Lädernunnan

nunnan1 nunnan nunnan_poster1 nunnan_poster2
Lädernunnan

Göteborg 1978-1995 (Foto: Lars Sundestrand)

Medlemmar:
Jonas Almqvist: Sång
Freddie Wadling: Bas
Gert Claesson:Trummor
Bengt ”Aron” Aronsson: Gitarr
Ulf Widlund: Bas
Svävarn: Bas
Apis: Bas
Stefan Bellnäs: Bas
Michael Krönlein: Bas
Nils Wohlrabe: Gitarr
Mats Grundström: Gitarr
Tommy Sahlin: Gitarr
Frederik Adlers: Piano/Keyboard/Producent/Arrangör
Pelle Blom: Piano/Keyboard
Kalle Stintzing: Piano/Keyboard
Martin Hederos: Piano/Keyboard

Historik:
Lädernunnan kom att bli ett av de största svenska banden sprungna ur den första punkvågen och definitivt det mest framgångsrika internationellt. Urstockholmaren Jonas Almqvist flyttade till Göteborg vintern 1976/1977 för att börja på Journalisthögskolan. Samtidigt startade han ett av landets viktigaste punkfanzines, Anarki & Kaos. Efter drygt tre år och tio nummer lades tidningen ner, men Jonas hade redan börjat söka sig nya äventyr.

Hösten 1978 spelade han på egen hand in industriexperimentet ”Death threts”. Resultatet spelades upp för Genesis P Orridge i London som Jonas tidigare träffat när han intervjuat Throbbing Gristle. Genisis ville genast ge ut en skiva med Jonas projekt på sitt bolag Idustrial Records.

För att få fler låtar samlade Jonas tre fjärdedelar av nyligen avsomnade Straitjacket. Begnt ”Aron” Aronsson (gitarr), Freddie Wadling (bas), Gert Claesson (trummor) och Jonas (sång) spelade in ”No rule”, ”Ensam i natt” och ”Slow death” i en sliten lägenhet i Haga i maj 1979. Debut-EP:n uppmärksammandes i både England och i Sverige. Dels för sin tuffa, gitarrbaserade industripunk, men även för omslaget som föreställde en man med svåra brännskador. ”Rockhistoriens vidrigaste omslag”, skrev brittiska musiktidningen Sounds. John Peel spelade dock skivan flitigt på BBC och den gick upp som listetta på NME:s Alternative Chart.

Det var varken första eller sista gången som Jonas och Lädernunnan skulle provocera för att få reaktioner och publicitet. Nunnan stod på scen första gången tidigt 1979 på Sprängkullens 5-årsjubileum. Jonas smätte brinnande fimpar och kastade mickställ på proggarna i publiken till tonerna av ”Värdelös”, en cover på Sex Pistols ”No feelings”. ”Om fem år har vi rivit hela skiten”, skrek Jonas. Därefter blev det tumult. Och tur var väl det. Nunnan kunde bara en låt.

Lädernunnans texter provocerade också många i punkgöteborg. Jonas hade upprepade gånger propagerat för svenska texter i Anaraki & Kaos. Nu sjöng han själv på engelska.

En av de första fullängdsspelningarna gjordes i London februari 1980 tillsammans med skivbolagskollegorna Monte Cazazza och Throbbing Gristle på ett fullsatt Scala Cinema. Men Industrial Records försvann 1981 och The Leather Nun (som gruppen kallade sig internationellt) gav ut få skivor under första halvan av åttiotalet. Spelningarna var inte heller många, men ryktet som bråkmakare och kompetent livegrupp fanns där hela tiden. När de spelade diskoteket Facade i Göteborg 1981 visade de en film med fistfucking i samband med låten ”FFA”. Efter det lämnade Freddie gruppen och kom att ersättas av en rad basister. Med singeln ”Primemover”, släppt både i USA och England vintern 1983/1984, och därefter ”Desolation Avenue” höll di liv i intresset hos den internationella indiepubliken.

Men det var scenen som var Lädernunnans rätta element. Kvällar när det stämde, när Arons skärande taggtrådsackord tog ett järngrepp på åskådarna, när Claesson piskade skiten ur trumskinnen och Jonas cyniska sång paralyserade alla i lokalen- det var då de skaffade sig en fanbase.

Första albumet kom inte förrän december 1985, en senkommen men nervig liveskiva inspelad i Danmark. De hade börjat turnera regelbundet i Europa och i samband med minialbumet ”Lust games” började det ta fart ordentligt. NME skrev positivt och singeln ”Pink house” nådde de amerikanska studentradiostationerna. Samma år fick bandet spela in en prestigefylld session hos John Peel.

Nu började en förändring i den musikaliska inriktningen. De första åren spelade Nunnan rå rock med hotfull stämning á la Stooges med Iggy Pop/Lou Reed-inspirerad sång. Texterna beskrev ofta alienation, dekadens och samhällets extrema avarter. På ”Lust games” var detta delvis ersatt av poppunk med melodi och texter om sex, brudar och motorcyklar.

Albumet ”Steel construction” fick högsta betyg i Sounds. De turnerade i USA både själva och som förband till Echo & the Bunnymen och hösten 1991 spelade de live i tv-programmet ”Dabrowski” inför 1,5 miljoner tittare. Förhandsbeställningarna av albumet ”Nun permanent” närmade sig de 10 000 exemplar då Wires ägare Mistlur hamnade i ekonomiskt trångmål och inte hade råd att pressa några skivor. Ridå. Luften gick ur gruppen och sex veckors turné på de största rockklubbarna i Europa ställdes in.

Den 11 mars 1994 hade Nunnan ett lyckat femtonårskalas på Cue Club i Göteborg inför en publik på närmare tusen personer. Konserten återfinns på samlingen ”A seedy compilation”. Året därefter gjorde bandet en sista Europaturné och sedan var det slut.

Många musiker har spelat mer eller mindre tillfälligt med Nunnan, bland annat de tre basisterna Anders Eiwers, Anders Olsson och Ulf Widlund samt gitarristerna Lars Mellqvist och Mats Grundström och keyboardspelaren Frederik Adlers. Mest betydelsefull har Nils Wohlrabe varit. Han spelade gitarr på flera album och turnéer. Nils spelade tillsammans med Freddi i Mobile Whorehous i slutet av åttiotalet och Aronsson gav ut en soloplatta 1993.

Efter att ha återbildat Lädernunnan ett par gånger startade Jonas och Nils Wohlrabe 2010 istället bandet Godtheraphy. 2015 återvände Jonas med nya musiker till namnet Lädernunnan och släppte plattan Whatever på Calle Schewens bolag Wild Kingdom.
Modifierad text från boken Ny Våg

Diskografi:
EP: No rule – Slow death – Death threats – Ensam i natt (Industrial IR0006 -79)
Singel: Ensam i natt – Here comes life – No rule (Sista Bussen SB 207 -82)
Singel: Prime mover – FFA (Scabri SC S3 -83)
Singel:Prime mover – FFA (US) (Subterranean SUB 40 -83)
Singel 12″: Prime mover – FFA (U.K) (Obsession OBS 1 -83)
Singel 12″: 506 – Fly, angels, fly – I´m alive (Wire WRMS 005 -85)
Singel: Desolation avenue – On the road (Wire WRMS 007 -85)
Singel 12″: Desolation avenue – On the road – Son of a good family (Wire WRMS 007 -85)
Singel: Pink house – Speed of life (Wire WRS 011 -86)
Singel 12″ Pink house – Speed of life – Lucky Strike (Wire WRMS 011 -86)
Singel: Gimme Gimme Gimme! – Lollipop (Wire WRMS 009 -86)
Singel 12″: Gimme Gimme Gimme! – Lollipop – Gimme Gimme Gimme! (Mix) (Wire WRMS 009 -86)
SIngel: Cool shoes – I wish (Wire WRS 016 -87)
Singel 12″: Cool shoes – I wish – Special agent  (Wire WRMS 016 -87)
Singel: Lost And Found – Someone Special Like You  (Wire WRS 020 -87)
Singel 12″: Lost And Found – Dance Dance Dance – Ride Like A Cheyenne (Wire WRMS 020 -87)
Singel: I Can Smell Your Thoughts – Falling Apart (Wire WRS 014 -87)
Singel 12″: I Can Smell Your Thoughts – Falling Apart – 506 (Wire WRMS 014 -87)
Singel Flexi: Lust for love (live) (Bucketfull Of Brains Magazine ‎– BOB 16 -87)
Singel 12″: Radio 1 sessions: (Strange Fruit ‎– SFNT 014 -88)
Singel: Demolition love – She said (Wire WRS 023 -88)
Singel 12″: Demolition love – She said – Demolition Love (Tyson Mix) (Wire WRMS 023 -88)
Singel: Ride into your town – Lick My Tattoos (Wire WRS 028 -90)
Singel 12″: Ride into your town – Lick My Tattoos – Red Guitars (Of Planet Earth) (Wire WRMS 028 -90)
Singel: A Thousand Nights – Somebody (Wire WRS 025 -90)
SIngel 12″: A Thousand Nights – Somebody – Red Guitars (Wire WRMS 025 -90)
Singel: Girls – I Ain´t Turning Back (Wire WRS 034 -90
Singel CD”: Girls – I Ain’t Turning Back – Girls (Long Fade Version) (Wire ‎– WRCDS 034 -90)

Kassett: Live at Scala Cinema / Music Palais (Industrial IRC 27 -80
LP: Slow Death (Criminal Damage CRI MLP113 -84)
LP: Alive (Wire WRLP 002 -85)
MLP: Lust Games (Wire WRMLP 200 -86)
LP/CD: Steel Construction (Wire WRLP/CD 005 -87)
LP/CD: International Heroes (Wire WRLP/CD 011 -88)
LP/CD: Nun Permanent (Wire WRLP/CD 018 -91)

sprangkullen5

Funtime nr 8
Det mest hatade men kanske också det intressantaste bandet i Göteborg just nu heter Lädernunnan. Hatade är dom för att dom går sin egen väg, ordnar egna spelningar, gör uppseendeväckande affischer, blir uppmärksammade i pressen, sjunger på engelska och ger ut sin första platta, en Ep, i England där dom också skall spela i september. Att folk i dom andra banden inte gillar dom beror nog till stor del på den välkända svenska avundsjukan, här är ett band som kommer från ingenstans och direkt har dom kontrakt med ett utländskt bolag och första konserten dom ger drar dubbelt så mycket folk som Garageligan brukar ha på sina spelningar. Intressanta är dom på det sättet att dom kommer med något nytt, kalla det industri- rock, undergroundrock, 80-talsrock eller vad som helst, skiljer sig från allt annat som görs i Sverige gör det hur som helst.

Om man skulle ta det hela från början så spelade Jonas A in en tejp med hjälp av en polare som hade en kassettbandspelare. Resultatet blev en låt som kallades Death Threats och en vecka efter det att den blev klar hade den redan spelats på radio… Därefter åkte Jonas till London och träffade sin kompis Genesis P Orridge från Throbbing Gristle och gav honom bandet i julklapp. 2 dagar senare ringde Genesis upp Jonas och berättade att han spelat bandet på Industrial (TG:s bolag) julfest och alla som hade hört låten var fullt på det klara, med att det här skulle ges ut på skiva.
Hemma i Sverige igen gick Jonas och funderade på vad som skulle va med på plattan förutom Death Threats. Att göra en liknande låt tyckte han inte var stor idé, det låter väl mycket TG om den och skulle han göra en sån låt till så skulle folk stämpla, plattan direkt. Nej, gå vidare var det enda rätta. Göra något annat som låg honom lika varmt om hjärtat. Några testgrejer blev inspelade men efter ett tag dog det hela ut. Men så i februari-79 skrapade han ihop ett gäng bestående av Freddie, Aron och Claesson, dvs 3/4 av gamla Straitjacket, inte för att bilda ett band utan för att lattja lite i en replokal han hade fått låna. Det allra första dom gjorde var ”Värdlöst”, en svensk version av Sex Pistols ”No Feelings”.
På kvällen efter det att dom tränat för första gången ringde Tova från Fuckin Bahamas och sa att FB inte skulle spela på Sprängkullens 5-årsjubileum utan att det i stället skulle bli några nya band som M och Tänts. Jonas sa naturligtvis att Lädernunnan skulle ställa upp. Under själva spelningen gjorde sen Jonas, iklädd lädermundering inklusive därtill hörande kedjor , allt för att reta dom 500 proggare som var där och lyckades såpass bra att punkinslaget strax efter Lädernunnan blev avbrutet. T

Tror du inte att spelningen på Sprängkullen har haft stor betydelse för hur folk ser på Lädernunnan. Många är ju rädda för vad som skall hända på spelningarna. Se bara hur det var inför ert gästuppträdande på Masthugget. Alla snackade ju ungefär -Vad skall dom hitta på den här gången ?
Jonas: Det är nästan grundförutsättningen för Läderrunnan. Den dagen folk vet var dom har en så blir man som ett garageligeband, dvs har man sett dom en gång så vet man precis vad dom går för. Det tar bort lite av den här spänningen som det skall vara omkring rockmusik. Rent musikaliskt vill vi heller inte fastna. som dom flesta andra band här i stan. Vi prövar nya grejer hela tiden, vi ser framåt och vill framåt. Vi har börjat som ett undergroundrockband musikaliskt för att sedan gå vidare. Kanske koppla discomusik, eller i varje fall dansvänlig musik till industrimusik. På tankeplanet fungerar det i varje fall.

En annan lite mer konkret tanke, vi har redan börjat jobba på det, är industrireggae. Syftet med Lädernunnan är att realisera mina egna idéer och planer. Jag tröttnar väldigt snabbt på saker som inte utvecklas. Jag ger mig in på det här för att ingen annan gjort det. Var och en i det här bandet har kanske ytligt sett gemensam smak men ändå har var och en sina egna musikaliska intressen. Det är f örutsättningen för att ett sånt här band skall fungera, att det inte är 5 identiska personer, att det hela tiden är olika musiksmaker som bryts mot varandra.. Aron är Chuck Berry fantast, Freddie söker sig liksom jag själv till riktigt udda rockmusik och Claesson är inne på soul-disco-rock. Mitt sätt att göra texter till våra låtar skiljer sig nog ganska mycket från hur folk brukar göra texter. Ungefär hälften av texterna är inte fasta utan improviseras live. Varje vers har ett tema som allt eftersom tiden går blir fastare och fastare.

– Hur långt kan man komma med sån här musik ?
Jonas : Många vill säga att Sverige är ett litet land, att det är trångt musikaliskt å så. Men ser man på England så var det lika trångt i mitten på 70-talet och Sex Pistols rasade ner från ingenstans och rev sönder hela rockhimlen. Alla dom förutsättningarna finns i Sverige. Det är bara det att det är ingen som vågar satsa såpass högt.
– Kan man komna någonstans utan pengar?
Jonas: Ja. Det hänger på att man själv vet vad man vill och vet man det så vet man förr eller senare vilka metoder man skall använda sig av,vilka, vägar man skall gå för att nå dit man vill komma. Jag kompromissar aldrig. Det som till synes kan vara en kompromiss är bara ett sätt för mig att istället för att springa rakt på en stolpe, gå runt den för att komma vidare. Pengar betyder jävligt mycket men man kan komma långt även utan. Det gäller bara att veta hur man skall behärska hela den här apparaten som behövs, tyvärr, nöjesindustrin är ju uppbyggd kring PR och pressapparaten.
Det här med PR är nåt Jonas satsar på. Pressreleaser går ut till alla större tidningar så fort nåt hände kring gruppen och visst ger det resultat. Han fick Wopenka på GT att göra det omöjliga, en intervju med ett band han inte hört, inte vet nåt om och egentligen inte skall skriva om för GT är ju kända för att aldrig skriva om sån här slags musik. Ändå gjorde han det.
Jonas : Visst är prylen äcklig, men det är fascinerande och spännande att se hur man kan gå in och störa sytemet.
Allt ifråga om Lädernunnan är planerat, säger Jonas. Han har gjort upp en plan i fem steg för utvecklingen och befinner sig på det tredje, att skaffa sig ett rykte. Det första var att etablera bandet och spela in låtarna till Ep´n, det , andra att etablera namnet Lädernunnan.

– Hur ser du på Ep´n nu, det var ju ganska länge sen den spelades in. Det jag fortfarande tycker låter fräscht är framför allt Slow Death…
Jonas : Jovisst, men det som vi spelade in var i stort sett alla låtar vi hade just då. Vi. började från totalt scratch och spelade in dom tre första 1åtarna vi gjorde.
Ep´n visar att vi klarade av att göra 3 bra låtar i 3 olika ”stilar”. Att vi körde rock låtar som ”No Rule” och ”Ensam i natt” var för att visa att vi inte var enkelspåriga utan att vi även klarade av den delen. Det folk kommer att höra med inom dom närmaste månaderna är ett band i utveckling. Det vi presenterade på. Errol’s är var vi står i dagsläget, men det är inte något färdigt sound.
I dagsläget håller dom alltså på med larmig rock typ Stooges men Freddie kommer att gå över mer och mer till syntheseizer och då kommer dom också att gå andra vägar musikaliskt.

– Vad kommer att hända i framtiden ?
Jonas: Det skulle man kunna snacka i evigheter om men det intressanta är att se vad som hänt i Göteborg i den här svängen sen Lädernunnan satt igång. Det är som om man rört om i en kittel och en massa saker har kommit upp till ytan. Band som utger sig för att vara rena punkidealister börjar skicka tejper till Phonogram, Sonet och även till utlandet för att försöka fixa spelningar. Flera band vill ha lite av den kaka som kommer oss till del, samtidigt som det är grejer som dom själva snackat emot tidigare. ”Vi kommer aldrig att sjunga på engelska, vi är inte intresserade av den bagen, vi är ett göteborgsband” . Men sätter man kniven på strupen så visar det sig snart att även dom bär på den här lille saten. Ingen är oberörd ifråga om vad som hänt oss och vad som kommer att hända även om man försöker undertrycka det och visa upp en självständig mask.
– Varför satsade ni på ett utländskt bolag istället för ett svenskt ?
Jonas: Det var inte vi själva som satsade på utländskt bolag utan det föll sig naturligt eftersom jag känner dom på Industrial och dom ville ge ut vad jag gjort. Dessutom är ju Industrial ett litet bolag med i stort sett bara ett band så jag tvekade aldrig när jag blev erbjuden kontrakt.
Engelska texter blev ganska naturligt för gruppen eftersom skivan skulle distribueras till engelskspråkiga länder och i samband med att den släpps så åker gruppen över till England för att pusha för den, ge några konserter, eventuellt tillsammans med Destroy All Monsters och göra intervjuer.

– Med en sådan upplaga som 10 000 i förstapressning, är ni inte rädda för att bli kommersiella?
Jonas: Genesis kallade mig för galen när jag sa att jag inte ville vara på något annat bolag än Industrial. Han menade, blir skivan den hit han tror kommer givetvis stora bolag att lägga, ut sina krokar. Men Industrial är perfekt för mig, ett litet bolag, man kan ge ut exakt vad man vill och när man vill. Enda alternativet är att ett stort bolag sköter distributionen för alla Industrials produkter. Genom att vi förmodligen kommer att sälja ganska många ex av Ep´n så finansierar det en Lp och den kommer vi att börja, spela in under senhösten. Tony Ellis som spelar gitarr i Peps band kommer förresten att ställa upp och hjälpa till med en reggaelåt.
Nåt som verkligen skiljer Läderrrunnan från andra band är deras affischer. Många ser dom som våldsförhärligande och äckliga, några av dom har blivit polisanmälda, men vad ligger egentligen bakom dom ?
Jonas : Det är samma sak som med äckligheten ifråga om journalistiken, visa hur äckligt det kan fungera. Det här samhället är ett jävla konstigt samhälle. Om man håller upp en spegel framför det så skakar det på huvudet och säger ”Nä, så där ser jag inte ut, det är bara lögn och bluff det där, det är propaganda, det är en avsiktlig förvrängning”.
Men alla dom här bilderna som jag fascineras av är alltså autentiska bilder, det är riktiga bilder. Dom är inte fejkade för fejkade bilder säger mig ingenting. En riktig bild som är fruktansvärt grym eller uppseendeväckande säger mig väldigt mycket om det här samhället. Det är en 500-dels sekund av hur verkligheten ser ut.
Hur fungerar samarbetet i gruppen ?
Claesson: Bra. Det kanske utåt sett verkar bara vara Jonas som bestämmer allting men så är det inte. Vi diskuterar alltid innan han företar sig något. Rent musikaliskt så gör han dom flesta låtarna men får ofta impulser från oss.
Är ni inte nervösa inför englandsspelningarna ?
Claesson: Man har ju hört talas om bråk med skinheads å så där men Straitjacket spelade för knuttarna här i Göteborg på deras kräftskiva så det skall nog inte vara några problem…men nog kommer det att pirra lite om man skulle spela tillsammans med Asheton från Stooges. en av era pressreleaser stod det att ni kommer att bli legendariska, bli för 70/80-tlaet vad Velvet Underground och Stooges var för 60-talet. Vad är det egentligen ni vill med Lädernunnan?
Jonas: Se hur långt man kan komma…pedagogiskt visa hur långt man kan komma av egen kraft utan pengar.
Vi satsar inte på att bli ett stort band på det sättet att vi kommer att dra massor av folk, men jag tror att förr eller senare kommer folk att säga”detta var det gottaste som kom fram i svenskt musikliv i slutet av 70-talet”.
Text & foto : LARS från Funtime nr 8

 

Expressen 22 maj 1982
Tunga nunnor i svart läder
Hårresande historier berättas för mig.
Det kan inte vara möjligt! utbrister jag.
Jodå, jag bekräftar allt, säger Jonas Almqvist.

Lädernunnan har inte för inte skaffat sig ett rykta om att vara ett band som gör få, legendariska och storartade spelningar.

Lädernunnan spelar utan tvekan och jämförelse den tyngsta rockmusiken i Sverige.
”Med Motorheads utrustning skulle vi blåsa dem av scenen på nolltid” skrev Jonas Almqvist när han skickade mixen på den nya singeln ”Ensam i natt” med liveversionen av ”No rule” på (och skivbolaget är Sista Bussen) till mig.

Triumfer
Hade de Motorheads utrustning skulle de inte vara här. Då skulle Lädernunnan antagligen fira triumfer på världens stora arenor
Lädernunnan spelar tung rock. Säger man hårdrock får man fel associationer. Men som Jonas säger, den allra första hårdrocken gjorde ju Stooges.

Hårdrock idag är symfoniska bombastiska övningar med en massa monstertermiologi. Vill man ha det så gjorde Wagner det bättre för hundra år sedan. Enklast att säga är nog att Lädernunnan spelar rock i Detroitskolan med rock´n´roll-känla, menar Jonas.

– Alla tror ju jag bara lyssnar på Stooges, men i själva verket har jag bara lyssnat på dem sedan mitten av sjuttiotalet. Mina verkliga rötter är i så fall Velvet Underground. Men det var inte förrän punken kom som Lädernunnan tog form.
– Först trodde jag att det var den nya glitterrocken, en ny posörmusik. Men så började jag läsa engelska punktidningar och insåg att det fanns mycket hjärta och ärlighet bakom.

AIK-fantast.
Lädernunnan består av lämningarna från Göteborgs första punkband Straitjackets. Bengt Aronsson (gitarr), Gert Claesson (trummor), Freddie Wadling (bas) och så AIK-fantasten – programledaren för Ny Våg, redaktören för Anarki & Kaos och pilsnerpsykopaten Jonas Almqvist på sång.
På kvällens spelning på Kamraspalatset är dock inte Freddie Wadling med. I stället spelar en man som heter Håkan.
– Jag kommer faktiskt inte ihåg vad han heter i efternamn, säger Jonas.

– Lädernunnan var mycket min grej i början, säger Jonas. Men det dröjde inte länge förrän alla i bandet koncentrerade sig mot samma mål och syfte.
Allt som har med Lädernunnan att göra är nämligen mycket välplanerat, hävdar Jonas.

Uppehåll
Lädernunnan gjorde ett uppehåll mellan november -80 och sommaren -81 då de tyckte att de inte kom någonstans.
– Det var som när ett förhållande tar slut. Efter ett tag upptäcker man att man saknar det. Så vi tog vårt förnuft till fånga igen, säger Jonas och liknar Lädernunnan vid monstret i ”Alla helgons blodiga natt”.
– Det är det som blir mördat var tionde minut. Alla tror att nu är det dött och så – wham – reser det sig igen, säger han skrattande, och kallar Lädernunnan för svensk rockmusiks Bogeyman.

– Skulle någon tvinga mig att välja mellan att sela själv och att spela skivor skulle jag tvångspensionera mig.
– Så länge rock ger mig en känsla att vilja plocka upp en gitarr och spela till klockan fyra på morgonen, håller jag på.

Även om Lädernunnan vunnit rättmätig ryktbarhet genom sin musik och sina spelningar, så är det som för varje band som spelar rock (och jag menar Riktig Rock) svårt i Sverige.
– Vi är väl för osvenska, som Hanoi Rocks. De som försöker att spela rock och de som törs vara naiva blir knäckta. Men de som spelar rock har å andra sidan dubbelt så entusiastiska fans.

Unikt
När Lädernunnans spelning på Oasen i Rågsved blev inställd, vände hundratals i dörren, trots att Garboshock spelade påstår han.
– Lädernunnan gör inga dussinspelningar. Varje spelning ska vara ett unikt tillfälle, säger Jonas.

De unika tillfällena har hittills gett outplånliga intryck.
Arrangörer har fått nervösa sammanbrott och startar kampanjer mot Lädernunnan. En journalist har frånvarande suttit en halvtimme och stirrat ut i luften och frågat ”men varför?”
Publiken har varit nära att må riktigt dåligt och alla talar i tre månader efteråt vad de varit med om.

Nu är det i sanningens namn inte enbart musiken som gör Lädernunnan så ledgendomsusad.
– Musiken är en viktig del, men det är extragrejorna som är kryddorna, säger Jonas.
Kryddorna är starka som helvetespeppar.
Folk är inte riktigt vana att plötsligt se en film om fistfucking eller skyltdockor uppspända på kors (och den gången var det meningen att det skulle ha varit en riktig flicka). Eller se konsertaffischer som säger ”självstympning som familjeterapi” och ”den totala grymhetens försvarare”.
Perverst? Är det? Jag tycker det är trevligt, säger Jonas och ler och förklarar att filmerna visas i pedagogiskt syfte. Texterna går ju inte alltid fram.
– Det används så mycket Hollywoodfejk som ”Motorsågsmassakern”, men det här är ju verkligheten. (Det är här jag får allt och lite till bekräftat. Det var någonting om Throbbing Gristle, urin och rostiga kanyler.)

”No rule”
Så får jag veta ”sanningen” om No rule som alla tycker låter som Stooges.
I själva verket hade den gode Jonas lyssnat på Motorheads ”Overkill” 24 timmar om dygnet när han skrev den.
Det är så han arbetar. Full volym med Black Flag, New York Dolls, Velvet och en packe Easy Rider.
– Rock´n´roll, fotboll, ett par pilsner och en trevlig fjälla, säger han och jag tror att han menar att det hör till livets goda.

I kväll spelar alltså Lädernunnan som förband till Alan Vega och har blivit tillsagda att inte gå ut för hårt.
– Nej, det blir inga filmer och inga kors, säger Jonas och ler.
Men däremellan finns allt att göra och allt är att vänta. Allra värst kommer det säkerligen att bli när Lädernunnan spelar som huvudband på Skeppet i september med det värsta och djävligaste bandet någonsin”, Stoodes.

Overkill som Motorhead så riktigt säger.
Expressen 22 maj 1982. Text Susanne Ljung

leather_nun_lollipop_1
leather_nun_lollipop_2
leather_nun_backstage_nun_permanent

leather_nun_slitz_1_86

leather_nun_slitz_vinland0

leather_nun_slitz_vinland1

leather_nun_backstage_alltid_aktuella

leather_nun_base1_stor

l_nun_magasin_april1
l_nun_magasin_april2l_nun_magasin_april3

Kommentera