Terror / Terror 77

terror1 terror2 terror3 terror4 terror5
Terror

Södertälje – Stockholm 1978-1983 nystart 2014

Medlemmar:
Johan Lundh: Gitarr
Magnus ”Mankan” Jonsson/Lönnhammar: Sång, bas
Stefan ”Hogge” Hogeborn: Sång, gitarr
Tomas ”Blondi” Jonsson/Lönnhammar: Trummor
Tim Lönnhammar: Trummor (2014)

Historik:
Att stubba håret och snacka punk i raggarhålan Södertälje bäddade förstås för blåtiror. När svärmarna av motorburen ungdom kom surrande, hängde smockorna sällan bara i luften. Medlemmarna av stans första punkband Terror lyckades dock ducka och slå tillbaka med tillräcklig finess för att både behålla livhanken och bli lokala nya vågen-hjältar.

Bandet bilades 1978, ursprungligen med namnet The Swindles och som en trio bestående av Mankan (Magnus Jonsson), sång och bas, Johan Lundh på gitarr och en limsniffande trummis som försvann snabbt ur bilden. Av The Swindles blev Chaos som blev Terror 77 med sångaren och gitarristen Hogge (Stefan Hogeborn)och Mankans bror Tomas Jonsson vid trummorna.

På den förhärskande blues- och proggscenen väcktes punkens inbrott i Scanialand förvisso en misstänksamhet. Terror hade dock inga problem att få spelningar. Från årsskiftet 1979-1980 framträdde gruppen flitogt med sin Clash-influerade förortsrock varhelst det fanns en publik som vågade lyssna: på vänsterpolitiska festivaler och haschdoftande proggalor, på privata röjarfester och för ungdomsgårdarnas moppepublik. Terror – i folkmun alltid Terror 77 – gav punken ett blåslaget ansikte i Södertälje, men spelade också på Ritz i Stockholm och på landsorten.

I december 1981 fick kvartetten studiotid av ett skivbolag i Huddinge. A-sidan på bandets första och enda singel gav en sinister farmtidsvision av år 2005. B-sidan berättade husr snuter i hårdhandskar en gång hade gripit Hogge pch Mankan när de misstänktes för ett rån. Musikaliskt var skivan ganska fyrkantig men den sålde i 2000 exemplar. Terrors popolaritet tydliggjordes bättre på en samlingsskiva som släpptes året därpå. Bandets enda bidrag, en instrumentell nyrocklåt under synthmatta, visade samtidigt att gruppen inte skyggade för utveckling. Repertoaren i sound och stil i takt med att trummisen Jonsson köpte nya skivor från England. Ena dagen hette ledstjärnan Joy Division, andra dagen hette den The Exploited.

Under 1983 ägnade bröderna Jonsson allt mer tid åt glamrockbandet Fridays Angles som de bildat med kompisar från Baspop och Linus & The Losers. Bandet vann en rocktävling, gav ut singeln ”I dont need you” 1983 och blev en hit hos huvudstadesns rockpublik. Terror, emellertid, började tappa gnistan.

Medlemmarna spelade in material till en ny singel, men råkade därefter i bråk i samma veva som Hogge rymde till London och blev efterlyst av Interpol. Skivan förblev outgiven och södertäljes en gång banbrytande punkband splittrades.
Från boken Ny Våg

Diskografi:
Singel: År 2005 – Johnny Rebell (Bitrax Ramp BXS 104 -82)
Samling: LP: Vänd oss inte ryggen – Musiken som vapen (Bitrax Ramp BXL 1001 -82)

Terror – Musiken som vapen

Terror Pop Nr8 – 2000

Terror spelade ett annat slags blues än vad proggiga Södertälje var vant vid.
Som tack fick stans första punkband blåtiror och spräckta näsben – men också en inspirerad svans av lärljungar.

– Hoppar man på en ny våg av musik som vi gjorde får man en jävla kick. Det får ju ungdomar idag inte upplev. Hip-hop är ju inte längre så nytt.

Knappast punk heller. Men för all del: Magnus Jonsson, eller Mankan som han kallades när han som sprethårig 13-åring bildade proto-punkbandet Chaos, kan slå sig för bröstet. Han är trots allt medskyldig både till dråp av proggen och främjande av en nytändning av det svenska musiklivet.

Året var 1978 och från källare och dunkla vrår i Södertälje hördes mest bara pretentiös blues. Men ur familjen Jonssons garage i Brunnsäng skränade en mer ostämd olåt: punkrock.

Hus att ockupera
Garaget var replokal för den unga trion Chaos, snart utökad till en kvartett och omdöpt till Terror-77.
Mankan hamrade på basen och brorsan Tomas Jonsson slog på trummorna, medan gitarristerna Hogge (Stefan Hogeborn som också sjöng) och Johan Lundh förtvivlat försökte låta som Mick Jones och Joe Strummer i The Clash. Södertälje hade aldrig hört någonting liknande.

– När vi började fanns inga andra punkband i stan. När vi spelat ute några gånger och blivit lite kända, växte ett tiotal band fram. Så här efteråt kan jag känna mig stolt över att det förmodligen var vi som inspirerade dem, i synnerhet eftersom många av dem var mycket bättre än vi.

Av Terror-77 blev rätt och slätt Terror, som började spela framför publik runt årsskifter 1979/80. Möjligheterna till lokala gigs var goda – mycket tack vare samarbetet mellan Södrtäljes blues- och proggmusikscen och stans aktiva vänstergrupper.

– Kommunisterna hade alltid något hus att ockupera eller någon sak de ville visa sitt stöd för. Då brukade det arrangera musikfestivaler, som vi också fick lira på. I Stockholm hade vi ett slags manager som jobbande på Ritz. Han brukade fixa spelningar åt oss där. Vi kunde också bokas till privata fester och ungdomsgårdar, och gjorde flera spelningar ute i landet.

Gav punken ett ansikte
Med sin larmiga förortspunk väckte Terror liv i den sömnigaste tonårspublik. Bandets framträdanden lockade också ut lokaltidningens journalister från den trygga redaktionen för att kolla vad det var som förde ett sådant oväsen. Terror gav punken ett ansikte i LT:s spalter. Det rullade på bra för Hogge, Johan, Mankan och Tomas.

– Som mest hade vi två spelningar i veckan, så vi drog in ganska mycket pengar. De flesta andra band brände allt på en gång. Men vi lade alla pengar på instrument.

I december 1981 gick Terror in i BITRAX Ramps studio och spelade in låtarna till sin första och enda singel, som kom ut året därpå. ”År 2005” på A-sidan gav en dyster utblick mot framtiden, medan ”Johnny Rebell” på B-sidan handlade om när Mankan och Hogge hårdhänt greps av polis sedan de blivit misstänkta för ett rån.

– Det var någon som pekade ut oss med hjälp av skolkatalogen. Vi hade inget med rånet att göra. När det hände var jag i London. Hogge satt barnvakt.

Singeln sålde i 2000 exemplar.
– Det var jävligt bra för en första singel. Det märkliga var att snubben på BITRAX Ramp sade till oss att den gick dåligt och gav oss helt andra siffror. Men en kompis till oss på moderbolaget S.O.S. hade tillgång till försäljningssiffrorna, och han berättade för oss hur mycket singeln sålde.

– Vi spelade in mycket åt BITRAX Ramp som sedan aldrig gavs ut. Vi var så jävla struliga, skrattar Magnus.

Medlemmarna hade vitt skilda åsikter om musikens betydelse.

– Hogge var ganska röd av sig, det hade han med sig hemifrån. Brorsan ville också förändra världen, medan jag var trött på punkens nejsägande, på kommunismen och på att det hela tiden skulle stås för så mycket. Och Johan, ja han var musikern av oss.

Med gaddarna ute
Magnus tog ofta pendeltåget till Stockholm. Där slog han dank med punkarna på Gallerian och behövde inte ägna det där med politisk korrekthet någon större tanke. Terror trivdes över huvud taget tillsammans med punkarna i huvudstaden och hade aldrig något mindervärdeskomplex gentemot Stockholmsbanden.

– Vi umgicks med Thåström och de där, trots att de var äldre än vi. Man tyckte inte då att Ebba Grön var så märkvärdiga. Det som skillde oss från många av Stockholmsbanden var att vi aldrig sågs gå och fynda i punkboutiquerna. Vi hade våra egna kläder; Hogge sydde kavajer, tryckte egna t-shirts, men annars vara det Myrorna som gällde.

Livet som punkare var tuffare hemma i Södertälje än i Stockholm. Raggarna svärmade likt ilskna bålgetingar kring punkjävlarna med gaddarna ute för jämnan.

– Vi fick springa mycket om man säger så. Och vi fick mycket stryk; själv fick jag näsan spräckt två gånger. Men vi gav igen på vårt sätt. Vi visste var de parkerade sina amerikanare.

– Raggarna vågade inte komma ut till Brunnsäng. Då var det de som fick springa. Där hade vi grävt ner grejer bland buskarna i centrum, som vi plockade fram när det behövdes. Åkte raggarbilarna förbi fick de garanterat bucklor i plåten, skrattar Magnus.

Året efter skivdebuten medverkade Terror tillsammans med andra unga rockband från Södertälje på en samlingsskiva, Vänd oss inte ryggen. Terror bidrog med två spår. ”Bakom stängda dörrar” var en ruffig punklåt i tvåtakt och det bästa bandet presterat på skiva, medan instrumentala nyrocken i ”Musiken som vapen” kvävdes under tunga syntmattor.

Thailänsk hårdrockare
– Brorsan skrev alla våra texter och var bandets drivande kraft. I takt mad att han fick nya plattor i sin skivsamling bytte vi också stil musikaliskt. Ett tag var det mycket The Damned som gällde. Men han lyssnade också på Roxy Music och Joy Division; rock med synthar, saxofoner och sånt. Det slog också igenom i vår musik.

Magnus själv lyssnade främst på Sham 69, U.K. Subs och punkband av den hårdare och snabbare skolan. Han såg The Exploited live och blev inspirerad av Oi-musiken.

– För mig har punken alltid handlat om att röja och rocka. Därför var Oi lite som att hitta tillbaka till den ursprungliga punken, som den var innan alla skulle vara vegetarianer och säga nej till kärnkraft.

– Så jag rakade skallen och sprang runt med kängor ett tag. Då visste ingen vad skinheads var. När raggarna frågade om jag var punkare svarade jag ”nä thailändsk hårdrockare”. Så åkte jag på stryk, förstås.
Samma år som Terror medverkade på samlingen började Magnus och Tomas vid sidan av spela glamrock tillsammans med medlemmarna i kompisbandet Baspop och Linus från The Losers. Med Friday Angels vann de en poptävling i Södertälje och fick flera klubbspelningar i Stockholm.

– Friday Angels övade och satsade hårdare än Terror. Samtidigt blev det mycket mer supande och alla i bandet flyttade till Stockholm. Glamperioden var kul, men den gick inte upp mot punken.

Med satsningen på Friday Angels kom Terror på undantag och splittrades 1983.

Rymde till England
– Vi skulle precis ge ut en EP, men vi kom ihop oss. I samma veva rymde Hogge till England och blev efterlyst av Interpol. Han var alltid lite speciell, och gjorde precis vad han kände för.

De som en gång stod i publiken på ungdomsgårdarna och festivalerna minns säkert Södertäljes första punkband. Men i den svenska punkhistorien har Terror varit ett oskrivet blad. Magnus tror att bandet helt enkelt inte fick plats i nya-vågen explosionen.

– Det spelade säkert också en stor roll att vi var från Södertälje, som alltid betraktats som en skitstad av Stockholmarna.
Han är den enda från bandet som hittat tillbaka till hemstaden.

– Jag jobbar och har barn. Brorsan har flackat runt i världen, men nu ska han också bli pappa. Han lirar lite tillsammans med Johan nu för tiden. Johan springar fortfarande runt på rockklubbar och ser likadan ut idag. Hogge däremot har brutit upp helt från sitt förflutna. Han pallade inte för trycket och det sätt vi levde på, så han försvann. Han var en otroligt intelligent kille. Men han hade alltid svårt att behärska sig.

Drygt 20 år efter de första ackorden i garaget i Brunnsäng har ränderna ännu inte gått ur Magnus.
– Jag har blivit 35 och bor i kåk och allt, men går fortfarande omkring i Doc Martens och spretigt svart hår. Jag spelar lite också, mest Ramoneslåtar, tillsammans med några snubbar från Lidingö.

– Men vet du, jag skulle görna bilda ett punkband igen. Jag är fortfarande rotlös och aggressiv. Och jag har nog inte blivit normal på långa vägar än.
Terror Pop Nr8 – 2000 – Henrik Wising

Kommentera