Antingen för att man gillade vad man hörde eller så var det för att se till att inte The Pain kom ut på skiva och spara svenska folket mer elände.

Ibland undrar man ifall det inte var det sistnämnda skälet. För tejpen man spelade in (H.H./Man in the front ”om Magnus Uggla” /My head is burning/Steppin´stone) i Talk-Back Studion vid Karlaplan den 8 december, var ganska dålig enligt bandet självt. Och så skulle det tas omslagsbilder och skivan skulle ju tryckas någonstans. Och Space Records ringde hit å dit för att hitta billiga alternativ, ett tag var det t o m på tal att trycka skiten i England. Men ingenting hände och skulle ha hänt om inte The Pain en dag kom in på Space Records med en räkning på 1200 kr.

Då fick Space eld i röven och av Ep:n blev det en singel och av bilderna togs ett nytt omslag och nu väntar man bara på att få skiva pressad. Fast sedan december och nu (okt) har ju en del hänt. I februari skulle The Pain ordna en spelning på Jakobsgatan, tillsammans med Sopstationsfolket, The Tanks och Madhouse. Fast The Tanks försvann ur bilden och ersattes av Reeperbahn. Lördagen den 4 februari kom jag och irrade runt i city för att hitta Jakobsgatan, men kom bort mej totalt. Fast det gjorde tydligen inget, för det var tydligen en ganska dålig spelning Fast å andra sidan intressant. För Håkan Uppgren hade tröttnat på att spela gitarr och ville lägga av. Jakobsgatan-spelningen blev hans sista med The Pain.

Nu lär han flytta runt i Stockholm med omnejd och spela reggae, om man nu får tro The Pain. Alltså det gällde att hitta en ny gitarrist. Och den 25 februari kunde man skriva på ett tomt ark i musikhistoriens stora bok, att gitarristen var funnen. Janne ”The Ant” Oldaeus heter han, med förflutet i Nacka-gruppen The Mob, och är en jävel på att slita i strängarna. Man övade in låtarna med honom för en spelning i slutet av mars i Kärrtorp å Kärrtorps ungdomsgård. 200 personer kom och bandet var laddat till max. Sedan förflöt en tid och så var det dax för den stora TV-inspelningen i Rågsved. Den har ni ju sett på TV, så den ordar vi inte mer om.

Sommaren 1978 bjöd en spelning i SSUs regi. 40 pensionärer satt bland röda fanor och höll för öronen och ropade efter tystnad. Till slut blev det tyst och en trubadur till gamlingarnas glädje.

Så blev det september och suprise-spelning på Jarlateatern. Danne sångare i The Fuzz, hinkade vatten över allt och alla och jag satt och väntade på dödsstöten från plötsligt strömförande instrument, men den kom aldrig. Kom gjorde däremot folk från Phonogram som sa: Sånt där borde inte få ske på scen. Och så sa man att man skulle bannlysa The Pain från alla scener i Stockholm.
– Vi vill ha mat för att vi gör den här intervjun, avbryter Hocky min tankegång.
– Då ska ni få vara med om något skitballt, något nytt….Ingen mat, svarar jag och skrattar.
– Vicket rått garv, säger Holmberg.
– När blir nästa spelning, frågar jag.
– Vi ska kanske vara förband åt ett engelskt band som heter Bitch som kommer hit i november. Åsså ska vi spela på Tallisgården den 13:e oktober, Alla som kommer får ta med badbyxor och cyklop, säger Hocky.
– Vilka blir förbanden ?
– Jag föreslår att man är sitt eget förband. Kommer in förklädda på scen och spelar ett par gamla låtar.
– Hahahaha, skrattar Hocky. Vi kommer i i regnrockar och gasmask…
– När kommer skivan ?
– Vet inte, säger Holmberg. Den är klar för pressning i varje fall.
– Hur låter den ?
– Vet inte, minns inte, fortsätter Holmberg. Den låter….Äh det blir en överraskning för dom som köper den som för oss.
– En otrevlig liten julklapp, ler Hocky. I 1500 exemplar.
Jonas A Anarki o Kaos # 7

Raw Power # 1 Bilder Rip
The Pain ett av dom första punk eller New Wave (vilket man nu tycker) banden som kommer från Stockholm. Dom bildades april 77 på en fest hemma hos numera sångaren i gruppen Staffan och originaluppsättningen var: Stafan Holmberg (sång), Håkan Uppgren (gitarr), Håkan Rudbergh (kompgitarr), Stefan Hjelm (trummor), Mats Persson (bas). Sedan dess har dom bytt medlemmar ett par gånger och Håkan ”Hocky” Rudbergh har blivit basist istället för kompgitarrist.

Just nu har deras senaste gitarrist slutat och dom letar efter en ny. Pain har planer på att ge ut en EP, den har blivit åtskilligt fördröjd och har i skrivande stund ännu inte kommit ut, vilket jag tycker är synd. Min personliga åsikt om dom är att dom nog nästan är bästa bandet i Stockholm just nu, men jag tycker att dom kunde sjunga på svenska (också). En annan sak som är synd med dom är att dom spelar så sällan. Ja ja nog om det här följer en intervju med Staffan sångare i bandet.

– Varför heter ni Pain ?
– Vet inte riktigt. Från början hette vi Pain in my ass men sen så kortade vi av det till Pain för det låter snärtigt och bra.

– Vilken var er första spelning ?
– Det var i oktober 77 i ett bi-rum till ett garage. Det var packat med folk i ett rum som inte var mycket större än ett vardagsrum, vi var fulla och hade ungefär bara 9 låtar och vi lirade samma låtar 2-3 gånger, sen började gitarristen lira en låt medan basisten lirade en annan och så skulle man sjunga då och det gick ju inte så då var det dags att lägga av. Magnus Uggla kom också och skulle in men det fick han inte för oss och då blev han förbannad och skulle slåss så vi jagade iväg honom med ett järnrör.

– Hur många låtar har ni nu ?
– ca 25 stycken.

– Vilka låtar är med på er EP och planerar ni några fler skivor ?
– På EP är det H.H. , Body Snatcher , Man in the front och Stepping Stone. Om vi gör någon mer skiva beror på hur EPn säljer, om den säljer bra vill väl bolaget göra fler skivor.

– Varför sjunger ni bara på engelska ?
– Svårt att säga, det är väl mest för att vi tycker det är roligare att skriva på engelska, och så tycker jag det låter mycket bättre om sången på engelska.

– Är ni politiska?
– Det beror på hur man menar, vi går inte in för att bara vara politiska på samma sätt som en del gör. Vi tycker att när man bara går in för att vara så politiska som möjligt då är det på nåt sätt inte kul längre, vi går väl rätt mycket in för underhållning kan man säga. Men vi är ju så pass politiska att vi kan ta ställning till olika frågor sådär. Men inte en massa slagord och den stilen som t ex Grisen Skriker.

– Vilka framtidsplaner har ni?
– Ja vi planerar väl att åka till Norge och spela på Safety Pin Club i Oslo, så ska vi väl ge ut vår EP.

– Hur kom det sig att er gitarrist slutade?
– Han blev för slö helt enkelt, han hade väl rökt för mycket braj.Äh men han blev allt mer slö och till sist sa han att han orkade repa högst en gång i veckan med oss, men det tycker inte vi är tillräckligt, och sen blev han så diva-aktig. Som ett exempel kan man väl ta den där gången på fyran bär han bara stack efter ett tag utan någon större orsak.

– Vilka band gillar ni?
– Ja jag lyssnar på det mesta i nya vågen väg som kommer ut, men mina favoritband är väl Buzzcocks, Magazine och Stooges. Av dom svenska banden gillar jag väl Reeperbahn men det är väl klart dom fins ju inte längre förstås, i övrigt går väl Cathy & the heat an.

– Har ni några influenser?
– Allt, vi snor från alla. Personligen är jag väl ganska mycket influerad av The Stooges.

– Vilka band gillar ni sämst?
– Dom som går hårt in för politiken och bara står och säger slagord som Skabb och Ebba Grön t ex. jag tycker det är jävligt dålig stil när man på den där första TV-inspelningen ställde upp och lånade dom grejer så att dom skulle kunna spela sen går dom och fixar så att vi inte får spela på R.A.R-konserten på kåren dels för att vi inte var tillräckligt politiska sa dom, sen för det där på Jarlateatern. Det var ju inte vårt fel att den där killen började hälla vatten på scenen och på publiken, vi kan ju inte hindra honom från det och lira på samma gång, men så gav dom ju oss skulden för det. På Kåren sa dom att vi inte fick lira för det fanns inte tid för oss och det hade avgjorts med en lottning, men sen visade det sig att det inte alls varit nån lottning. När vi kom dit snackade vi med Baiters som gick av scenen när det var 20 minuter kvar så att vi också skulle kunna dra ett par låtar, men då hade dom låst in våra gitarrer så att vi inte kunde lira. Det tycker jag verkligen är äcklig stil. Derek som organiserade det hela t ex han tog intäkterna från konserten och satte in dom på en privat bank-bok, i den där ruttna stilen var allt det där och det blir man verkligen förbannad över.

– Vad anser du punk är för någonting?
– Ja det är väl aggressivitet på scen och så. Sen är det väl också det här att det inte skall behöva vara perfekt när man spelar också, det här med att det kommer så många nya band är ju också bra. Men tyvärr blir det mest att det är dom dåliga banden som spelar oftast. Just nu har vi inte spelat ute på ett tag men när vi hittar en ny gitarrist så skall vi börja spela ute igen ganska mycket.
Raw Power # 1 Bilder Rip

Janne Andersson Ståry 1975 – 80
Janne Andersson borde väl dom flesta känna till.
I punkkretsar är han mest känd som gitarrist i Four Mandarines och The Pain. Men dom banden är bara en del av alla de band som Janne varit med i. Det hela började 1975 då Janne köpte sin första elgitarr och bildade sitt första lilla band.

– Elgitarr var det enda instrument med drag i, därför valde jag det. Akustisk gitarr är inte lika mycket oväsen, det retar ingen. Så förklarar Janne om man frågar varför han valde att just böra lira elgitarr. Hans största influenser är Bill Nelson från Be-bop DeLuxe, Mick Green från Pirates och naturligtvis Johnny Thunders vilket alla förstår som varit hemma hos Janne och sett alla hans Dolls-bilder på väggarna. Four Mandarines var alltså inte Jannes första band. Det var minst en 6-7 stycken innan, bara en massa småband men i alla fall ”outvecklade variationer på ingenting” kallar Janne musiken de lirade. Men det var en grupp innan som det hände lite med och som spelade ute en hel del.

Satisfied hette dom och medlemmarna var desamma som senare skulle bli Four Mandarines. Enda skillnaden var namnet och att de lirade mer hårdrock. – Fast hårdrock är mer en attityd än musik, tycker jag. Mer ett sätt att vara. Alla musikkritiker verkar vara så jävla pigga på att hoppa ner på folk som lirar hårdrock.

Men jag anser att större delen av alla punkband i Stockholm lirar vad folk i allmänhet kallar för hårdrock. Men bara för att de har en annan frisyr och så, så är det punk.

Four Mandarines bildades eller rättare sagt bytte namn i feb-mars -77.
Hur fick ni tag på namnet? Det var nån som skrev att det inte alls betydde fyra mandariner utan hade nåt att göra med ”fyra avlagda politiker”.
– Jag vet faktiskt inte vad det betydde. Det var Jana (basisten) och jag som satt och snackade med varann i telefon och försökte komma på vad vi skulle heta. Vi hade lite svårigheter med det, men så såg Jana en skål med mandariner och utropade mest på skämt ”fyra mandariner”.
– Senare såg vi att det skulle vara en popbandstävling i Farsta. Vi frågade om vi fick vara ed och det var just ett band som hoppat av så det gick bra. Men arrangören ville ju veta vad vi kallade oss, och vi stod där och viste inte vad vi skulle säga då Jana till slut klämde i med Four Mandarines och sen fick det bli så.
Tävlingen gick f ö bra för killarna.

Samanlagt han Four Mandarines uppträda 10-20 gånger. Mest spelade de på ungdomsgårdar tillsammans med andra band. Men en gång uppträdde de på Domino som huvudband till och med. Den sista spelningen. Det var en ganska konstig kväll. Killen som ägde stället trodde att det inte skulle koma nån publik och att hela kvällen skulle bli ett fiasko. Det hade nämligen varit dåligt med publik de senaste mängderna, och ett helt okänt svenskt band dessutom, det var dömt att misslyckas. Men ägaren trodde fel Domino var fullsatt och istället för tippade 300 personer kom det 1500. Snacka om att killarna blev stora i korken då.
– Det var jävligt fin att det blev sista kvällen. Men jag tror inte vi blev direkt populära. Vi hann nog inte med det, höll ju inte ens ihop ett år. För att ett band ska bli nånting måste man göra en platta och sen ut och spela en massa, inte bara runt Stockholms-trakten utan slita runt i hela landet. Sen måste man få in en platta på radion annars har man inte en chans. Vår singel blev bara spelad nån gång av Kjell Alinge. Den måste in på nåt av dom här -oramaprogrammen annars är den droppad nästan.

En annan oförglömlig spelning för Janne är den då Mick Jones kom upp och lirade på en konsert med Lesbian Hardcore (numera Reeperbahn), Madhouse och Four Mandarines samma kväll som Clash lirade på Gröna Lund, sommaren 77.
– Det var nåra tjejer som drog dit Paul Simonom, Mick Jones och Joe Strummer. Mick ville lira nåt så vi drog en lång jam-blues tilsammans och publiken stack. När solen gick upp var det bara vi kvar.

Sommaren 77 kom även Four Mandarines singel ”Silver Son Johnnie/Ease my pain” och vill man kalla den för punk var det sveriges första punksingel. Kallar man det hellre för nya vågen var allt Madhouse hemmagjorda platta ”Innervoice” före. Om man nu vill kalla Madhouse för nya vågen….Iallafall är det säkert att Madhouse singeln inspirerade Four Mandarines till att själva göra det.
– Jag tyckte inte att Madhouse skiva var speciellt bra men kunde dom så kunde väl vi. Men det hade ändå inte blivit någontin om inte Pirre (sångaren) startat sitt skivbolag och pröjsat allting. En svensk skiva som dessutom gjordes på ett hemagjort märke som i england var i sverige unikt då. Men Four Mandarines blev inte några inrikes stjärnor för det.

Visserligen skrev tidningarna lite grann och de fick spelningar i bl a Malmö men någon större uppmärksamhet riktades aldrig mot dem. Och skivan blev aldrig distrubierad utanför Stockholm utan såldes till skivaffären Space Records som i sin tur sålde den vidare till andra affärer i stan. De blev i alla fall av med hela upplagan på 1000 ex och det hela gick ihop för Pirre.

Det var Janne som ensam skrev alla låtarna till Four Mandarines repertoar och det var bl a orsaken till att bandet splittrades.
– Det gick så långt att när vi kom till repetitionerna hade jag låten med mej helt klar. Jag fick visa basisten hur han skulle spela, trummisen hur han skulle trumma och sångaren hur han skulle sjunga.
Det ska ju egentligen vara så att man kommer till lokalen med en ié om en låt. Sen hittar alla på och spelar på sitt eget sätt. Så ska ett band funka där alla vet vad dom ska göra.

Egentligen skulle Four Mandarines varit med på Sonets sömnpiller-Lp ”Swedish tracks-79” tillsammans med en massa andra ”läckra kraftrockare”. De spelade till och med in två låtar men hoppade av då de hörde dom andra bandens bidrag. Istället bestämde de sig för att göra en uppföljare till ”Silver Son Johnnie” och spelade in ytterligare två låtar. Men , sen, gruppen sprack. Varför ?
– Vi brukade repa i Pirres studio men den började bli så smått bokad och det blev mindre och mindre tid för oss att repa vilket var ganska irriterande. Och trummisen vi hade ville bra lira jazz så Jana (basisten) och jag bestämde oss för att bilda något eget.

Så föddes Mandarines. I början försökte de få ihop ett riktigt band som även kunde spela ute, men det gick inte alls. Därför förblev Mandarines en studiogrupp. Janne tog kontakt med EMI som varit intresserade av Four Mandarines och de tyckte även Mandarines lät intressant. Därför fick de lov att göra en EP. De repeterade in de fyra låtarna på två veckor tilsammans med en trummis. Därefter var det dags för inspelning av Ep:n och Mandarines existerade sen inte längre.
– Ganska sjukt egentligen. Det är ingen toppenplatta men den är så bra som vi kunde göra ifrån oss då. Ett bra perspektiv från den tiden. Inga bra musiker, inget band, ingen känsla, men ett viktigt steg i utvecklingen.

Om någon ännu inte skaffat EP:n, börja söka igenom stans skivaffärer. Tack vare de underbara poplåtarna är den värd lite extra besvär när säkert plattan blir en raritet om en massa år. EMI pressade nämligen bara upp 1000ex och den är numer utgången. Tre av låtarna kommer från Four Mandarines-tiden och en skrev Janne speciellt för EPn: ”Svensk powerpop” som poster skrev…

När Mandarines endast var ett minne blott började Janne som gitarrist i Reperbahn. Samtidigt bildade han ett annat ban med Danne, basisten från Reperbahn, och Nisse som spelade trummor på Mandarines EPn. De skulle egentligen gjort en platta ihop men det fungerade aldrig.

Janne Andersson som gitarrhjälte i Reeperbahn höll inte heller i all evighet. Allt berodde på Mats Olssons långa artikel om Janne i Expressen.
Den gjorde att en mängd skivbolag blev intresserade och ville att Janne skulle göra en soloplatta. Det var helt okej och som kompmusiker ville han ha Korre, Danne och Eddie (alla från Reeperbahn). Då var det väl bara för dom att steppa in i en studio tror ni kanske, ovetande läsare. Men så var inte fallet. När plötsligt alla Reeperbahns musiker fått jobb på annat håll blev det nu lite trassel med Olle deras sångare som nu blev arbetslös. En del bråk uppstod och Janne insåg att det var bäst att skippa 3/4 av Reeperbahn som kompmusiker.

Men istället för att ta semester från gitarrarbetet gick Janne med i Tears (numera The Radio). Tårarna hade hört talas om hans talanger och ringde upp honom och frågade om han ville komma och lira på prov.
– Det hade faktiskt kunnat bli nåt med Tears om inte Pain hade kommit ivägen. Dessutom hade jag en del studiojobb och gick på universitetet och läste engelsk och musik. Tiden räckte inte till så jag var tvungen att skippa nåt och det blev Tears. Det berodde mest på att det var 6 mil till deras replokal vilket var ganska påfrestande ibland. Men det är nog det bästa och mest enhetliga bandet jag lirat med.

Nu var det som sagt Pains tur att ha Janne helt ensam, nästan. Hur fick du det jobbet, en ren slump igen eller ?
– Det kan man väl säga, men Staffan (sångaren i Pain) och jag är gamla bardomkamrater. Jag har känt honom sen jag var 6 år och vi har gått tillsammans i lek och grundskolan. Han spelade även trummor (!) i mitt första band tillsammans med Jana på bas. Hooligans (se också intevjun med Spiv Åland) kallade vi oss.
– Jag ringde Staffan från en fest och fick då höra att Pain behövde en gitarrist och jag sa mest på skoj att jag kunde hänga på. Några dar senare ringde Staffan upp mej och jag följde med till deras replokal och sen gick det som det gick.
– Jag trivdes bra i Pain, Jävligt bra till och med. Pain är hittills det roligaste gänget jag spelat i. För vi var ett bra band och vi spelade bra ihop. 

I Pain var det inte som i Four Mandarines, att Janne skrev alla låtarna och fick visa de andra hur de skulle spela. Däremot hade dom ett visst system: Janne skrev harmonierna och melodierna, de arrangerade ihop och Spiv skrev texterna. Ett slags lagjobb alltså och det funkade bra.

Det var synd att det aldrig blev nåt med Englands-turnén.
Bitch sprack och vi gick i 5 veckor och drällde i London tills pengarna var slut. Strax innan det gjorde vi en spelning i norra England då basisten i Bitch sjöng istället för sångerskan som hade försvunnit. Sen sprack dom helt och turnén med. Vi försökte få ihop en del spelningar på egen hand men det var hopplöst.
Man måste prata med en massa managers, mellanhänder och artistförmedlingar. Ska man ha spelningar i England måste man som Rude Kids gjorde , boka i förväg.

I samband med turnén skulle Pain gjort en skiva på engelska Hurricane records. Men eftersom turnén sprack gjorde även skivplanerna det. Janne tycker det var lika bra. För trots allt är det en konstig väg att gå och göra en skiva i England när alla medlemmar bor i Sverige.
De hade ju ändå varit tvungna att åka hem när pengarna var slut.

Både Janne, Hocky och Stejmo fick gå till svenska ambassaden för att få råd at åka hem. Janne försökte bilda ett band med tillsammans med basisten i Bitch men det funkade inte heller. Strax efter hemkomsten från England slutade Janne och gamla Pain splittrades.

Trogna RIP-läsare vet varför, Janne skulle ut och turnera med Ulf Lundell och Pain skulle då vara tvungna att lägga av i 1/12 månad då turnén pågick. Istället splittrades bandet.

Hade du fortsatt med Pain om inte Lundell kommit ivägen ?
– Jag vet inte. Det jag hatade mest med Pain var att man försökte bränna ut sig själv och tycka det är jävligt ball. Att kröka och käka speed så mycket som möjligt, sniffa kokain och bli smala och beniga. Inte äta nåt och tycka att det är häftigt. Tävla om att bli Sveriges första Sid Vicious.
Det fanns vissa antydningar till det i Pain och det trivdes jag inte alls med. Men förr eller senare hade jag nog lagt av ändå för att göra min egen grej. Det var bara en tidsfråga och det tror jag dom förstod.

1978 började det första samarbetet med Ulf Lundell med LPn ”Nådens år” där Jannes gitarr medverkar på tre spår.
Och på Uffes senaste ”Ripp Rapp”, kan man höra honom på alla låtarna.

– Det är kul att spela med Lundell och prova lite av varje. Det mesta av vad han gör är jävligt bra. Jag får spela precis som jag vill, fullständigt. Bara jag håller mej till låten. Jag spelar som jag gör, annars skulle han inte vilja ha mej med.
– 42 spelningar avklarade vi under Uffes turné. Det var kul, jag lärde mej mycket under tiden.
Innan hörde man en massa snack om hur det är att turnera.

Droger, dåliga flickor, dålig mat, dåligt med sömn etc, etc. Men efter en vecka upptäcker man att vill du, kan du äta bra mat. Vill du slipper du bry dej om dåliga flickor. Vill du slipper du dricka sprit och stoppa sprutor i armen. Man kan lika gärna springa ut och jogga och lägga sej tidigt.
Det är alldeles för mycket myter om turnélivet och att det skulle vara på ett speciellt sätt. Det är ju vad man gör det till själv. Förutsatt att man inte hamnar i ett gäng som pressar. Men vi gjorde alla vår egen turné utom under själva konserten. Annars så skötte man sej själv.

Men trots att Janne trivdes med turnélivet kommer han inte tan några fler såna jobb om inte Ulf ber honom. För Janne har inte en tanke på att bli kompmusiker. I och för sig skulle det vara lätt för honom att bli det, hoppa in i nåt band och lira gitarr och bakgrundssång. Det skulle vara bekvämt men Janne vill pröva sina egna vingar först och se om han kan göra nåt bra själv. Efter turnén varvade Janne ner ett tag sen började han söka killar till ett nytt band, Janne Andersson POP. Trummis var det inga problem med för det hade han redan. Det skulle bli Stejmo från gamla Pain. Men att hitta en basist eventuellt en kompgitarrist var desto svårare.
– Man har kanske för höga prestationer. Men det måste vara snubbar som man gillar annars kan dom vara hur duktiga som helst och det blir ändå dåligt resultat. Om man längtar bort från replokalen när man ska plugga in en ny låt, då är det fel. Man måste trivas med varann. Därför blev Janne tvungen att låna en basist då LPn spelades in i mars-april. Det blev Danne från Reeperbahn. Och tillsammans gjorde de troligen en av Sveriges bästa rockplattor någonsin. Troligen kommer den snart och strax före släpps en hitsingel från LPn, ”Var min vän” heter den.Först efter det att plattan spelades in dök en lämplig basist upp.Latte Kronlund och kommer närmast från gruppen Smisk. Det var Danne själv som ordnade honom eftersom han ville gå in för Reeperbahn.

Ett litet smakprov på hur Janne Andersson Pop kommer att låta i studio hittar man bland spåren på julskivan ”glitter glögg & rock n roll” från EMI. Två låtar bidrar de med, dels den tagna ”Rudolf med röda mulen” och Jannes egen låt ”Spår i snön”.

Man kan väl inte vänta sig jultexter och bjällror på den kommande LPn men trycket och Jannes välkända melodier som sitter efter en genomlyssning kommer säkert att finnas. Men en överraskning blir det, Janne kommer att sjunga på svenska vilket han aldrig tidigare gjort på en egen platta.

– Jag har prövat en hel del av mina låtar på svenska och det låter mycket roligare. Dessutom bor jag i Sverige och tänker fortsätta med det.Sverige är det enda som spelar nån roll för mej just nu.

Även om jag tänker göra några låtar på engelska och skicka till EMI i England.
När LPn kommit ut, vad händer då ?
– Går den bra åker vi nog ut och turnerar. Går den inte bra åker vi nog ut och turnerar ändå, om jag har ett riktigt band förstås. Ett fyrmanna- band, kanske fem, i värsta fall tre.
Än så länge kan inte Janne enbart leva på musiken. För tillfället jobbar han på posten och ibland tar han nåt studiojobb, bl a har Janne varit med på Magnus Lindbergs och Lasse Lindboms plattor.

– När jag var yngre valde jag mellan att bli fotbollspelare eller rockmusiker. Nu skulle jag aldrig kunna sluta helt med musiken och ta ett annat jobb hellre går jag och hänger mej. Det är sant.
Än så länge har Janne Andersson pop bara spelat ute en gång. Men det blir snart fler. Missa dom inte då.
R.I.P # 13 Text: Jeppe

Vecko Revyn
Att han nyligen påbörjat sin militärtjänstgöring, och håller just nu på att utbilda sig till gruppbefäl, är det nog ingen som kan gissa sig till.
För han är punkare.
Det syns på långt håll.
Trots att han varken har nålar
i kinden eller hakkors kletat
på sin svarta skinnjacka.
Staffan Holmberg är 19 år, han har trasiga jeans, blekt hår och kommer från Nacka utanför Stockholm.
Han sitter på hamburgerplejset som är granne med Gallerian, köpcentret i Stockholms city dit de så kallade punksen drar för att kolla in läget och snacka med varandra.

När jag kliver in i coca cola-miljön denna söndagseftermiddag sitter han ensam vid ett bord, djupt försjunken i ett par utländska rocktidningar.
Jag bjuder på en cigarett.
– Nä, jag röker inte. Och så har jag blå ögon och ingen flickvän.

Hårt trakasserad.
Han har läst tillräckligt många intervjuer med dom stora rocksnubbarna för att tro sej veta vad man ska svara – innan frågan är ställd. Och så är det kul att vara lite ball också. Förstås.
Punkare, ordet låter slitet vid det här laget, det håller Staffan med om. Men han rycker på axlarna åt det. Kan inte komma på nån bättre benämning. Punkmusik har blivit nya vågen-musik. Men man kan knappast kalla Staffan för en nya-vågen-kille. Det låter töntigt.
– Stilen har funnits länge. Det började med Iggy (Iggy Pop) nån gång -69 så där. Sen belev det en trend för ett par år sedan. Sex Pistols hjälpte förstås. Då kom allt det här med kläderna.
Punkarna har blivit rätt hårt trakasserade från alla möjliga håll. Och dom asnes av många som en sammhällets böld, likgiltiga inför allt, en liten grupp omogna och oansvariga ungdomar som bara bråkar och förstör. Och chockerar naturligtvis.
– Vi är inte mer aggressiva än anra människor, menar Stafan. Vi går inte bärsärkargång på stan, vi välter inte bilar, vi slår inte ner pensionärer. Vad är det vi förstör ?
– Sen är det klart att en del sprungit omkring med hakkors på sina jackor – för att chocka – utan att egentligen haja innebörden. Men nu har hakkorsen försvunnit, nu sträcker punksen upp knutna nävar i luften och skriker RAR (Rock against racism) – utan att egentligen haja innebörden av det heller. Det är precis lika barnsligt. Tycker Stafan.
(RAR är en rörelse som starades av Tom Robinson, en av förgrundsfigurerna i nya vågen-musiken. I sina texter går han bland annat hårt åt samhällets intolerans mot minoritetsgrupper.)

Kul att spela
Men en viktig grej är att alla har inte samma livsattityder därför att dom är punkare påpekar Staffan. Det är musiken som är utgångsläget. Den enda riktiga gemensamma nämnaren. Den enkla musiken betonar han. Och att man skapar nånting själv. Det är viktigt. Man kan inte bara sitta och lyssna på andra.
– Man frågar sej nu, va fan höll man på med då, när man inte lirade. Det blev så jävla kul när man började spela själv.
Staffan sjunger med The Pain, en av en massa grupper om vuxit fram under senaste året. För inte så länge sen var det en omöjlighet att dra ihop ett and och börja lira bara för att man gillade musik. Såvida man inte kunde sjuttiåtta ackord. För lät det inte tjusigt och proffsigt redan från böjan var det i alla fall ingen som ville lyssna.
Det är där hela punkidén kommer in. Att alla som vill, dom kan och ska lira. Och det är jävligt kul. Även att lyssna till.
– Jag har alltid gilat musik. Lyssna de på tio-i-topp och sånt där när jag var liten, berättar Staffan med ett nästan genant smajl. Punkmusiken kom som en självklarhet, det var en naturlig grej för mig at tända på.
– Sen vill man ju inte vara en vanlig Svensson heller. Det är roligare med folk som har sin egen stil.
Han inser att han visserligen inte är till hundra procent egen i sin stil, men…
– Det är svårt att göra nånting helt själv. Man måste vara flera för att det ska bli starkt….

Gylfen ska vara öppen.
Men Staffan är ensam framför kameran när vi plåtar honom och jag efter åtskilliga minuters klickande, förskräckt upptäcker och utbrister:
– Din gylf är ju öppen !
Då ler han överseende mot mig.
– Det ska den vara. Det går snabast så.
Det är kul att chocka. Det tycker han.
Man undrar hur han klarar av att göra lumpen. ( I 1 i Stockholm, han får sova hemma när det inte är nattmanöver.) Det livet verkar så långt bort från att sitta och häcka på Galerian eller att sjunga rock. Men han säger att det går bra. Att lumpargrejen fixar konditionen.
– Jag gillar inte själva grejen, men ser det som något nödvändigt ont.
Och med lite cynism i röstan lägger han till:
– Det är hårda bud där, så det ska nog bli karl av mej också.
Och sen då ? Framtid och sånt där ?
– Fråga mej inte vad jag tror jag gör om fem år. Eler vad jag vill göra om fem år. Jag tar dan som den kommer. Framtiden klarar sej alltid på nåt sätt.

Ingen dröm att bli rik.
Efter nian gick Staffan gymnasiet i två år, teknisk linje. Men han har aldrig jobbat regelbundet, bara tagit ströjobb nån gång. Han tycks inte veta vad han levt av under året. Förnekar att hans mamma försörjt honom. Men inkomsterna från hans grupp The Pain har inte varit stora.
– Jag är inte ute efter kosing. Har ingen dröm att bli rik. Tror inte jag blir en lyckligare människa av att ha mycket pengar. Fast det är klart man man måste ha så man klarar sej.
– När jag är färdig med lumpen i vår får jag tusen spänn. Då åker jag nog utomlands på interrailkort (tågluffar) – om man inte har en världsturné på gång. Man vet aldrig.
Han ler sött åt påståendet, men där finns allvar i anledningen också. Han sjunger på engelska, skriver texterna själv och dom övriga tre i bandet gör musiken. Och deras namn, The Pain (smärtan), är engelskt. Det får dom ofta kritik för. De flesta ounkgäng kör på svenska. Men resonerar Staffan:
– Engelska är ett internationellt språk. Vi har större planer…
Snart kommer dom ut med en EP, fyra egna låtar. Det är ett nystartat svenskt bolag, Kaos Records, som ger ut den.
– Fy fan för dom stora etablerade skivbolagen, säger Staffan. För att få göra en platta hos dom måste banden sitta och skriva om sina låtar så som bolagen vill ha dom. Inte klokt.
Han tycker det gått ovanligt bra för The Pain. Dom kunde lika gärna stått kvar i potatiskällaren och lirat idag.
– Men det gäller att fixa grejer själv. Det är lätt att sitta och säga att allt är skit utan att göra nånting åt det.
– Vi (många av punkgängen) ordnar fester och spelningar och arrangerar egna galor.
– Men det är synd att det finns så få tjejer som gör nåt eget. För det uppskattas jävligt mycket när dom gör det. Tyvärr finns det inte mycket brudar i rockbranchen.

Svårt med att ha tjejer...
Tjejer är lika viktigt som allt annat tycker Staffan. För viktigt ibland. Det där att man kan bli så beroende.
– Man får akta sig för ringar.
– Det är vad jag säger nu. Sen kanske man vill gifta sej – fast det är bara ett papper.
– Det svåraste med att ha en tjej ä, att då ska man umgås både med hennes kompisar och sina egna. Och så tycker polarna att man sviker. Det slutar med att hon altid hänger med på ens grejer. Synd faktiskt.
Att ha en tjej som kompis är en annan sak. Det har inte med könet att göra om man blir polare. En del folk kan man snacka med och det flyter. Det är fint när man är på samma våglängd menar Staffan.
Fast det är man inte alltid. Som bekant. När man är punkare.
– Därför är det skönt när man kan ändra på folks uppfattningar om en. För jag tycker att alla kategorier människor ska kunna umgås.
Det händer att Svenssons på gatan kommer fram till Staffan, punkaren, för att ha synpunkter (i all välmening). OCh efter en stund får ”punkaren” höra: ”det var kul att det går att snacka med dej”. Och till sist avlägsnar sej Svensson med ett: ”vad trevlig du är”.
Det är väl inte presic hans dröm om framtiden, men en vacker dag är han kanske ändå Svensson själv ?
– Det är möjligt, tror Staffan. Men det bekymrar honom inte.
Vecko Revyn Text Anki Partridge Foto: Per Hessman

Intervju med Spiv Åland
Staffan Holmberg kanske inte många av Punktjafs läsare känner till, men hans alter ego Spiv Åland har nog däremot många åtminstone hört talas om och kanske träffat..bl.a. Sting…;0)
Men då vi ville veta mer om Spiv Åland och hans punkiga förflutna så vi frågade ut honom helt enkelt…så fortsätt läs och få reda på varför Sting fick på käften.

Hur blev du själv intresserad av musik ?
– Musikintresset startade med Monkees på tv, sedermera blev det glamrock och punk. Det fanns musik i familjen, själv spelade jag trummor i musikskolan i 6 års tid, min mamma å pappa sjöng i kör, och syrran lirade fiol.

På tal om punk ja..du träffade Sex Pistols hur var ditt intryck av dem ?
– I Pistols så träffade vi mest Cook å Jones, både i Sverige och i England.
De två övriga mötte jag på efterfesten på Parkhotel, efter kåren giget (juli-77),
då vi fick slänga oss i en taxi pga raggarkravaller. Sid fick man inte något ur och Rotten var mest på sin vakt. Nä Clash var ett roligare band på det sättet.

Så blev det Pain, vilka musikaliska förebilder hade ni när ni började?
– Ja bandet bildades 77 och vi hette först Pain in my Ass, det var jag och Håkan Uppgren (senare Reeperbahn) som startade bandet efter att ha varit i Paris och sett en ”punkpaket turné” med Clash, Damned, Subway Sect, Tyla Gang och några till.

Vi var först på plan, och vi hade testat lite med lösa bandkonstellationer, bl.a. Janne A och Janne Bluchert från Mandarines. Hocky lirade gitarr först Matte (Chatterbox) på bas och Stejmo  trummor. Våra förebilder var Stooges, Pistols, Cooper och tidiga Buzzcock..plus allt som man hade i musikaliskt arv.

The Pain fick tidigt exponering genom att ni var med i en film om punkrock (ett skolarbete från DI av bl.a. Stig Larsson) som visades i tv, hade ni nån draghjälp av filmen ?
– Nä jag kan inte komma ihåg att vi hade nån nytta av filmen, så här efteråt, men just då var det mer att klasspolare och andra som tyckte man var galen fick det bekräftat.

Ni var också det första svenska ”punkbandet” som recenserades i NME Epn ”Feel the Pain” hur kändes det ?
– Det var kul med NME, vi var väl inte helt nöjda med plattan, det tog en sån satans tid innan den kom ut, så den kändes inaktuell när den väl släpptes. Timingen var bra, vi var i London och spelade med Bitch (Charlie Green sångerska i Bitch var senare med i Chatterbox och kan höras på singeln ”Forgotten Heroes”. Hon äktade också PelleAlmgren..Farbrors anm..) i den vevan. Plattan kom på Kaos Records och finansierades av killarna bakom  Space Records och skivaffären Record Pool.

Hur kom Janne ”Mandarin” Andersson (mer känd som Mona Sahlins storebror) med i bandet ?
– Janne var en gammal klasskompis, vi hade bl.a. lirat i samma fotbollslag. Han kom med i bandet när Janne Oldeus började balla ur (Janne O bildade senare rocktrion Rost och har också spelat med Jerry Williams). Det var i slutet av 1978, Janne är med på singeln  (”Next time ego”) och han tog in mer  pop influenser i bandet. Han försvann när han hoppade på en turné med Ulf Lundell (spelar också på plattan Ripp Rapp) sen så var han också knuten till EMI via Mandarines, så det var början till slutet på The Pain.

Ni var ett av få band tillsammans med Rude Kids och Cathy & the heat som sjöng på engelska fanns det en ”konflikt” mellan de som sjöng på svenska och de som sjöng på engelska ?
– Det fanns väl ingen direkt konflikt, det va väl mest några i Rågsvedsalliansen som ville få det till det.
– Va fan, man kände de flesta, men självklart var det en liten kamp mellan oss och Ebba, och så umgicks man ju mest med den ”engelska falangen”.

The Pain hade ett rykte om sej att vara ett band som levde fan mest hela tiden, hur mycket av det är sant?
– Ja, sanningen är att vi levde rövare mest hela tiden och tog inte skit från någon !.

Har du några roliga anekdoter att berätta från ”de vilda” åren ?
– Jodå…Police trodde vi snackade skit om dem när de lirade på Rock Palais så jag hamnade i en fajt med Sting.. Jag satt naken i duschen efter en spelning på Domino när Ola Håkansson (skivbolagschef) kom in, vi bad honom dra åt he****…
Det var inte bara Sting som jag slog på käften, Billy Madden klippte jag också till så vi blev utan skivkontrakt (det var under B-films tiden bandet låg på Maddens bolag Adventure..Farbrors amn).

– Hocky fick näsan avslagen av en blöjraggare när vi lirade i Gustavsberg så vi fick poliseskort för att ta oss därifrån.
När vi var på 100 club i London för att kolla in Chelsea så vevade basisten med basen så både Hocky och jag fick oss en rejäl dänga, jag fick sy 5 stygn…snacka om att bandet blev impopulära hos oss.

På vår första spelning kom vi dragandes med en stor hög med bärs som vi fraktade på en skateboard, när snuten stoppade oss och frågade om det var fest ?…vi hade köpt upp all öl i en 7-11 butik..Sen slutade kvällen med att Magnus Uggla mfl ville in på efterfesten, men vi jagade iväg dem med järnrör och bandyklubbor..fast vi spelade upp vår platta för honom senare..
Pete Shelly fick också vår platta när han skulle signa sina egna plattor.

Du var också frekvent förekommande i Vecko-Revys vimmelrepotage, oftast i sällskap med någon snygg ”punkette” var det lika delar sex, drugs & rock`n`roll?
– Sex, drugs…well…sex, det var ju därför vi startade bandet, för att träffa brudar…och kan du fatta ?…det funkade också !!!
Alkohol tja, det var det mest hela tiden, man levde ju nästan på Tinto…och braj..mm, fast senare kom det tyngre droger och själv så hoppade jag över den biten. Janne A   var i stort sett renlevnadsman.Och damen i fråga var Åsa Johanna sångerska i Alien Beat, min punkette.

The Pains karriär var kort och intensiv bara två plattor gavs ut…finns det mer material med bandet inspelat ?
– Det finns några mastertaper som inte är utgivna, vår första inspelning på Talk Studios bl.a. Så vi får väl se vad som händer på Pain kanten, måste också kolla upp Chinese Takeaways platta by the way..(gruppen gör en cover på Pains ”Ambulance” och Staffan är med och sjunger…Farbrors amn).

Du fortsatte sedan med B-Films..berätta om bandet ?
– B-Films startade jag när jag märkte att det inte blev nåt kvar av Pain (Hocky hoppade av till Chatterbox och det var jag å han som drev The Pain) ihop med Björne Fröberg (Aoouh & Warheads) (numer i Nomads). Jag tog in min kusin på trummor och hans kompis Chris,(Lynn/Lind senare i Easy Action med Peo Thyrén och Kee Marcello) de två bodde grannar med mej på den tiden.
Micke kände vi sedan tidigare, då han brukade jobba i en musikaffär. Vi lirade lite med Peter Ampull Alien Beat/KSMB också. Så testade jag och Andy (McCoy) en del tilsammans.(vilket resulterade bla i att B-films lirade ”Law & order” som senare skulle spelas in av Hanoi Rocks och hamna på plattan ”Oriental Beat”, fast personligen så tycker jag att B-Films version är bättre..Farbrors amn)
Jag hade väl i stort sett samma influenser, men jag styrde hårdare, och vi ville ha ett fetare sound, som närmade sej tyngre rock lite Dolls betonat kanske, men vissa anklagade oss för att spela hårdrock vilket egentligen var helt rätt i tiden för året efter -82 så vann Europe Rock-SM.
Det kan också tilläggas att vi spelade med The Troggs..så det kändes lite som om vi var färdiga med punken då….

Vad gör du idag ?
– Jag jobbar som försäljningschef inom IT-branchen.
Så man kan säga att du levde upp till din egen profetia som du basunerade ut i Vecko-revyn redan 1979 att ”Det ska nog bli karl av mej också”.
– Klart man blev karl, men ränderna går aldrig ur….!
Har du några planer på att ta upp musiken igen ?
– Nej…inga direkta planer, men jag har kört lite covers på firmafester, det är allt. Delar av Pain har haft någon reunion på ett kalas för ett tag sen. (Staffan gjorde faktiskt comeback med Pain på Clampers. På extranumret ”Churchyard” så hoppade Staffan upp på scen och greppade micken)

Håller du kontakt med dina gamla ”punkpolare” ?
– Träffar på en del punkpolare ibland, på konserter t ex, många har också hamnat i data svängen. Jag dök på vår fd manager på SAS. Fast det är i stort sett Janne Lundberg från Chatterbox/Berlin som jag träffar regelbundet (Janne jobbar f ö på Wasa Kredit..Farbrors amn).
Jag träffade faktiskt Katti Flemström på en kurs för ett tag sen…men man kan undra vart alla tagit vägen ?

Vad skulle du säga om din son blir ”punkare” och vill leva samma liv som pappa ?- Min grabb är 11 år nu och lirar gitarr, så han får själv välja. Men just nu är det mest fotboll som gäller för honom.

Så i och med detta tackar vi Staffan för intervjun och så hoppas vi att han ser till att Pain taperna släpps på cd….

Ni som blev nyfika på Pain kan också jaga en kassett som R.I.P släppte med låtarna ”Ambulance” och ”Churchyard” (där Staffans ”punkette” Åsa Johanna är med och körar).

Intervju med Hocky
Håkan Rudberg mer känd som Hocky har ett långt och brokigt förflutet i klassiska punkband som The Pain och Chatterbox. Nu är han på gång igen med ett nytt band med b la Stejmo en gång trumslagare i ovannämnda The Pain. Punktjafs ville veta mer om denne mans förflutna, så vi frågade ut honom helt enkelt.

Tjenare Hocky… vilken var den första musiken du fastnade för?
– Ja det måste varit Beatles, jag köpte mina första singlar 1966-67 Lady Madonna tror jag det var samt en singel med Jeffersons Airplane. Den musiken diggades stenhårt på en liten batteridriven mojäng med högtalaren i locket för 150 spänn som jag och brorsan fick. Nåt år senare fick jag en hel drös med Beatles singlar och posters av mina morbrödrar, då va man i himlen.

Sen I början av 70-talet kom Alice Cooper in i bilden och lite senare glamrocken med Bowie, Bolan, Glitter o.s.v. men det blev för mesigt i längden så jag sökte mig mer till den tidiga hårdrocken som Deep Purple, Ted Nudgent, Montrose, Aerosmith men Alice Cooper hängde med ända fram till 76.

När blev det punk och varför ?
– Jag var hemma hos Håkan Uppgren och han hade varit i London, eller nåt sånt, med sina föräldrar och kom hem med en massa singlar som var nåt i hästväg, typ 3 ackord eller så, en av de singlarna var Sex Pistols, ”Anarchy in the UK!” Man satt bara och gapade, borta var allt onödigt trams, det var enkelt å rått.
Brorsan visade ett par barréackord och sen kunde vi själva lira med efter singlarna.Så i den vevan bildades Pain In The Ass med Håkan Uppgren gitarr, Stefan Hjelm trummor, Staffan Holmberg sång, och jag själv på gitarr. Att det blev Staffan på sång berodde på att han var den enda som hade pengar att köpa ett PA för och eftersom det var hans PA så fick han sjunga. Jag tog ett lån och köpte mina grejor.

Bas skulle egentligen Matte Persson ha lirat men han hade inga stålar så jag sålde min gitarr och köpte en bas och körde själv istället. Vi hade inga visioner alls inför framtiden det var bara för att ha nåt att göra på kvällarna och att ha nåt ställe att vara på för vi kom inte in på så många ställen. Så vi repade och alla polarna hängde med till replokalen för att lyssna och festa.

Hur var det att vara punkare för 20 år sedan när man i stort sett blev hotat med spö om man hade örhänge ?
– Som sagt så repade vi ganska ofta och höll till mest i replokalen så vi var inte med så mycket om det där.
Det var i alla fall jävligt kul att se hur de äldre förfasade sig över oss stackare som gick i trasiga kläder å så.
– Många tyckte att vi så farliga ut och höll sig åt sidan när vi kom på stan.

Hur var det att lira med the Pain ?
– Det var jävligt tufft att vara med i The Pain. Håkan Uppgren pallade inte och inte Janne Oldaeus heller, Janne Andersson var också lite för tunn för The Pain. Det var en rå jargong och blev vi för fulla då vi repeterade eller spelade ute kunde vad som helst hända.
Staffan berättade att det var mycket sex drugs n rock n roll så berätta lite om hur du upplevde tiden med Pain
– Sex självklart, sprit javisst, rock´n roll absolut, men droger, nää, där var det rätt lugnt. En del kompisar har ju försvunnit i sina drogrus, så visst fanns runt omkring. Droger är ju jävligt tabubelagt ingen vill erkänna men alla var ju med på ett hörn ändå. Jag förespråkar inte på något sätt droger och jag vill att alla som ställs inför ett faktum då man blir erbjuden någon drog att man ska tänka sig för jävligt noga och helst avstå helt Livet är som en enda stor drog i sig självt, TV är en drog, motion en annan, kärlek en, öl o.s.v. det är ju upp till var och en att bestämma vilket som ska konsumeras eller inte.

Kan du berätta något roligt från tiden med Pain?
– Nja rolig eller inte vete fan men … det var nog sommaren 78 och vi skulle repa efter ett 2 månaders uppehåll och för att fira det så köptes det med till repet ungefär 10-11 vinare som skulle konsumeras efter repet, vi höll till i Vuxenskolans lokaler, Janne Oldaeus dök inte upp till repet varvid vi andra Stejmo, Staffan och jag började repa ändå och dricka lite vin under tiden, som jag sa lite tidigare så kunde det gå ganska vilt till på både rep och spelningar vilket du nu ska få höra.

Stejmo drack inget alls den kvällen men Staffan och jag körde på med vinet helt plötsligt blev det hotfullt i replokalen, det var vin-spöket som slog till, Staffan och jag blev som tokiga, grejer flög omkring, vi sparkade och slog sönder hela replokalen på riktigt rockstjärnemaneér det enda som var helt var Stejmos trummor för dom hade han skyddad med sitt liv, sen drog vi vidare upp i huset och röjde runt … jag vaknade i en portuppgång utan skor och jacka av att en östermalmstants hund nosade mig i ansiktet, jag hade ingen aning om var jag var eller hur jag kommit dit. Staffan hade tuppat av i en soffgrupp och spytt ner densamma.

Efteråt konstaterades att vi två hade druckit upp 10 flaskor vin under det repet och att all utrustning utom ett trumset var trasig i replokalen som vi delade med två andra band , vi skyllde på att flummare hade gjort inbrott och röjt nåt för jävligt …Vuxenskolan köpte nya grejor genom deras försäkring.

Parallellt med alla band du lirat i har du haft en massa ”hobbyband” typ Death Wish och Teneriffa cowboys…varför?
– Jag hade precis lagt av i The Pain p.g.a. vi kom aldrig någonstans och att Staffan gjorde sig omöjlig med dom flesta som man inte ska göra sig omöjlig med för att komma vidare så jag hoppade av och körde igång Stabbers tillsammans med Matti Zane bas, bla bla bla på gitarr som numera lirar med Soldout Sweethearts och Stejmo på trummor jag sjöng och vi körde bara covers. Bland annat en Elvis Presley låt Hound Dog och sen lite Sex Pistols och Stoodges.
Vi gjorde väl en eller två spelningar sen gick jag vidare mot det som senare skulle bli Chatterbox nämligen Death Trip. Janne Lundberg, Ulf Erlandsson och Matte Persson lirade i bandet Berlin med Michael Hedenby, tidigare Chaty & the Heat, som nu låg i lumpen. Jag hade inget band att lira med så jag ringde upp Matte Persson och vi bestämde ett möte med de övriga i Berlin. Dom kunde inte heller lira för Michael låg ju i lumpen som sagt så då kom vi överens att köra igång ett cover band bara för att få spela ute. Fast Teneriffa cowboys var jag aldrig med i.

Finns det något material med hobbybanden inspelat ?
– Ja, det som finns är typ kassettband inspelat i replokalen å så, ingen höjdarkvalite alltså, sen det gäller bara att veta var dom ligger.

Så blev det Chatterbox..berätta om idén bakom Chatterbox ?
– Vi upptäckte efter ett tag med Death Trip att vi passade bra ihop och att vi började göra egna låtar. Vi hade gjort en del gigs då vi kom i kontakt med Billy Madden som undrade om vi ville vara med på en samlings LP ”Let it out”. Visst, det lät ju kul, och det var då vi insåg att här finns chansen till att gå vidare med skivkontrtakt o.s.v. Vi tog då namnet Chatterbox (efter Ny dolls låten) och Michael Hedenby var inte längre med oss i bandet.
Första upplagan av Chatterbox (som f ö medverkade på Let it out 1) sjöng på svenska…till skillnad mot pain..hur kom sej det ?
– Jag vet faktiskt inte riktigt. Jag tror vi testade både svenska och engelska, det finns en demo på sex låtar både med svensk och engelsk text. Då vi spelade in på ”Let it out” så blev det svenska helt enkelt bara. Så efter ett tag övergick vi helt till engelsk text.

Sen dök Fröken Charlie Green upp…berätta om Charlie…
– I mars 77 var vi i The Pain på London besök, d.v.s. musik och röjresa så hade Staffan träffat Charlie och hennes kompis Polly på Kings Road, tror jag det var, och sagt till dom att vi bodde på ett hotell i Bayswater. Så dom dök upp på hotellet och mer eller mindre flyttade in i ett av rummen med de övriga som bodde där under veckan. Sen efter en kväll på 100 club då Staffan och jag hamnade på sjukhuset,där vi fick sy fyra stygn var, (läs intevjun med Spiv). Så när jag kommer tillbaks till hotellet dagen efter, med en kasse öl i näven så håller ambulanspersonalen på att bära ut Polly som är vit och grön i ansiktet efter en överdos heroin. Personalen är i uppror efter vårt sviniga beteende, och uppe på rummet ligger Charlie kvar som ett dopat vrak, ägarna hotade med polis och avhysning, men vi bara garvade åt dem för vi hade fortfarande fyra nätter kvar så det fick resebolaget reda ut.

Fast resten av resan blev om möjligt ännu värre, men det är en annan story. Hursomhelst några år senare skickar Charlie ett brev och kommer över till Sverige för att hälsa på och blir kvar i ett halv år eller så. När Charlie ska slängas ut av myndigheterna gifter hon sig med Pelle Almgren och får stanna kvar I Chatterbox hade vi med Charlie på zynth och lite sång men vi tröttnade på henne ganska snart p.g.a. samarbetsvårigheter så hon fick lämna bandet.

Ni fick mycket positiva recensioner när singeln ”Forgotten Heroes” kom och ni sas vara punkens förnyare…men sen försvann Charlie och er musik förändrades radikalt…borta var punkens attack och in kom syntarna så…varför förändrades Chatterbox musik radikalt?
– Vi som alla andra utvecklades ju med åren och vi sökte efter vår stil men kom väl aldrig riktigt på åt vilket håll vi skulle gå, en del ville köra på svenska nu igen och det ville inte jag, en del ville gå åt syntpopen men jag ville ha tuffare stil så det blev en hel del experimenterande av det hela.
Du la senare av i Chatterbox stämmer det att Åsa-Johanna (Alien Beat) tog din plats som sångare ?
– Ja, jag lade av och senare fick jag höra att Åsa hade provat och fick jobbet så att säga.

Trots mycket positiva recensioner och bra respons så la Chatterbox av vet du varför ?
– Vi var verkligen på gång ett tag, vi hade skivkontrakt med Adventure Rec och EMA-telstar bokade våra spelningar vi spelade förband till Clash bl.a. och pressen skrev gott om oss men vi hade redan börjat splittras upp inom bandet, vi ville olika saker helt enkelt.

Finns det mer Chatterbox material inspelat…och Hocky, du lovar väl att du ser till att det dyker upp en ”Keep quiet, this is The Complete Chatterbox” på cd ?
Ha Ha Ha … Jo jo … Det gäller bara att hitta allt så får vi se.

Efter Chatterbox så var det inte mycket punk direkt först var det väl Tora Tora…
– Nej nej Tora Tora är det bandet bildades efter Chatterbox så det hade jag inget med att göra.

Men sen blev det väl La Crosse? Och med La Crosse hade ni rätt stora planer..tanken och konceptet bakom La Crosse ?
– La Crosse var det mest utstuderade av alla band, där var alla planer klara från början, vi sa att inom ett år så skulle vi ha skivkontrakt, ligga på ett promotion bolag, ha gjort radio och TV och lirat ute massor. Vi fixade allt detta inom ett halvår. La Crosse var musikaliskt annorlunda från Chatterbox det var mera drag och show med magnesium bomber och sånt.

Sen efter La Crosse förlorade iallafall jag kollen på dej, vad sysslade du med efter La Crosse ?
– La Crosse sprack p.g.a. att en i bandet ville styra för mycket och vara stjärna samt att livet i rock´n roll Sverige var jävligt tungt då omkring 82-83. Efter La Crosse körde jag igång med min Karate träning igen och satsade stenhårt på det och jag kör fortfarande med österlänsk filosofi.
1990 bodde jag i Japan i sju månader och tränade Karate varje dag fem timmar om dagen. Sen var jag med i en hojklubb ”Stålsvin-MC och Perkele-MC i början av 90-talet vilket var riktigt
skoj. Fast polisen tyckte annorlunda.*skratt*

För ett par år sedan hörde jag att ”Hocky blivit nån slags yuppie..” så vad sysslar du med nu förtiden ?
– Hmm den som du har hört det från är säkert en yuppie själv. Nä jag är nog så lång ifrån yuppie man kan komma.

Så håller du kontakten med gamla punkpolare ?
– Ja faktiskt, för ett par år sedan ringde jag runt till en del gamla punkpolare och arrangerade en sammankomst hemma hos mig, vi har träffats ett par gånger till, sen så såg man ju en hel del av dom på Sex Pistols comeback för ett par år sedan.

Men allvarligt Hocky…kunde du i din vildaste fantasi tro att punken som musikalisk rörelse skulle existera 20 år senare..?
– Jo det trodde man väl, fast idag verkar det vara mer politik i det hela, sånt sket vi i.

Ja..Brodde i Brända Barn sa när det gällde barnens återföreningsgig att ”Förr var musiken på allvar och livet på kul, nu är det tvärt om” så är det på samma sätt för Håkan ”Hocky” Rudberg ?
– Förr var musiken aldrig riktigt på allvar men livet har ju alltid varit på kul, äh man ska inte göra det komplicerat, lev livet bara.

Det vore kanske på plats med en riktig reunion där ni gubbar visar kidsen var skåpet ska stå ?
– Jo det skulle vara kul faktiskt men The Pain uppsättning går nog inte att få ihop igen. Fast det är klart slänger man upp en hög stålar så kan man ordna det mesta.

Du och Stejmo (Pain) har ett nytt band på gång berätta lite…
– Stefan (Stejmo) var på min 40 års fest och sa på skoj att nu sätter vi ihop ett hobby band och repar lite jag har lokal … jag funderade på det där ett tag sen ringde jag runt till boysen så nu kör vi igen Jag på sång och lite gitarr, Thomas Gabrielsson gitarr, Richard Gabrielsson keyboard, (La Crosse, Tora Tora) Peter Wahlberg bas (Chaty & The Heat, Alien Beat och La Crosse) och Stefan Hjelm-Klinborg på trummor (The Pain, Japop). Något namn har vi inte bestämt men håll utkik i pressen.

Så musikaliska framtidspanerplaner?
– Just nu håller vi på med vår demo, 5 låtar, och när den är klar så ska vi börja spela ute och sen så får vi se vad som händer, men visst nu är vi på gång bättre än någonsin faktiskt. Jag är jävligt nöjd med bandet nu och det tunga sound vi nu har. Bewere!
Tack och lycka till med musicerandet….
Tack själv och lycka till i fortsättningen med sajten …

Fotnot: Efter att artikeln publicerades har The Pain gjort comeback. Hocky nu på sång och gitarr Stejmo på trummor från orginaluppsättningen 1977-1979  nya i The Pain är Thomas Gabrielsson gitarr,och Peter Wahlberg (Cathy & the Heat/Alien Beat) på bas.

Kommentera