Four Mandarines
Stockholm 1977-1978
Medlemmar:
Pierre Munkeborg: Sång
Jana Bluchert: Bas
Johan Karlsson: Trummor
Janne Andersson: Gitarr
Historik:
Four Mandarines var tidiga. Redan 1977 spelades debutsingeln ”Silver son Johnnie” in, och en knapp månad senare började de springa runt för att kränga den på Stockholms skivbutiker. Därmed blev den Sveriges andra punksingel efter Madhouses ”innervoice”.
Singeln spelades in i racerfart. Klockan nio på morgonen gick de in i Studio Decibel och fyra timmar senare var de klara. Antalet pålägg var med andra ord väldigt få.
Resultatet blev två snabba och larmiga låtar. Att New York Dolls, The Stooges och senare även Ramones stod för influenserna var inte svårt att lista ut. Gitarristen Janne Anderson hade väggarna fulla med Dolls-affischer hemma. Systern Mona (senare Sahlin och s-politiker) hade dock valt Chile-planscher till sitt rum.
Janne fick sin första gitarr redan 1974, så när punken kom kunde han spela. Han och kompisen Jana Bluchert (bas) hade lattjat i diverse olika band under ett par år innan Four Mandarines sattes igång redan 1977. Förutom Janne och Jana var det Pierre Munkenberg på sång och Johan Karlsson på trummor.
Sina första spelningar gjorde de på en rockbandtävling, sedan följde ytterligare några på ungdomsgårdar samt en nere i Malmö tillsammans med Madhouse, Kal P Dal och Problem.
Den sista spelningen av de knappa tio de genomförde, blev ett minne som de sent ska glömma. Det var på påskafton våren 1978 som de ensamma fyllde stora Domino till bristningsgränsen.
Till följd av reploklalsstrul och en trummis som ville spela jazz lades bandet därefter ner.
Janne och Jana gjorde en EP under namnet Mandarines innan Janne, efter ett år i The Pain, startade Janne Anderson Pop (senare JAPOP). Därefter gjorde han skivor i eget namn och som House of Anderson.
Pierre fortsatte som skivbolagsdirektör för Mandarine Records som bland annat gav ut Alien Beat och The Moderns.
Låtar: Silver son Johnnie – Ease my pain
Diskografi:
Singel: Silver son Johnnie – Ease my pain (Mandarine records – Foreman 1 -77 1000ex)
CD: Svenska Punkklassiker: Silver son Johnnie (MNW MNWCD 2012 – 2003)
EP: Mandarines (Janne + Jana) Trust you – Lose youre love – You´re telling me lies – When I do, I will die (EMI – Harvest C7 006-35386 -78)
Scratch Nr5
Four Mandarines är ett svenskt New Wave-band, eller rockband, eller vad du vill, från Nacka, som verkar vara landets rockcentrum nu för tiden. (Madhouse, t.ex. är ju också därifrån.) Four Mandarines har en suveränt bra singel, ”Silver son Johnnie” bakom sig. (Se singelrecension)
Den 14:e januari tar sig Scratch! Till Four Mandarines, snart färdigbyggda, skivstudio på Kungsholmen, för att intervjua ett par av killarna i gruppen. Det som ska bli själva inspelningslokalen ligger i våningens källare, och där är väggarna täckta av äggkartonger, så det märks att det är en studio det ska bli…. Hur som helst sätter vi oss i en soffa och hälsar på en rufsig hund i väntan på gruppmedlemmarna.
Efter ett litet tag dyker två av bandets fyra medlemmar upp. Det är bandets sångare Pierre Munkeborg och basisten Jana Bluchert, som tillsammans med gitarristen Janne Andersson och trummisen Joahn Karlsson utgör Four Mandarines.
De berättar att Four Mandarines bildades ur bandet Satisfied, som hade samma medlemmar som Mandarines förutom basisten.
Bandet bildades på vintern 77, för att kunna spela på en punkfest som någon i plugget ordnat. De gjorde iordning ett program med bl.a. en del Ramoneslåtar. Då lirade de mest på skämt, men efter ett tag beslöt de sej för att ställa upp i en popbandstävling i Farsta.
Det var när de skulle anmäla sej till den tävlingen de kom att kalla sej ” Four Mandarines”. Arrangörerna frågade vad gruppen hetta, och de bara drog till med namnet. (Det betyder f.ö inte ”fyra mandariner” – det skulle stavas ”four mandarins” – en tillfrågad person från U.S.A kunde tänka sej betydelsen ”fyra avlagda politiker” (!))
Hur som helst, tävlingen gick bra, (d.v.s. det var ett jävla tryck när Mandarines spelade.)
”Helt våra polares förtjänst. De var med bland publiken.” påpekar Jana och Pierre.
Sedan höll gruppen på litet till och från. De spelade bl.a. på en fest ordnad av Stigge – redaktören för Schizophenic – och The Pain, en annan New Wave-grupp från Nacka, fixade en Farsta-spelning. Efter ett tag började de fundera på att göra en skiva.
”Madhouse hade redan gjort sin singel, och när vi såg hur lätt det var, så bestämde vi oss för att göra en själva.”
”Så vi avtalade tid med studion H.Z., men just när vi skulle spela in skivan visade det sig att de dubbelbokat just vid den tiden.” förklarar de.
Alltså blev de tvungna att söka upp en annan studio. Det blev decibel.
”Där fick vi en tid klockan 8 en söndagsmorgon. (Hemskt – red. ) Hela singeln spelades in på 1 ½ timme. Sen mixade vi den i en timme på måndag. Skivomslaget fixade vi på en timme. Vi åkte till ett nedlagt pappersbruk och tog omslagsbilden. Trummisen (Johan) skötte layouten.”
”Sen fick vi vänta ett långt tag på skivan. Av någon anledning verkade den alltid ligga unders i högen…”
Hur gick försäljningen?
”Vi pressade den i 1000 exemplar, och vi har sålt nästan alla nu”. Säger Pierre. ”De här är faktiskt de allra sista.” fortsätter han, och gör en gest mot en liten låda med ett 30-tal ex.
”Vi gav förstås bort nästan hundra ex. Till disc-jockeys och folk som skulle kunna distribuera skivan.”
En av de som fick skivan för att kunna hjälpa bandet var Rock-Ernst på YTEF.
”Men han var van protestmusik och blev alldeles knäckt när han hörde den, även om han låtit positivt inställd innan dess. Han fick nog hjärnblödning när han lyssnade. ”Det låter för hårt” tyckte han.”
Mandarines fick hjälp att distribuera skivan av Space Rec. I Stockholm, som sålde den i affären. Och själva tryckte de upp reklam.
Innan de spelat in singeln försökte de få t.ex. CBS att distribuera den, men det blev kalla handen – färstås. Men nu efteråt har tre stora skivbolag – CBS, EMI och Sonet kontaktat Four Mandarines och bett att få ta sig an gruppen.
”Men vi vägrar. Vi tycker att om det inte passade sej att hjälpa oss förut, så passar det sej inte nu heller.” Så nu håller de sej till egna Mandarine records.
Vad har ni för influenser?
”Ramones!” svarar Jana, och man hör verkligen utropstecknet. Ämnet avslutat.
Finns det proplem att få spelningar?
”Om man inte vill spela på ungdomsgårdar – ja.”
”Och publiken har en sån taskig inställning där. De går dit för att paja allt för dom som spelar. ”Ner med bandet och på med Boney M” är ungefär vad de flesta tycker. Det blir nästan ingen som går dit för att lyssna på de som lirar där.”
”I Satisfied fick vi erfarenheten av sån publik. En gång när vi spelade kom det en sniffare med dunk och allt och lyckades riva ner hela ljussättningen. Det fick vi betala, trots att ägaren hade lovat att han skulle betala för all förstörelse publiken gjorde.”
”En annan sak är att Stockholmspubliken är så bortskämd. Det är så många band som kommer till Stockholm att den inte bryr sig om okända svenska band. Det är svårt för grupper att fixa spelningar och bli kända i Stockholm. Det är för ont om smålokaler. Nåt i stil med Roxy i London borde finnas. I England har okända band det mycket lättare.”
Och om Four Mandarines, som ändå har gett ut en singel och alltså inte borde vara helt okända, säger så här, hur ska det då vara för de band som inte finns på vinylplast?
Men hur är det utanför Stockholm?
”Det är roligt att åka till andra städer, där folk inte är så bortskämda, och spela. I en liten stad kanske det bara blir ett par konserter per år, så folk som bor där blir inte så kräsna. De ger sej tid att lyssna på svenska band.”
”Och nya vågen har fört med sig en del. De som gillar nya vågen-band lyssnar ofta på okända grupper, för de vet att även små band kan vara bra.”
”Det är inte fult att lira rock längre. För bara några år sedan skulle musik vara så ”avancerad” som möjligt. Nu är det helt annorlunda, nästan tvärtom, faktiskt. I vissa kretsar är det inne att gilla band som är dåliga. En del har faktiskt sagt om skivan vi gjorde, att det är bra musik, men för bra ljud(!).”
”En tråkig sak med ”new wave”-etiketten är att folk som inte är insatta (d.v.s. en massa dumma ungar) som sett Sex Pistols och tyckt att de var äckliga, sedan går man och tror att alla new wave-band är likadana. Sen spelar det inge roll hur trevlig man är, folk (?) tror ändå att man är en otrevlig punkrockare, och lyssnar inte till musiken”.
”Och att bara sätta likhetstecken mellan Pistols och t.ex. Television är helt snett.” påpekar Pierre, och han har förstås helt rätt.
Era texter är på engelska. Varför?
”Engelska är rockspråket, helt enkelt. Det låter bäst om man sjunger på engelska. Och om man sjunger på svenska är det lätt att man blir klassad som kommunist, eller s.k. progressiv musiker. Eller också tror folk att man är Magnus Uggla.” Ja det vore ju hemskt.
”Föresten är det vanligt att band sjunger på engelska även i t.ex. Tyskland. Den mesta rockmusiken svenskar hör på har engelsk texter, så folk förstår nog vad man sjunger.”
Ni fäster alltså inte mindre vikt vi texterna för att de är på engelska?
”Nej!” svarar båda två, nästan på en gång.
Vi frågar om låttitlar, men det verkar inte vara någon idé att nämna dem, anser Jana.
”Det är Janne Andersson som skriver alla låtar, och han skriver nya bra låtar varje dag.” (Fast han sover när vi ska intervjua honom.)
Vad har Four Mandarines för framtida planer?
”Vi kanske ska gör a en sommarturné, och åka runt till mindre orter och spela. Sen ska vi göra en ny singel, eller EP, på gång, eventuellt…”
”Vi vet inte om vi ska ge ut nån LP, jag menar, vi kanske inte är något LP-band, direkt.” säger Jana. ”Det kanske skulle bli lite mastigt.”
”Men flera spelningar ska vi i alla fall fixa.”
Med grupper som Four Mandarines existerande, vem kan säga att Sverige är dött???
Scratch Nr5
R.I.P Nr13 Janne Anderson Story
Janne Andersson borde väl dom flesta känna till.
I punkkretsar är han mest känd som gitarrist i Four Mandarines och The Pain. Men dom banden är bara en del av alla de band som Janne varit med i. Det hela började 1975 då Janne köpte sin första elgitarr och bildade sitt första lilla band.
– Elgitarr var det enda instrument med drag i, därför valde jag det. Akustisk gitarr är inte lika mycket oväsen, det retar ingen. Så förklarar Janne om man frågar varför han valde att just böra lira elgitarr. Hans största influenser är Bill Nelson från Be-bop DeLuxe, Mick Green från Pirates och naturligtvis Johnny Thunders vilket alla förstår som varit hemma hos Janne och sett alla hans Dolls-bilder på väggarna. Four Mandarines var alltså inte Jannes första band. Det var minst en 6-7 stycken innan, bara en massa småband men i alla fall ”outvecklade variationer på ingenting” kallar Janne musiken de lirade. Men det var en grupp innan som det hände lite med och som spelade ute en hel del.
Satisfied hette dom och medlemmarna var desamma som senare skulle bli Four Mandarines. Enda skillnaden var namnet och att de lirade mer hårdrock. – Fast hårdrock är mer en attityd än musik, tycker jag. Mer ett sätt att vara. Alla musikkritiker verkar vara så jävla pigga på att hoppa ner på folk som lirar hårdrock. Men jag anser att större delen av alla punkband i Stockholm lirar vad folk i allmänhet kallar för hårdrock. Men bara för att de har en annan frisyr och så, så är det punk.
Four Mandarines bildades eller rättare sagt bytte namn i feb-mars -77.
Hur fick ni tag på namnet ? Det var nån som skrev att det inte alls betydde fyra mandariner utan hade nåt att göra med ”fyra avlagda politiker”.
– Jag vet faktiskt inte vad det betydde. Det var Jana (basisten) och jag som satt och snackade med varann i telefon och försökte komma på vad vi skulle heta. Vi hade lite svårigheter med det, men så såg Jana en skål med mandariner och utropade mest på skämt ”fyra mandariner”.
– Senare såg vi att det skulle vara en popbandstävling i Farsta. Vi frågade om vi fick vara ed och det var just ett band som hoppat av så det gick bra. Men arrangören ville ju veta vad vi kallade oss, och vi stod där och viste inte vad vi skulle säga då Jana till slut klämde i med Four Mandarines och sen fick det bli så.
Tävlingen gick f ö bra för killarna.
Samanlagt hann Four Mandarines uppträda 10-20 gånger. Mest spelade de på ungdomsgårdar tillsammans med andra band. Men en gång uppträdde de på Domino som huvudband till och med. Den sista spelningen. Det var en ganska konstig kväll. Killen som ägde stället trodde att det inte skulle koma nån publik och att hela kvällen skulle bli ett fiasko. Det hade nämligen varit dåligt med publik de senaste månaderna, och ett helt okänt svenskt band dessutom, det var dömt att misslyckas. Men ägaren trodde fel Domino var fullsatt och istället för tipsade 300 personer kom det 1500. Snacka om att killarna blev stora i korken då.
– Det var jävligt fin att det blev sista kvällen. Men jag tror inte vi blev direkt populära. Vi hann nog inte med det, höll ju inte ens ihop ett år. För att ett band ska bli nånting måste man göra en platta och sen ut och spela en massa, inte bara runt Stockholms-trakten utan slita runt i hela landet. Sen måste man få in en platta på radion annars har man inte en chans. Vår singel blev bara spelad nån gång av Kjell Alinge. Den måste in på nåt av dom här -oramaprogrammen annars är den droppad nästan.
En annan oförglömlig spelning för Janne är den då Mick Jones kom upp och lirade på en konsert med Lesbian Hardcore (numera Reeperbahn), Madhouse och Four Mandarines samma kväll som Clash lirade på Gröna Lund, sommaren 77.
– Det var nåra tjejer som drog dit Paul Simonom, Mick Jones och Joe Strummer. Mick ville lira nåt så vi drog en lång jam-blues tillsammans och publiken stack. När solen gick upp var det bara vi kvar.
Sommaren 77 kom även Four Mandarines singel ”Siver Son Johnnie/Ease my pain” och vill man kalla den för punk var det Sveriges första punksingel. Kallar man det hellre för nya vågen var allt Madhouse hemmagjorda platta ”Innervoice” före. Om man nu vill kalla Madhouse för nya vågen….Iallafall är det säkert att Madhouse singeln inspirerade Four Mandarines till att själva göra det.
– Jag tyckte inte att Madhouse skiva var speciellt bra men kunde dom så kunde väl vi. Men det hade ändå inte blivit någonting om inte Pirre (sångaren) startat sitt skivbolag och pröjsat allting. En svensk skiva som dessutom gjordes på ett hemmagjort märke som i England var i Sverige unikt då. Men Four Mandarines blev inte några inrikes stjärnor för det.
Visserligen skrev tidningarna lite grann och de fick spelningar i bl.a. Malmö men någon större uppmärksamhet riktades aldrig mot dem. Och skivan blev aldrig distribuerad utanför Stockholm utan såldes till skivaffären Space Records som i sin tur sålde den vidare till andra affärer i stan. De blev i alla fall av med hela upplagan på 1000 ex och det hela gick ihop för Pirre.
Det var Janne som ensam skrev alla låtarna till Four Mandarines repertoar och det var bl. a. orsaken till att bandet splittrades.
– Det gick så långt att när vi kom till repetitionerna hade jag låten med mej helt klar. Jag fick visa basisten hur han skulle spela, trummisen hur han skulle trumma och sångaren hur han skulle sjunga.
Det ska ju egentligen vara så att man kommer till lokalen med en idé om en låt. Sen hittar alla på och spelar på sitt eget sätt. Så ska ett band funka där alla vet vad dom ska göra.
Egentligen skulle Four Mandarines varit med på Sonets sömnpiller-Lp ”Swedish tracks-79” tillsammans med en massa andra ”läckra kraftrockare”. De spelade till och med in två låtar men hoppade av då de hörde dom andra bandens bidrag. Istället bestämde de sig för att göra en uppföljare till ”Silver Son Johnnie” och spelade in ytterligare två låtar. Men, sen, gruppen sprack. Varför?
– Vi brukade repa i Pirres studio men den började bli så smått bokad och det blev mindre och mindre tid för oss att repa vilket var ganska irriterande. Och trummisen vi hade ville bra lira jazz så Jana (basisten) och jag bestämde oss för att bilda något eget.
Så föddes Mandarines. I början försökte de få ihop ett riktigt band som även kunde spela ute, men det gick inte alls. Därför förblev Mandarines en studiogrupp.
Janne tog kontakt med EMI som varit intresserade av Four Mandarines och de tyckte även Mandarines lät intressant. Därför fick de lov att göra en EP. De repeterade in de fyra låtarna på två veckor tillsammans med en trummis. Därefter var det dags för inspelning av Epn och Mandarines existerade sen inte längre.
– Ganska sjukt egentligen. Det är ingen toppenplatta men den är så bra som vi kunde göra ifrån oss då. Ett bra perspektiv från den tiden. Inga bra musiker, inget band, ingen känsla, men ett viktigt steg i utvecklingen.
Om någon ännu inte skaffat EPn, börja söka igenom stans skivaffärer. Tack vare de underbara poplåtarna är den värd lite extra besvär när säkert plattan blir en raritet om en massa år. EMI pressade nämligen bara upp 1000ex och den är numer utgången. Tre av låtarna kommer från Four Mandarines-tiden och en skrev Janne speciellt för EPn: ”Svensk powerpop” som poster skrev…
När Mandarines endast var ett minne blott började Janne som gitarrist i Reperbahn. Samtidigt bildade han ett annat band med Danne, basisten från Reperbahn, och Nisse som spelade trummor på Mandarines EPn. De skulle egentligen gjort en platta ihop men det fungerade aldrig.
Janne Andersson som gitarrhjälte i Reeperbahn höll inte heller i all evighet.
Allt berodde på Mats Olssons långa artikel om Janne i Expressen.
Den gjorde att en mängd skivbolag blev intresserade och ville att Janne skulle göra en soloplatta. Det var helt okej och som kompmusiker ville han ha Korre, Danne och Eddie (ala från Reeperbahn). Då var det väl bara för dom att steppa in i en studio tror ni kanske, ovetande läsare. Men så var inte fallet. När plötsligt alla Reeperbahns musiker fått jobb på annat håll blev det nu lite trassel med Olle deras sångare som nu blev arbetslös.
En del bråk uppstod och Janne insåg att det var bäst att skippa 3/4 av Reeperbahn som kompmusiker.
Men istället för att ta semester från gitarrarbetet gick Janne med i Tears (numera The Radio). Tårarna hade hört talas om hans talanger och ringde upp honom och frågade om han ville komma och lira på prov.
– Det hade faktiskt kunnat bli nåt med Tears om inte Pain hade kommit i vägen. Dessutom hade jag en del studiojobb och gick på universitetet och läste engelsk och musik. Tiden räckte inte till så jag var tvungen att skippa nåt och det blev Tears. Det berodde mest på att det var 6 mil till deras replokal vilket var ganska påfrestande ibland. Men det är nog det bästa och mest enhetliga bandet jag lirat med.
Nu var det som sagt Pains tur att ha Janne helt ensam, nästan. Hur fick du det jobbet, en ren slump igen eller?
– Det kan man väl säga, men Staffan (sångaren i Pain) och jag är gamla bardomkamrater. Jag har känt honom sen jag var 6 år och vi har gått tillsammans i lek och grundskolan. Han spelade även trummor (!) i mitt första band tillsammans med Jana på bas. Hooligans (se också intevjun med Spiv Åland) kallade vi oss.
– Jag ringde Staffan från en fest och fick då höra att Pain behövde en gitarrist och jag sa mest på skoj att jag kunde hänga på. Några dar senare ringde Staffan upp mej och jag följde med till deras replokal och sen gick det som det gick
– Jag trivdes bra i Pain, Jävligt bra till och med. Pain är hittills det roligaste gänget jag spelat i. För vi var ett bra band och vi spelade bra ihop.
I Pain var det inte som i Four Mandarines, att Janne skrev alla låtarna och fick visa de andra hur de skulle spela. Däremot hade dom ett visst system: Janne skrev harmonierna och melodierna, de arrangerade ihop och Spiv skrev texterna. Ett slags lagjobb alltså och det funkade bra.
Det var synd att det aldrig blev nåt med Englands-turnén.
Bitch sprack och vi gick i 5 veckor och drällde i London tills pengarna var slut. Strax innan det gjorde vi en spelning i norra England då basisten i Bitch sjöng istället för sångerskan som hade försvunnit. Sen sprack dom helt och turnén med. Vi försökte få ihop en del spelningar på egen hand men det var hopplöst.
Man måste prata med en massa managers, mellanhänder och artistförmedlingar. Ska man ha spelningar i England måste man som Rude Kids gjorde , boka i förväg.
I samband med turnén skulle Pain gjort en skiva på engelska Hurricane records. Men eftersom turnén sprack gjorde även skivplanerna det. Janne tycker det var lika bra. För trots allt är det en konstig väg att gå och göra en skiva i England när alla medlemmar bor i Sverige. De hade ju ändå varit tvungna att åka hem när pengarna var slut.
Både Janne, Hocky och Stejmo fick gå till svenska ambassaden för att få råd at åka hem. Janne försökte bilda ett band med tillsammans med basisten i Bitch men det funkade inte heller. Strax efter hemkomsten från England slutade Janne och gamla Pain splittrades.
Trogna RIP-läsare vet varför, Janne skulle ut och turnera med Ulf Lundell och Pain skulle då vara tvungna att lägga av i 1/12 månad då turnén pågick. Istället splittrades bandet.
Hade du fortsatt med Pain om inte Lundell kommit i vägen?
– Jag vet inte. Det jag hatade mest med Pain var att man försökte bränna ut sig själv och tycka det är jävligt ball. Att kröka och käka speed så mycket som möjligt, sniffa kokain och bli smala och beniga. Inte äta nåt och tycka att det är häftigt. Tävla om att bli Sveriges första Sid Vicious.
Det fanns vissa antydningar till det i Pain och det trivdes jag inte alls med.
Men förr eller senare hade jag nog lagt av ändå för att göra min egen grej. Det var bara en tidsfråga och det tror jag dom förstod.
1978 började det första samarbetet med Ulf Lundell med LPn ”Nådens år” där Jannes gitarr medverkar på tre spår.
Och på Uffes senaste ”Ripp Rapp”, kan man höra honom på alla låtarna.
– Det är kul att spela med Lundell och prova lite av varje. Det mesta av vad han gör är jävligt bra. Jag får spela precis som jag vill, fullständigt. Bara jag håller mej till låten. Jag spelar som jag gör, annars skulle han inte vilja ha mej med.
– 42 spelningar avklarade vi under Uffes turné. Det var kul, jag lärde mej mycket under tiden.
Innan hörde man en massa snack om hur det är att turnera.
Droger, dåliga flickor, dålig mat, dåligt med sömn etc, etc. Men efter en vecka upptäcker man att vill du, kan du äta bra mat. Vill du, slipper du bry dej om dåliga flickor. Vill du, slipper du dricka sprit och stoppa sprutor i armen. Man kan lika gärna springa ut och jogga och lägga sej tidigt.
Det är alldeles för mycket myter om turnélivet och att det skulle vara på ett speciellt sätt. Det är ju vad man gör det till själv. Förutsatt att man inte hamnar i ett gäng som pressar. Men vi gjorde alla vår egen turné utom under själva konserten. Annars så skötte man sej själv.
Men trots att Janne trivdes med turnélivet kommer han inte ta några fler såna jobb om inte Ulf ber honom.
För Janne har inte en tanke på att bli kompmusiker. I och för sig skulle det vara lätt för honom att bli det, hoppa in i nåt band och lira gitarr och bakgrundssång.
Det skulle vara bekvämt men Janne vill pröva sina egna vingar först och se om han kan göra nåt bra själv. Efter turnén varvade Janne ner ett tag sen började han söka killar till ett nytt band, Janne Andersson POP. Trummis var det inga problem med för det hade han redan. Det skulle bli Stejmo från gamla Pain. Men att hitta en basist eventuellt en kompgitarrist var desto svårare.
– Man har kanske för höga prestationer. Men det måste vara snubbar som man gillar annars kan dom vara hur duktiga som helst och det blir ändå dåligt resultat.
Om man längtar bort från replokalen när man ska plugga in en ny låt, då är det fel.
Man måste trivas med varann. Därför blev Janne tvungen att låna en basist då LPn spelades in i mars-april. Det blev Danne från Reeperbahn.
Och tillsammans gjorde de troligen en av Sveriges bästa rockplattor någonsin. Troligen kommer den snart och strax före släpps en hitsingel från LPn, ”Var min vän” heter den.Först efter det att plattan spelades in dök en lämplig basist upp.
Latte Kronlund och kommer närmast från gruppen smisk. Det var Danne själv som ordnade honom eftersom han ville gå in för Reeperbahn.
Ett litet smakprov på hur Janne Andersson Pop kommer att låta i studio hittar man bland spåren på julskivan ”glitter glögg & rock n roll” från EMI. Två låtar bidrar de med, dels den tagna ”Rudolf med röda mulen” och Jannes egen låt ”Spår i snön”.
Man kan väl inte vänta sig jultexter och bjällror på den kommande LPn men trycket och Jannes välkända melodier som sitter efter en genomlyssning kommer säkert att finnas. Men en överraskning blir det, Janne kommer att sjunga på svenska vilket han aldrig tidigare gjort på en egen platta.
– Jag har prövat en hel del av mina låtar på svenska och det låter mycket roligare. Dessutom bor jag i Sverige och tänker fortsätta med det. Sverige är det enda som spelar nån roll för mej just nu.
Även om jag tänker göra några låtar på engelska och skicka till EMI i England.
När LPn kommit ut, vad händer då?
– Går den bra åker vi nog ut och turnerar. Går den inte bra åker vi nog ut och turnerar ändå, om jag har ett riktigt band förstås. Ett fyrmanna- band, kanske fem, i värsta fall tre.
Än så länge kan inte Janne enbart leva på musiken. För tillfället jobbar han på posten och ibland tar han nåt studiojobb, bl.a. har Janne varit med på Magnus Lindbergs och Lasse Lindboms plattor.
– När jag var yngre valde jag mellan att bli fotbollspelare eller rockmusiker. Nu skulle jag aldrig kunna sluta helt med musiken och ta ett annat jobb hellre går jag och hänger mej. Det är sant.
Än så länge har Janne Andersson pop bara spelat ute en gång. Men det blir snart fler. Missa dom inte då.
R.I.P Nr13 Text: Jeppe