Kai Martin & Stick

stick6 stick11
Kai Martin & Stick

Göteborg – Västra Götaland 1978-1985 (Foto: Notfound.se)

Medlemmar:
Kai Martin: Sång
Peter Bryx: Gitarr 78-83
Jörgen Cremonese: Gitarr 83-85
Gomer Explensch: Saxofon
Tony Vibrato: Keyboards 78-82
Kaj Edanius ”Rasta-Kaj Farrai”: Bas 78-82
Henrik Cederberg ”Heinrich Höffgen”: Bas 82-85
Janne Leandersson: Bas -85
Lollo Banco: Trummor -78
Ronny ”Jotten” Svensson: Trummor
Salomon Helperin: Trumpet -83

Historik:
Göteborgsbandet Kai Martin och Stick! eller bara Stick! som man från början hette, blev ett av den tidiga punkens mest långlivade och hårt tunérande band. Men de utvecklades snabbt i en riktning som gjorde att man i punkkonservativa kretsar kritiserade bandet hårt. Man kallades för högerband, synthband och annat nedlåtande, men faktum kvarstår, punk var ingen homogen musikstil utan stod för musikalisk frihet, vilket Kai Martin och Stick tog fasta på. Debutsingeln ”Jag binder min tid” släpptes 1979, året efter kom LPn ”Biomusik”. Därefter följde den kritikerhyllade ”Röd plåt” -82 och singeln som också återupprättade lite av bandets punkstämpel, ”Man ska vara som ett vilddjur i år”. Gruppen medverkade både i radio och TV, b.la Chrome 22 och Guldslipsen. 1984 spelade bandet på Roskildefestivalen och påbörjde inspelningarna av det som kom att bli gruppens sista skiva, ”Upptåndelsen” som släppes året efter, 1985. Kai Martin och Stick! gjorde sin sista spelning, som för övrigt spelades in av radion, på Slottskogsteatern den 10 augusti -85.
På galan Svensk Punk 25 år skakade dock Kai och Gomer, tillsammans med Punk City Rockers, dammet av b.la ”Vilddjur” och ”Jag dansar inte”. Med detta, korta, uppträdande bevisade man också att belackarna hade fel, Kai Martin och Stick! hör definitivt hemma i punken!

Låtar:
Binder min tid – Rör, rör, rör dig nu – Ursäkter – Blått ljus – Nattsvart, natt – Dans är synd

Diskografi:
Singel: Binder min tid – Jag dansar inte – Försent, aldrig försent (Puzzel PUZ 01 -79)
Singel: Måndag-måndag – Slav i vår tidl (Heartwork records HW 010 -80)
Singel: Man skall vara som ett vilddjur i år – Blått ljus – (Silence records ZING 113 -82)
Singel: Paradoxal – Silverskrin (Silence records ZING 113 -82)
Singel: Dans är synd – De nakna och älskade (ny mix) (Silence records ZING 126 -84)
LP: Biomusik (Silence records SRS 4663 – 80)
LP: Röd plåt (Silence records SRS 4677 – 82)
Kassett: Röd plåt (Silence records SRS 4677K -80)
LP: Simmarna (Silence records SRS 4688 -83)
LP: Uppståndelse (Silence records SRS 4695 -85)
CD: Vilddjur (genom de tysta åren) (Silence rekords SRS CD 3622 – 95)
Samling Kassett: Man skall vara som ett vilddjur i år (slow version) Schlagers sommarkassett (Schlag 3)
Samling Kassett: Rockregn : Man skall vara som ett vilddjur i år (MNW MC X1)
Samling LP: Pop-job: Spel – Telefon (Stranded EKO 101 -80)
Samling LP: GBG Punk 77-80: Jag dansar inte – Binder min tid (Nonstop records NSM 33-03 – 1986)
Samling CD: GBG Punk 77-80: Binder min tid – Jag dansar inte – Försent (aldrig försent) (Nonstop records NSM 33-13 – 1992)
Samling: GBG Punk vol 2 1980-1984: Man skall vara som ett vilddjur i år – Ursäkter (Nonstop Records NSM 33-23 – 1994)
Samling CD: Ny Våg 78-82: Man skall vara som ett vilddjur i år (MNW MNWCD 243-244 – 1993)
Samling CD: Vild i skogen: Man skall vara som ett vilddjur i år (Silence records SRS CD 4729 -95)
2000:
Samling CD: Volym #3 Den bästa svenska musiken 80-tal från P3:s programserie Livet är en fest: Man skall vara som ett vilddjur i år (MNW CD351 -00)
Samling CD: Svenska Punkklassiker: Jag dansar inte (MNW MNWCD 2012 – 2003)
Samling DVD: Kai Martin & Gomer Explensch: Jag dansar inte – Man skall vara som ett vilddjur i år (Svensk punk 25 år )

Övriga inspelningar:
Demo Studio Lane 1979: Så kall – Måndag-måndag – Nattsvart natt
Promotiondemo: Spel – Telefon – Måndag-måndag – Slav i vår tid
Outgiven singel från Röd plåt-sessionen: Du gick igenom mig – Feber
Demo Ljudspåret -82: Paradoxal – Blod på svartvit bild –  Landskap – Dedikation – Över gränsen – Euroshima – Silverskrin – Åter en ny djärv dag
Demo i Ljudspåret -83:Lust – Saknar dig (sista inspelningen med Tony Vibrato där Gomer Explensch Tillfälligt saknas – Lust finns med på samlingen ”Vilddjur (genom de tysta åren1980-85)
Demo Silence studio nyår 1983/84: Midvinterblot:  Dans är synd – Den fria stilen – Bilder – Landskap
Promokassett: Den fria stilen (Höst- och vårvilt Silence records Promo 001 -85)

Radio: Utspel P3 1979-04-30 inspelat i studio 12 radiohuset i Göteborg, programledare Lars Aldman: Jag dansar inte – Försent aldrig försent – Sista tåget har gått – Ursäkter – Binder min tid – Daxresa
Radio: P3 Utspel 1981-11-05 inspelat live 1981-09-26 i Drammen, Norge, programledare Lars Aldman/Tomas Tenbgy: Passerade dag från igår – Mosquiter – Språk – Tystnaden – Blått ljus – Det här är krig – Du gick igenom mig – Sommartid – Feber – Över gränsen – Vi kunde vara allt – Man skall vara som ett vilddjur i år – Passerade dagar från igår – Ursäkter
Radio: P3 Rockdepartementet 1983-06-16 inspelat live från Västervik: intro Storstadshamn – Lust – Spår – Du gick igenom mig – Det förbjudna landet – blod på svartvit bild – Jeriko – Paradoxal – Man skall vara som ett vilddjur i år – Saknar dig – Landskap – Vi kunde vara allt – Din sång
Radio: P3 Lilla Bommen inspelat live vid sista konserten 1985-08-10, programledare och producent Lars Aldman: Lugn av lögner – Uppståndelse – Mosquiter – Den fria stilen – Lust – Det här är krig – De nakna och älskade – Det förbjudna landet – Gå i clinch – Rör rör rör dig nu – Man ska vara som ett vilddjur i år – Dans är synd – En flyktings tid – The light pours out of me
Kai Martin & Gomer Explensch:
P4 live inspelat 2003-10-04 tillsammans med husbandet Punk City Rockers på galan Svensk punk 25 år, producent Carina Bergek: Binder min tid – Ursäkter – Man skall vara som ett vilddjur i år (även Jag dansar inte spelades in, men kom aldrig med vid sändningen)

Live: Masthuggstorget 79-02-03, Musikverket R.i.p-gala III 79-06-10, Långholmsparken 80-08-24, Rock Palais 80-10-10

Tv-inspelningar:
Kai Martin & Stick! AB svensk rock 80-10-10 direktsänt, producent Helen Elmquist, programledare Babban och Hasse: Binder min tid – Sommartid – Ursäkter – Verklighet mot verklighet
Chrome 22 82-04-26 (?) , inspelat med grafiska bilder av Totte Dellert, producent Helen Elmquist, programledare Carmilla Floyd och Thore Sonesson: Rör rör rör dig nu – Hjärtan av glas
Norrsken 1984-01-?, producent Per Åström, videoinspelning: Lust.

Guldslipsen 83-11-?, liveinspelat, programledare Gunnar Danielsson och Christer Fant:
Viva la Stick: Regnperioden – Vill vara nere Sång: Kai Martin, gitarr: Ulf Zackrisson, klaviatur: Hans Asterberg, bas: Janne Leandersson, trummor: Ronny Svensson, saxofon: Olle Niklasson, trumpet: Salomon Helperin.


Kai Martin & Stick! – en (post)punkhistoria
Datumet för bandet Kai Martin Stick!s tillkomst är satt till första april 1978. Som i allt ur historieböcker ska det tas med en nypa salt.
Men 1978 är sant. Perioden detsamma. Men just den datumen… Nja, kanske, kanske, kanske.

– Jag och Peter Bryx träffades i en musikaffär i Göteborg. Det var en gemensam bekant som jobbade där – en förbannat bra affär, förövrigt, där man kunde få flera gratisex, affischer och annat – som sammanförde oss, berättar Kai Martin.

– Jag hatade Peter Bryx från första början. Han hade diskofrisyr, slänglugg, och jag, som nybliven punkare, reagerade instinktivt.

Men de båda började prata. Kai Martin hade sett Graham Parker & the Rumours på Konserthuset i Göteborg och blivit imponerad. Peter hade inte ens hört dem, men blev tagen av Kai Martins energi. Dessutom var han desperat; han ville spela i ett band, göra låtar och få igång musiken efter att karriären Royal Tramps (som senare blev hatobjekt bland Göteborgspunkarna under namnet Shaggy, bara för att de sjöng på engelska) havererat.
– Vi bestämde oss för att träffas och utbyta erfarenheter, känna på varandra och visa på låtar som vi gjort, berättar Kai Martin.
– Det var faktiskt första april 1978. På Kåren i Göteborg inne i ett musikrum, som hade ett piano där jag spelade några usla låtar utan struktur. Hur Peter kunde säga ja till ett fortsatt samarbete begriper jag inte. Men så blev det.

Kai Martin hade tidigare det året pratar med Torbjörn Hansson, basist från bandet Morsans Profeter där Kai sjöng, om att starta ett punkband. Namnet var klockrent: Stick! med utropstecknet. Omslagsbilden till affischen eller skivan var också given.
– Vi skulle supa oss sketfulla, ligga halv avsmällda i ett dike och ge världen fingret, minns Kai Martin.
Det blev inte så.

Kai Martin och Peter Bryx började umgås, gjorde låtar. Kai Martin, som på egen hand blivit punkare året innan, färgade håret tack vare att Peter då jobbade som frisör. Han kände Bruset sedan tidigare och såg Göteborg Sound i mars och blev imponerad. Snart blev han och Lob kompisar och trots att Kai Martin var ett präktigt borgarbarn lovad Lob, som var r-are, att Kai skulle klara sig från att bli dödad vid revolutionen.

Peter Bryx och Kai Martin började göra låtar, letade folk till bandet utan att egentligen veta hur de ville att det skulle låta.
– Vi lyssnade på allt. Jag mycket på den brittiska punken med Pistols, Damned och Clash. Peter gillade Devo, älskade Bowie och Cockney Rebels. Tillsammans var vi torsk på XTC samtidigt som jag diggade Bruset och Göteborg Sound, förklarar Kai Martin.

I början på april hoppade Gomer Explensch med i bandet. Då med hippielångt hår, som han snart, med Peters hjälp, klippte. Peter hade själv sett till att styva till sin frisyr. Slängluggen försvann för något mer punkigt.

14 och 15 april öppnades Errol’s, en rockklubb som snart fick stämpeln punkklubb. Kanske mest för att Göteborg Sound spelade där båda öppningskvällarna. En av ägarna var Kaj Edanius, som visade sig vara öppen för att spela bas. Plötsligt var Stick! fyra och Kaj blev Rasta-Kaj Farai.
– Vi hittade en snubbe som hette Frans, som vi lät överta en Farfisa orgel som vi haft med från Morsans Profeter. Ja, vi hade egentligen snott den från han som ägde den. Frans hoppade med utan att kunna spela och det lät för jävligt. Men han var en rätt spännande kille. Bland annat hade hans pappa redan på 50-talet testat hasch, fast då genom att äta kittet! förklarar Kai Martin.

– Så småningom kom Lollo Banco med på trummor. Han skulle egentligen spela med Perverts, men de hade inte kommit igång. Så han lånade ut sin tjänster till oss, vilket var jävligt bra. Äntligen kunde vi repa.

Det stod rätt klart att Farfisa-Frans inte kunde spela över huvud taget. Bandet ville sparka honom, men vågade inte.

– Vi hade fått replokal under Errol’s tack vare Rasta-Kaj. Under ett break drack vi folköl och käkade jordnötter från Errol’s bar medan Frans satt i källaren och hackade på orgeln. Vi var pinsamt konflikträdda, så det slutade med att Lollo gick ner och sa upp Frans som gick hem på
stört. Jag har faktiskt inte sett honom sedan dess, förklarar Kai Martin.

Under sommaren repade de utan orgel. Men i augusti ringde en kompis till Peter Bryx mitt i natten och ylade att han hade hittat en organist. Tony Vibrato klev in i bilden. Med erfarenhet från 60-tals popvärld och som medlem i Blond, som bildades ur Tages, var han en drömfigur för Stick!.
– Plötsligt hörde vi stämsång i våra låtar och möjligheter som vi kanske aldrig annars hade fått, förklarar Kai Martin.
Stick! repade hårt och fick sin första spelning på Sprängkullen 7 oktober tillsammans med bland andra Jesus i Betong, Freddie Wadlings band som en månad senare blev Liket Lever.
– Jag hade ryckt in i lumpen och hatade varje sekund. Men det gav också något slags energi till musiken, säger Kai Martin.
– Men den spelningen var verkligen en kick. Det grymt att spela. Jag gjorde till och med en stagedive innan det var uppfunnet. Publiken var inte riktigt med på detta påfund så de flyttade på sig och jag drattade på arslet ned i golvet. ”Håll dig på scen” skrek någon i publiken. Man skulle ju inte tro att man var något, fast det var ju det vi trodde att vi var.
Under lumpen fick Kai Martin en förfrågan om att skriva en text till en Bruset-låt; det var Nattsteg, som senare kom med som b-sida på det bandets första singel.

I november 1978 var det en stor musikfestival med mängder med nya band, blandat punkgäng och andra rockentusiaster. Stick! var ett av dem.
– Jag fick knappt permis och kom dit i permisuniformen. Fast det var häftigt att spela!
Stick! spelade andra kvällen. Dagen innan hade ett band som hette Kosmisk Struts framför sin rockjazz. I bandet fanns en ruggigt duktig trummis vid namn Ronny Svensson.
– Jag tror att de andra i bandet redan då bestämde sig för att fråga om han ville var med oss, funderar Kai Martin.
Efter att Stick! med inlånad trummis spelat som förband till punkfilmen Jubilée på Göteborgs filmfestival 1979 frågade gruppen om Ronny ville vara med. Svensson blev Jotten och Stick! började genast repa inför inspelningen av sin första singel.
– Att få med Ronny var ett otroligt lyft. Musiken och vi blev så oerhört mycket bättre bara efter ett rep. Även om han fortfarande mest var inne på knepig jazzrock så hackade han snabbt i sig hur vi ville att det skulle låta, säger Kai Martin.

23 mars var det dags. Med Nynningens gitarrist Bengan Blomgren som oförstående tekniker spelades Jag dansar inte, Försent (aldrig försent) och Binder min tid in på sex och en halv timma inklusive mix.

Rätt snart hörde Tomas Tengby av sig och ville ha med bandet i Utspel. Där spelade gruppen in ytterligare låtar och med Lars Aldman (Lilla Bommen) som programledare sändes programmet 30 april 1979.

– Vi var kungar! Vi gick på fest och jag pissade i Kjell Dabrowski (senare Stinas man) tvättkorg för att han hade legat min tjej innan vi blev tillsammans. Moget! minns Kai med ett leende.

Göteborg Sound och Bruset bjöd in Stick! och Attentat som medlemmar till Garageligan. Ett sätt att få fler spelningar. Men det räckte in för Stick!, som allt mindre började känna sig ett punkband.

– Samtidigt som Slottsskogsfestivalen i augusti -79 kom vår singel. Omslaget var redan tryckt med Stick! som namn. Men vi hade ändrat till Kai Martin & Stick! – precis som Elvis Costello & the Attractions, Ian Dury & the Blockheads, Graham Parker & the Rumours. Vi ville markera att vi inte gillade punkens tvångströjor och uniform, förklarar Kai Martin.
Efter ett halvår i Garageligan hoppade Kai Martin & Stick! av. De hade då spelat in sin andra singel på Henrik Venants bolag Heartwork i Lund, tackat nej till Nacksving för de var för politiska, fått kontakt med Silence, spelat in två spår på Strandeds samlingsplatta Pop-job.
– Vi spela och göra musik. I Garageligan fick man inte spela var som helst och framför allt inte på de diskon som vi spelade på. Dessutom fick man inte lov att göra album. Det var så jävla styrt. Men för oss var punken att göra vad vi själva ville – tack och lov. Vi spelade till och med på mannekänguppvisningar, säger Kai Martin.

– Å andra sidan blev vi kallade för jävla bönder i Stockholm, så det var kanske inte bättre där. Fast vi spelade skiten ut vartenda band. Det var otroligt inspirerande.

Våren 1980 blev dramatisk för Kai Martin & Stick!: i slutet på april på vägen upp till Arvika, där bandet skulle visa upp sig för skivbolaget Silence, råkade Tony Vibrato, Ronny Jotten och Kai Martin ut för en trafikolycka.
– Det var svinhalt och vi körde av vägen i full fart. Vi hade en otrolig tur och var bara några meter från att krascha ner i en ravin. Men hyrbilen blev mos.

Men med ny hyrbil tog sig bandmedlemmarna till Arvika och man kom så småningom överens om att spela in hos Silence I Koppom.

– En månad senare blev jag misshandlad i Henrik Venants lägenhet i Lund. Vi hade giggat tidigt, jag hade käkat pizza och druckit mjölk, lyssnat på sportradion att New York Islanders hade knipit sitt först Stanley Cup och mådde toppen. Jag somnade tidigt i Venants soffa, medan de andra festade runt, berättar Kai Martin.

Halv två på natten krossades varenda ruta i Venants kåk vid Bantorget i Lund. Raggarna gick till attack.
– Alla hann fly, förutom jag i min sovsäck, Garbochocks Anna Gustafsson som låste in sig på toan, Stry som var tillsammans med Venants ex och låg i det innersta sovrummet. Men det var mig raggarna hittade och spöade med gummibatong. När det ansåg sig vara klara gick jag omkring och sprejade väggarna med blod. Fysiskt klarade jag väl mig hyfsat och fick sy några stygn. Men mentalt satte det sina spår och jag bröt ihop då vi spelade in Biomusik i augusti. Det var tufft.

Men Kai Martin & Stick! fortsatte sin karriär. Mycket spelningar blev det, tv- och radioframträdande och tidningen Schlagers gullgossar.
Biomusik kom på hösten 1980, i mars 1981 spelade bandet in Man ska vara som ett vilddjur i år/Blått ljus, som kom ut efter gruppens turné Far å flyg med Cosmic Overdose i Sverige, Norge och Danmark.

Kai Martin producerade både Slobobans Undergång och Attentat. Han och Peter Bryx producerade Urban Släkes Så jävla svensk.
– Den bästa punksingeln som gjorts i det här landet. Det är en fantastisk platta, tycker Kai Martin.

På hösten började Kai Martin & Stick! spela in det som kom att bli Röd plåt. Några låtar var klara inför inspelningarna sent oktober -81. Men alltför mycket saknades.
– Jag och Peter hade kommit ifrån det samarbete vi en gång hade. Han skrev sina och jag mina. Men det räckte ändå inte till. Jag tokskrev några låtar, bland annat Rör, rör, rör dig nu och Det här är krig, som vi repade in precis innan vi stack till Silence, förklarar Kai Martin.

Inspelningarna blev laddade. Bandet slets mellan personliga stridigheter och konstnärlig ambition. Under arbetet med plattan stod det också rätt snart att det inte gick att fortsätta med Rasta-Kaj som basist. Inför mixningen i mars sa han upp sig samtidigt som gruppen tänkte ge honom sparken. In kom Heinrich Höffgen (Henrik Cederberg), som tidigare spelat med Besökarna i Malmö/Lund. En karismatisk figur, som gav bandet ytterligare snärt.
Hans första framträdande blev inspelningen av tv:s Chrome 22, där bandet spelade Rör, rör, rör dig nu och Hjärtan av glas. Han hann också vara med på några spår på Röd plåt.

Våren -82 firade han och bandet triumfer på sin turné, som kröntes av spelningen tillsammans med Siouxsie & the Banshees på Gärdet inför 40000!

– Det var mäktigt. Men hela turnén var så fräck. Till och med turnéavslutet i Oslo med Heinrich fullproppad med febernedsättande på grund av vattkoppor. Jävlar vad han såg ut. Men det gick och vi behövde pengarna för att få turnén att gå ihop, förklarar Kai Martin.

Bandet blev erbjuden en folkparksturné, men tackade nej. Istället gjorde de låtar och spelade in demor i studion där Heinrich jobbade. Senare på hösten gjordes singeln Paradoxal/Silverskrin. Paradoxal, en låt riktad mot alla nynazister som dykt upp i Sverige.
– Vi trodde vi hade gjort en politisk diskorökare. Vi trodde fel, skrattar Kai Martin.

I mellandagarna gjorde bandet ytterligare demoinspelningar, men utan Gomer Explensch som var på semester i Mexiko och USA.

Det blev Tony Vibratos sista medverkan i bandet.
De bestämde sig för att inte ersätta honom, utan körde som femmannaband.

I slutet på juni åkte de åter till Silence. Nu för att spela in sitt tredje album.
– Vi hade bestämt att vi skulle göra låtar på plats i mesta möjliga mån. Väl där bildade vi en stam för att komma i stämning. Bryx rökte mycket brass, Heinrich och Explensch gick på speed och jag och Ronny var renlevnadsmän som lyfte skrot och sprang. Det var helt galet, men blev väldigt speciellt. Sommaren var rekordvarm, lokalfolket kastade sten på oss vid badplatsen när vi kom med våra indianliknade frisyrer och vi gjorde Simmarna till en milstolpe inom svensk rock. Synd att så få fattat det. En i stort sett fantastisk sommar, säger Kai Martin.
Men efter sommar kommer höst. Peter Bryx var färdig med bandet och hoppade av. Kai Martin & Stick! beslöt att fortsätta och annonserade i Schlager efter gitarrist.
– En kille från Dalarna svarade. Det var Jörgen Cremonese, som senare blev Georg från Georgien. Han var ett geni så ung han var, säger Kai Martin.

Nyårshelgen blev kombinerad sprit- och knarkorgie samtidigt som gruppen spelade in låtar i Silence. Några minuter efter midnatt på det nya året sjöng Kai Martin in den versionen av Dans är synd som senare blev gruppens sista singel.

Då började också arbetet med bandet sista album Uppståndelse. Ett segdraget arbete, som inte gav resultat förrän våren -85.
– Då hade vi sniffat kokain med Echo & the Bunnymen, spelat på Roskilde och gjort en misslyckad Norrlandsturné. Vi var slut och bestämde oss för att kasta in handduken. För fan, det var ju ingen som ville lyssna på oss, ingen vill köpa våra plattor och det var bara radions P1 som uppmärksammade Uppståndelse. P1!, säger Kai Martin och skrattar åt minnet.

Den 10 augusti 1985 gjorde Kai Martin & Stick! sin sista spelning. Slottsskogsteatern blev arenan, folk kom och radion spelade in. Alltid något.
– Vi var ett mycket häftigare rockband än många vet. Vi har haft våra knarkare, kåkfarare och dramatik. Men Kai Martin & Stick! var också häftiga. Så här efteråt är jag grymt stolt över det vi gjorde och att vi gick vår egen väg. Jag gillar att vi faktiskt inte stagnerade och att vi la av när vi inte hade någon publik. Det måste man ha som band, annars är det helt meningslöst, avslutar Kai Martin

stick_vr

Schlager Nr 4
Kai Martin & Stick! Heter det nya Göteborgsbandet. Ett band som inte kan sammanfattas under en beteckning. Det är lite rock, lite reagge, lite punk. Men framförallt är det ett levande band som jobbar hårt i en källare under en rockklubb.
Och inte nöjer sig med att hamra in tre ackord…

Ut ur punken in i musiken.

– Jag har alltid sjungit, ända sedan lekskolan i alla fall. Mina föräldrar sjunger och visslar, min mormor skulle egentligen blivit operasångerska om inte hennes föräldrar förbjudit henne, berättar Kai Martin som är sångare i Göteborgsbandet Kai Martin & Stick!
Under de senaste månaderna har det börjat lossna för gruppen. En LP inspelad hos Silence i Värmland släpps i dagarna och för någon månad sedan gjorde gruppen ett lyckat liveframträdande i TV-programmet AB Svensk Rock.

Men musikaliska framgångar serveras inte på fat utan nås genom mycket arbete, vilja och förmåga att skapa något intressant.
När Kai Martin & Stick! Första gången stod på scen, hösten –78, väntade sig nästan alla som var där ett punkband. Men Stick, visade sig komma med något lite annorlunda. Låtarna var korta och intensiva som de flesta punkbands, men att ha Gormer på sax och Tony på Orgel gjorde att de skilde sig från de flesta andra.
– Vi uppfattade punken på ett visst sätt men spelade inte det vi hörde utan som vi uppfattade det, menar Kai. Vi transkriberade det efter våra egna mallar. Detta håller än idag. Detsamma gäller mina texter. Jag skrev om min egen verklighet, men texterna fick aldrig den sedvanliga råheten.
Gruppen har det kärvt ekonomiskt precis som så många andra. Än kan de inte försörja sig på sin musik utan måste jobba vid sidan om. Kai jobbar som korrekturläsare på GT. Gomer är vaktmästare på ett museum, Ronny jobbar med råttor på en forskningsavdelning, ”Rasta” Kaj bygger lådor och är en av killarna bakom GAMA som arrangerar konserter i Göteborg. Tony läser psykologi för tillfället, men jobbar annars som fritidspedagog, Peter är hårfrisör, men slutade som det för ett tag sedan eftersom han inte tålde alla kemikalier som används. Just nu försörjer han sig på olika ströjobb.

Musik, musik
Redan från början spelade Kai Martin & Stick! En blandning av olika musikstilar. Ibland lät det som trallvänlig pop, ibland reggae, ibland på gränsen till punk.
Gomer som tidigare i stort sett bara spelat jazz gjorde att musiken blev lekfull och kändes spontan. Det var rolig musik helt enkelt!
– Vi har alltid lyssnat på fruktansvärt mycket musik och vill spela i en viss stil, men vi fixar aldrig att spela som någon annan utan vi gör om det. Detta har bidragit mycket till att vi skapat oss ett eget sound. Ett tag kallade vi oss för popband, ett år innan alla andra började göra det, men sen hände så mycket att det inte längre var någon idé att kalla sig det ena eller det andra. Vi spelar musik, brukar vi säga.

Två gånger i veckan tränar de i sin källarskrubb under rockklubben Errols. Detta har de gjort i stort sett ända från det gruppen bildades 1978. Att det ger resultat märks. Kai Martin & Stick! Har alltid varit en grupp med många idéer, nu klarar de också av att genomföra de flesta.
– Över huvud taget så har gruppen börjat stabiliseras från att ha varit dessa totalneurotiker i varenda låt. Vi arrangerar låtarna bättre och bättre och börjar kunna ta bort något instrument i vissa partier för att det inte skall bli så stökigt. Förut var det så att alla skulle spela hela tiden och musiken fick ibland en tendens till att bli lite jobbig att lyssna på.
Kai har själv förändrat sitt sätt att sjunga. Förr gick han upp i falsett väldigt ofta, numera har han lugnat ner sig lite och använder mer av sitt tonregister.
– Jag har börjat använda mig mer och mer av en djupare sång. När jag sen går upp i falsett så känns det som om sången får mer liv istället för att bli påfrestande.
Nya låtar är Kai Martin & Stick! Sparsamma med. Istället inriktar de sin energi på att utveckla de låtar de redan har.
– Felet med oss är att vi aldrig blir nöjda med en låt vilket gör att producerandet av nya blir lite hämmat. Men vi lyckades få med tre helt nya på LP:n Biomusik vilket jag var nöjd med.
Efter två singlar och två låtar på samlings LP:n PopJob spelade de alltså in sin första LP. Resultatet skiljer sig ganska markant om man jämför med singlarna.
– När vi spelade in Biomusik var vi inte alls så nervösa som när vi spelade in vår första singel. Man har vant sig att arbeta i studio. Dessutom hade vi inget direkt ekonomiskt krav på oss vilket gjorde att man kände sig friare att pröva sig fram. Tidigare har vi alltid arbetat under tidspress, vilket gör att man hela tiden känner sig stressad och då blir det lätt att man slarvar.
– Hos Silence i Värmland trivdes jag verkligen. Att vara däruppe i ödemarken och få en rofylld omgivning innebar, i alla fall för mig, att jag uppfylldes av stor koncentration blandat med en skön upplevelse.

Studio släpper loss idéer
Resultatet skiljer sig ganska mycket från hur ni låter live…
– När man kommer in i en studio kan man förverkliga många av de idéer man har. Mycket kan inte återskapas live, men döljs av scenuppträdandet.
En konsert med Kai Martin & Stick! kännetecknas alltid av full fart på scen. I förgrunden står alltid Kai Martin, Gomer och Peter som spelar gitarr. Tony dyker upp ibland bakom sina klaviaturinstrument, Rasta Kaj som spelar bas brukar stå längst bak för att kunna ha ögonkontakt med Ronny som spelar trummor. Att det ska bli show verkar vara viktigt..
– De flesta svenska grupper är förbannat tråkiga att se på. De står helt still utan att göra nåt mer än att sjunga sina sånger och spela sina instrument, mer är det sällan. Vi är helt ense om att det är viktigt att folk har något att se på scen, så vi försöker utveckla även den delen.
Långt innan Kai började skriva sångtexter skrev han dikter, något han fortfarande håller på med.
– En ny diktsamling är på väg att tryckas, men jag skriver inte alls i den utsträckningen jag gjorde tidigare. Det hela började när jag gick i ettan i gymnasiet. Jag var olyckligt kär och började skriva ”hjärta-smärta” dikter och tyckte själv att det inte fanns något annat värt att läsa. Sen kom man i kontakt med andra diktare och fick även en del kritik så att man började utvecklas. Redan 1977 gav jag ut min första diktsamling. Sen började jag skriva texter till b.la Bruset och ägnade mig mer och mer åt det. Att skriva dikter och texter är två helt skilda saker. När man skriver en text jobbar man mer med rytm plus att man säger saker på ett enklare sätt. När man står på scen är det svårt att nå ut med en text, den drunknar ofta i musiken.
– Ja, vill man göra något som folk ska komma ihåg så skall man skriva en bra refräng. Ta Kriminella Gitarrer och deras ”Vårdad klädsel” som exempel. Där är ljudet så dåligt att man inte hör något annat än refrängen, men det gör ändå inte så mycket eftersom man fattar direkt vad det handlar om när man hör den.

I våras var Kai Martin & Stick! Nere i Lund och spelade. Efter konserten gick de hem till Henrik Venant, där de skulle bo. Under natten gick sedan raggarna till attack. Fönsterna krossades och de bröt sig in. Kai som låg och sov i en sovsäck var den som råkade mest illa ut.
– När jag vaknade yrvaken och ropade ”vad vill..” någon drämde då till mig i huvudet med en batong. Jag lyckades dra upp sovsäcken över huvudet så resten av slagen träffade på armarna. Sen sa de till mig att resa mig upp.
– Allt var så absurt och overkligt. Där låg jag i en sovsäck och några slog mig med batonger. Till slut reste jag mig upp och då började de slå mig i ansiktet vilket blev för mycket för mig. Jag började skrika och gråta och frågade vad jag hade gjort dom för något eftersom de slog mig. Till slut försvann de och jag var ensam med blodet sprutande ur huvudet.
– Sen kördes jag till sjukhus. På väg dit kom chockverkan och allt kändes väldigt konstigt. För mig har historien inneburit att jag fått psykiska svårigheter. Jag vågar t.ex inte åka spårvagn längre, ett tag var jag så rädd att jag hoppade högt vid minsta ljud. Jag trodde att jag skulle fixa det själv men efterhand kom jag underfund med att det satt djupare än vad jag trodde från början. Nu går jag hos en psykolog två gånger i veckan för att försöka få tillbaka lite stabilitet.
– Första spelningen efter misshandeln hade vi i slutet av augusti i Långholmsparken i Stockholm. För mig betydde det jävulskt mycket att våga stå på scen igen och det fungerade hyfsat.
Sen dess har Kai Martin & Stick! Spelat i Göteborg och Stockholm några gånger. Vad man hoppas på nu är att Biomusik skall öppna dörren till fler konserter i övriga landet.
Text & foto Lars Sundestrand Schlager Nr 4


kai_martin_stick

Aftonbladets Ung-bilaga Söndagen 25 april 1982
”Det här är en skum bransch”
Det säger rocksångaren och hockeymålvakten(!) Kai Martin

Kai Martin är rocksångare.
Men också korrekturläsare och ishockeymålvakt!
– Man måste ha båda fötterna på jorden för att kunna skriva bra rocklåtar, säger han.
Det finns både för- och nackdelar med att bo i rikets andra stad Göteborg.
I Stockholm finns skivbolagen, de största dagstidningarna, radio och TV, de flesta spelställena.
– Kanske skulle vi ha varit större och sålt fler plattor om vi bott där, säger Kai. Men vi har valt att stanna i Göteborg. Stan är inte så påverkad av tillfälliga trender.
Vi – det är Kai Martin & Stick!. I gruppen ingår förutom Kai på sång, Peter Bryx, gitarr, Gomer Explensch, saxofon, Ronny Rock, trummor, Tony Vibrato, klaviatur och Henrik K, bas.

Korrekturläsare
Alla sex har valt att ha andra jobb, eller studera, vid sidan av musiken. Det är viktigt att träffa folk med andra erfarenheter, inte bara rockmusiker, menar de.
Kai jobbar som korrekturläsare på kvällstidningen GT. Och så idrottar han:
– Hockeyn är en del av mitt liv jag ogärna vill vara utan, säger han. Jag är målvakt i Tynnereds IF, ett lag i division 3. Tränar regelbundet sedan tio år.

Själv har jag lite svårt att tänka mig Kai som hockeymålvakt. Senast jag träffade honom hade han en mycket elegant grå kostym på sig.
Och hatt! Så klär sig bara rockmusiker – och excentriska konstnärer.
– Det är viktigt att bejaka fantasin, säger Kai. Folk verkar vara rädda för allt som är annorlunda nuförtiden, ovanliga kläder t.ex. Likadant är det med de här skriverierna mot rockgrupper som använder synthesizers.

Kritik mot kritiker
– En del kritiker vill tydligen att rockmusik ska låta precis som den gjorde på 60-talet, att musik måste vara lättillgänglig för att gå hem. Men föraktet för ny rock är väl ett tecken på 30-årskrisen kan jag tänka….
Men naturligtvis lyssnar inte alla 30-åringar på gamla Tio-i-topp-låtar. Kai berättar om Tony Vibrato, 36 årig klaviaturspelare i Stick!:
– Hans rötter är blues och Dylan. Men idag lyssnar han på Simple Minds, Magazine, Ultravox och Roxy Music – precis som vi andra.
Just nu finns det inga andra svenska band som Kai känner gemenskap med. TT-Reuter och Garboshock var två grupper, men de har lagt av. Kai känner sig ensam musikaliskt.
– Det är som om vi jobbade isolerat i förhållande till övriga musik-Sverige. Vi vill inte spela ute jämt och ständigt. En del grupper turnerar året runt men säljer inga plattor. Andra turnerar nästan aldrig men säljer hundratusentals plattor.

Bra platta sålde dåligt
– Det är en skum bransch det här, säger Kai och suckar.
Det är kanske på plats med lite fakta.
Ni har säkert hört Kai Martin & Sticks fjolårssingel ”(Man ska vara som ett) Vildjur i år”. Den fick lysande recensioner och spelades ofta i radio. Men har sålt ynka 2 300 exemplar.
Debut-LP:n ”Biomusik” sålde inte mycket mer 3 200 exemplar.
– Vi har dåligt rykte i punkkretsar, trots att vi tillhör den generationen, säger Kai i ett tappert försök att förklara skivförsäljningens mysterier.
Tro nu bara inte att Kai Martin & Stick! resignerat. För det har de inte. I höstas tränade de intensivt innan de åkte till Silence studio i Värmland för att spela in LP:n ”Rödplåt”., som släpps i dagarna.
– En mer homogen platta än något vi gjort tidigare, säger Kai. Vi har funnit vårt musikaliska språk nu, vet vilken stämning vi ska lägga in i låtarna
– Likadant är det med texterna. Jag skriver inte så mycket rakt på sak nu. Men visst är vi ett politiskt band. Jag föraktar båda stormakternas sätt att behandla världen. Det gäller att skapa en positiv kraft mot detta.
– I en tid när det finns risk att falla in i apati och handlingsförlamning gäller det att mana folk att visa sig och demonstrera sitt existensberättigande!

Som synes tänker Kai Martin & Stick! fortsätta spela sin musik. I maj väntar live-spelningar upp till tre gånger i veckan. Om Peter Bryx hunnit skaffa sig en ny gitarr vill säga:
– Vi är en fattig grupp, säger Kai. Peters gitarr håller på att rasa ihop. Men vi ska söka kulturstöd för att dra in lite pengar…!
Aftonbladets Ung-bilaga Söndagen 25 april 1982
Text – Anders Hvifeldt Bild – Rolf Pettersson

kai_stick_rip

Schlager Nr 40 april -82
Kai Martin & Stick! Bildades 1978 i Göteborg. Det var en brokig skara människor med skilda erfarenheter och bakgrund. Mitt i punkexplosionen kom dom fram med en egen stil påverkad av punkens aggressivitet, men med rötterna i mer utvecklad och ambitiös musik.
1980 kom LP-debuten ”Biomusik”. – förra året kom det första steget mot ett genombrott, singeln ”Man skall vara som ett vilddjur i år”. Nu är det dags för det stora steget, den andra LP:n ”Rödplåt”. Läs Lars Nylins artikel och få reda på vad gruppen har med Tages att göra och om planerna på att vika ut Kai Martin iförd den ryska flaggan.

– Vad gör du på din fritid montag?
– Klipper gräs.
– Och om det skulle bli förbjudet att klippa gräs?
– Då ser jag på när det växer….

Det är en scen ur Truffauts filmatisering av Ray Bradburys Fahrenheit 451. Det totalitära samhället vill strypa läskonsten, personlig kreativitet och fantasi, allt ska ske enligt myndigheternas mallar. Dom tillhandahåller skärmar till hushållen över vilka myndigheterna sänder tredimensionella skådespel som tittaren tror han deltar i.
Det är en fingerad lek med masskommunikation. I själva verket sitter skapandet och ordet inom lås och bom. Alla böcker bränns, brännpunkten för papper är 451. Men några få vägrar ge upp. Dom startar en underjordisk rörelse vilken har som mål att minnas alla böcker för att rädda orden till eftervärlden.
Det gäller att alltid vara på väg. Om inte i realiteten så åtminstone i drömmen. Det är kort från drömmen till illusionen, men det är drömmen som håller konservatismens och stagnationens fälla öppen. Det är det som håller ännu ett fall av Fahrenheit 451 på avstånd. Kai Martin & Stick! Är ständigt på väg..

På väg..
Jag är också på väg. Kl 20.00 en söndagskväll i februari lämnar jag Arvika central med rälsbussen mot Årjäng. Vi är två på tåget och bara jag kliver av i Koppom. Det är mörkt när jag står där vid det stängda stationshuset och det enda huset jag ser är just stationshuset.
– För min del hade studion gärna fått ligga i Örgryte, det är definitivt att vara här. Man vet att det inte finns något att göra. Det blir rena festen när mopedgängen från Koppom kommer hit och snackar.

Det är fjärde gången Peter Bryx och de andra i Stick! Är i Silence studio för att spela in och Peter är förinställd på hur det ska bli även den här gången.
Stick! Är här för att avsluta arbetet med den LP som förhoppningsvis kommer i slutet av april och heter ”Rödplåt”.
Omslaget visar en aluminiumplåt i rött ljus, inget mer, men det räcker för att ge en föreställning om vad den innehåller.
Redan när jag kommer till Värmland är jag väl bekant med den s.k råmixen av ”Rödplåt”. Redan den innebär en av de tyngsta musik- och textupplevelserna ett svenskt band har gett mig. Det är ett stort steg från debut-LPn ”Biomusik”. Gruppen har lugnat ner sig och gör mycket mer balanserad och eftertänksam musik i Magazineland.

En låt ”Hjärta av glas”, skriven av just Peter Bryx, är så stark och känsloladdad att jag nästan inte klarar att ta emot den.

Det är andra gången gruppen är i studion för att slutföra ”Rödplåt”. Under en stormig månad i slutet av november förra året misslyckades man. Isoleringen i Näved i kombination med motsättningar inom gruppen gjorde att sammanbrottet var nära och man blev tvungen att vänta några månader med finalen.
Under den tiden har Henrik, som tidigare spelade i gruppen Besökarna, vilken fick en viss uppmärksamhet med sin singel, ”Anna Greta Leijons ögon” och som var föregångare till Garboshock, kommit in som ny basist i gruppen.

Öroninflammation
Henrik är en minst sagt levande person som kommer att betyda mycket för Stick! Med sin pådrivaranda och entusiasm. Det är han, jag och Peter Bryx som dagen därpå sitter och ser på ”Fahrenheit 451” på Silence video.

Det är alldeles lugnt i studiohuset. Kai Martin har öroninflammation och ligger nedbäddad, Gomer Explench spelar biljar med Mats Bäcker och Tony och Silence tekniker Anders Lind håller på att fixa till syntharna inför eftermiddagens inspelningsarbete. Under en kort stund kommer Kai Martin ut och slänger en blick på TV-apparaten och säger:
– Usch, den är så hemsk den där filmen, jag klarar inte av den…
Fahrenheit 451 är så mycket en hårddragen förlängning av den debatt som rått i svensk press om att rocken skulle vara döende just för att grupper som Stick! Kommer fram och kanske också tar över en del av marknaden. Ingen grupp har reagerat så kraftigt på anklagelserna om att spela ”borgerlig” musik.

För Kai Martin & Stick! Är mer uttalade socialister än de flesta av de musiker som påstås vara arbetarklassens representanter i den pseudodebatt som dragit igång.

Frontlinjerna märks ännu tydligare när vi sitter och äter middag samma kväll.
Några proggare av den gamla skolan är uppe och besöker studion som de var med och planerade i mitten av 70-talet. Det är dom som lagat salladen vi äter. Snart har samtalet utkristalliserat till något som mer eller mindra liknar en intervju. Jag bara sitter och registrerar det som sägs.

Misstänksamheten mot Stick! Är stor hos representanterna för den gamla skolan och snacket blir mer och mer ett förhör. Gruppen utfrågas om sin sociala bakgrund, om hur de kan ha råd med så mycket utrustning, om det verkligen går att spela musik med synthesizers, om gruppen kan tänka sig att spela på stödfester (vilket de gjort vid otaliga tillfällen) och om hur gruppdemokratin fungerar i deras fall.
– Det är mer en fråga om tolerans än en demokratisk process, anser Peter, jag menar, någon har givetvis en grundidé, som han sedan är öppen för kritik på, men det går ju inte att alla kommer in och spelar som de vill, det måste fungera även i samspel.

Till slut händer det som jag fruktat. Anders Lind kommer in och skrattar:
– Ni gör ju hela jobbet åt Schlager, det är bara att skriva av…
Efter det ebbar snacket ut.
Ingen ledarfigur
Kai Martin & Stick! Är i mycket gruppen med stort G trots att namnet talar för att Kai Martin skulle vara ledarfigur. Men medlemmarna har så mycket att ge var och en att verkligheten aldrig blir så.
Inte vara Kai Martin skriver texter, den sysslan delar han med Peter Bryx. Samme Bryx som sköter den grafiska utformningen kring gruppen, affischer, pressrealeser och skivomslag. Som omslaget till ”Rödplåt” vars innerpåse gruppmedlemmarna själva bekostat för att dom inte vill ge avkall på sina konstnärliga ambitioner. Tony Vibrato spelar keyboards och har ett brokigt förflutet b.la som musiker i gruppen Blond, som Tages döptes om till efter sin splittring, Tony är alltså en rutinerad musiker.
Ronny spelar trummor och är gruppens yngste medlem, han är inte uppe i studion under de dagar jag besöker gruppen.
Gomer Expensch är den gamle saxofonisten och den store revolutionären.

Kai Martin & Stick! Har en mission att genomföra. Dom är en av de få svenska representanterna för den moderna popen, alltså en musik som bygger på traditionella pop- och rockharmonier men som tar musikformen ett steg vidare med influenser från mer experimentell musik. Resultatet blir stor, modern rock i nämnda Magazine och Simple Minds domäner, som Viva!, ibland Lustans Lakejer och några få ytterligare.

En månad senare är jag i gruppens hemstad Göteborg för att göra den obligatoriska intervjun.
Jag slås varje gång jag kommer till den här staden hur mycket jag älskar den.
Tempot är lagom högt, det är precis på gränsen mellan storstad och landsortsstad.
I hela Göteborg märks att det är en gammal arbetarstad, det känns i hela stanningen i Haga och Majorna.
Och staden har efter svenska förhållanden helt egen karaktär med sina breda gator och flacka topografi.
Det är här jag träffar gruppen efter att ha lyssnat igen det färdiga resultatet av ”Rödplåt”. Det är givetvis strålande, med en första sida som är, inget annat superlativ uppfyller kraven, strålande. Den sidans avslutning med ”Hjärta av glas” och sedan ”Rör, rör, rör dig nu (det är tid att leva, demonstrera, demonstrera)” räcker för att redan nu försäkra en plats som en av årets största produktioner.
Det är Stick! jag ska träffa, dom ska få försvara sig i anglagelserna mot att vara ett borgerligt band. Jag träffar dom i Majorna, hemma i Peter Bryx lägenhet. Jag brukar aldrig använda bandspelare, men jag brukar heller aldrig träffa Stick! i intervjusituation, den här gången har jag med en Sony..

Medverkande: Kai Martin, Peter Bryx, Gomer Explensch och Henrik K

Ni minns den där kvällen i Silence studio när ni snackade med några människor som menade att folkmusiken egentligen var den radikalaste musiken. Men märkte så tydligt hur olika utgångspunkter kan skapa skilda synsätt på den nya tekniken. Som en förlängning av den diskussionen: Har den anglo-amerikanska kulturen nu helt tagit över vår egen här uppe i Norden liksom dess moderna musikkultur redan gjort?
Kai Martin: – Visst är det så. Efter Elvis så har ju först den engelska musiken och sedan tysk och i viss mån fransk musik påverkat hela vår uppväxt och hela den moderna musikscenen i Västeuropa. Dom där människorna som var hos Silence, och deras gelikar, lever mitt i en jättelik Södergårdseskapism och har inte uppfattat det. Men jag tycker ändå att vi gör en svenska musik eftersom vi är svenskar som gör den. Vi gör den med svenska ögon, med svensk moralkod och svenska erfarenheter. Och man får heller inte glömma att när den traditionella folkmusiken utvecklades kom ju även den någonstans ifrån, det är bara det att den mellankulturella kommunikationen går så mycket snabbare idag.
Henrik: – Jag tror att de nationalle särdragen kommer att bli ändå mer marginella i framtiden än de är idag. Jag tror att utvecklingen kommer att gå mot en allt globalare kultur, vi kommer att ha en monistisk världskultur eller rättare sagt en västerländsk kultur, vi tappar agravräket…
Peter Bryx: – Levnadsstandarden är så mycket högre i Sverige att när man börjar så har man kanske helt annorlunda förutsättningar, det gör att vi inte närmar oss musiken på samma sätt som t.ex. engelska musiker gör, dom är mycket närmare jorden än vi är. Dom gör musiken mer ursprunglig medan vi har lättare att imitera…
Henrik: – Under 80-talet kommer vi att få acceptera att det är dom som visar vägen…

Sångaren Arno Hintjens i belgiska bandet TC Matic som nyligen var i Sverige sa till mig att eftersom de brittiska ungdomarna har det så mycket sämre ekonomiskt sitter de i en fälla då de ofta måste imitera det som gäller för ögonblicket för att deras situation är så pressad arbetsmarknadsmässigt. Att musiker i Västeuropa borde och måste ha råd att våga sina egna vägar musikaliskt.
Kai Martin: – Det är svårt att göra så mycket åt den situationen man är född till. Jag menar experimentlustan flödar inte i ett välfärdssamhälle. Fantasin fängslas nästan i det här landet, man märker det överallt.

Kulturellt bakåtsträvande
Peter: – Det är beklämmande att se hur vi i en situation när musiker i gemen faktiskt har råd att skaffa de instrument som behövs för att göra nyskapande musik tvingas leva i en situation där det kulturella bakåtsträvandet är total. Norden är nästan 20 år efter övriga Europa i konstnärliga uttryck.
Kai Martin: – Se på recensenterna. Det är bara så ”Back to the roots” som gäller, det är så reaktionärt, som Bruce Springsteen, en billig Bob Dylan-kopia…
Peter: – Vi är så jävla bonniga i Sverige…
Kai Martin: – Ta det som rubrik ”Dom så jävla bonniga i Sverige tycker Kai Martin & Stick!”

Är inte risken stor att när man ganska medvetet jobbar med influenser hän faller till ren planering?
Gomer: Kai Martin & Stick! imiterar inte musik…
Kai Martin: – Inte så direkt i alla fall som alla band som kopierar rakt av musik som gjordes på 50- och 60-talet.
Gomer: – När jag hörde LP:n nyss så slogs jag av hur lite det märks vad mycket trendmusik vi lyssnat på. Vi jobbar mer som Cure, från ursprunget. Dom får säkert influenser från andra Brittiska band.
Henrik: – Det går inte att vara helt unik.
Kai Martin: – Kärnan i det hela är att kunna utnyttja sina influenser för att kunna förbättra den ursprungliga idén. Kopierar man bara så har ingen vinnit något.
Peter: – Det gäller att ständigt vara nyfiken. Men det verkar tyvärr som om nästan alla så småningom går i konservatismens fälla. Som att det funnits symfonisk rock en gång och den var dålig. Enligt deras resonemang måste då även den nya synth-rocken vara dålig. Man måste vara beredd på att kullkasta alla sina värderingar om man märker att man blivit lurad in i en tro eller åsikt. Man får aldrig skämmas, för lurade blir alla jävlar…
Konservatismens fälla är att man aldrig vet när den slår till. Man måste kunna ta varje trend som den kommer, ställa upp den och analysera dess fördelar och nackdelar. Och det allra viktigaste att verkligen behandla trenden inte bara gå på den.
Jag har en tes gällande ny musik som jag utarbetat under en längre tid. I ett riktigt stort samhälle som t.ex. London, New York eller Berlin bildas grupper av människor som kommer tillbaks till ett nästan tribalistiskt förhållande mitt i storstaden. Inom dom grupperna skapas den livskraftiga nya musiken oberoende på omgivningen. Lyssnar man på t.ex. Joy Division ger det mig associationer till en infödingsstam som sitter någonstans och framför sin alldeles speciella ritualmusik. Det är något slags frimureri med texter och musik som inledningsvis bara själva gruppen identifierar sig med. Vi har det ännu inte i Sverige av den enkla anledningen att städerna inte är tillräckligt stora men jag tror att det kommer.

Reformvis
Henrik: – Vi har så stor social kontroll i det här landet. Bara en sån där grej om att äta 6-8 skivor bröd om dagen, det är unikt för Sverige.

Att debatten om att rocken håller på att dö dyker upp just i Sverige, beror det på att landet är så genomsyrat av de socialdemokratiskt trygghetsidéerna att ingenting kan ske om det inte går långsamt och reformvis?
Kai Martin: – Jag tror att det är precis tvärtom, att det är så otryggt att alla dom här figurerna som jobbar på den här reaktionära basen greppar efter att ha någon trygghet att gå efter. Därför hänger dom upp hela sin tillvaro och musiksyn på grupper och musik som är sedan länge formgiven och därigenom trygg och säker. Detta istället för att våga satsa lite på dom konstnärliga ambitionerna som finns att bryta nya vägar. Även en vanlig rockgrupp kan spela med känsla, men oftast är det väldigt platt musik som spelas i Sverige.
Henrik: – Jag håller med om allt detta och ser det så gott som dagligen i mitt jobb (Henrik är inspelningstekniker). Men man får inte glömma att det finns en hantverkarmässig sida av rock ´n´roll. Ett exempel är Nick Lowe, att man alltså inte ger sig ut för att göra något speciellt, man gör treminutersmusik, det måste man också kunna acceptera.
Kai Martin: – Det finns ju dom som gillar Hötorgskonst också. Jag tycker absolut inte att det är fel att den musiken finns, det som är snett är den här snedvridna debatten och det äckliga nedhuggandet av den nya musiken. Att vi som försöker skapa något nytt bara får ett ”ha” i ansiktet.
Peter: – Det har vi väl inte råkat ut för så ofta?
Kai Martin: – Kanske inte men genom ideliga påhopp på den formen av musik som vi jobbar med så har det indirekt drabbat oss.

Ni talar om musik som konst. Enligt samma debatt gör ni borgerlig musik eftersom det är Borgarklassen som i alla tider stått för ”konsten” till skillnad från folk- eller arbetarkulturen.
Kai Martin: – Det är borgarklassen som alltid finansierat konsten genom att köpa den, men det är medel och arbetarklassen som skapat den.
Men om ni gör musik för borgarklassen gör ni då inte borgerlig musik som debattörerna säger?
Kai Martin:
– Men debattörerna.. jag tycker att det är ointressant att överhuvudtaget snacka om det…

Borgerlig musik
Peter: – Jag tycker inte att det låter så dumt. Man är ju alltid tvungen att sälja till den som har pengar. Alltså gör man musik för borgarklassen och hårddraget därigenom borgerlig musik. Den mest röde konstnär måste fixa ihop sina tavlor så att de säljer till borgarklassen så länge vi lever i ett sånt här samhällssystem.
Kai Martin: – Men de konstnärer som överlevt som namn till eftervärlden är ändå de som vågat bryta mot traditionerna.
Peter: – Men att bryta mot traditionerna betyder inte att man slickar borgarna…
Kai Martin: – Men i början av den konstens epok har det inte varit frågan om rövslickeri utan frågan om att bryta en rådande trend.
Peter: – Jag känner inte igen såna mönster…
Kai Martin: – Det har ju aldrig funnits någon arbetarkultur som vi fått uppleva, den har hela tiden varit undertryckt.
Peter: – Jag tror att utbildade konstnärer från arbetarklassen ofta känner sig närmare borgarklassen än sina egna för att dom får sina intellektuella behov bättre tillfredställda där.
Henrik: – Det är ju ett faktum att dom flesta etablerade konstnärerna under 1900-talet har haft medelklassbakgrund. Hur förklarar man det?
Peter: – Än sen då?

Henrik: – Det är det som är det intressanta.
Kai Martin:- Visst det är sant. Det är ju en sanning som är så enkel att den är banal att arbetarna helt enkelt har arbetat så mycket att dom inte haft tid att skapa konst.
Peter: – Det är klart att det är ett faktum, men jag tror ändå att de flesta konstnärerna söker sig bort från sin ursprungliga klass, för ska man leva på något är det självklart att man lever på borgarna om man är någotsånär äkta socialist.
Gomer:
– Vi har också sagt i bandet att vi inte vill leva på musiken för att vi ska kunna arbeta så fritt som möjligt. Annars måste man hänge sig åt trenderna…

Vad är borgerlig rock?
Peter: – jag kan aldrig se att våra texter kan uppfattas som borgerliga budskap trots att vi uttrycker oss på borgarnas språk.
Gomer: – I vilken form är vårt språk borgerligt?
Peter: – I symboliken t.ex.
Gomer: – Men det beror väl bara på att Kai Martin är uppväxt så och så. Men det gör vi inte för att få framgång på den sidan..
Kai Martin: – Det dom försöker få fram är att Springsteen, Elvis och Lennon gjorde den äkta rocken bara för att dom har arbetarklassens bakgrund.
Gomer: – Då är man bara symptomatisk.

Lennon inte medveten
Peter: – Jag tror inte Lennon var så medveten om vad han gjorde, det är så mycket fråga om en lek. Man leker och så får man se vart man hamnar.
Kai Martin: – Snacka om att Springsteen skulle vara speciellt socialt medveten, ta bilen med en brud och glida highway mil efter mil…
Henrik: – Folk tycker väl att hans skildringar av den unge mannen som söker grepp i tillvaron är proletär på något vis.
Kai Martin: – Javisst, men det räcker inte, för hans bild är en jävligt romantiserad bild av proletariatets situation i USA.
Gomer: – Jag har en framtidsdröm att proletariatet ska bli intellektuellt så att vi slipper hela det här tjatet.
Peter: – Som allt gnäll på synten. Hur orkar dom hålla på och tugga egentligen? Dom vet så väl att det varit likadant varje gång det kommer ett nytt instrument, dom bara framstår som ointelligenta…
Kai Martin: – Det är en löjlig debatt. Ta Depeche Mode t.ex, det var tusentals grupper på 60-talet som gjorde en bra hitsingel. Det är likadant med Depche Mode, man behöver inte lägga in dom eller Classic Nouveax i en seriös debatt om situationen i den moderna musiken. Depeche Mode har ingen bakgrund, inga rötter och vet inte vad dom håller på med. Dom har inte ens lyssnat på sina egna texter…

Om man ser er som ett nyradikalt band (åh, åh från Stick!) skulle inte ni kunna gå ut med ett ännu konkretare, kalla det budskap, och nå ett större resultat.
Kai Martin:
– Jag tycker inte att den s.k. nyradikala vågen ens är början på någon våg. Ser man på mig och Peter är det helt enkelt vi som mognat. Man har tagit intryck av världssituationen och ens egna upplevelser.
Men hade inte du ett förhållande till din sociala omgivning även tidigare?
Kai Martin: – Visst hade jag det men om man tar t.ex. förra plattan så var det rakare texter på den blandat med rena popschabloner och experimenterande med det jag och Peter gör idag. Förts nu har jag tagit steget att helt mixa text och lyrik. Jag vågar börjar arbeta med det intellektuella vinklingar och aforismer, det är ju ingen förändring i min eller vår grundsyn…
Gomer: – Jag tycker att det är lite sjukt med det här om nyradikalism…
Peter: – Det är i alla fall bättre än nymoralism..
Gomer: – Visst, men jag har känt en radikal stämning i mitt hjärta sedan jag blev politiskt intresserad och det känns fel att bli påklistrad etikett ”nyradikal”.

Högervåg
Peter: – Faran med en sådan etikett är att det verkligen startas en ny radikal våg på samma sätt som högervågen. Det skulle ta musten ur hela radikalismen. Det bästa vore kanske om ingen köpte våran platta…
Kai Martin: – Lika lite som vi vill bli idoler vill vi bli hjältar i radikalismens tecken, idoldyrkan har vi hela tiden jobbat emot.
Peter: – Kai Martin har ju sagt flera gånger att han vore en lämplig idol…
Kai Martin: – Jag sa inte att jag var speciellt lämpad, jag sa att jag mycket väl skulle kunna tänka mig att vika ut mig i en tidning.
Peter: – Sa du inte i samband med etc-grejen att eftersom du var en sån antiidol skulle du vara lämplig?
Kai Martin: – Det låter mer som om du sa det…
Peter: – Då säger jag det då. Jag tycker att det skulle vara jävligt nyttigt för svenska folket att ha Kai Martin som idol..
Gomer: – Jag tycker att vi borde gå på den här nyradikala grejen helt, Kai Martin viker ut sig på en rysk flagga, iförd amerikanska kalsonger..
Peter: – Jag skulle kunna tänka mig att bli idol om jag kände att jag verkligen var värd det men å andra sidan, den dan man känner det är man nog ingen vidare idol…
Gomer: – Då är man nog Johnny Thunders…

Kan en grupps texter verkligen ha betydelse som utlösare av radikala stämningar?
Peter: – Jag vet inte längre. Det beror mycket på hur media behandlar en grupp eller artist. Sen på Ebba Grön, i början var dom så jävla farliga men snart tog etablerade media hand om dem och gjorde dem till sina hjärtebarn och nu är dom helt rumsrena och ofarliga, trorts att dom skriver radikala texter.
Kai Martin: – Dom har ju blivit idoler. Dom kanske inte kan hjälpa det men är det ändå…
Så avslutas intervjun med att Peter Bryx säger:
Framställ oss nu inte som intellektuella….

Varför dom fejakade namnen, blir frågan jag måste ställa på väg ut till Henriks bil:
– Det är inga fejkade namn, säger Peter, det var våra gamla namn som var fejkade, de här har vi valt själva och trivs med. Dessutom är det försent att ändra sig nu, STIM och alla myndigheter känner mig som Peter Bryx, och jag ska snart byta till Bryx även officiellt…

Ännu ett fall av Fahrenheit 451
Det är långt senare, långt efter ”Rödplåt” långte efter att alla drömmar infriats. Alla har slutat hoppats, ingen är längre på väg.
I en skog någonstans vandrar människor runt, runt. Dom vandrar skenbart planlöst reciterande. Men inget sker planlöst, allt är noga uträknat. I händerna bär dom instrument. Instrument som är olika stora, olika tunga, olika uppbyggda. Dom har ett gemensamt: Dom kallas synthesizers. Och vandrarna går runt och lär sig i minsta detalj hur dom är uppbygda.
Text: Lars Nylin – Foto: Mats Bäcker
Schlager Nr 40 april -82

stick_plat_expressen

kai_malvakt_stor

Kai_gt_showtime4_84

stick_simmarna_rec
vad_gor_de_stick1_stor
vad_gor_de_stick2_stor
vad_gor_de_stick3_stor

Kommentera