Transmission

transmission1 transmission2 transmission3
Transmission
Solna – Stockholm – 1977-1980 (Bilder från filmen 14-årslandet)

Medlemmar:
Anders Carsbring: Gitarr
Sebastian Håkansson: Sång
Göran Klintberg: Trummor
Anders Holm Samuelsson: Bas

Historik:
Aerosmith, Kiss och Rush var influenserna när Transmission satte igång 1977. Något punkband i egentlig mening blev deinte heller senare, även om New York Dolls, Ramones med flera snart gjorde stora intryck på bandet, och den egna repertoaren utökades ibland med lånade låtar därifrån. De spelade också ofta ihop med punkband, men också som förband till WasaExpress och Py Bäckman på Rock Palais. Och de lät mycket riktigt som ett hårdrocksband som umgåtts i punkkretsar.

Det var ett framträdande i TV-programmet 14-årslandet som gjorde bandet omtalat. Sångaren Sebastian Håkansson, gitarristen Anders Carsbring, basisten Anders Holm Samuelsson och trummisen Göran Klintberg gick eller hade gått i samma skola i Solna norr om Stockholm.

1979 bestämde de sig för att ge ut en egenfinansierad singel. Men killarna kände Hasse Östlund i The Nomads, vars far drev ett litet skivbolag vid namn Noon Records och helt plötsligt hade de ett skivkontrakt och slapp därmed betala såväl inspelning som pressning av de femhundra ”Love life” singlarna. Därefter medverkar de återigen i TV, denna gång i direktsända ”Det svänger i plugget” . Ett förlagskontrakt med Intersong resulterade inte långt därefter i ett nytt skivkontrakt, denna gång med Phnogram. Både omslaget och den polerade produktionen på ”Talking to you” signalerade att nu såg sig som ett popband. Bland dem som gillade Transmission kan nämnas Mats Olsson på Expressen som gav singeln ett gott betyg samt en helsida.

Men 1980 tog det slut med en sista spelning på Kulturhuset. Ingen hade dock tröttnat på att spela. Sebastian hamnade i Alien Beat och medverkade i filmen ”G”. Anders C startade Rockvindar med Torsten Flinck och de två andra bildade Thirteen Moons. Göran har även släppt ett soloalbum.
Från boken Ny Våg

Diskografi:
Singel: Love life (noon Records NS 791 -79)
Singel: Talking to you (Mercury 6062 056 -79)




Popen idag 78/79
Harlequin, ett band från Solna, är bara ett av många.
Inte helt representativa kanske, för Harlequin har redan skördat större framgångar än andra band hinner göra under hela sin karriär.
Harlequin hade nämligen en ledande roll i TV 2-filmen ”Fjortonårslandet”, som antagligen har visats när du läser det här. Om inte, så lär den visas snart. Håll ögonen öppna!
Harlequin bildades för tre år sedan. Den nuvarande sättningen – Anders Carlbring, gitarr, Göran Klintberg, trummor, Anders Holm, bas och Sebastian Håkansson, sång – har dock bara hållit på i drygt ett och ett halvt år.

Harlequin vill framstå som ett band där alla medlemmar har lika stor betydelse. Om någon av dem svarar mer för deras musikaliska profil än de andra, så visar man i alla fall det inte utåt.
Talesman är emellertid sångaren Sebastian Håkansson.
– Är man rock- och popintresserad så är det ganska naturligt att man vill lira den musik som man lyssnar på. Och vi bildade Harlequin för att vi inte tyckte att det räckte med att lyssna.
Vi ville lira också.
Sebastian och hans polare skaffade instrument och en repetitionslokal.
– I början lät det förskräckligt, säger Sebastian.
Men vi var envisa. Och beredda att satsa allt för att lära oss att spela ordentligt.
Och det har dom sannerligen gjort!
Jag hade själv tillfälle att lyssna på dom på Stockholms största rock- och popfestival i somras. Harlequin var ett av de absolut bästa. Efter jazz-funkbanden var det en enda stor befrielse att få lyssna på någon som spelade renaste rock. Det var vad Harlequin gjorde!

Svårt att fixa spelningar
Att ordna jobb för bandet är ett problem, trots att bandet har all talang som behövs.
Bandet har i genomsnitt spelat live en gång i månaden under de senaste 8-9 månaderna. Och mad gager som ligger kring 500-700 kronor, så förstår man att det inte blir många 25-öringar över när bil- och sånganläggningshyra betalats.
Nu är det inte pengarna som är Sebastians och dom andras drivkraft. Det är kärlekan till musiken och viljan att uttrycka något som man tror på.
Harlequin sjunger på engelska, det är mest egna låtar.
– Vi har vuxit upp med att lyssna på engelsk och amerikansk pop så det känns bara fånigt att sjunga på svenska när våra rötter finns i den engelskspråkiga rocken.

Innehållet i sångerna speglas i deras titlar. ”Usless heroes” handlar om meningslösa idoler.
– Idoler behövs inte, säger Sebastian. Dom är inte mänskligare än du och jag. Tvärtom verkar dom ha svårare att vara naturliga.
”Citylights” heter en annan låt. Den handlar om storstadens våndor och eventuella glädjeämnen. ”Alone” handlar om ensamhet. Typiskt storstadsproblem. ”Drug dealers” hittar man också framförallt i storstäderna. Där problemen naturligtvis är störst.

– Vi vill säga nånting med våra texter. Hur det är för ungdom i vår ålder. Påverkan av idoler och såna saker. Vi orkar inte med alla hej-och-hå-låtar. Säger Sebastian.
Som ni märker är Harlequin ett typiskt storstadsrockband. Som kunde komma från vilken västeuropeisk miljonstad som helst. Ungdomsproblem är de samma överallt. Arbetslöshet, drogmissbruk, tristess, resignation finns överallt, i London, Berlin, Paris, Helsingfors, Rom…
Harlequin är inte ensamma om att spela rockmusik i Stockholmstrakten det finns fler än tvåhundra band i och runt stan.
Popen idag 78/79 Text Stig Nordlund.

Expressen 16:e februari.
Man talar om första och andra generationens rockmusiker.Men om en ny svensk grupp säger att deras favoriter var Kiss vilken generation är vi då? Fjärde? Femte? Sjätte…

– Skriv för fan inte det där med Kiss, säger TRANSMISSION.

Det är ett band från Stockholm som lirar bra pop och som helst vill glömma det hårdrockiga mörkret från förr …
Transmission kliver fram i ljuset.
De vill glömma hårdrockens mörker.

De som vill glömma är:
Sebastian Håkansson, 18 sång.
Anders Carsbring, 16 gitarr.
Mats Burman, 19 gitarr.
Anders Holm-Samuelsson, 16 bas.
Göran Klintberg, 17 trummor.
Det är Göran som skrivit A-sidan på Transmissions singel, ”Talking to you”, en singel som sålt i skandalöst dåliga 300 ep.
Trots sin ålder var det 60-tals musiken som tände honom.
– Syrran körde Tages, Beatles och Stones, säger han.
Pratkvarn.
Även de andra ”skyller” på syskonen och föräldrar. Men efter det slog den till – HÅRDROCKEN. Och Kiss! Och Montrose. De gick på konserter, viftade med halsdukar och jublade åt gitarrsolon.
– Jag gillade både röken och alla de fräcka prylarna, säger Anders Holm-Samuelsson. Så när första Transmission bildades var det hårdrock. Paradnumret var Alex Harveys ”Framed”. Och i TV-programmet ”14-årslandet” körde de hårdrock.

Sebastian hade träffat TV-producenten Staffan Hildebrant och lyckats övertala honom att nobba Nationalteatern och Motvind och satsa på Transmission istället. (Sebastian är en enorm pratkvarn och mycket övertygande). Olle Bergmans dotter såg Transmission i TV-programmet och tipsade pappan (ägare till Intersong-förlagen) om gruppen. I dag har Transmission kontrakt med Intersong, som de tror säljer varje skiva till olika skivbolag. De vet inte riktigt.

Glädje.
I samma veva upptäckte de att Ramones, Blondie, Runaways och New York Dolls var mycket roligare än hårdrock. Sebastian är fortfarande lycksalig över David Johansen-konserten på Malmen i Stockholm.
– Pop är bra dansmusik, en rolig och enkel musikform, säger han.
– Pop är dessutom uppbyggd på melodier, mer än häftiga riff. Pop har glädje och spontanitet, säger Göran.
Och idag gillar de ”gamlingarna” bäst. Anders Carsbring hävdar storheten hos Who och Beatles och Göran klämmer till med Costello också. Och ”Quadrophenia” är en favoritfilm.
– Jämför man ”Hair” och ”Quadrophenia” är ”Hair” en skitfilm. Den säger ingenting, säger Sebastian.
Han borde veta, för han har haft skådespelarambitioner sen han var riktigt liten. Och han har gjort sig känd som Abbe i ”Madicken” och som den unge Stellan i ”Selambs”.
– Film och TV är kul, men det är musiken jag vill satsa på. Den är mycket roligare, säger han.

Den 5 mars är de ”Top of the bill” på Rock Palais. Så långt man kan komma i Stockholm.
Nu vill de ut i landet, men hur?

Händer mycket
De vet inte hur det blir med nya skivor. De flesta skivbolagen vill ha svenska texter.
– Det är löjligt, engelskan är naturlig för popmusik. Och så många svenskar förstår så mycket engelska att de borde haja en lättfattlig text, säger Göran.

– Men det händer mycket i Sverige. Dag Vag har visat att man inte behöver vara superproffs för att slå. Okej, Kenny Håkansson är en duktig musiker, men Dag Vag har betytt mycket för många band, säger Anders Carsbring.
– Kan sen discon dö vore det ännu bättre, fortsätter han.

”14-årslandet” ska gå i repris i TV. Glöm det!
– Det har aldrig funnits. Det är inte sant. Det är inte vi. Så var det inte, säger Transmission.
Expressen 16:e februari. Text Mats Olsson Foto: Kenneth Jonasson

sebastian_vr

 

Kommentera