Abstract


Abstract
Göterborg – Västra Götaland 1980-1983 (Foto: Lars Sundestrand)

Medlemmar:
Monica: Sång
DeDe Derangerad: Poesi
Robert Hammond: Bas, gitarr och sång
Bengt ”Julle” Aurell: Bas, gitarr
Claes ”Putte” Pettersson: Trummor

Historik:
Fina men kortlivade trion Abstract var Göteborgs argaste band och samtidigt ett av de mest politiska. Sångaren/gitarristen Robert Hammond sympatiserade med en västtyska terrorgruppen RAF och var en stökig, debattlysten orolig själ med rötterna i England.

Abstract spelade desperat anarkistrock i tidiga Ebba Gröns anda. Ibland var den kultförklarade diktaren DeDe med på scen och vrålade dikter. Bandet var känt för att inte kompromissa och en gång vid en spelning på en fritidsgård lämnade de tillbaka halva sitt gage på 800 kronor för att de tyckte att de inte var värda mer.

De ingick i Garageligan en kort period innan de aktivt jobbade för eb splittring. 1981 bröt de sig ur och bilade Nonstopmusik tillsammans med Knugens Håf, Slobobans Undergång och Attentat.

Trion hann med ett tjugotal spelningar i Göteborgstrakten och en längre turne i södra Sverige ihop med Attentat hösten 1981 innan de exploderade för gott våren 1982. Den krutdoftande singeln ”Röde RAF” på skivbolaget Pulsating Beat från Linköping (drivet av killarna bakom fanzinet Jörvars Gosskör) har gett eftervärlden en chans att förstå bandets storhet. Ytterligare fyra låtar spelades in för radioprogrammet ”Ny Våg” året innan.

Vid starten 1980 sjöng en tjej vid namn Monica, Bengt ”Julle” Aurell spelade gitarr och Hammond hanterade basen, men efter något år bytte de instrument och långt före det försvannMonica. Bakom trummorna satt Claes ”Putte” Pettersson med ett förflutet i Slask.

”Julle” blev senare medlem i Abcess Exil. I början av nittiotalet försvann han i Amsterdam och har inte synts till sedan dess. Robert hamnade i drogernas klor och lyckades inte ta sig loss. Han dog 1992.
Från boken Ny Våg

Diskografi:
Singel: Röde RAF (Pulsating Beat JÖR 04 -82)
Samling: GBG Punk vol 2 1980-1984: Röde RAF – Besviken (Nonstop Records NSM 33-23 – 1994)

Övriga inspelningar:
Radio Ny Våg session 81-10-20 THX, Fågel, X med bruten vinge,
Live: Norsborg 82-03-19, Ultrahuset Handen 82-03-21

Citat från Hans Andersson i Bruset.
På punkscenen i Gbg fann en liten orkester som hette Abstract. Dom var inte med i den ursprungliga gänget band, jag tror dom dök upp kring -80. I dag är dom mest ihågkomna för singeln ”Besviken” från -82, byggd på en Karin Boye-dikt. Omslag Håkan Sandsjö, för övrigt.

Dom var rätt udda. En armé på tre, dom bodde i samma lägenhet och tillbringade all vaken tid tillsammans. Enligt ryktet sov dom t o m i samma dubbelsäng. Och så var dom anarkister och trodde på terrorism á la tyska RAF och hamnade ständigt i gräl med alla vänsterpunkarna.
Det hela slutade inte lyckligt, tunga droger kom in i bilden, vilket ledde till ond, bråd död. Men det var ganska många år senare.
Sångaren hette Robert Hammond. En liten snubbe med brittiskt påbrå och klassiskt råkkenrållutseende, typ Ron Wood. En av dom han grälade med var Thorbjörn, Brusets sångare. Han var KPML(r):are och och inget större fan av revolutionsromantiskt borgarfrilansande. Eller vad han nu kan ha kallat det. Fast det var rätt respektfulla gräl, Thorbjörn var väl 5-6 år äldre och lite faderlig. Tror dom tyckte rätt bra om varandra.

Röde Raf” är rätt lustig. Texten verkar utan tvekan ha nåt att göra med terroromantik, men det fanns också en person i kretsarna som kallades Röde Raf. Hon var lillsyrra till Brandy (Susanne) Wahlén, göteborgspunkens gudmor, förstebullbakare till Garageligans gig och senare goth-pionjär med egna bandet Allein. Jag har bara ett tydligt minne av henne dock, i knallröd overall (tillsammans med Brandy, redan då helsvart med taggfrisyr) i publiken när Patti Smith spelade på Konserthuset nån gång kring årsskiftet 77-78. Dom syntes, vi andra hade väl inte hunnit längre än till kavaj och t-shirt, tror jag”

Funtime Nr 17
Söndagen den 17:e maj var det stor ”Fredsfestival för ett kärnvapenfritt norden” vid Näckrosdammen i Göteborg. Ett tusental fredsälskande proggare var där och lyssnade på pretentiösa tal, såg fria teatergrupper samt avnjöt diverse proggband. Det var kvavt och varmt. Ibland drog några åskmoln förbi och det blev korta regnskurar. Då sjöng alla ”Imse vimse spindel spola regnet bort” och genast tittade solen fram igen. Alla såg lyckliga och nöjda ut och tyckte säkert att dom verkade för en världsfred. Att det blir fler och fler krigshärjade områden i världen och att upprustningen är värre än någonsin tycktes inte bekymra många. Till råga på allt medverkade ett kristet hårdrocksband som proklamerade att Jesus Kristus var lösningen på världens lidanden.

Men vad nu?
Plötsligt kommer tre punkare upp på scenen och vräker på med ett våldsamt ös. Nu är det inte tal om några ringlekar längre. Nu handlar det om att göra något istället för att bara snacka. Publiken tycks förvirrad över att bli påmind om den kalla verkligheten. Det är Abstract som spelar.

För en tid sedan satt Abstracts sångare/basist Robert Hammond och jag i Sprängkullens fik. Vi var helt ensamma, en våning ovanför oss pågick en seg spelning som ingen av oss var intresserad att se. Som två gamla nostalgiker satt vi och mindes flydda tider. Vi talade om hur Abstract utvecklats den sista tiden och jag erinrade mig till och med deras första spelning för knappt ett år sedan då dom gjorde covers på gamla punkklassiker och hade en sångerska vid namn Monica. Dagens Abstract skiljer sig drastiskt och har med sin nuvarande sättning existerat i fyra månader.

Abstract består idag utöver Robert av Putte som spelar trummor samt gitarristen Julle. Bandet skiljer sig på många sätt från övriga musiklivet i Göteborg. Dom är rätt hatade av många här i stan men å andra sidan är Abstract själva inte särsklit förtjusta i dom övriga representanterna för stadens musikliv. Bara detta är ett fullgott skäl att intervjua bandet vilket jag också gjorde. Abstract är nästan dom enda i Göteborg som själva hävdar att dom är ett PUNKBAND så jag börjar med att fråga på vilket sätt dom är ett sådant.

– Det var punken som fick oss att starta. Vi spelar punk och klart icke-kommersiell musik. Punk är ju inte bara musiken utan det är ju allt runt omkring också. Nivån man står på, att inte bli stöddig, inte uppföra sig som nån idol, säger Robert och fortsätter:

– Många band som började som renodlade punkband vill inte kännas vid ordet idag. Antingen har dom blivit R-Are eller så har dom börjat spela nåt annat. I och för sig är det inget fel med det men man behöver ju inte glömma det man en gång sagt och stått för. Något mer aggressivt och kompromisslöst än Abstract är svårt att finna. Deras ögon lyser av besvikelse och hat när dom spelar. Besvikelserna över orättvisorna i ett samhälle där det råder total ojämlikhet och många får aldrig nån chans. Men det är inte några onyanserade hatlåtar Abstract framför.

– Många tycker det är jävligt häftigt att skriva låtar om att Veckorevyn är trendiga eller dom som går på Ljungmans (trendcafé i GBG) men STÖR dom oss så mycket? Om man ser på dom som går på Ljungmans… dom kommer i stort sett från samma levnadsförhållanden som vi. Enda skillnaden är att dom gått på hela plastgrejen. Det är kul att många ”vanliga” kommer på spelningar numer, att dom äntligen börjat tröttna på sina passiva liv, menar Robert.

Putte: Folk lyssnar nog inte så mycket på texter. Det viktigaste är själva helhetsintrycket, att folk fattar varför man håller på.

Robert: Trots åldersskillnaden (4 år) ser jag mycket av mig själv i Putte.

Texterna handlar till stor del om den situation han befinner sig i just nu och jag vet hur det kändes för mig själv i den åldern.

Putte är 16 år och går i nian vilket för hans del betyder att han fyra dar i veckan jobbar som elektriker och är i skolan en dag. Han är en av alla dom som FRÅN BÖRJAN befinner sig i ett underläge i en skola där undervisning och läromedel hela tiden är uppbyggda ur ett borgerligt perspektiv vilket leder till att många har svårt att identifiera sig. När skolorna slutar i juni upphör samtidigt jobbet på elfirman. Tack och farväl. Robert har ett beredskapsjobb på Sprängkullen där han gjort sig totalt oumbärlig. Det jobbet upphör i augusti. Julle är arbetslös. Framtidsutsikterna ter sig dystra för Abstracts medlemmar. För att återgå till texterna är dom oftast beskrivande, gärna ironiska. ”Mitt nya villakvarter” är en ironisk pärla som beskriver kontrasten mellan ett idylliskt villakvarter och en grå betongförort. Robert förklarar…

– Man kan ju inte HATA människor bara för att dom bor i villor. Vad som är snett är dom som sätter sin villa högst av allt här på jorden, lever ett skyddat liv och skiter fullständigt i vad som händer utanför. Man tycker ju att dom som är i 30-årsåldern och upplevde 60-talet med studentrevolter, upplevde Vietnamrörelsen, dom borde ju fatta något men dom är lik förbannat småborgerliga idag.

– Det är mycket att dom hela tiden fått vad dom strävat efter, nått sina drömmål men det ger dom ju ingen rätt att klaga på dagens ungdom. Vi har ju inga drömmål, inget att hoppas på, inskjuter Putte krasst.

Abstracts musik funkar allra bäst på förorternas fritidsgårdar. Det är i förorterna bandet trivs allra bäst och helst spelar och dom brukar gå bra hem hos publiken.

Putte: Det är snett att fritidsgårdarna läggs ner i förorterna. Dom ska stänga Hjällbogården och Lövgården ute i Lövgärdet och flytta all aktivitet till Blå Stället i Angered. Allt för att spara pengar. Det är ju så att man mår illa. Häromdan ringde vi fritidsgården i Lundby för att försöka få en spelning men där hade dom bara PENSIONÄRSVERKSAMHET. Men var håller ungdomarna hus? Frågade jag och fick svaret: ”Dom står väl nere på torget….”

Robert: Om man kollar på banden i Göteborg så är det knappast några som vill spela ute i förorterna. Vi är redan mer kända i ytterområdena än t.ex Slobobans Undergång trots att vi egentligen bara funnits i fyra månader.

Abstract spelar ofta tillsammans med tjejbandet Chiquita MB ute på fritidsgårdarna. Det högsta gage dom blivit erbjudna för en spelning är 800 spänn men dom har aldrig tagit ut mer än halva den summan.

– Det är ingen idé att ta ut mer än man känner att man är värd, åtminstone inte ute i förorterna. Dom flesta gårdarna har dessutom redan usel ekonomi. Men det är klart om vi får spela nånstans där dom har jävligt gott om stålar tar vi väl ut vad vi kan få.

”Abstract är löjliga anarkister” har någon kladdat på dörren till bandets replokal. Många är uppretade över att de är så kompromisslösa, att dom är ett politiskt arbetarband. Det är däremot ingen som vågar sig in i direkt diskussion med nån av bandmedlemmarna, allra minst Robert. Den mannen retar gallfeber på folk med sitt råa, ibland nästan tölpaktiga uppträdande. Samtidigt är det väl få som inger sån respekt som Herr Hammond. Det är svårt att anklaga Abstract för något. Hittills har dom inte svikit några av sina punkideal och jag har svårt att tänka mig att bandet skulle lämna sina rötter och t ex börja spela pop.

– Det går inte att spela annat än punk med en sån sångare, påpekar Julle som är bandets mest tystlåtne medlem. Han är verkligen en kontrast till dom andra bandmedlemmarna. Han verkar så harmonisk på scen när han helt avslappnat spelar lite Pistolsinfluerat på sin gitarr samtidigt som Robert ser ut som han när som helt tänker DÖDA någon. Den otroligt säkre trummisen Putte spelar aggressivt och blixtrar då och då till med nån liten extra finess på trummorna. Abstract presterar inte nån rå-punk men inte heller nån Attentatpunk. Det rör sig helt enkelt om snabb desperat musik. Att dom flesta låtarna är i ungefär samma tempo gör att det tenderar att bli lite enformigt efter ett tiotal. Dom har visserligen en del långsamma nummer men live drar man omedvetet upp tempot. En del nya låtar skiljer sig dock från de gamla men det rör sig om variationer INOM punkramarna. Många tycks förundras över dom egendomliga symbolerna bandmedlemmarna har på sina badges: ”RAF, vad är det, är det Royal Air Force?” är vanliga frågor. Det rör sig förstås om Röda Armé Fraktionens emblem. Det är framförallt Robert (vem annars) som står för RAF-propagandan och som på sin lediga tid läser all litteratur han kan komma över om deras verksamhet i Västtyskland. Att öppet sympatisera med terrorister innebär ju att man antingen betraktas som galen anarkist eller komplett idiot så Hammond får en chans att försvara sina åsikter.

– Där har man en politisk grej, jag menar… varför är det lagligt att demonstrera, varför har vi s.k. yttrandefrihet? Det är inte lagligt att direkt visa sina aggresioner mot samhället. Om jag spränger en byggnad i luften är jag en livsfarlig galning osv osv men jag får lov att skriva ner mina aggresioner på ett plakat och bära omkring på. Jag tror inte på någon revolution men jag tror att enda sättet att förändra samhället är genom våld.

Det är lätt att anklaga Robert för att vara naiv men man får ha i åtanke att den bild man har av terrorister är ofta väldigt orättvis eftersom den skapats av massmedia. Det är ju dom son HAR makten som styr massmedias innehåll. Hur många tror inte att IRA-mannen Bobby Sand var en galen mördare (hans brott var vapeninnehav) som matvägrade sig till döds som den fanatiker han var i pressens ögon. Väldigt lite handlar om VARFÖR han hungerstrejkade eller varför IRA existerar.

– Men var RAF så bra? Det var ju dom som gjorde Västtyskland blev en polisstat pga den terroristskräck som trappades upp.

Robert: RAF och Baader-Meinhof tog bara bort lakanet från den polisstat som hela tiden fanns. Demokratin tvingades visa sitt rätta ansikte. Jag vill inte starta nån stadsgeurilla i Sverige, det skulle vara helt otänkbart i dagsläget. Den skulle inte ha något som helst stöd från befolkningen men tiderna hårdnar ju mer och mer så om en 10-20 år kanske läget är ett annat. Jag skulle gärna vilja göra texter om sådana här saker men eftersom vi är en grupp skulle ju även Julle och Putte bli ansvariga och dom stöder inte tankarna lika mycket.

Det är väl uppenbart för dom flesta att det blir allt tuffare och hårdare i västvärlden. Människor börjar ta avstånd från verkligheten vilket inte minst syns inom musiken där grupper som Visage och Spandau Ballet lanseras som vackra obekymrade romantiker. Intressant nog är det samtidigt ett uppsving för råanarkistpunkband som Discharge och The Exploited.

– Punken slog dagsljuset på den råa kalla verkligheten, den kan inte dö ut.
Funtime Nr 17 – Text Mats J – Foto Lars Sundestrand

Kommentera