Rävjunk

1456724_10151853469620073_1699832848_n 263684_10150236570290264_4932208_n 264029_10150236561385264_4675222_n 269994_10150236564075264_4101281_n 270139_10150236572245264_6639915_n 270399_10150236562860264_1218660_n 270599_10150236006715264_2357942_n 270828_10150231741235264_3426349_n 542672_137212323120197_1699208432_n 947276_10151416901336606_543057871_n 1929904_14947056330_6173_n 10363970_262064967313991_9139768162188048303_n 10402854_262061407314347_7762325403524455526_n 10447037_262072637313224_2245879938279308697_n
Rävjunk

Uppsala 1977-1982 (Foto: Pär Fredin, Martin Hydén mfl)

Medlemmar:
Sören ”Gilberth” Andersson: Sång
Christer ”Väghyveln” Lindahl: Gitarr
Lars ”Vincent” Wallin: Bas
Peter ”Farbror E” Ericsson: Trummor
Kenneth Sylwan: Munspel
Henrik Lind: Gitarr
Mange: Gitarr
Micke Olsson: Bas
Hans Lundin: Keybords

Historik:
Rävjunk är kanske mest kända för sin uppgörelse med moderatledaren Gösta Bohman på singeln ”Bohman, Bohman”, vilken bannlystes av Sveriges Radio och inte fick spelas i etern. ”Gösta Bohman du är ett fä / Gösta Bohman stick åt helvete” är ett av många fina rim i den texten.

Grunden till bandet hade hållit på sedan början av 70-talet. Tidigare hade de konserterat sporadiskt på främst olika folkfester under namn som till exempel Libbet Sväller, med anarkistisk och utflippad rock av Gudibrallans typ. 1977 kom punken, bandet bytte namn till Rävjunk och fick starkare fokusering på snabb, tung rock i tidens anda.

Samma höst kom debut-LP:n som återspeglar detta brytningsskede i bandet. Å ena sidan fanns här punkiga livefavoriter som ”Hey little girl” och ”Jag e så skitig, jag e så paj” men också blues och på b-sidan tre långa instrumentala låtar. Skivan är numer ett eftersökt samlarobjekt och har till och med getts ut som bootleg i Spanien.

De följande åren var det också new wave-rock som gällde. Bandet hade en karismatisk sångare i Sören Andersson och kompet var också högst kompetent. Medlemmarna växlande under åren, men den trogna kärnan i övrigt utgjordes av Christer Lindahl (gitarr), Lars Wallin (bas) och Peter Ericsson (trummor). Runt hela landet var Rävjunk en uppskattad liveattraktion på rockklubbar, festivaler och fängelser.

Efter succén med ”Bohman, Bohman” följde en femlåtars-EP samt singeln ”Ensam på scen” och de medverkade på Uppsalasamlingen ”018/Tio Grupper” med ”Slå tillbaka”. 1981 upplöstes gruppen men de har gjort flera återföreningar. I samband med den första 1982 gav Rävjunk åter ut ”Bohman, Bohman”, nu som EP.

Efter Rävjunks splittring fortsatte Söern Andersson i grupper som Kings of Speed, Scandinavian Leathermen och framförallt The Sleep, som 1985 gav ut LP:n ”Win or lose”-

1978 spelade Sören tillsammans med några vänner in singeln ”Avgaser” / ”En spark i fejan” under namnet Endless Night. Det var meningen att den skulle ges ut av MNW, men den förblev outgiven.

Låtar:

Diskografi:
Singel: Bohman, Bohman – All along the watchtower (Sub SUB Z-100 -79)
EP: De utslagnas café – Storstad – Roland Agius se ut över stan – Så skitig, så paj – Skjut Jultomten nu (Sub SUB Z-102 -79)
Singel: Ensam på scen – Maktens torn (Sub SUB Z-103 -80)
EP: Bohman, Bohman – Tomten – Midnatts-sommardröm – Slå tillbaka (Puka PUKA1 -82)
LP: Uppsala Stadshotell Brinner (Rävjunk JJ JJ 27 -77)
Samling LP: 018/Tio Grupper: Slå tillbaka (Svenska Love SLLP 07 -80)
CD: Uppsala Stadshotell Brinner (PUKA 2002)
CD: Never Played (PUKA 2002)
CD: The Rävjunk Collage (PUKA 2002)
CD: The Freaky Guitar Album (PUKA 2002)
CD: Uppsala Stadshotell Brinner 30th Anniversary Remaster 2cd (Transubstans Records ‎– TRANS029 -07)


Uppsala brinner ! The Rävjunk Story
Att det fanns punkiga band innan ens punken existerade som företeelse är kanske inte något som är nytt för den pensionerade läsekretsen av Punktjafs. De flesta nickar igenkännande till namn som Stooges, Velvet Underground, Dictators, New York Dolls mfl. Men vad fanns i proggiga svedala? Eskilstuna hade sitt Inferno, Henrik Venant i Lund sitt Justine. Och i Uppsala huserade ett gäng gossar som senare skulle komma att bli Rävjunk. De gick under det vackra och sensuella namnet. Libbet Sväller. Christer ”Väghyveln” Lindahl berättar här bandets brokiga historia.

Libbet Sväller
En eftermiddag i början på 70-talet svängde en taxi upp på Banérgatan i Uppsala och ut hoppade Peter ”Farbror E” och ”Vincent” Wallin med ett trumset och en elbas. Nu skulle de minsann spräcka både trumhinnor och de flesta tonarter. Låtmaterialet bestod av Creams ”Sunshine of your love” och Hendrixs ”Machingun”, fast utan sång och som sagt tonarter. Trots att vi bara körde med 10 Watts förstärkare, ringde någon granne tämligen omgående på dörren men det hörde ju inte vi. Ett par timmar senare kom min farsa hem efter jobbet och upptäckte en hop med arga grannar livligt diskuterande utanför dörren. Det blev första och sista repet där, men nu var bollen i rullning. Vi fick tillgång till aulan på skolan. Nu hade vi också skaffat riktiga grejer så gardinerna fladdrade när volymen drogs upp. Vi hade börjat kalla oss för Libbet Sväller, inspirerade av Fläsket Brinner.

Klubben
Klubben var ett Allaktivitetshus med ”Gamla Bro” och ”Fyran” i Stockholm som förebild. Där pågick olika verksamheter som drejning, vävning, måleri och annan konst. Dessutom hade ”Gud i Brallan” ett madrasserat rum som replokal. Vi fick flytta över grejerna dit och nu blev trivselnivån jävligt – hög bildligt talat.. Allting övervakades av en snubbe som hette Harald, som bodde där och var nån slags portvakt. Han var mest känd för att lira Stones ”Satisfaction” på hemmagjord ensträngad bas.  Verksamheten drogs runt genom studieverksamhetsbidrag. En dag kom Kommunens kontrollanter dit och inspekterade. De blev mäkta imponerade av vad de såg, men när de undrade vad det var för lustiga lergrejer (chillumpipor) som hängde på tork, mumlade vi lite undvikande till svar.

En stor fördel med Klubben var att det låg mitt inne i centrala Uppsala, bara ett stenkast från Järnvägsstation och många var banden som övernattade där på sina spelningar i stan. Ryktet gick att på Klubben var det alltid högt i tak. Ja, faktiskt så högt att vi hade byggt övervåningar i alla rum. Dessa var inredda med kuddar, madrasser och dynor som kom väl till pass när gäster behövde sova över… eller bedriva annan liggande verksamhet. För sistnämnda aktivitet fanns även sinnrikt dolda lönnrum inrättade. Vi hade t ex dragit upp en heltäckande vägg i bortre delen av reprummet och slagit upp en ingång till detta nya rum från en intilliggande garderob. Detta lilla krypin kom ofta till angenäm användning under de stora partyn som regelbundet hölls på Klubben.

Många var säkerligen damerna som plötsligt mitt under festlarmet, förvånade fann sig vara på tu man hand i ett lugnt och avskilt ”mysrum” med dämpad belysning. Förvånade torde även deras sällskap blivit som då och då passerade utanför garderoben, ropande efter kompisen som tillsynes verkade ha ”gått upp i rök”.

Andra band valde att inkvartera sig uppe på den av brandmyndigheterna tillbommade vinden. Men däruppe hade även kvarterets samtliga katter sin bekvämlighetsinrättning så med tiden var det bara de skitigaste banden som höll till där. Vid ett tillfälle fick vi rycka in och sätta en brud på Haralds transa, inlindad i en filt, och köra henne till badhuset medan kläderna kördes till tvättomaten. Hennes tacksamhet över detta visade hon i alla fall med önskvärd tydlighet, men sen åkte någon till slut och löste ut kläderna.

Earl Grey med polisen
Vid ett tillfälle kom, av någon outgrundlig anledning, även Torsten Falck, chef på Krimroteln dit på oväntat besök (han hade säkert hört att det fanns musicerande ungdomar, vilket vi alla vet är ett fall för polisen). En flyktig bekant till någon dök plötsligt upp med sina ”grejer” som han tänkte visa, men hejdade sig i sista stund då han såg vårat celebra besök. Han fann sig snabbt och lämnade rummet med intentionen att återkomma med en kopp te till oss var.
Sedan blev det tedax. Alla drack och tyckte att det smakade jävligt gott. Polarn hade naturligtvis blandat i sina ”grejer” i teet och det var en märkbart fnittrig Torsten som sedermera lämnade Klubbens lokaler.

Haralds Musikfabrik
Tidigare nämnda Harald hade utökat sin repertoar med en ylande larmsiren och hade ju sin gamla sotiga Beckströmmare där i vår replokal. Han ville hemskt gärna starta ett band så han frågade oss. Klart som fan att Harald fick vara med, fast mot löftet att inte dra igång sirenen i varje låt.

Haralds spelteknik medförde att Beckströmmaren regelbundet kraschade i golvet men klarade otroligt nog alltid fallet. Han sa att det berodde på att han ersatt säkringarna med 5″spik. Vi bildade alltså bandet ”Haralds Musikfabrik” och gav oss genast iväg ut på folkfeststurne -75 .

Måste bara i detta sammanhang berätta om Haralds legendariska framträdande på Skarpnäcks flygfält. (Dock inte som pilot kan tilläggas)
Som vanligt anlände vi till spelplatsen i en gammal rävfärgad telebuss, som vi lånat av Broby-Kalle.
Till Haralds obeskrivliga glädje upptäckte han att PA:t (ljudanläggningen) var på hela 1000W. Han riggade upp ett par mickar till Bäckströmmarn och vred upp volymen till max. Så mitt under festen dyker plötsligt The Pranksters (från USA) upp i sina regnbågsfärgade Kalle Anka bussar. De ställde upp stora dunkar med syraspetsad juice på ett bord. Så det tog inte lång stund förrann flera hundra festdeltagare gick omkring med en plastmugg i handen och STIRRADE storögt.

Harald hade nu fått igång sirenen och vräkte på så det lät som minst åttio JUMBOJÄTTAR på en gång. På grund av detta hörde ingen (vare sig Harald eller publiken) polishelikoptern som just flugit in över området och stod nu och hovrade 3 meter ovanför scen.
Alla trodde naturligtvis att den ljudlösa helikoptern bara var en ”hallis”.
Alla..utom Harald, som riktade guran mot den och klickade fram o tillbaka med on/off knappen och fick på så sätt till ett smattrande luftartilleri som fick oss andra att stirra ännu mer storögt.

Snutarna landade och meddelade att grannarna i närmaste bostadsområde TRE km bort hade ringt och klagat på ljudnivån (och då bodde de ändå vid ett flygfält). Harald stängde av sirenen och vi fick lova att dra ner volymen till första strecket för att få fortsätta. Men Pranksters var överlyckliga. De hade haft sorg i sinnet ända sedan den 17:e september 1970 då Jimpan hade kolat. Nu hade de fått en ny guru i Harald.

The Rävjunk
Med tiden avvecklades klubbenaktiviteterna och replokalen flyttades ner på gården och in i tvättstugan. Under samma tid försvann en del folk åt olika håll medan andra kom till istället. Gilbert, Lindh och Sylwan etablerade sig på sång, gitarr och munspel. Och nu hade vi också definitivt tagit namnet RÄVJUNK. Vi satt i fikarummet och funderade när plötsligt en kille for upp, spottade ut kaffet i slasken och sa -Fy faan vilket kaffe det smakar rävjunk! Tja, varför inte tyckte vi och saken var klar. I takt med att repertoaren utökades hade vi nu även spelningar på ställen som Rackis, Musikforum och diverse alternativfestivaler.

Dessutom så spelade vi en hel del på kåken också. Minns speciellt damerna på Hinsan som såg rätt nöjda ut efter att ha förtärt ”Kakan” Sylwans specialgröna socker- kakor till fikat.
På Norrtäljeanstalten var det inga som helst problem för plitarna att fösa in klientelet efter vår utomhusspelning där. Arrangören hade visst kombinerat giget med en allmän rökpaus på gården.

Kuppen mot Tvättstugan
En dag bröt en (förvisso okultiverad) dumtjyv sig in genom väggen i replokalen och snodde rubbet. Och det hände precis två veckor före ett inbokat gig på fängelset i Uppsala. Det tog ju hus i helsike så klart och bara några dagar senare uppfylldes förstasidan i UNT av ett pressmedelande från Fångrådet, där varenda sate i stan uppmanades att genast gola ner dumtjyven och till varje pris se till att grejerna återställdes.

Mycket riktigt, det dröjde inte länge innan en anonym röst i telefonen berättade för oss var grejerna fanns. Efter lite turer hit och dit hittade vi till slut grejerna under en trappa i en av stans cykelverkstäder. Det gjorde även Tottes polare som nu ville konfiskera grejerna som bevismaterial men som lyckligtvis snabbt kom underfund med att det kanske inte var så bra. Istället dök Totte senare upp med sin assistent i tvättstugan och letade fingeravtryck på gitarrfodral mm. De envisades med att fråga oss en massa om vilka det var som hade tagit grejerna och så, precis som om vi skulle kunna veta det ? Det slutade ju lyckligt trots allt och spelningen på kåken veckan därpå blev också ovanligt uppskattad.

Märklig historia i varje fall och ingen fjäder i hatten för Totte blev det den gången heller. Beträffande kulturtjuven lär han visst ha fått en stor tennismun av någon ung hetsporre för sin insats men det kan ju också bara varit ett rykte som gick.

Uppsala Stadshotell Brinner
I November 1977 släppte vi vår första skiva, en LP som fick namnet ”Uppsala Stadshotell Brinner”. Namnet kom väl sig av att vi var lite influerade av The Clash och deras låt ”London Brinner” men också förbannade för att det fina Stadshotellet i staden gått i graven som så många andra fina kulturbyggnader i Uppsala under 70 -talets rivningshysteri.

Bohman Bohman
1979 gav vi ut singeln ”Bohman Bohman” med covern ”All a long the Watchtower” på baksidan. Skivan fick ganska bra recensioner, t o m av moderattidningar som insåg att texten inte kunde tas på allt för stort allvar. Det insåg dock inte Sveriges Radio som bannlyste låten (fällde låten i granskningsnämnden) och placerade den i samma fack som Kriminella Gitarrers låt ”Knugens Kuk”, som inte heller fick spelas i radio/tv.

Vad hände sen!
Efter Lp:n och Singeln följde i rask takt ”Ep med Rävjunk”, EP med bl a ”Bohman” och ”Tomten” live, samt singeln ”Ensam på scen” med ”Maktens Torn” på baksidan. Sedan gick det som det gick, folk flyttade och Klubben med Tvättstuga revs för att ge plats för ett Servicehus och Rävjunk upplöstes i början av 80-talet.
Några år senare föll tyvärr Harald från Finlandsbåten och drunknade sorgligt nog. En så hygglig och rak människa får man leta länge efter.

Men vad hände med ”Totte Kriminalpolis” ?
Jo, det gick ett rykte om att han torskade på en illegal spelhåla och degraderades till patrullerande gatupolis. Sist jag såg honom var som ordningspolis på en bandyfinal. Han såg inte särkilt munter ut när hela klacken på bortre kortsidan skanderade ”-Torsten Torsten. Vart tog du vägen”

Rävjunk återförenades efter tio år för ett re-union gig på Barrowiak (f d Musikforum). Janne och Mange ersatte Wincent och Lindh, som var dock försvunna.
Det var en tvådagars fest med många band, bl a ”Samla Mammas Manna”, Di Leva och divan ”Orup”. Ja, han stilade sig på backstage genom att beställa in mängder med shoots som han istället för dricka eller bjuda på, slängde rätt in i buskarna (f ö samma buskar som han sedemera själv fick stifta närmare bekantskap med). Men allt är förlåtet nu.

I fjol (Nov-2001) spelade vi igen på nyöppnade stället Crossroad i Uppsala.
Det var nämligen födelseparty där för Uffe som tillsammans med sina bröder tidigare drev Rackispuben och numera alltså öppnat Crossroad. Så bli inte förvånade om vi snart dyker upp igen någonstans i något sammanhang. …Just nu fingrar vi faktiskt på låset till en ny replokal.
Så kolla vår websida för det senaste om RÄVJUNK.

Recension ”Musikforum 1977”
…Men så drog Rävjunk igång sitt länge efterlängtade program. Man startade redan från början på högsta växel med rocklåtar som ”Gösta Bohman”, ”Jag e´så skitig, jag e´så paj”, ”Nu vill jag va din hund” och den omdiskuterade reggaen ”Legalize it”. Sångaren Sören Andersson var i absolut toppform och även publiken var med på noterna. Kort sagt var det riktigt toppstämning, ända tills vasse gitarristen Christer Lindahls E-sträng på gitarren gick av.
Efter detta missöde blev det paus med diverse turer fram och tillbaks för att fixa ny sträng, men till slut rusade Hasse Wahlund ner i replokalen och hämtade sin gitarr som Christer fick låna. Vid det laget var nog hela 200 pers i lokalen, inte illa för två relativt okända grupper.
Efter tre succé-artade extranummer hade RÄVJUNK gjort sitt och man kunde gå hem nöjd efter ett av de finaste arrangemang Musikforum någonsin ordnat.
Bengt Bengtsson

”Uppsala Stadshotell Brinner”
Rävjunk, som spelade på MF 10 mars och presenterades i nr 12/77, har nu äntligen fått ut sin LP vilken de lyckats bra med, enligt min åsikt.
Ljudet är, trots att skivan ej är inspelad i studio, bra och låtmaterialet håller också det god klass. Musiken är även varierad med det mesta från rock till >lugn instrumentalmusik varför den borde tilltala de flesta smakriktningarna. Sid 1 innehåller till större delen rock, bäst är Sören Anderssons järnråa ”Hey little girl” samt Christer Lindahls ösiga ”Jag e´så skitig, jag e´så paj”. Även avslutningslåten, bluesen ”Säg mig Andersson” där gästartisten Kenneth Sylwan gör fint ifrån sig på munspel.>Sid 2 är helt instrumental. Inleder gör stämningsfulla ”Nåsten”,därefter följer den sidans bästa låt ”Snöspår del 1-3” där ett akustiskt intro inleder, sedan följer ett snabbt crescendo vilket uppföljs av en snabb flytande avslutning. Sista låten är 10 minuter långa elektriska ragan ”Vi ses (vid Taj Mahal)” där enbart Peter Ericsson och Vilhelm Wallin deltar. Sammanfattningsvis en lyckad Lp alltså, men några negativa drag finns ändå. De två instrumentala låtarna på första sidan tycker jag inte håller måttet riktigt. De är lite för enformiga och för mycket malande på samma tema. Texterna är väl inte heller direkt nåt att hurra för, men så allvarligt menade är de väl inte. Hur som helst är RÄVJUNK Uppsalas bästa rockband, än så länge…
Ett lyckat köp är skivan ialla fall. Bara 25 kulor på Musikbolaget, det ni!
Bengt Bengtsson

Kommentera