Snarklangarna / FDS

10937865_824193327622901_226262269_n arsta_79 musikverket_79

p_o_p10447044_816975775011323_259398409936344978_n 1798620_816976005011300_6791706389005162298_n

1970833_816976001677967_2232239796608216321_n 10380750_816973911678176_6926039317159517748_n 10389466_816975311678036_5774179244283230864_n

10408710_816975251678042_3264625262921054535_n
Snarklangarna / FDS

Rågsved – Stockholm 1978-1980 (Foto: Micke Rip – Hatte Stiwenius)

Medlemmar:
Eva ”Pojken” Johansson: Sång
Patrik ”Pinch” Nilsson: Gitarr
Jonas ”Picko” Lundberg: Bas
Jocke ”Plutten” Pegard: Bas
Michael Kid Woxmark: Trummor
John Essing: Gitarr

Historik:
Eva ”Pojken” Johansson och Patrik ”Pinch” Nilsson arbetade våren 1978 på Hotell Diplomats restaurang i Stockholm. Eftersom båda var intresserade av punk bestämde de sig för att starta ett band. Efter ett par månader hade de sparat tillräckligt med slantar för att kunna köpa instrument. De kallade sig för Ingenting.

Hösten 1978 var det dags för namnbyte. Fortfarande var det ”Pojken” på bas och ”Pinch” på gitarr som var grundpelarna i det band som nu gick under namnet Kallsvett. De hade ingen fast sångare eller trummis, utan olika personer kom och gick innan de våren 1979 bytte namn igen, denna gång till Snarklangarna.

”Pojken” hade nu omskolat sig till sångerska medan ”Pinch” fortsatte att spela gitarr. De fick sällskap av Jonas ”Picko” Lundberg på bas och Michael Woxmark på trummor. Repade gjorde de i förorten Rågsved i en lokal som de delade med Usch och som låg vägg i vägg med Ebba Gröns lokal. Följdaktligen spelade de flertal gånger på Oasen.

Hösten 1979 slutade ”Picko” i bandet och Jocke ”Plutten” Pegard (tidigare Trams) blev hans efterträdare och helt logiskt fick det nya namnet bli FDS (Före Detta Snarklangarna)

I februari 1980 släpptes EP:n ”Paranoia” med fyra låtar som visade upp ett ganska brett band. Här fanns mellanösterntongångar i ”Arabien” och den i punksammanhang bitvis balladliknande ”Kemisk lycka”, men också två snabba och snärtiga punklåtar vid namn ”Beskyddarglädje” och ”Paranoia”. Skivan spelades in på två dagar och pressades i 500 exemplar.

Sommaren 1980 plockade de in en femte medlem Johnny Essing från Incest Brothers och Usch. En produktiv period följde, men i slutet av 1980 hade glöden falnat och inspirationen slutat infinna sig. De repade alltmer sällan och bandet dog ut.

Essing gick vidare till Spion 13 och senare Bob Hund. ”Pojken” till Alarm X och Michael till Brilliant Boys.
Från boken Ny Våg

Diskografi:
EP: Paranoia – Arabien – Beskyddarglädje – Kemisk lycka (FDS FDS 801 -80)

Övriga inspelningar: Replokalen okt 1979, Oasen 1989, Replokal sommaren 1980.
Några inspelningar kan avlyssnas/laddas ned HÄR

Från Aftonbladets Ung-bilaga. söndagen den 7 oktober 1979

10913661_816471258395108_426733144_n
Snarklangarna 

– ett av många punkband i Oasen

tv: Picko , eller Jonas som han heter, spelade bas i Snarklangarna sist vi sågs. Numer lär han ha gått över till ett annat band. Det betyder inte att det krisat ihop sig i Snarklangarna. Och hakkorset på tröjan betyder inte att man är fascist. Tvärtom

Snarklangarna dvs. Eva Johansson 19, Micke Woxmark 14, Jonas Lundborg 15, och Patrik Nilsson 17 har snart funnits i ett år.
Snarklangarna är ett av Stockholms hundratals punkband och ett av banden knutna till Oasen i Rågsved.

Jag träffar Snarklangarna en kväll när de repeterar. Replokalen ligger i Rågsveds tunnelbanestation. Tillsammans med andra band hyr de några tomma skyddsrum av Stor-Stockholms lokaltrafik, SL. För 14 000 kr per år, mer än vad de flesta innerstadskontor kostar.

Jag lämnar Rågsveds köpcentrum som ligger öde och tomt, passerar en grå nedklottrad järndörr. Uppför en trappa. Och studsar tillbaka av den starka musiken som möter mig.
Snarklangarna vrålar sin musik om och om igen. När öronen vecklat ut sig urskiljer jag texterna i ”Paranoia” och ”Beskyddarglädje”. Det är Eva Johansson som skrivit texterna till de låtarna. Eva eller Pojken som hon också kallas sjunger i Snarklangarna, men ibland hoppar hon in på basen.
– Jag tycker det är roligare att bara sjunga. Jag hinner sällan träna på basen. Jämt när jag kommer hem tänker jag: ”Oj nu måste jag träna på basen”. Men sen går jag och lägger mig och sover istället, för jag är så trött, jag har nästan för mycket att göra. Jag jobbar heltid och jobbar mycket med Oasen också.

Självförtroende
Jag frågar Eva vad Oasen betyder för henne.
– Jag har fått mycket större självförtroende sen jag började med Oasen. Nu vet jag att jag klarar av saker. Innan litade jag inte på mig själv. Jag tänkte: ”Nej, det här är frö svårt för mig, det här kan jag inte fixa”.
Men när jag kom med i Oasen tog folk tag i mig och sa: ”Du kan väl åtminstone försöka, vi ska hjälpa dig”. Sen började jag kunna ta mer och mer ansvar och det gick bättre och bättre. Picko säger att han orkar i alla fall inte springa på möten. Han är döless på möten efter två år i Kommunistisk ungdom.
– Prat, prat, prat. Det är inte det som behövs utan att folk gör någonting. Sen bor jag ju långt härifrån. Det tar två timmar med tunnelbanan att åka till Rågsved och hem igen. Foresten har jag annat för mig än att gå på möten numera. Jag ägnar mig åt sex och samlevnad.
Eva river i sitt röda hår och avbryter.
– Men det är viktigt att man går på mötena för det är en massa praktiska saker som måste fixas. Och våra möten är inte som andras möten. Vi har igen jävla ordförande som sitter och bestämmer, utan vill man säga nåt så gör man det.
Jag undrar hur det kommer sig att Picko gick med i KU redan när han var 13 år
– Min mamma är VPK:are, hon har indoktrinerat mig. Hon är väldigt bra, men hon är väldigt borgerlig också. Hon är så noga med att man ska städa t ex. Jag tycker det är OK när dammtussarna ligger där dom ska.

Micke som suttit tyst hela tiden börjar otåligt smattra med trumpinnarna. Han vill inte alls sitta här och bli intervjuad. Han vill spela. Han säger inte ett ord.

Picko klinkar på basen. Jag sitter och känner mig tantig. Tänker att de här ungarna tycker nog alla över 25 är borgerliga. Jag bestämmer mig för att göra ett försök med Patrik, eller Pinch som han heter när han spelar gitarr.
Jobbar du?
– Jämt.
Du pluggar inte?
– Nej, jag jobbar halvtid. Som porslinsvårdartekniker.
Vad är det?
– Diskare. Man lär sig olika tallrikstorlekar och man lär sig hur kärringarna på Östermalm beter sig när de beställer varor.
Var jobbar du?
– På Diplomat Tea House på Strandvägen.
Där jobbar jag också inflikar Eva. Det var roligare förut när Pinch och jag jobbade tillsammans i köket.
Lämnar de mycket grädde kvar på tallrikarna?
– Nej. Det är tjafsiga gamla kärringar som går där. De är inte kloka, de ringer och hem till släkten och berättar att de är på Diplomat Tea House och att de sett prinsessan Christina där. En söndag skulle folk varit där och sprängt. Då hade prinsessan Christina födelsedagskalas där och Silvia och Victoria var där. Usch.

10957797_824192394289661_634723230_n
Philip Hot Boys
Eva: Vad hette han, den senaste ungen hon fick?
Micke: Prins Bertil.
Picko: Carl, Philip, Bertil, Johnatan eller nåt sånt.
Eva: Det skulle man döpa ett bad till.
Pinch: Philip Hot Boys.

När jag undrar vad Pinch har för drömmer om framtiden värjer han sig.
– Det är klart att man drömmer. Hoppas. Men det finns ju inte så mycket att hoppas på. Det är så meningslöst, det går ju åt helvete med den här planeten inom 30 år. Det är inte så mycket att drömma om. Det går ändå åt helvete.
– Jag är optimist, säger Picko. Det är svårt, men jag är det ändå.

Från Aftonbladets Ung-bilaga. söndagen den 7 oktober 1979
Text: Ingmarie Eriksson Foto: Hans Stiwenius

Fotnot. Ingmaris reportage handlade om Oasen och om ungdomarna som var involverade i verksamheten. Oasen stod vid det här tillfället återigen utan lokaler.

oasen

10904378_824192787622955_516191595_n
Funtime NrXX

fds

 

Kommentera