The End


The End
Mora – Dalarna 1978 – 1983

Medlemmar:
Mikael Eriksson: Sång
Håkan Ek: Sång
Ingemar Sollgard: Gitarr
Bengt Agerfjord: Bas och
Patrik Gustavsson: Trummor
Lars Lustig; Bas

Historik:
The End bildades 1978 i Mora, en stad som vid den tiden hade totalt fem punkare. Redan i början av karriären hamnade bandet på tidningarnas löpsedlar. Deras förste sångare blev nämligen kidnappad av raggare som körde ut honom i skogen och försökte skjuta honom med hagelgevär. Han lyckades dock fly och gömma sig så historien slutade lyckligt den gången.

Den huvudsakliga sättningen var Håkan Ek – sång, Ingemar Sollgard – gitarr, Bengt Agerfjord – bas och Patrik Gustavsson – trummor. Lars Lustig tog senare över basen efter Bengt. Killarna var i femtonårsåldern vid starten och hade inte spelat något instrument tidigare, undantaget den några år yngre Patrik som hade erfarenheter från Hjo Skolorkester.

Hösten 1979 släppte The End sin enda singel, inspelad av dem själva med hjälp av två rullbandspelare. Precis före inspelningen sparkades Håkan ur bandet. Han kom snart tillbaka igen men är inte med på skivan.

Istället fick Bengt sjunga, efter att ha förlorat en lottdragning i frågan. Låtarna blev ”Snutdjävlar” samt ”Krossa”. Bandets paroll var ”ju snabbare desto roligare” och den då 13 år gamle Patrik fick slita som ett djur bakom trummorna för att (nästan) lyckas hänga med.

Trots att singeln kom ut 1979 står det 1980 på etiketten. Detta var för att bandet tyckte att 80-talet kändes fräschare och att de på det sättet gav skivan ett bättre bäst före-datum. Något omslag gjordes det blev mer punk på det viset. Försäljningen av skivan gick ändå inte så bra, kundkretsen i Mora och de naiva försöken att åka ner till Stockholm och agera gatuförsäljare blev mindre lyckade. Följden blev  att en stor del av plattorna eldades upp av uttråkade bandmedlemmar.

The End spelade ute cirka 15-20 gånger. Alla spelningar skedde i hemtrakten förutom en på Musikverket i Stockholm hösten 1979 tillsammans med bland andra Urrk. På Musikverket skulle de för en gångs skull få betalt för att uppträda, men betalningen ställdes in efter att medlemmarna totalt sprayat ner kyrkan som låg på andra sidan gatan.

Punkarna i Mora köpte punkkonceptet rakt upp och ner, både når det gällde kläder och droger. De hamnade ofta i trubbel hos polisen, bland annat efter att ha trakasserat en lokal missnöjespolitiker.

Patrik slog sönder väggarna i sitt pojkrum och kastade ut alla inventarier förutom en glödlampa och en The Damned-skiva, medan Ingemar flyttade in i en nedlagd porrklubb som gjorts om till diskotek.

Till sist gjorde det flitiga drogintaget att bandet splittrade, då hade bandet bytt namn till Beyaz. Sista spelningen gjordes 1983. Medlemmarna lämnade snart Mora då de blivit för kända av polisen för att kunna bo kvar. Patrik var den som stannade kvar men blev tragiskt nog yxmördad några år senare. De andra styrde som tur var upp sina liv.

Ingemar Sollgard fortsatte att spela i diverse bandkonstellationer, till en början med Patrik Gustavsson på trummor och Lars Lustig på sång/bas. Patrik Gustavsson blev brutalt yxmördad 1991. Ingemar Sollgad blev senare medlem i bandet ”In the Colonnades”. Spelar sedan 2010 med ”Craterface”, som spelat in två cd; ”Craterface” 2010 och ”Hawaiian Hocus Pocus” 2017
Modifierad text från boken Ny Våg

Diskografi:
Singel: Krossa – Snutjävlar (The End TER 001 -79)

Kommentera