Madhouse

madhouse1 madhouse2
Madhouse

Nacka – Stockholm 1977 – 1984 (Foto: Torbjörn Calvero)

Medlemmar:
Daniel Frydman: Sång
Lars ”Gabbe” Garbrielsson: Sång
Anders Kraft: Gitarr, sång, piano.
Bengt Kirschon: Gitarr, sång
Björn Gideonsson: Trummor.
Nils Reuterswärd: Trummor
Krister Huldt: Bas
Dan Lebovits: Bas
Magnus Groop: Bas
Chistian Falk: Bas

Historik:
Nackabandet Madhouse går knappast att skriva om utan att nämna Television. Första singeln ”Inner voice” bar tydliga influenser av detta amerikanska band, och orsaken till att Dylans ”Knocking on heavens door” hamnade på baksidan berodde på att gitarristen Bengt Kirschon sett Television spela just den låten live i USA årskiftet 76/77.

Dessutom står det ”Dedicated to TV” på etiketten, som till råga på allt har samma färg som Televisions debutsingel.

Förutom Bengt bestod bandet vid denna tid av Daniel Frydman (sång), Anders Kraft (gitarr), Kristoffer Huldt (bas) och Nils Reuterswärd (trummor). Kristoffer hoppade dock av för att lägga sin tid på Homo Electrica och ersattes av basisten Dan Lebovits.

Singelsn spelades in redan i början av 1977, och när de femhundra exemplaren började säljas till kompisarna strax före sommaren blev skivan den första svenska singeln som kan räknas till punkvågen. Fast något renodlat punkband var de inte, men inom bandet köptes många punksinglar och när de utländska banden kom till Stockholm var de oftast på plats. Dessa nya influenser gjorde sällskap med Rolling Stones, The Faces och David Bowie som var de som fick bandet att sätta igång redan 1974, när killarna bara var 14-15 år.

Skivan fick stor uppmärksamhet, bland annat en kvartssida i Svenska Dagbladet samt en mycket positiv recension i amerikanska tidningen New York Rocker. Och återigen dyker namnet Television upp. Det exemplar som recenserades var detsamma som Madhouse påpassligt skickat med bandet vid en spelning i Stockholm.

Året därpå medverkade de på Sonets samlingsskiva ”Swedish Tracks -79”. Där spelar Björn Gideonsson trummor. Innan skivan hunnit komma ut hade desutom Magnus Groop ersatt Dan som basist. Och fler medlemsbyten skulle det bli. Daniel hoppade av och ersattes av Lars Garbrielsson (tidigare i Lidingöbanden Big Pats och Backbeat). medan Magnus ersattes av Christian Falk.

Madhouse höll dock en ganska låg profil några år eftersom både Bengt och Anders spelade med bland annat Py Bäckman och Magnus Lindberg. 1982 släpptes dock singeln ”Baby I want you back”, vilken följdes av ytterligare ett par singlar och en LP innan bandet rasade ihop. De sista åren var det dock de ursprungliga influenserna som återigen hördes mest.

Bengt och Björn startade istället Mosquitos och Chistian satsade på Imperiet. Han blev därefter viktig som musiker och producent inom den svenska dansscenen. Han avled 2014. Bengt dök i mitten av 2000-talet upp som gitarrist i Diamond Dogs-sångaren Sulos soloprojekt.
Modifierad text från boken Ny Våg

Diskografi:
Singel: Inner Voice – Knocking on Dylans door (Madline SHIT-1 -77)
Singel: 30 years – Few minutes (Sonet DÄFT-3 -78)
Singel: Baby I want you back – Down and out (Sonet T-10059 -82)
Singel: My style – Rollin´lightly (SOS SOS 1125 -82)
Singel: Private hell 36 – Live & die (SOS SOS 1136 -82)
SIngel 12″: Private hell 36 – Live & die – Nadine (SOS SOSM 1136 -82)
LP: Madhouse (SOS SOS LP093 -82)
Samling LP: Swedish Tracks 79: 30 years – Few minutes (Sonet -79)

Scratch! Nr4
Madhouse – en svensk ”new wave” grupp snackar med Scratch över en hamburgare.

Scratch!:s redaktion har varit i Stockholm och gått till McDonalds där vi snackade med tre medlemmar av gruppen Madhouse.
Om det nu finns några drumlar som inte vet det, så är Madhouse ett ungt svenskt rockband, delvis från Nacka. De har gett ut en singel på eget ”bolag” – Inner Voice – den recenserades i nr 3.
Madhouse består av: Daniel Frydman, sång, gitarr, munspel.
Anders Kraft, gitarr sång, piano.
Bengt Kirschon, gitarr, sång, inte piano.
Björn Gideonsson, trummor.
Krister Huldt, bas, skönsång.

Klockan är lite över sex när vi tillsammans med Daniel, Anders och Bengt banar oss ivaäg genom de täta hamburgerdofterna och den tätt packade kundkretsen på McDonalds, för att inne i denna förväxta korvkiosk börja intervjun.

Väl inne i lokalen berättar de att de till vardags sysslar med följande saker: Daniel, Björn och Krister pluggar. Anders jobbar i en skivaffär och Bengt jobbar..(…?)

Kirschon och Frydman spelade tillsammans redan för c.a tre år sedan, berättar de, och Kraft kom till för två år sedan. I våras började också Huldt och Gideonsson i bandet.

Vi börjar snacka om deras singel.
– Gick den ihop rent ekonomiskt, frågar vi?
– Singeln gick precis ihop, blir svaret. Vi har faktiskt fått 70 kr i ren vinst, (men det blir nog mer).

Daniel berättar att de sålt 300 ex, ungefär av den.
– Vi får nog låta bli att trycka upp fler exemplar. Den kan ju bli ett samlarobjekt när vi blir kända, säger han i hamburgerkön.
De berättar att de spelade in den i en hyrd studio – ”HZ” i Solna.
– Den billigaste och sämsta studion i Stockholm.
– Det låter som i en plastburk.
Vi frågar varför de sjunger på engelska. (För att sälja bättre i utlandet?!?!?!)
– Om man inte skriver jävligt bra texter är det bättre att sjunga på engelska. Folk sätter inte igång och ”tolkar” sönder texten lika mycket då. Tror jag, säger Kirschbom.
– Dessutom finns det inga svenska band som sjunger bra på engelska. Utom vi.
Vi undrar förstrött om det om det finns några band som sjunger på bra svenska heller.
– Ta en sån som Pugh, då. Han sjunger jävligt bra på svenska men dåligt på engelska.
I övrigt är de inte så nöjda med den svenska rockscenen. De gillar Uffe Lundell och diskuterar lite om Motvind, som de tycker olika om.
Efter ett tag når de i alla fall en markerad åsikt de berättar:
– Magnus Uggla är skit! Den värsta skit som finns, säger någon. Alla instämmer.
– Spy på honom!
– Att kasta ägg på honom vore inte heller dumt..
Det är ett par av kommentarerna vi får höra efter att vi berättat att föremålet för allas glåpord kommer till Uppsala snart.


Vi frågar hur de bar sig åt för att få Kjell Alinge att spela deras singel i Asfalttelegrafen.
– Ni får en tia om ni skriver att Musse Pigg (B Kirschon) myglade in oss där, säger Kraft. Han är en fixare.
De kommer med en annan förklaring också, som låter som en saga.
– Det var en gång en viss dam-Patti Smith-som kom till Stockholm och spelade. Då träffade Bengt henne och fick en puss(!) av henne. Sedan frågade damen i fråga vad Sveriges bästa rockband hette. Madhouse replikerade den modige svensken snabbt.
Och just vid det tillfället befann sig tvenne vise män på platsen. De hette Kjell Alinge och Mats Olsson. Och de började genast rota i sina anteckningsblock när Bengthade uttalat det magiska ordet ”Madhouse”.
Och så blev Madhouse kända (?) (Och alla levde lyckliga…)
Vi frågar om det blir fler singlar.
– Givet!
LP-skivor då?
– Också givet!
Tänker de försöka skaffa skivkontrakt?
– Det kommer, det kommer! Men det blir inte med EMI…
Några låttitlar som man kan höra bandet spela då de uppträder live:
”Somebody lies”, ”Inner Voice”, även kallad ”Thinner röst” (skämt), ”On the last day” som är en reagggelåt. ”Rick & Rack rock ´n´roll”, ”Man” och ”Few minutes”
Dessa låtar har gruppen skrivit själva. Men de spelar också andras låtar, t.ex, Door´s ”Break on through”, Yardbirds ”Nazz are blue”, Who´s ”Can´t explan” och Modern Lovers-låten ”Roadrunner”. Dessutom har de en version av Dylans ”Knockin´on heavens dorr” med på skivan.
Så nu vet ni vad ni har att vänta er om Madhouse spelar in en liv-lp…
Eftersom Scratch! Huvudsakligen handlar om Punk och New Wave är frågan oundviklig – Vad anser Madhouse om punk….?
– Det finns både bra och dålig punk. Pistols är ju bra t.ex.. säger Frydman.
– Ultravox är jävligt bra, tillägger

– Vad tycker ni om att ni av SvD blev kallade för ”punkrockare”? Frågar vi.
– Som det stod i SvD så dementeras detta av en viss Daniel Frydman, svarar en viss Daniel Frydman. Madhouse är New Wave snarare än punk, fortsätter han.
– Vad har ni för influenser?
– Stones och Velvet (Underground), är svaret.
– Och vi eftertraktar ABBAs ökända sound.
– Jag skulle vilja göra en version av ”Dancin´Queen”, säger Anders. (Nä vi gillar inte allvarliga intervjuer, hur så? –Red)

Vi fortsätter med att fråga:
– Varifrån kommer namnet?
– Det är ett bra namn!
– Det var inte Tony Curtis det var Kojak, säger de, och syftar på något helt okänt. Innan de hette Madhouse hette de Norma Jean, får vi veta.
– Jag tycker Marylin Monroe är världens vackraste kvinna, (Nåja, var) säger Frydman.
Av detta framgår att de kan sin Andy Warhol-läxa.
Vi frågar hur svårt det egentligen är att få live-tillfällen, Kirschon hade nämligen sagt att det var jävligt svårt när han talade med en av oss i telefon för ett tag sedan.
– Det är jävligt svårt att få spela där man vill spela. Vi vill helst inte spela på ungdomsgårdar, det så otacksamt.
Senaste gången de spelade live, förtäljer de, ordnade de spelningen själva, tillsammans med Diggety Doggetys redaktör, som tackas för hjälpen.
Den gången spelade de på Trossen. Och konserten slutade i rent kaos. P
Publiken stormade scenen och ”en man vid namn Johan” högg tänderna i Bengts gitarr. Detta bitska (häpp) utfall mot instrumentet resulterade i att Johan åt upp strängarna (nåja.. bet av dem, då). Kul.
Efter att ha fått höra denna morbida berättelse frågar vi:
– Finns det en scen för band som Madhouse?
– Nej!, säger Kirschon och ser sur ut.
– Jo, det finns intresse. Men det är svårt med tillgångar, påpekar de andra två. Det finns i varje fall en publik.

Av någon anledning kommer vi in på tidningen Larm. (Ni känner väl till denna svenska rocktidning?!?!) De är rätt sura på Larm.
– Vi tycker att Larm har svikit sina ideal. Från början sa de att de skulle vara jävligt schyssta och skriva om det som händer i Sveriges rockvärld. Men nu skriver de bara om sina polare.. Såna som Linus, Kal P Dal och Problem…!

Vad vi får veta om Madhouse som vi inte skrivit ännu är t.ex. att Bengts mamma skriker i telefon (intressant va?) och att de gjort ett par andra intervjuer förutom den här. Nämligen i Diggety Doggety och nr 2 av Schizophonic. Och dessutom påstår någon (förmodligen Kirschon) att Bengt Kirschon är Stockholms bäste flipperspelare.
Scratch! Nr4

SINGELRECENSIONER – INNER VOICE
Madhouse är från Stockholm. Television-influerat inbillar jag mig. Medlemmarna har bekostat singeln ”Inner Voice” själva och det är en förvånansvärt avancerad sak.
Idérik skickligt framförd och fin gitarr. Med bättre ljudupptagning blir bandet en sensation. Tror jag. B-Sidan ”Knocking on Dylan´s door” (skämtsamma är de också) är int så kul. Rätt klumpig.
Expressen

Ifall ni inte visste det så är Madhouse en svensk grupp. Från Stockholm.
Den här plattan har de spelat in på eget bolag, precis som många engelska grupper gjort. Och resultatet är bra. Medryckande gitarrslingor och över huvud taget en fin låt.
De sjunger på engelska, så ifall ni vill få något utbyte av texten så får ni alltså lära er detta språk.
Baksidan är Dylan-låten ”Knockin´on heavens door”, dedikerad till T.V, vilket kan betyda att den är dedikerad till Tom Verlaine, Television eller T.V. Smith och därmed nästan till Gaye Advert också…
Hur som helst så är deras version av låten inte riktigt lika bra som vi hoppats. Men ”Inner Voice” är alltså bra, och ifall någon annan skulle börja gnälla om att det här är inte riktig punk eller nåt annat, så gnäll nån annanstans. Det är skönt att veta att det finns svenska band som inte anser sig behöva 12 miljoner till produktion o dyl.
Go Punk Nr 3

Expressen 8 maj –82
Folk blir som galna när de hör Madhouse
Madhouse sjunger inte på svenska.
Det är det som är problemet.
Men ju mer arrangörer, skivbolag och bokare gapar på Madhouse om att de ska sjunga på svenska desto halsstarriga blir Madhouse å sin sida om att det ska de inte alls.
– Är det fult att sjunga på engelska? I så fall varför, undrar Bengt Kirschon.

Jag vet faktiskt inte. Är dagens Sverige lika inskränkt som i progg-tiden då man blev nedslagen bara man tänkte på engelska.

Det är många frågor jag inte kan svara på. I en timme får jag stå till svars för alla dumheter journalister/kritiker/radioter/TV-folk med flera gjort sig skyldiga till.

Och jag kan inte svara för jag håller med Madhouse. Här har vi ett fullständigt suveränt rock-n-rollband, men – med samma story om ont om spelningar, dålig uppmärksamhet i massmedia, oförstående skivbolag som alla andra.


Knepigt
I viss mån kan jag förstå utomstående för Madhouse har varit ett knepigt band. Det tog till exempel sex år att få den här artikeln till stånd.

Så länge sedan är det jag sprang på Bengt Kirschon på en presskonferens med Patti Smith. Jag gillade honom för hans oslagbara musiksmak och jag gillade Madhouse hemmagjorda singel ”Inner Voice” (de var långt före punken med såna djärva grepp).
– Baksidan tillägnade vi Television. Jag hade varit i New York och var helt tagen av musikscenen där, säger Bengt.

Sen var Madhouse med på den ökända Sonet-LP:n ”Swedish Tracks”. Att deras två låtar var bäst hjälpte inte när allt som hade att göra med plattan att göra försågs med pestflagg.
– Vi var jävligt naiva. Vi var med på en skiva och trodde allt var klart, att det bara var att luta sig bakåt och låta spelningar och pengar rulla in. Nu har vi lärt oss den läxan att man måste ligga på utav helvete i alla lägen, säger Anders Kraft.

– Jag började umgås med Lelle i Dag Vag (Tage Dirty för vanliga dödliga) och fattade hur mycket de satsade, säger Bengt.

År av strul
Så efter år av strul (då Bengt och Anders spelade med Py Bäckman och Bengt med Magnus Lindberg) är det nytändning för Madhouse. Singeln ”Baby I Want You Back” borde vara en gjuten hit och folk blir ofta såsom galna på konserterna.

– Spelningen på Ritz var ett topp-gig. Fullständigt otroligt. Vi fick göra extranummer, säger Lars Gabbe, nyaste medlemmen.
– Då fick man bevis för att det finns en stor grupp människor som vägrar svälja syntnissarna, folk som vill att rock ska vara feeling och underhållning, säger Christian Falk.

Här är en springande punkt. Madhouse kan inte för sitt liv fatta varför de ska mobbas när de spelar den musik de älskar och inte hoppar på trender.

”Exile on main street”. Det är en Rolling Stones-LP vi återkommer till gång på gång. Har jag förstått Madhouse har det aldrig gjorts en bättre LP.
– Vi har fått skit för att ha ”gått på rockens myter” och ”gör gamla grejer”. Men varför fick Stones och Beatles se bakåt och återskapa den gamla feelingen, undrar Begt.
– Det är ju den musik man hört via storasyrran, säger Anders.

Egentligen har de inte i Sverige att göra. Det sade Willy DeVille till dem och det har Neon Leon sagt.
Och det kan jag förstå.

Busiga
Svensk rock och pop har blivit snäll, välkammad, menlös, spekulativ och bugar artigt.
Madhouse är busiga och lite oansvariga. (Så oansvariga blev vi i den bar vi satt att jag nu har svårt att tyda mina anteckningar).

När vi skiljs så säger dom:
– Gå nu hem, ta fram ”Exile on main street” och sätt på ”Casino Boogie”.
Det säger en hel del om Madhouse.
Jag tycker väldigt mycket om dem.
Expressen 8 maj –82 Text: Mats Olsson – Foto: Hans Jakobsson

madhouse_heatwave_stor

madhouse_ad madhouse_rec

madhouse_splittrasmadhouse_garage madhouse_sistagiget

Kommentera