The Past

The Past
Köping/Munktorp – Västmanland 1980 – idag

Medlemmar:
Linus Linder: Gitarr, sång
Pelle Hedblom: Bas, sång
Roger Andersson: Trummor, sång

Historik:
Munktorpsbandet The Past startades runt årsskiftet 80-81 av kompisarna Roger, Pelle och Linus.
Linus: – Det som fick mig helt och fullt att vilja spela var när jag såg ett reportage från Nordirland med bla. Stiff Little fingers då bestämde jag mig. Deras ös på scen var helt knäckande. Det där ville jag också göra!
Sin fasta replokal hade man i Linus föräldrars garage som med tiden blev ett näste för punkare att mötas och starta band ett av de mer kända banden var Charta -77. Kontakten med Charta och Per Granberg resulterade att man 1983 släppte sin debutplatta – en splitsingel tillsammans med Zyntslakt på Birdskit Records.

Under 80- och 90-talet spelade The Past en hel del ute runt omkring i landet och medverkade på olika samlingsplattor.

Trots att man inte längre spelar aktivt är bandet inte upplöst. Enligt Linus är det en medveten taktik för att inte tröttna. Senaste gången man spelade ute var på Totalbåten 2004.

Diskografi:
Singel: The Past / Zynthslakt – Split EP (Birdskit Records Svart 01 -83 1000 ex)
Singel: United States of Coca Cola (Birdnest Records SKIT 009 -87)
LP: In the future with The Past (Birdnest Records SKIT 011 -87)
Samling EP: Smutsig Jul (Birdskit Records SKIT 005 -85)
Samling LP: Birdskit 1 (SLAM, Bizarr, The Past, Carisma Kaos) (Birdskit Records SKIT 004 -85)
Samling LP/CD: Även Vackra Fåglar Skiter (Birdnest Records Bird 25 -91)
Samling LP/CD: The Swedish Stand (Sinderella Sin002 -90)
Samling CD: Varning För Punk (Distortion, Ägg Tapes -94)

Den långa historiken om The Past av Linus
Ok så här var det: Jag (Linus) Roger, och Pelle gick på högstadiet i Köping. Pelle var ett år äldre än Roger och mig, men eftersom vi alla bodde i Munktorp, en liten by ca: 1 mil utanför Köping, åkte vi skolbuss tillsammans. Vi tre umgicks nästan varje dag för var man ”bondjävel” då höll man sig lite utanför de andra gängen.

Musik lyssnade vi på nästan dagligen, men personligen tyckte jag att det mesta var skit, Roger var och är fortfarande ett Kissfan. Pelle å andra sidan lyssnade mest på progg typ Nationalteatern.

En dag såg jag på TV-nyheterna att dom uppmärksammade ett nytt ungdomsfenomen i London. Det var ungdomar som klädde sig utmanande, hade säkerhetsnålar i örsnibbarna och sket i det mesta angående vett och etikett. Dessutom hade dom en egen musik ”Punkrock”. Jag hörde ett par sekunder av The Clash låt Janie jones, och fick en chock!!!
Vad var det där!!!
Jag började lyssna som fan på radio med förhoppningen att kanske få höra hela låten, eller något annat med samma grupp. Pelle och Roger hade också hört samma sak.
Det var mycket snack om punkrock den sommaren (1976) men dom spelade nästan aldrig musiken på radio. Vid några enstaka tillfällen lyckades jag i alla fall ha bandspelaren (för det var det som gällde då) igång, och fick med ett par snuttar ibland nån enstaka hel låt. När man sedan fick höra Ramones och Sex pistols ja, då var det kört! Jag fick spara hur länge som helst för att ha råd att köpa första skivan med Pistols.

Sedan rullade det bara på, jag gick från att ha varit ointresserad av den mesta skitmusiken på radio, till att digga musik hela dagarna. Även Roger och Pelle gillade den nya musiken. Så vi köpte alla olika skivor och spelade in dem åt varandra.

När vi sedan fick höra att ett lokalt punkband hade bildats blev man nyfiken på hur det lät. Så vi åkte in till Köping och lyssnade på The Disgust, som dom hette. Det var rätt häftigt, men samtidigt rätt kasst. För vi tyckte alla att: Faan, det här kan väl vi också göra, det verkar inte speciellt svårt att spela punk!

Det som ändå fick mig helt och fullt att vilja spela var när jag såg ett reportage från Nordirland med bla. Stiff Little fingers då bestämde jag mig. Deras ös på scen var helt knäckande. Det där ville jag också göra! Roger och Pelle tyckte också likadant. Men det tog ändå år av häckande på stan, festande tillsammans med andra punkare (det fans ca 10 st i Köping) samt en ny upplevelse: att springa från raggare, innan jag hade råd att köpa en gitarr.

Orsaken att man ville börja lira själv var dels att man slapp jaga svindyra skivor för att få tag på musik man ville höra, men även att det inte fanns nåt annat att göra. I början höll vi till i diverse suspekta lokaler bland annat hemma hos Roger som bodde ute på landet, i en gammal fallfärdig smedja, ett övergivet garage samt på en gammal höskulle!!!

Vår utrustning bestod av en 30 watts förstärkare till Pelles bas, som vi hade köpt. Själv jag kopplade ihop ett gäng gamla radioapparater modell större till gitarren. Rogers trummor slamrade så det räckte, och sång var inte så viktigt just då. Vi tyckte det lät skitbra, men radioapparaterna höll inte så länge.

Vi spelade nog sönder 100 gamla radioapparater innan jag fick ett sommarjobb och kunde köpa en gammal utsliten stärkare. Då flyttade vi in i morsan och farsans garage och hade på så sätt lite lättare att träffas för att spela. Dessutom var det rejält mycket varmare än i ladan. Repen i garaget gjorde att det samlades en hel del andra ungar för att lyssna på oss. Många blev häpna över att man kunde spela musik själv och att det inte var speciellt svårt eller avancerat. Resultatet blev att det bildades en massa band i garaget, dom flesta överlevde bara ett par veckor eller i bästa fall några månader. Men vi och ett band till fortsatte. Dom andra hette Charta –77. Ja, dom började faktiskt i ett garage i Munktorp dom också!

Så fortsatte det i nåt år. Roger, Pelle, jag och Johnny Smedberg (gitarrist i Charta) åkte in till Köping på helgerna, festade, sprang från raggare eller bara häckade på stan.

Men ett par år in på 80-talet då hände något. Några personer började ordna spelningar, oftast rätt stökiga tillställningar som urartade i bråk. Men det skapades ett intresse att anordna galor med flera grupper, på så sätt fick man i de flesta fall spelningarna att gå ihop rent ekonomiskt. Och kunde på så sätt anordna fler spelningar. Tyvärr var publiken oftast så fulla att dom satt utanför när banden spelade. Men det blev ändå en rätt skön gemenskap kring musiken och framför allt inställningen till den. Det var inte så noga om det inte lät perfekt, bara det fanns energi i musiken.

Vårt första engagemang utanför Köping var i Västerås, tillsammans med då legendariska TST. Det var mycket folk från andra orter där som såg oss, och vi blev plötsligt erbjudna att spela i andra städer, vilket var både häftigt och lite skrämmande. Hur skulle folk reagera på ett gäng ”bönder” som spelade typisk storstadsmusik? Men det fanns lite av en rivalitet mellan punkarna i olika städer, och vem fan visste var Munktorp låg? Med andra ord var det faktiskt en fördel att inte vara från en storstad, och våra spelningar gick oftast hem väldigt bra.

Det tuffade på för bandet, och det märktes att det blev lite bättre tider i Sverige. För helt plötsligt hade man råd att anordna spelningar i princip överallt! Vi spelade på de mest varierande platser bl.a. på en hembygdsgård mitt ute i skogen nånstans utanför Sandviken!! Jag skulle nog aldrig hitta dit igen.

Under slutet av 80-talet var det även populärt med anti ditt och anti datt-galor, vi spelade på en rock against racism-gala en gång utanför Enköping, tyvärr upptäckte vi att galans egentliga syfte var helt ointressant för de som var där. Alla gick dit för att se sitt favoritband och för att festa. Något som kändes avslaget.

Sedan dess har intresset för punk gått i vågor. Plötsligt dyker det upp ett band som slår igenom stort och intresset för musiken blommar upp rejält. Något som får en del ”rättrogna” punkare att gnälla över att bandet ”sålt sig” och blivit stora, men va fan, dom kan väl inte rå för att dom plötsligt fått en jättepublik och blir spelade på radio!?!

Själva har vi valt att hålla en låg profil med The Past och ta det rätt lugnt, det gör vi helt enkelt för att inte tröttna. Vilket har gjort att vi överlevt många band som spelat intensivt i ett par år, för att sen tröttna på alltihop och lägga av. Därför är jag rätt säker på att The Past kommer att hålla länge. Och det faktum att vi inte spelade ”ihjäl” oss tidigare, gör att vi fortfarande tycker det är skitkul att stå på scen och att repa. Vi har till och med planer på att fixa en replokal så vi kan börja repa lite på skoj igen. Men sen om det är någon som vill se oss på scen igen, ja det återstår att se.

 

Kommentera