Anders Ångest
Umeå – Västernorrland 1979 – 1982 (Foto: www.tomascarneheim.com)
Medlemmar:
Tomas Carneheim: Sång
Mikael ”Nylle” Nylander: Gitarr
Tomas ”Amilion” Nilsson: Bas
Per ”Larry” Normark: Trummor
Historik:
Nej, någon med namnet Anders och som hade Ångest fanns inte i detta band. Namnen var istället Tomas Carneheim (sång), Mikael ”Nylle” Nylander (gitarr), Tomas ”Amilion” Nilsson (bas) och Per ”Larry” Normark (trummor).
Det var november 1979 och alla utom trumslagaren gick i samma klass i gymnasiet. De bestämde sig för att repa ihop ett set som byggde på Ebba Gröns singlar för en luciafest. Det gick bra och de bestämde sig för att fortsätta. Ebba-låtarna byttes ganska snart ut mot egna alster.
Anders Ångest var det första punkbandet i Umeå, även om det inte syntset speciellt tydligt. Dock tillräckligt för att de ofta hamnade i bråk med hårdrockare. En gång, vid en spelning på Dragonskolan, blev de till exempel utslängda av rektorn för att delar av publiken ville slåss med bandet. Och på stan fick de alltid vara på sin vakt.
En annan gång spelade de på en musikfest anordnad av Umeå Nykterhetsförening. En av arrangörerna stoppade då spelningen mitt i för han ansåg att en av medlemmarna var full. Bandet och publiken protesterade högljutt och till slut fick bandet fortsätta.
1980 släppte de singeln ”Flickan” på egna bolaget Albons Skivor. Tempot är ganska sansat, men är ändå omisskännlig punk. En stor tillgång för bandet är deras kör- och stämsång. Den kanske inte alltid är helt klockren, men ger bandet och låtarna en speciell prägel. En annorlunda idé var också det politiska inlägget av Jan Baltazar, ordförande i Fantomenklubben, på skivans baksida.
I början av 1982 började medlemmarna känna att de hade gjort sitt tillsammans. Egentligen lade de av i februari, men fortsatte att ta ytterligare några spelningar fram till augusti. Den sista blev på en musikfest i Döbelns park i Umeå.
Parallellt med Anders Ångest var Tomas Nilsson också med i Dagen D. Även Mikael och Larry vänstrade, då i bandet Nalle & Nyllarna. Därefter spelade de båda tillsammans i Payola PoP och senare i folkmusikgruppen Linda Spelar Dragspel, senare Kask. Tomas Carneheim flyttade till Stockholm och spelade i Spiegel i mitten av 80-talet.
Från boken Ny Våg
Låtar: Mitt Hjärta, Flickan, Alternativ zombie, Traditionen kväver mig, Lyssna
Diskografi:
Singel: Flickan – Just när allt är så roligt – Mitt hjärta (Albons AS 0099 -80)
Ladda: Yrkesskadad, Alternativ zombie, Just när allt är så roligt (live), Mitt hjärta (-96) samt intervju från 1980 respektive 1996
Övriga inspelningar: Demo -1980, Mitt hjärta nyinspelning 1996
Pressklipp: www.tomascarneheim.com
Från Tomas Carneheims blogg
När jag nu ska börja beskriva det jag minns om Anders Ångest kommer frågan upp, när startade vi egentligen bandet? Var det under första eller andra året på gymnasiet? Jag får ta ett tidningsklipp till hjälp.
Den första notisen är daterad 14 december, 1979. Vi gick alltså i andra ring och bestod av fyra killar som läste tvåårig Social Linje, vilken då var en slags förlängning på nian. Nylle, Amilion och jag gick i samma klass, Larry i parallellklass. Jag var ingen ambitiös elev och tog inte tillräckligt ansvar för min inlärning, vilket resulterade i att jag gick ut med strax under 3.0 i snitt. Jag tror att lärarna betraktade mig som omogen. Nylle och Amilion hade betydligt högre betyg. De läste på till proven och ställde mer intresserade frågor till läraren. De var alltså den typen av elever jag nu själv som lärare tycker är enklast att samarbeta med.
Hursomhelst, de första skriverierna om Anders Ångest nämner oss som en nystartad grupp och att vi är det enda punkbandet i stan. Vi hade någon eller några spelningar bakom oss vid det tillfället. Bandet hade kommit till genom att Tomas Amilion Nilsson, från ”Attityder”, Mikael ”Nylle” Nylander,(som gick i min klass) och Per ”Larry” Normark från ”Tommy Rönnlund band” började repa in lite Ebba Grön – låtar ihop bara på skoj. Tanken var att kanske uppträda på någon ungdomsgård om vi tyckte att det lät bra.
Det infann sig direkt en god kemi, vi hade samma typ av humor, någorlunda likartade referenser musikaliskt i det att vi gillade Ebba Grön och Sex Pistols och där började det växa fram något. Vi gjorde en spelning på Hagagården med Ebba Grön -låtar och något gammalt Falsk Andedräkt- alster och detta var tänkt att vara allt. Men så började plötsligt Amilion skriva en massa nytt BRA material, låtar som vi repade in. Jag pratade med Nylle tidigare ikväll och vi kom fram till att Amilion skrev allt vårt material med undantag av låtarna Yrkesskadad, som är ett verk av mig, samt Lyssna, som Nylle gjorde.
Plötsligt hade vi genom Amilions kreativitet en egen repertoar med riktigt bra låtar som Mitt Hjärta, Flickan och Traditionen kväver mig. Ryktet var igång om att det återigen fanns ett punkband i stan.
En lustig sak jag lagt märke till då jag gått igenom skriverier i VK och VF kring vårt band, är det övergripande grundtemat alkohol, droger, fylla och nykterhet. Journalisterna måste ha fått det som huvuduppgift av redaktörerna: ”Åk till Ordenshuset ikväll och skriv om nykterheten!” Det blir parodiskt. Jag har många fler klipp om spelningar där detta område också har högsta prioritet. Eftersom vi just då vi började med bandet var under arton, var det inte tillåtet att dricka.Men man kan nästan få för sig att hela tillställningarna anordnas för att hålla ungdomarna nyktra. Vi hamnade hela tiden i diskussioner med arrangörer om inmundigandet av alkohol. Sanningen var att vi, liksom de flesta andra i den dansande publiken nästan alltid hade stärkt oss lite innan spelningarna. Att vi ofta uppträdde i IOGT:s regi berodde inte på att vi var helnykterister utan på att de var de enda som verkade betrodda att anordna och organisera spelningar. Man tog några glas, kanske en sjuttiofemma gyllenbrunt pärenvin för att komma i stämning. Själv uppträdde jag aldrig någonsin berusad som det påstods. Kanske lite lätt salongs – men inte mer.
Vid ett tillfälle hade jag ont i halsen och hittat en flaska Vademecum hemma i badrumsskåpet. Jag tänkte att det är perfekt, då får jag lindring för halsontet samtidigt som det maskerar alkohollukten. Vademecumet ledde dock nästan till att jag fick gå av scenen eftersom alkoholinspektören trodde att jag drack sprit ur denna lilla butelj. Den lojala publiken började skandera att organsiatörerna av spelningen var smygfascister och vi fick fortsätta spela. Det kan inte ha varit kul att heta Robert Westergren den kvällen, vilket också märks på bilden.
Vid den här tiden försökte jag inte längre övertala dem jag spelade med att vara punkare. När det kom till medlemmarna i Anders Ångest, så hade det ändå varit en helt omöjlig uppgift. Amilion var den ende som kanske identifierade sig med punken och jag nöjde mig med det. Jag hade vid den här tiden själv också slutat att bry mig så mycket om att ha den ”rätta punkstilen” och börjat låtit håret växa igen. Nu hade jag blivit introducerad för tidiga 70-tals – Rolling Stones, och tyckte vid det här laget att de var det bästa som hade existerat. Nylle och Larry var mer åt pop – countryhållet egentligen. Men Larry gick i början med på punkklippning, kavaj med badges av gamla nazistförbrytare, och mörka solglasögon under våra spelningar. Nylle var det stört omöjligt att få svida upp. Poplockarna och – de bland discofolket populära stuprörsjeansen – skulle han behålla till vart pris.
Anders Ångest inspirerade nog många att våga kliva ur garderoben. Snart fanns ett tiotal punk eller Nya vågen-band i stan: The Sämst (som var våra nära vänner) Caligulas Barn, Pinheads, El Alamein, Attack, Snutslakt mfl.