Hemliga Bosse

Hemliga Bosse
Lund – Skåne 1978-1980

Historik:
Till skillnad från de flesta som debuterade på Henrik Venants Heartwork-label i slutet av 1970-talet har Hemliga Bosse inte givit några som helst livstecken ifrån sig de senaste decennierna. Personen bakom pseudonymen ( för övrigt myntad av Martti LeThargie) är uppvuxen i Lund och rörde sig i Malmö/Lunds tidigaste punkkretsar, tillsammans med band som TT Reuter, Garboshock, d.Kon och City Kent. Han riktiga namn var Bo Willart.

Beväpnad med en lika gedigen som bisarr skivsamling och en talang för sofistikerat naiva texter spelade han i december 1978 in singeln ”Aldrig mera ensam”, den tredje utgåvan på Heartwork. På den backades han upp av Henrik Venant, Peter Strauss och Peter Ivarss från New Bondage.

Året efter kom spåret ”Alla och jag” på samlingsskivan ”Punk är trevligt”, där musikerna hämtades från d.Kon. Under denna inspelning som skedde sensommaren 1979 i GBL-studion i Assartorp, gjordes ytterligare en låt betitlad ”200 spänn” som hamnade på samlingskasseten ”Eldbegängelse”. Det följande året gjorde Hemliga Bosse en handfull spelningar med olika kompband och sedan blev det tyst.

Även om Heartwork aldrig var något renodlat punkbolag i musikalisk mening var Hemliga Bosses låtar udda i sammanhanget. Det fanns förvisso nerv och skramlighet i dem som härstammade från punken, men både melodier och texter har mer gemensamt med det skivbolagen kallade New Wave och artister som Elvis Costello, Joe Jackson och The Undertones. Så här i efterhand framstår Hemliga Bosse som en mörkare, mindre inställsam generationskamrat till den då relativt kände Per Gessle. Samma kärlekskval, samma diskoteksångest, men betydligt mer naket och kompromisslöst.

Ett bevis på hans status i Lund är den singel hans vänner under namnet The 30th Anniversary Band spelade in och pressade i 117 ex som en present på hans 30-årsdag 1987. Under ledning av killarna i The Sinners bidrog bland annat Stry samt medlemmar från band som Perfekt Alibi, Rädsla, Fiendens Musik och Wilmer X. Skivan bjöd på tre låtar: ”Hey Bo Willart”, en cover på Bosses egen ”Alla och jag samt den specialskrivna ”(Hem till) Hemliga Bosse.
Från boken Ny Våg

Diskografi:
Singel: Aldrig mera ensam (Heartwork HW 03 -79)
Samling LP: Punk är trevligt, Jazz är farligt – Alla & jag (Heartwork HWLP 02 -80)
Samling kassett: Elbegängelse – 200 spänn (Kralltapes -)

Funtime Nr 17
Hemliga Bosse – Den olyckliga kärlekens mästare
Va, skall du göra en intervju med Hemliga Bosse? Honom lär du inte få särskilt mycket ur, han säger aldrig någonting… Det skall nog gå bra svarade jag och satte mig på tåget till Lund. Jag hade kvällen innan pratat med Bosse per telefon och bestämt möte på restaurang Grifo.

När han anländer är jag mitt inne i en middag som lämnar mycket att önska.
”Fan, va det smakar” erkänner jag.
Bosse tar själv en öl…

När jag är klar går vi hem till Henrik Venant för att få lite lugn och ro för själva intervjun.

Men vem är då Hemlige Bosse? Vad är det som är så hemligt?
– Ingenting egentligen, man kan ju inte gå runt på stan och vara hemlig jämt. Jag fick namnet för flera år sedan av den anledningen att jag var så tystlåten.
– Min första skiva, en singel, gjord jag tillsammans med New Bondage utan att någon visste om det. En dag dök jag bara upp med den. Inte ens mina föräldrar visste någonting.
Om skivan skulle sälja eller inte hade ingen betydelse för Bosse. Han tog det lugnt, gick runt i några skivaffärer i Lund med den, sålde på konserter osv.

– Sålde jag tio stycken en kväll så var dagen räddad. Det kostade några tusen att göra plattan, allt som kom in sen ansåg jag vara ren vinst…

Om jag ska ta allt från början så får jag gå tillbaka till 1977. Då gjorde Bosse sin sångdebut i ett radioprogram kallat ”Bandet går”, tillsammans med en kompis på akustisk gitarr.
– Vi spelade väl någon slags akustisk punk, mycket primalt, men det kom med. Då var man verkligen stjärna för en dag. Det var väl där det började, det var då jag började skriva låtar.

– Att uttrycka mig i ord, att skriva, hade jag börjat med långt tidigare.
När andra plockar fram en bok och läser brukar jag plocka fram papper och penna och istället skriva. Det var min Dylanperiod som fick in mig på det. Tre år tillbringade jag med bara Dylan. I början av 70-talet var dt mycket Doors och Roxy Music, Dylan dök upp sen någonstans i faggorna. Jag köpte alla hans plattor och lärde mig allt om honom. Det hela var jävligt sjukt egentligen, att man går in så djupt i något, men där fanns så mycket att hämta. Det fanns ju något magiskt där och så var han ju som person ganska hemlig och skum.
Man kan läs a mycket om honom, men ingen vet riktigt vem han är. Hans texter säger inte heller så mycket. Han är en mytoman bara. För mig gick det hela till en viss gräns. När jag kunde alla låtarna så sparkade jag ut honom. Det var 76-77. Då kom allt ner på gatan igen vilket kändes ganska befriande.

– När jag skriver blir det mest små anteckningar, tankar jag klottrar ner, sen slår jag ihop blocket. Många av mina texter är skrivna under långa perioder. Det är samma mening bakom, men olika känslor blandas.

– Jag hör hur den ska låta, men kan inte själv göra musiken så jag brukar be någon kompis som har förtroende för att hjälpa mig. Sen skall det helt låta smart, det ska va snyggt va… man måste skriva med rytm, vilket det inte är så många som klarar av. Jag är själv inte så bra, men ibland får man in någon rad och tycker: Wow, häftigt. Sen gäller det att följa upp det.

”Alla & jag” på samlingslpn från Heartwork är ett exempel på en låt där du lyckats, tycker jag…
– Hmmm, ja den är jag fortfarande nöjd med. Jag vt inte riktigt hur jag kom på den. Alla skryter med att de stora hitsen är skrivna på fem minuter, men den låten gick faktiskt jävligt snabbt att skriva. Det var en promenad runt kvarteret några varv, sen satt den.

– Det är under mina nattliga promenader jag kommer på det mesta. Jag borde införskaffa en bärbar bandspelare så jag kan spela in direkt för jag hinner ju glömma bort det mesta innan jag kommer hem. Att bara sätta sig ner och knacka fram en låt är svårt. Jag kommer för det mesta på dem när jag är ute.

”Alla & Jag” är en mycket enkel melodi, men samtidigt helt suverän i sin enkelhet. Den har allt som utmärker en bra poplåt, allt från en melodi som biter sig fast till en text på några få verser som på ett fint sätt uttrycker känslan av att vara ensam.

– Är det något jag vill ha sagt så vill jag absolut inte bli missförstådd. Det är inte svårt att vara kryptisk, men för mig funkar det inte. Jag skriver texter som jag pratar. Ofta handlar det om sådant som de flesta kan identifiera sig med.
Som olycklig kärlek?
– Det är den olyckliga kärleken som sätter sina spår. Det är sånt man har behov av att uttrycka sig om. Sånt som inte är så lätt att glömma.

– Om folk frågar en hur det känns så säger man ”Jo, det känns bra”, men så frågar de kanske igen ”Men hur känns det egentligen?” Då kan man bli tagen ner på jorden. Man vill ju må bra, men hur är det egentligen? Det är inte alltid man så där jävla friskt. Själv är jag nog en ganska orolig människa, det behövs inte särskilt mycket för att jag skall bli… inte knäckt, men störd i alla fall. Det skall inte mycket till för att jag skall plockas ner. Sen är jag rätt självupptagen också, det är väl ett fel… kanske. Det är ingen som påpekat det men man kommer ibland på sig själv.

– Många som skriver förhärligar den olyckliga kärleken, gör något fint av det. Men jag ser bara själva kraschen. Lundell har visst gett sig på ämnet, men han behövde tio verser för att uttrycka det han kände. Jag vill göra det enkelt, ”Alla & Jag” innehåller tre verser och är tre minuter lång. Egentligen räcker det med bara refrängen.

– Clue i Kabinett Död gjorde en del bra grejer. Jag uppfattade aldrig allting som hon sjöng, men ju fler gånger jag såg dem desto mer snappade jag upp. De spelade en gång i Pildamsparken i Malmö, det var första gången utomhus och dessutom i dagsljus, man var ju normalt van att se dem i mycket dämpad belysning. Nu ställde de upp mitt i solskenet och deras musik fick en helt ny dimension. I en av låtarna sjunger Clue ”Kom och älska mig i natt”. Det lät så desperat och på samma gång så fint. För mig gav det mycket, att en tjej som stod på scen och med all smärta i världen uttryckte detta.

När ”Punk är trevligt/ Jazz är farligt” som samlingsplattan från Heartwork heter släpptes var Bosse inte längre särskilt okänd. Trots att han inte hade något band kände han pressen på sig att följa upp det han hade gjort på skiva även på scen. Därför bildades Sodomi, men för Bosses del kändes det aldrig rätt.

– Jag är livrädd för att komma ut för mycket, jag har svårt att stå på scen. Folk skall inte behöva se mig, det räcker med en skiva ibland. Jag vill inte bli pressad och pressad blir man när man är med i ett band. Då måste man repa och visa sig ute. Jag hoppade av Sodomi i februari 1981, vi hade hållit på sedan i maj, året innan. Vi spelade ute en sådär 10-11 gånger. Men det blev för låst för mig och det var inte heller riktigt vad jag ville göra. Jag var inte riktigt nöjd. Alla var duktiga och så, men det är inte bara skicklighet som räknas.

– I fortsättningen blir det Hemlige Bosse & Rebellerna. Rebellerna kommer inte att bli en fast grupp utan det är bara beteckningen på min kompgrupp. Jag kommer att ta folk från olika band här nere, visst kommer det att ta tid att få dem samspelta, men alla känner varann sedan tidigare så det blir inga spänningar på det sättet. Vi skall in i studion när som helst nu för att göra en singel.
Funtime Nr 17 Text och Foto Lars Sundestrand

Kommentera