Reeperbahn

reep1 reep2 reep2 reep3 reep4 reep5 reep6 reep1 reeper6 reeper8 
Reeperbahn

Vaxholm – Stockholm 1977 -1984 (Foto: Thomas Wejdsten – Ann Duroj & NotFound.Se)

Medlemmar:
Olle Ljungström: Gitarr, sång
Dan Sundqvist: Bas, sång
Eddie Sjöberg: Gitarr
Peter ”Korre” Korhonen: Trummor
Peter Ivarss: Bas
Jan Kyhle: Keyboards

Historik:
Bandet startade i punkens svallvågor 1977 och använde bland annat gruppnamnen Rotten Group och Lesbian Hardcore. Under denna första tid fanns också Janne Andersson med en kortare period i bandet. 1978 körde gruppen igång på allvar. En av de tidigaste inspelningarna med Reeperbahn är Sveriges Radios inspelning från Långholmsparken juni -78. Där bandet spelar låtar som hade skrotats lagom till LP-debuten 1980. Debutplattan föregicks av ett par demoinspelningar som säkrade intresset från Phonograms sida att satsa på bandet. När LPn släpptes fick den genomgående rätt bra kritik och när man drygt halvåret senare släppte en EP fick man också chansen att medverka i TV-programmet Bälinge Byfest. Det kan också nämnas att Reeperbahn också hade medverkat i TV-programmet – Rockplock som de delade med Traste & Superstararna vårvintern 1980. Bandets musik utvecklades också mycket mellan debuten och dess uppföljare – Venuspassagen, en skiva som omedelbart blev kritikernas favoritskiva 1981 En del av förändringen berodde på att bandet hade blivit en kvintett, med Janne Kyhle (ex Lustans Lakejer) på keyboards och diverse blåsinstrument. Dan Sundqvist gjorde under den här tiden ett par producentuppdrag för Protectors och Date-X. Han medverkade också i Janne Andersson Pop som (tillfällig) basist. Dan lämnade dock bandet 1982 för att satsa på sidoprojektet ”Prins Valiant”. Gruppen hamnade hos Stranded Rekords, medverkade som det fiktiva bandet ”Nürnberg 47” i (ännu en) Staffan Hildebrantfilm ”G-som i gemenskap”. 1984 hade dock gruppen nått vägs ände, men originalsättningen återförenades för en tillfällig spelning på den första Hultsfredsfestivalen 1986.

Låtar: 
National Front, Life is dull, Hon hade hört, Country, Månen, Peepshow, Marrakesh, Inget,

Diskografi:
Singel: Havet ligger blankt – Bebop (Mercury 6062 063 -79)
EP: Inget – Utanför muren – Början – Blommor (Mercury 6230 026 -80)
Singel: Apparaten som visste för mycket – Lycklig (Mercury 6016 032 -80)
Singel: (Rätten till) Mitt liv – I ditt register (Mercury 6016 042 -81)
Singel: Dansar – Blod och sand (Mercury -82)
Singel: Marrakesh – Du roar mig Stranded Rekords REK 023 -82)
Singel: Det vackra livet – Marrakesh (mix) (Stranded Rekords REK 031 -83)
LP: Reeperbahn – (Mercury 6363 026 -79)
LP: Venuspassagen (Mercury 6362 084 -81)
LP: Samlade singlar (Mercury 6363 026 -83)
LP: Peepshow (Stranded Records EKO 111 -83)
LP: Intriger (Stranded Records EKO 118 -83)
CD: Reeperbahn 79 – 83 (Mercury 514 433-2 -93)
CD samling: Svenska Popfavoriter (Spectrum 552 417-2 -96)
CD samling: Ståkkålmsjävlar – Havet ligger blankt (MNW MNWCD 182 – 1989)
CD samling: Unga Moderna: Stranded Rekords [19809186] – Gröna Tapeter, Marrakesh, Din öde ö (Polar – Stranded 517702-2 -93)
CD samling Svenska Punkklassiker – Havet ligger blankt (MNW MNVCD 2012 -03)

Övriga inspelningar:
Demo: -79 (Bl.a, Brandgul Cadilac, National Front och C´mon Johnny, C´mon Joey) Parkstudio demo 79-06-14 & 21 (Bl.a, Life is dull, Pictures from Japan, Foolish)
Live: Sundsvall Västermalmsskolan 81-01-11
Radio: Tonkraft Långholmen 78-06-21 – Tonkraft special 80-12-30
Tv: Bälinge Byfest 81-07-04, Måndagsbörsen, Rockplock

Ladda ned live från Sundsvall 81-01-11




reeperbahn_lp_expressen
reeperbahn_expressen
Underground

Expressen 80-01-26
På en stege i ett kalt rum i Stockholm sitter Reeperbahn. Det är inte världens bästa inledning till en intervju med Reeperbahn, men det är inte mycket till intervju heller.

Ibland förbyts intervjusituationen till normal samvaro där man sitter och garvar och snackar om allt annat än det man borde. Efteråt bläddrar man i spridda anteckningar för att hitta en linje, men det jag minns mest i Reeperbahns fall är den långa, och mycket seriösa diskussionen om kungaparets sexualliv – hur de gör det, var de gör det eller helt enkelt om de gör det.
Men låt oss försöka.

Fakta: Reeperbahn är ett popband från Stockholm som gjort en bra LP (och har nya fräscha) och är mycket bra live. Medlemmarna är följande:
Dan Sundqvist, 21, bas
Olle Ljungström, 18, gitarr
Eddie Sjöberg, 18, gitarr
Peter Kohronen, 19, trummor
Reeperbahn började 1977 mitt i punkvågens topp, men känner inget samröre med Stockholmspunkarnas klubb för inbördes beundran.
– Namnet punk var väl mest ett påhitt, säger Danne.
– Punken var en utlösningsmekanism för en massa prylar, säger Olle.
Under namnet Lesbian Hardcore spelade de med Four Mandarines och Madhouse på den legendariska Frescati-spelningen 1977 när Clash kom dit och jammade.
De bytte namn inför varje spelning, giggade för att det var kul utan en baktanke på karriär och skivor. Janne Andersson (the pop whizzkid) var med en period men när han slutade sprack gruppen. Julen 1978 ville Peter komma med på allvar och de började igen.
Som ni ser på åldern är det ett ungt band. Men deras musikaliska rötter ligger i Beatles, Rolling Stones, Status Quo och Creedence Clearwater Revival.

Bytte namn
För Reeperbahn var 70-talet dött och äldre syskons 60-talsplattor gav inspirationen. Olles mamma lärde honom Paul Ankas ”Diana” på gitarr, Peter dunkade trummor till ”Cosmos factory” och Danne har varenda Beatles-Lp som getts ut.
– Det hände ju inget på 70-talet. Det var ju bara Gary Glitter, Middle of the road, Sweet och sånt, säger Olle.
Olle erkänner dock att han spelat låtsasgitarr på badmintonracket till Glitters ”Rocknroll” och de ensa om att 70-talet i alla fall var producerade Lou Reed, David Bowie och New York Dolls.
I fjol tog de en demotejp och gick den vanliga svängen till Kjell Andersson på EMI, Ola Håkansson på Sonet, och Stefan Schröder på Phonogram.

– På Phonogram gav jag mig fan på att Schröder skulle lyssna mens vi var där. Han tyckte vi var ”festliga”, men det säger han tydligen när nåt är bra, för vi fick kontrakt, säger Danne.
LP:n är ute, men Reeperbahn är en grupp i vacuum. De har ingen egen utrustning, inget bokningsbolag och ingen manager. De skulle naturligtvis vilja ha det, men är samtidigt rädda för att bli uppknutna, att sälja sig.
– Vi fick erbjudande från Veckorevyn om att ha reklam för tidningen på LP-omslaget mot att de skulle göra en helsida om oss. Det sa vi nej till, säger Danne.

Funkar nu
I början sjöng de på engelska, men ett av villkoren för skivkontrakt var att de skulle sjunga på svenska.
– Engelska ord har bättre rytmik. Det är förbannat svårt att få in på svenskan. Ibland får man ändra på melodin för att få ett svenskt att passa in, men det funkar bra nu, säger Danne.
Förutom kungahusets sexualliv fnittrar vi rått åt hårdrocksfans, ni vet typen, halvraggaren med fjunig mustasch och drömmar om världsherravälde. Reeperbahn mötte dem som förband till Rainbow förra veckan.
– Vi blev i alla fall inte utbuade, men det var läskigt när de kastade ölburkar och flaskor, säger Olle.
Reeperbahn gavs inga chanser. Rainbow och dess underhuggare var skitsura för att Reeperbahn fick bättre kritik och gruppen nekades soundcheck.

Overkligt
– Jag är nervös när vi lirar på Musikverket, men var det inte på Scandinavium och Isstadion. Det var overkligt med alla dessa människor, det var som att titta på TV. Men visst såg det väl gulligt ut med våra små förstärkare framför Rainbows anläggning…
En sak till, bara för att bevisa deras goda smak. De här plattorna lirade vi när vi satt på stegen i det kala rummet: Velvet Undergrounds ”Loaded” och ”1969”, Specials, Beatles ”For sale”, Johnny Thunders ”So alone” och Clashs ”London calling”.
Expressen 80-01-26 Text: Mats Olsson – Foto: Bernt Claesson.

Expressen 12 september 1981
Reeperbahn tillbaka från de döda.

– Vi har känt det som om Reeperbahn skulle stå för ett visst sound, en speciell stil, känt det som om vi var tvungna att infria en massa förväntningar på att vara det fräscha, unga, enkla popbandet.
– Nu har vi brutit med det. Du kan skriva att vi är jävligt nöjda med den nya LP-n. Jävligt nöjda. Allihop.

Reeperbahns medlemmar sitter utspridda över en etta vid Tessinparken i Stockholm och de spinner som katter. En mätt lycklig stolthet över en ny LP som definitivt platsar bland de bästa som gjorts i landet.

Den heter ”Venuspassagen”, kommer i handeln nästa vecka, och första lyssningen på den fick mig att tappa hakan av förvåning.

För jag har aldrig sett Reeperbahn som de unga, enkla, fräscha pop-hoppen. Jag har tyckt att bandet låtit vekt och menlöst spretigt. Jag var besviken på deras första LP, spelar den aldrig dessa dagar och brukar sällan stanna till slutet på deras konserter.
Men allt det är glömt nu, för Reeperbahn har blivit det jag anade att de kunde bli första gången jag såg dem, ett jävligt bra rockband.

Danne Sundqvist:
– Olle och jag hade hållit på och fifflat på egen hand. Han hade spelat i Sexophones tillsammans med Martin Sörling (före detta Grisen Skriker) och jag hade producerat Date-X och Japop och gjort Prins Valiant singeln.
– Och vi var ganska trötta på Reeperbahn och Reeperbahns musik.

Eddie Sjöberg:
– Det var vi allihop.
Det var alltså tillståndet i slutet av juni när Reeperbahn packade för att resa till Värmland och spela in en andra LP samtidigt som bandet kände att det kanske var lika bra att dö. Eller?

Korre Korhonen:
– När vi skulle åka dök Olle upp tillsammans med Janne Kyhle som ingen av oss kände. Vi trodde att han skulle göra några trumpet-pålägg och inget mer. Men han hade massor av blåsprylar och en synt med sig.

Janne Kyhle:
– Jag var skitnervös för jag hade egentligen aldrig lyssnat på Reeperbahn ordentligt. Efter att jag slutade i Lustans Lakejer hade jag spelat i ett band som hette Förrädarna och det var bara ett infall från Olle att jag skulle vara med. Jag väntade inget av det. Jag hade inte ens hört de nya låtarna.

Eddie Sjöberg:
– Det funkade för vi inte hört de nya låtarna heller. När vi kom in i studion var allt nytt. Ingenting var uträknat. Musiken växte fram medan vi spelade. Flera av låtarna hade vi inte ens repat tidigare.

Olle Ljungström:
– Jag hade skrivit en del låtar som jag inte trodde att Reeperbahn skulle kunna spela. Tidigare hade vi alltid fått spänna varenda muskel bara för att hålla ljudbilden uppe. Nu när Janne kommit med behövs det inte längre. Allt har blivit friare och naturligare. Nu känns det som att vara hemma.

På många sätt är ”Venuspassagen” en makalös platta. Det är Korres nya trumspel som
imponerar först, sedan låtarna och så till sist själva bedriften att få ihop den här plattan. Den innehåller storslagen, modern rytmbaserad rock och det finns paralleller med Talking Heads, Clint Eastwood, funk, rock, soul och jazz.

Reeperbahn låter betydligt rikare än vad gruppen gjorde tidigare. De nya låtarna, fem av Danne och fem av Olle, är dessutom precis lika magiskt svårbegripliga som sångerna på debut-LP-n var.

Danne Sundqvist:
– Ta ett skämt. Det är inte säkert att alla begriper poängen även om det är ett bra skämt. Det finns alltid folk som inte begriper. Och jag tycker det skulle vara meningslöst att försöka skriva så att alla omedelbart förstår.

Olle Ljungström:
– Jag vill inte kasta ur mig goja. Varken några surrealistiska kväkanden eller texter typ baksidesinformation från en mjölktetra.

Eddie Sjöberg:
– På förra plattan fanns det låtar där textens atmosfär inte passade med musikens. På den här plattan hänger de ihop. Även om betydelsen inte går fram så gör känslan det.

Det finns inga texter på påsen till Reeperbahns ”Venuspassagen”. Kom ihåg det gott folk. Ni ska alltid tänka er väldigt noga för innan ni köper en LP som åtföljs av textblad.
Fotnot: Den här artikeln innehåller en rad illusioner.
För det första var Olle inte med under intervjun. Han kom upp på tidningen dagen efter och la fram sin syn på frågorna.
För det andra var Korre Korhonen och Janne Kyhle inte alls så tysta som det verkan när ni läser.
För det tredje var stämningen inte allvarlig. Vi hade skitkul. Korre imiterade Svenne Hedlund, Peter Bergstrand och avslöjade att Per Gessle hade Hiroshimatandställning. Alla mobbade Dannes bror. Rödvinet tog slut. Och så fick jag veta varför plattan heter ”Venuspassagen”. Jag fick lova att inta tala om det, men ni begriper säkert själva.
Expressen 12 september 1981 Text: Erik Hörnfeldt – Foto: Tommy Nilsson

Schlager nr 25 15 september 1981
På Reeperbahn är inget förbjudet
För Reeperbahn är det mesta tillåtet.

Fem unga män som har svårt att säga nej. Framtiden är oviss och historien kort.
Några konkreta mål syns inte vid horisonten.
Vi åker med Reeperbahn över Ålands hav med en ny medlem i bagaget och en ny skiva på gång.
Som dom absolut sista passagerarna springer vi ombord på Silja Lines Fennia.
Målet är inte i första hand Mariehamn på Åland även om båten tar oss dit. Målet är att lära känna Reeperbahn. Lära känna fyra killar som visar sig vara fem. Lära känna dom i en miljö som varken är vår eller deras. Ingen hemmaplan. Ingen fördel. Vi står alla lika osäkra och morrontrötta när Fennia mödosamt baxar sig ut ur Värtahamnen.

Danne Sundqvist, 23-årig basist och låtskrivare lutar sig mot relingen och kisar mot en begynnande dag som ser ut att bli vacker. Blå himmel blir så småningom grå.

”Havet ligger blankt” heter öppningsspåret på Reeperbahns debut-lp som kom hösten 1979. havet idag är krusigt, svart och elakt. Dannes blonda lockar fladdrar i den tilltagande vinden. Vi stävar ut i skärgården. Det är sommarens sista dag. En sommar som för Reeperbahn inneburit att deras andra longplay album spelats in.
– Vi spelade in i Silence studio uppe i Värmland. Det var helt fantastiskt däruppe. Allt gick på nio dagar. Om man fick en idé kunde man gå ner mitt i natten och göra den grejen med Olle (Larsson, ljudtekniker från Stockholm). Vi höll ju till i den kåken mitt ute i skogen. Det fanns inget annat att göra än att spela in och se på video.

När fyra blir fem
Några meter bort efter relingen står en gosse med skärmmössa som är Reeperbahn alldeles färska nyförvärv.
– Olle kände en kille som hette Janne Kyhle och spelade blåsinstrument och keyboards och han följde med upp till Värmland. Vi hyrde en synth som vi tänkte mixtra lite med. Under dom nio dagar vi var däruppe ”mixtrade” vi ihop oss med Janne, säger Danne.

Så det är bara att lära sig att Reeperbahn från och med nu är n kvintett. Janne Kyhle har ett förflutet i 1980 års version av Lustans Lakejer. Den riktigt stora publiken har han emellertid nått genom att spela signaltrumpet i vaktparaden för några vintrar sedan.

Vi söker oss ned genom båten bland hytter, flygplansfåtöljer, barer och restauranger. Ett elektroniskt spel bestående av en jagare som ilar fram och tillbaka och slänger sjunkbomber på ubåtar blir samlingsplatsen. Förutom Danne, Janne och jag är det de övriga tre Reeperbahnarna Peter Korhonen trummor, Eddie Sjöberg gitarr och Olle Ljungström sång och gitarr. Dannes brorsa Pelle ör den sjätte och osynlige i Reeperbahn, Schlagers volontär Per plus fotograf Tommy Nilsson gör sällskapet tii nio personer totalt.

Vi passerar Vaxholm. Olle är precis som Eddie och Danne uppväxt där. Peter ”Korre” Korhonen är utböling. Bleckeberg var adressen, där flummade han runt med storheter som Kenta Gustavsson på den tiden det begav sig, berättar han stolt.

Olle pekar på olika skärgårdsöar och berättar mer eller mindre sannolika historier om skärgårdsbefolkningens liv och leverne.
Den nedgrävda skatten under eken på någon av öarna hör till dom osannolika. Om hur ryssarna stoppades vid fortet på Rindö år 1719 hör till dom sanna.

Det stora fartyget glider fort, tyst och för oss passagerare mycket behagligt mot öppet hav. Olle Ljungströms berättelser går från ryssgravar till de senaste skräckfilmerna. Jag försjunker i minnen.

En utomhuskonsert i Waxholm sommaren –77 blir skönjbar. På scen ett gäng som kallar sig Rotten Group. Spolingar slagit amatörmässiga karbonkopior på hela punkkatalogen. Framför dom, fans med sönderrivna t-tröjor där texten ”We hate Archimedes Badkar” stack i ögonen på Waxholms och delar av Stockholms församlade progressiva elit.

Jag minns att en av skivbolagets MNW:s medarbetare höll ett anförande från scenen efter Rotten Groups framträdande. Han sa någonting om att punk inte var speciellt uppbyggligt och att det skulle vi inte syssla med i Sverige. Om grabbarna i Waxholms första punkgäng inte visste det innan så stod det klart nu; skulle de någonsin spela in en skiva skulle det inte bli i Waxholm. Åtminstone inte på MNW.

”Lycklig” men inte rik
Nu blev lyckligtvis inte denne MNW-arbetares attityd förhärskande bland de så kallade musikrörelsebolagen. Men Rotten Group som senare blev Lesbian Hardcore och slutligen Reeperbahn valde ändå ett av de stora bolagen med utländskt kapital i botten, Polygram.
Trots att vi är ett rätt udda band på bolaget, har det fungerat bra. I början försökte dom att få oss att spela in några trista låtar men när dom förstod att det inte var vår stil har vi haft full frihet att göra vad vi vill, säger Olle.

Att debut-lpn inte sålt mer än strax över 3000 exemplar skylls inte på skivbolagets dåliga marknadsföring som är standardsvaret direkt i nio fall av tio. Nej, svaret är mycket, mycket enklare. Ingen i Reeperbahn tycker att dom gjort en bra skiva.
– Vi hittade inte vårt ljud förrän på ”Lycklig” (singel som kom hösten –80 och i kvällstidningen Spyflugan påstods vara en klackspark mot undertecknad. Detta varken bekräftas eller dementeras av textskrivare Olle Ljungström). Då lät vi för första gången på platta som vi låter live.

Det lär knappast låta så mycket live om Reeperbahn nya lp eftersom producenten heter Anders ”Henkan” Henriksson.
– V i gjorde allting själva i Värmland. Sedan till mixningen föreslog Stefan Schröder på Polygram att ”Henkan” skulle vara med. Vi kanske var aningen skeptiska till en början. Men både Leif Allansson ute på Europafilm och ”Henkan” tillförde verkligen något och det är ju precis därför producenter finns.

Under det senaste året har det smugits in countryinfluenser i gruppens musik.
Som förband till New Order på Roxy i Stockholm i våras lät Reeperbahn på samma gång psykedeliska, popiga och lantliga. Intrycket var minst sagt splittrat. Det kändes som de var på väg åt tre håll samtidigt.
– Det var faktiskt skillnad på den Roxyspelningen du hörde och den här plattan. Det var mer countryinfluenser då, säger Eddie Sjöberg. Gitarrist som mest småler och tittar under lugg.

– Ingen musikstil är väl sämre än att man kan få influenser av den. Allting har sin tid. Jag tycker mycket mer musik är kul nu än förr, då hade jag en konservativare musiksmak. Olle Ljungström låter gammal och klok. Han är 20 år.

Danne har tidigare sagt till mig att en chaufför som jobbade extra åt dem på en turné lirade en massa country på kassett.
– Neil Young, Frankie Miller, Lynard Skynard. Vi bara satt i bussen och diggade dom där kassetterna.
– Det var mest Decade (Neil Youngs samlingstrippelalbum) som jag lånade av en kompis som påverkade, säger Olle.
– Sen gamla Stones, Beggars Banquet.
Men Stones ska man väl inte prata om efter deras senaste platta. Den låter som dom har programmerat in alla gamla Stoneslåtar i en datamaskin och sedan låtit maskinen komponera nya.

”Spritkassar överlämnas till kassörskan”
Muzak bjuds vi även på färjan. En orgel, trakterad av en man i andra änden av den jättelika baren med panoramafönster för över, kvider fram ”La Mere” och andra för sjöresor passande alster. Det är i det närmaste tomt i den bar som antingen serverar kaffe eller starksprit. Inget däremellan. Åker du Ålandsbåt ska du förbanne mig ha bestämda åsikter om alkohol.

Måndagar är trista dagar på färjan. Vi står för all underhållning ombord.
Mariehamn är inte bättre. På en timme och fyrtifem minuter i hamn hinns inte mycket med. Bröderna Sundqvist jagar maneter vid bryggan. Kylan och vinden driver in oss på fiket vis Mathias Henrikssons livsmedelsbutik . Värmda av oförskämt billigt kaffe 1:60, studerar vi med stigande förvåning kaféets olika förbudsskyltar efter väggarna, ”Egna matpaket får ej tagas med och ätas” och ”Spritkassar överlämnas till kassörskan under vistelse i lokalen”.

Vi är definitivt på främmande ort. Trots att språket är likartat är sederna väsensskilda. I jukeboxen finns inte en endaste finsk singel.
Men massor av svenska.

Som endagsturister lär vi inte känna Åland och dess invånare. En turist koncentrerar sig på smörgåsbordet ombord och de skattefria varorna.

Under en långsittning under middagen pratar vi om det som ligger killar i 20-årsåldern närmast. Militärtjänsten. Både Danne och Olle fixade frisedel. De är människor som protesterar mot de samhälleliga diktaten på ett personligt sätt. Utan att göra ideologi av det. Sällan blir det politik av reaktionerna på orättvisor.

Kalla dem gärna drömmare, individualister, svårmodiga tänkare, dagsländor, ja kalla dem vad du vill. De lever ändå sitt eget liv. Med tankar som är mer en obestämd filosofisk idévärld än strikta värderingar som kan kategoriseras i höger eller vänster termer.
– Mänskligheten är dömd att famla runt och upprepa en massa dumheter hela tiden, säger Olle under vår diskussion om vartåt vi alla är på väg.

Ångest inte temat
För Reeperbahn gäller låt-gå politiken. ”On Reeperbahn everthing goes ´cause its not verboten” stod det i ett internationellt herrmagasin en gång. Gruppnamnet var givet.

På sin första LP greps de av övermod och blev pretentiösa inför stundens allvar. Där finns ett ansträngt svårmod som inte övertygar. Att människor ofta mår dåligt det vet vi. Reeperbahn stoltserar och poserar med depressionen.
– Ångest var verkligen inte temat för plattan, säger Olle.
– Det vi kommit fram till nu, till insikt om, gör att texterna blir mer självironiska, fortsätter Danne.

Vad är då en bra text?
– En bra text kan vara allt från ”Trouble” med Elvis Presley till ”Venus in furs” av Velvet Underground och säkert hundra till. En bra text är väl som en tavla man kan gilla den utan att analysera den. Det finns inga universalingredienser för en bra text. Den kan vara oerhört giftig, samtidigt drömsk, vacker…Olle Ljungströms röst övergår i Danne Sundqvists.
– Våra texter behöver mer tid än kanske Abbas, utan att vi för den skull behöver bli pretentiösa.
Vad vill ni då? Hur vill ni uppfattas?
– Jag önskar att det vi gör ger ett gedignare intryck än det Gyllene Tider gör, säger Danne.
– fast det är väl inte den enda ambitionen, utropar Olle häpet.

Men imagen utåt är ju knappast oviktig.
Om ni har mer ambitioner än att bli trendpopare och ovilliga att hamna i något rockpolitiskt fack, typ Ebba Grön, var hamnar ni då?
– Vi kan inte placeras i något fack. Det ser vi som en styrka, säger Eddie bestämt och fortsätter. Men det är kanske därför vi säljer så lite plattor. Folk vill ha allt i ett fack, då blir det lättare att sätta sig in i vad det är.

Viljan och uppgivenheten
Jag pressar inte killarna med dessa frågor för att jävlas utan för att få kunskap. Få veta, nå en insikt om huruvida vägen framåt är målet eller om målet egentligen var att springa ur garaget och upp på scen innan dom kunde spela, sjunga och skriva musik. Nu kan dom allt det där och vad används alla erfarenheter till.

Det finns en tvekan, en osäkerhet inför de möjligheter som står till buds för den unga 80-tals människan. Reeperbahn representerar för mig mycket av den vilsenheten, vilja, entusiasm parat med uppgivenhet i samma andetag. Brist på tydlighet är en dödssynd i en värld där allt som är minsta diffust otydligt riskerar att drunkna i den störtflod av raka budskap som duschar oss varje hundradelssekund av våra liv.

–Framgång nås enbart med hårt arbete.
Den slitna frasen får en ny
Mening på det sätt Olle säger den på. Han menar det med hela sitt hjärta. Reeperbahn har slitit och är beredda på att fortsätta tröskandet oavsett hur nya plattan utfaller kommersiellt sett.

Jag kontrar med en annan plattityd: Var det inte roligare förr?
Jag tänker på den legendomsusade spelningen på Frescati, Stockholms Universitet, där Madhouse, Four Mandarines och Lesbian Hardcore spelade med Clash. Engelsmännen kom ut och jammade efter sin officiella konsert inne i Stockholm.

Jag tänker på Musikverket och alla spelningar Reeperbahn gjorde där.
– Musikverket var vår hemmaplan. Där stod vi minst 15-20 gånger. Tänker man tillbaka idag på Verket var det ett toppenställe, säger Korre.

– Någonstans där vi tog på oss skivkontraktet och skulle spela in LPn så skulle vi forma en image (med långt a). Det är ju gångbart, säger Danne.
– Vi gör det här fortfarande för att det är så kul. Så länge det är kul kommer jag att fortsätta. Jag tror inte man behöver konkreta mål, fyller Eddie i.

En liten grå minsvepare smeker det blygrå havet runt Vaxholm i den alltmer tilltagande skymningen. ”Tennesee Wltz” kommer i oerhört långsamt tempo till oss med ett spinettliknande ljud. Stockholm är nära. Vi minns löftena till nära och kära om chokladen vi skulle köpa. Ner till taxfreebutiken för att göda Fazer-koncernen med några svenska kronor.

Korre köper likadana randiga karamellburkar till sin Helene som Tommy och jag till våra Lisor och Evor.

I en taxfreeshop på Ålandsbåten blir plötsligt alla människor väldigt lika varandra. Det slår mig när vi går där precis som tusentals gjort före oss och tummat på lakritspaketen. Rockstjärnor som hemmafruar. Det är mycket som skymmer sikten. Det är mycket bråte som först måste slängas överbord. Vår ballast och vårt arv är så tungt att bära att kommunikationen nästan omöjliggörs.

Stämnigen är spänd och upptrissad innan vi går genom tullen. Smuggelspriten bränner under byxlinningen på dom av oss som vill leka lite med elden. Det här är grabbarnas värld. Rocklivet. Upptågen. Vi-skiter-i-allt-filosofin.

Tidigt i morse fick jag vardagen genom Korre. Han berättade om sin nyfödda pojke som fått åka in på sjukhuset för operation. Och om chocken han upplevde när han såg alla misshandlade spädbarn på sjukhuset. Brutna ben och armar, brännmärken av cigaretter. Skador som endast kunnat uppstå genom våld.
– Läkarna frågade till och med oss om vi misshandlat Jakob. Så vanligt är det alltså.
Spänningen övergår i ett förlösande fniss när vi kommer ut ur terminalbyggnaden. Det är Stockholmsnatt. Runt mig hör jag skriken från dom misshandlade barnen.
Framför mig ser jag vackra män i 20-årsåldern. Verkligheten är relativ. Verkligheten föränderlig och aldrig endimensionell.

Vilka bitar av den kommer Reeperbahn att vias upp i fortsättningsvis?
Schlager nr 25 15 september 1981 – Text: Håkan Lahger – Foto: Tommy Nilsson

Alien Beat
Reeperbahn
Underground Stockholm

Stockholm har fått ännu ett musikställe.
Dessutom med ett perfekt namn, för det ligger i anslutning till den ökända ”Plattan” vid Sergels Torg i en ombyggd bowlinghall. Stället kommer att ta hit utländska intressanta band och blir säkert en frisk konkurrent till både Rock Palias och Göta Lejon. Något publiken tjänar på.
Onsdagar och lördagar lirar kända band. Torsdagar och fredagar ska Underground tjäna som ett rockcafé med uppställda instrument redo för infall och spännande överraskningar. Stones?

Premiärkvällen inleddes av Alien Beat. Gruppen spelar en glättig musik med ett grötigt ljud. Något i den gör det svårt för mig att bli engagerad. Tydligen var jag inte ensam om det – resten av publiken stod som en förstenad massa runt scenen.

Trots detta har Alien Beat sväng och bitvis också ansatser till rätt bra popmelodier. Men det finns även mycket av kyla och avstånd i musiken. Ett avstånd till de som lyssnar.

Gruppens avsikter är oklara. Fortfarande sjungs en del låtar på engelska. Och jag kan inte låta bli att tänka på gamla Landslagets tamhet då och då. Speciellt i låtar typ ”Samma spår”.

Reeperbahn har ett mycket renare ljud än Alien. Med ett distat klös driver de stundtals upp ett jäkla tempo som får oss att gunga med nere på golvet. ”Det är bara början” är en fantastisk låt med starka countryinfluenser och dragit gitarrspel av Eddie Sjöberg och två-sång med Olle Ljungström och Sveriges Sting – Dan Sundqvist, Det överraskande countrytrycket återkommer flera gånger under kvällen. Det gör Reeperbahns musik spännande.

”Apparaten” – en låt som hamnar på singel-diskarna nästa vecka – är dessutom en av de första vettiga texterna jag hört gruppen prestera: Hotet från datorerna.

Jag har alltid tyckt att Reeperbahn varit trista. Men ikväll visar de upp något annat, mycket roligare. Visst är det lite stelt emellanåt.

Reeperbahn spelar dock långt ifrån skitig rock. Musiken är lika välvårdad som Danne Sundqvists vita bomullsskjorta.
Schlager Nr2 – 24 oktober 1980 Text: Mats Lundgren – Foto: Tommy Nilsson

Stompiga och individuella
Reeperbahn Roxy.

Det var söndag. Det var Roxy. Det var Stockholm. Och det var väldigt mycket Reeperbahn.
” Reeperbahn må ha en framtid, men det är tveksamt om Ebba Grön har det”. Så löd min profetia efter Långholmsfestivalen –78. Hm, nåja. Båda banden har lyckades trots allt överleva, om än utvecklas på olika håll.

Reeperbahn av idag har slipat sin profil, inte till perfektion-inte än-men till en skarp och klar ansats till ”lyftet”. Trots relativ flitig pluggning i TV och radio är Reeperbahn inga storsäljare i klass med ni-vet-de-där-blonderade-från-Halmstad.
Kanske är Reeperbahn för Stockholmsbundna, för kyliga och kanske för exklusiva för att gå hem i alla läger.

Men nu verkar Reeperbahn SATSA. Om det är en engångsföreteelse får framtiden utvisa.
Efter en märklig countryaktig inldning som konfunderade de flesta, kom de ”riktiga” Reeperbahn fram, med låtar som värnar om individualismen i det mer kontrollerade och övervakade Sverige. ”Apparaten som visst för mycket”, ”Till mitt liv”, ”I ditt register”. Fram och baksida på den nya singeln.

Men även den poetiska ”Månen”, den lätt stompiga ”Kalla kriget” och den krispiga, luftiga ”Be Bop” är lika mycket Reeperbahn. Med tungt och tätt, men också så ljust och klart.

Mycket beroende på Olle och Dannes, de givna centralgestalternas ljusa sångröster, men även på de sirliga gitarrslingor som flyter ovanpå, nästan vaporiseras av sin egen lätthet.

Än så länge ska Reeperbahn ses live. Har de en s.k. bra kväll är de enastående, åtminstone i den bemärkelsen att de inte kan liknas vid något annat band. Men även Reeperbahn har sina svaga punkter, och just ojämnheten är en sådan. Men söndagskvällen får man nog kalla en bra kväll. Viljan fanns uppenbarligen. Både hos Reeperbahn och publiken.

Två extranummer, en lustig instrumental ”Rattlesnake” och den gamla Lennon-McCartney ”I wanna be your man”. Trots en något sval framtoning, de är verkligen inte något down-to-earth rockband, så har de om de vill, en stor potential.
Om den utnyttjas maximalt så borde de lyckas den här gången.
Schlager nr15 – 24 april 1981 Text: Sussanne Ljung – Foto: Tommy Nilsson

vad_gor_de_reeperbahn1_stor vad_gor_de_reeperbahn2_stor vad_gor_de_reeperbahn3_stor

Kommentera