The Bagarmössen

The Bagarmössen
Stockholm – Västerort 1978-1980

Medlemmar:
Torbjörn Wikström: Sång
Sten Svensson: Gitarr
Kjell Rindvi: Bas
Mikael Rahm: Trummor 1978-1980
Mats Molund: Trummor 2014-
Frederik Ekehed: Stol 1978-80
Magnus Lindfors: Stol 2014-

Historien om The Bagarmössen – hårdrockbandet från Västerort
Namnet till trots kommer Bagarmössen från Stockholms västra förorter och har alltså inget med Bagarmossen att göra. Det var sångaren Torbjörn som föreslog namnet och vi andra tyckte det lät rätt kul. Det var lite drift med Motörhead och Mötley Crüe, lite förortsklang och lättklottrat i tunnelbanan – för oss som alltid åkte gröna linjen var det bara att sätta två prickar över Bagarmossen.

Att det blev något band överhuvudtaget berodde nog i hög grad på att vi gick i en ganska unik klass i Nya Elementars gymnasium i Bromma. Här fanns medlemmar i både Bitch Boys, Baiters och Schnabel.

bagar_klassenDen här bilden är från 1:a ring. Torbjörn kom till klassen i 2:an.

Bitch Boys hade precis slagit igenom och deras låtar spelades på radio. Det var en väldigt kul tid, punken var skön och det kändes som att allt var möjligt.

Bagarmössen var en udda samling. Torbjörn och Micke var varandras motsatser, både politiskt och på många andra sätt och var ständigt inbegripna i diskussioner. Stene och Kjelle var opolitiska outsiders som främst såg en möjlighet att via orkesterspel höja sin status bland brudarna.

Alla hade vi en önskan att skapa något annorlunda. I klassen över oss gick en person som brukar kallas för ”den femte bagarmusen”. Frederik Ekehed hade tidigare varit sångare i Homo Electrica, ännu ett band med hemvist i Nya Elementar.

bagar1
Bagarmössen 1979. Från vänster: Kjelle (bas), Torbjörn (sång), Fredda (stol), Stene (gitarr), Micke Rahm (trummor)

Sättningen löste sig själv. Micke gjorde låtarna, arrangerade och spelade trummor. Torbjörn som skrev de flesta texterna framförde dem gärna också. Brist på tonsäkerhet kompenserades med urkraft. Stene bad sin storebror visa honom hur man spelar barréackord och en helt ny värld öppnades. Kjelle, med fem års erfarenhet av fiolgnekande inom kommunala musikskolan, fick spela bas.

Vår debutspelning var på skolfesten på lucia i Nya Elementar. Vi hade skolkat och repat ihop fyra låtar lite snabbt hemma i Micke Rahms mammas radhus på Ekerö. Det var Atlas Copco, Skövla skogen, Skorna (en cover på Nancy Sinatras ”These boots are made for walking”) och Jag är hungrig (Ramones ”Go Mental” med svensk text). Spelningen blev en kanonsuccé och även om gitarren stämde ur sig tämligen tidigt och det hela lät rent ut sagt förjävligt så var känslan att vi hade gjort ett grymt gig. Hela spelningen finns inspelad.

Klasspolarna i Baiters och Bitch Boys unnade oss all framgång och lät oss alltid vara förband. Nästa spelning kan ha varit på Fyran på Lästmakargatan. Då spelade vi i Fjällräven-jackor som en protest mot alla skinnpajar som florerade i punkkretsar vid den här tiden.

Överhuvudtaget la vi ner mycket tid på scenkläderna. I samband med ett rep ute på Ekerö öppnade Torbjörn ett skåp i köket och fick syn på ett i hans tycke oemotståndligt plagg. Mickes mammas städrock användes sedan vid vår andra spelning på Fyran.

En tid efter spelningen på Fyran blev vi tillfrågade om vi ville medverka i en bok om punkbanden i Stockholm. Det hela skulle börja med en fotosession på Östermalm en snöig februaridag. Micke var mycket förutseende och hade med sig två stora väskor med rekvisita inför fotograferingen.

bagar2
Med ledning av vad man kan urskilja i bilden nedan var det – förutom solglasögon och huvudbonader av olika slag – bland annat ishockeyhandskar, kofot, bordtennisracket, yxa, en Kissplatta, flytväst och en plastdunk som Stene skrev Beyaz på (skymtar bakom Stenes ben på bilden).

Micke, Stene, Fredda, Torbjörn och Kjelle, med basen instoppad i en flytväst som i sin tur verkar vara instoppad i ett par gigantiska blöjor. Torbjörn har ett par V-jeans på sig som han köpt efter att ha satt in en annons i Gula Tidningen.

Nu skulle Baiters och Bitch Boys spela på Musikverket och de frågade om vi ville vara förband. Det var en stor grej att spela där och tydligen ska det ha varit uppemot 200 personer i publiken vid det tillfället. Det kändes coolt att vara ”kolleger” med Warheads och sitta backstage och snacka innan spelningen.

bagar_flyer
Våra framgångar hade nu börjat stiga oss åt huvudet och fick oss att börja uppträda som divor. Inför en spelning på biografen Kaskad i Blackeberg hade många av våra klasskompisar köpt biljetter bara för att se oss men när vi äntligen dök upp – alldeles för sent – höll de andra banden på att packa ihop utrustningen.

I stället för att komma i tid hade vi druckit Beyaz och i det oändliga provat olika mössor, hattar, käppar, rockar och blusar inför spelningen. Efteråt tyckte vi att det var ”punk” att missa spelningen men än äldre och mognare kamrat förklarade för oss att det snarare handlade om jävligt dålig stil.

Fredda kom in i bandet lagom till vår andra spelning på Musikverket, som stolist. Nedanstående skildring från detta tillfälle hittade vi på nätet:

“Ett tämligen bisarrt band som jag minns ifrån den här musikgalan var Bagarmössen (eller om det var Schnabel), som i stället för att placera en vikt framför bastrumman som höll den på plats, hade placerat en kompis med svarta solbrillor, hörselskydd och möjligen en hjälm där. Han satt helt orörlig på bastrumman under bandets hela uppträdande utan att röra en min.” Från Peter Oltersdorfs nätbok ”Boken om allt”.

Nu satt han i och för sig inte på bastrumman men det var ändå kul att läsa om en för oss okänd besökares upplevelse av vårt framträdande för 34 år sen.

Vår öppningslåt Atlas Copco, med sitt speciella trumkomp, Kjelles rytmiska hamrande med träklubban på basen, Torbjörns strupförstörande utlevelse och vår uttryckslöse stolist fick Grisen Skrikers sångare att komma fram till oss efter konserten och klaga på att vi ”skrämde publiken”.

Bagarmössen gjorde två spelningar på Fyran, två på Musikverket och två i Nya Elementars gymnasium innan vi tog vår långa paus på 34 år.

Under pausen gick Micke Rahm bort. Må han vila i frid.

Nästa spelning kom 2011 när Stene skulle fylla 50. Vi lånade in duktige trummisen Sven Björnekull och repade in de gamla hitsen ”Atlas Copco” och ”Skövla skogen”. Spelningen blev en succé och bland publiken fanns Schnabels gamle trummis Mats Molund. Det var nu återföreningen skulle ta fart på allvar.

bagar_50
Från 50-årsfesten: Originalmedlemmarna Kjelle, Torbjörn och Stene iförda röda Sportspegeln-kavajer.

Mats skulle inte bara bli vår nya trummis utan också vår manager och stora pådrivare. Under 2014 fixade han först en spelning på Club Probation (restaurang Snövit på Ringvägen), dit vi bjöd in alla vi kunde få tag på.

bagar_nyamoss
Bagarmössens nya medlemmar Mats Molund (trummor) och Magnus Lindfors (stol) på spelningen på Snövit.

Tämligen skamlösa försök att få dit folk noterades, såsom Torbjörns helt irrelevanta inlägg i USA-korrespondenten Erika Bjerströms seriösa facebook-diskussion om levnadsvillkoren i Afrika: ”Missa inte Bagarmössens spelning på Snövit den 4 april!”.

Även denna spelning blev en succé och medlemmarna i bandet gick på moln. Samtidigt så kändes det rätt skönt att det hela var över, tyckte framför allt Kjelle som varit tämligen nervös i fyra månader.

Men det var ingalunda över. Med hjälp av klipp från Snövit-konserten, smicker, löften om medföljande kvinnor och rent ljug lyckades Mats tjata in oss på Gruvpunkfestivalen i Norberg.

Detta var under den heta sommaren 2014. När vi kom fram till Kärrgruvsparken där Gruvpunken gick av stapeln såg vi ganska snart att det inte var särskilt mycket folk där. I alla fall inte framför dansbanescenen där vi skulle spela om någon timme. De flesta satt och softade eller chillade med en öl i solskenet.

Med hjälp av en påse Twist lyckades Torbjörn ändå skramla ihop en liten publik på ca 25 personer. Det var den bästa publik vi har haft.

 

bagar_gruv
Från spelningen på Gruvpunken i Norberg. En helt galen och underbar publik.

Ett starkt minne från konserten och de här dagarna överhuvudtaget är när Torbjörn påannonserar ”Skövla skogen”.
– Ni har ju ganska mycket skog här uppe. Vi tänkte köra en låt som heter Skövla skogen.

Någon timme senare börjar det lukta brandrök och på radion säger dom att stora delar av Västmanland brinner.

Vi hade inte mer än hunnit öppna vår välförtjänta efter konserten-öl förrän Mats förkunnar att han fixat ännu en spelning – på Gula Villan i Handen. Det är på Ultrahusets 35-årsjubileum tre veckor senare.
– Åh nej, utbrister Kjelle.

 

bagar_gula
Bagarmössen på Gula Villan augusti 2014.

bagar_nya
Bagarmössen 2014: Kjelle (bas), Magnus (stol), Stene (gitarr), Torbjörn (sång) och Mats (trummor) efter spelningen i Norberg.

Låtar: Skövla skogen – Atlas Copco – Jag är så hungrig – Skor
Här laddar du Skövla skogen. Här laddar du Atlas Copco

bagarmossen_stor

Kommentera