Kabinett Död

clou1 clou2
Kabinett Död

Lund – Skåne 1979-1981 (Clou-foto – Mats Bäcker)

Medlemmar:
Eva ”Clue” Brusquini: Sång
Lars ”Enok” Enoksen: Gitarr, Sång
Eva Sjuve: Orgel
Ola Eriksson: Trummor
Kristina: Trummor

Historik:
Det kanske mest svårdefinierbara band som dök upp på punkscenen i Malmö/Lund var Kabinett Död, eftersom de spelade allt från extrem ångestladdad musik till vacker kabarémusik. Musiken var expressionistisk och stundtals mycket experimentell sin storhetstid hade bandet mellan 1979 och 1981 i dess ursprungssättning.

Eva ”Clue” Brousquini (tidigare Mizz Nobody) var kanske den bäst skolade sångaren som Malmö/Lund hade att uppvisa – även om denna sida kom i skymundan eftersom hon föredrog primalskrik och kraftfull mörkersång före skönsång. Gitarristen Lars ”Enok” Enoksen (tidigare Död Lunch) spelade helst malande suggestiva ackordföljder på sitt specialbyggda och effektladdade instrument, men var inte oäven att göra atonala fuzzmelodier om situationen krävde det. Eva Sjuve (tidigare Blödarna) bemästrade ett trolskt orgelspel som kan sägas vara en blandning mellan högstämd kyrkomusik och dekadenta tivolimelodier. Trummisen Ola Nilsson (tidigare Död Lunch) stod ensam för rytmsektionen eftersom Kabinett Död inte hade någon basist i ursprungssättningen, men tack vare sin förkärlek till distinkta pukslag lyckades han skapa intressanta rytmer i kompet. Sedan Ola lämnat bandet hösten 1980 avlöste ett stort antal trummisar honom.

På Kabinett Döds repertoar fanns suggestivt utdragna och ångestladdade låtar som ”Asfyxi” och den femton minuter långa ”Arbeit macht frei”, men de kunde även spela vemodigt vackra tivolilåtar som ”Karusellen” och ”Någon annans dröm”, för att sedan klämma till med riffiga rocklåtar som ” Kathiztan” eller atonala punklåtar som ”Fans utan rytm” och ”Andas kyla”.

Kabinett Död gjorde aldrig någon skiva trots att möjligheter fanns. Flera av ovan nämnda låtar finns däremot med på samlingskassetten ”Eldbegängelse” som gavs ut 1981 av fanzinet Dr Krall. Kabinett Död bidrog där med hela nio låtar.

Under en turné 1981 blev Kabinett Död en riksnyhet i svensk media då några gruppmedlemmar uppträde onyktra under en drogfri konsert i Borås, vilket fick arrangörerna att abrupt stänga av strömmen mitt under spelningen. I tumultet som uppstod därefter slog Kabinett Döds gitarrist ned en av arrangörerna med några få välriktade slag efter att denne föst hade attackerat bandets kvinnliga organist. Bandmedlemmarna undrade därefter om det var några fler som hade lust att bråka. Den förskräckta publiken och de övriga arrangörerna stod vid det här laget uppradade mot väggen och verkade vilja fly om möjligheten hade uppstått. Det hela slutade med ett polisingripande av stadens piketstyrka, varefter samtliga Kabinett Dödmedlemmar kördes till kommungränsen och fick order om att aldrig återvända till denna fredliga stad.
Från boken Ny Våg

Låtar:
Vaktparad i mörker, Din slav, Sharons abort, Blå från Berlin, Någon annans dröm

Diskografi:
Samling kassett: Eldbegängelse: Live – April 80 & December -80 (Krall Kassetter Dr.01 -81)
Singel: Mizz Nobody (Clou): Smittad – Ganja (Do 69 – 1978)
Samling cd: Vägra Raggarna Benzin: Smittad (Massproduktion – Birdnest MassCD 75 – 98)
Samling LP bootleg: Bloodstains Across Sweden, Vol 1: Smittad (KKK Records BS 04 1997)

Övriga inspelningar:
Clue & Klösarna – demo

TCP

Dr Krall Nr 2
Första gången jag såg Kabinett Död var på Fredmans, där de spelade tillsammans med D-Kon. Klockan var ganska mycket när Kabinett Död klev upp på scenen.
Den kvällen hade jag ganska kraftig huvudvärk och dessutom hade jag en buss att hinna med, så det verkade lämplig att gå när Kabinett Död hade hållit på en kvart med samma låt. Ärligt talat så var jag inte speciellt imponerad. Den andra gången jag såg dem var också på Fredmans, denna gång tillsammans med Sodomi. Det var samma visa igen, de började med sin 15-minuterslåt som jag i alla fall tyckte var olidlig, så jag gick bakom scenen och satte mig och pratade med kvällens debutanter Sodomi. Helt plötsligt började det låta bra, mycket bra till och med.

Tredje gången, som skulle bli tredje gången gillt var på folkfesten, de var helt enkelt briljanta. Det är svårt att beskriva deras musik, men det finns någonting i musiken som får mig att tänka på Siouxie & the Banshees. I vilket fall som helst var det en upplevelse att se och höra dem, även om de flesta andra besökare på folkfesten slängde kritiska och oförstående blickar mot scenen.
Kabinett Död bestod av från början Lars-gitarr, Clou-sång, Eva-orgel och Ola-trummor. De hade alltså ingen basist!!! Läget är för närvarande att Kabinett Död söker en basist och trummis, eftersom Ola har lämnat bandet för att dansa balett i Göteborg. Jag tyckte att det skulle vara intressant att höra vad de här människorna hade att säga, eftersom de allihopa verkade vara personligheter. Lars förflutna i diverse skumma band med obscena namn gjorde saken inte mindre intressant. Tyvärr blev det bara en pratstund med Lars och Clou, Ola hade ju lämnat bandet och Eva var på semester i Grekland.

Det förflutna
Lars: Jag har spelat i diverse band. Det första bandet som jag spelade i var ”De oförskräckta resenärerna”, där jag spelade bas, Ola Nilsson trummor och Mikael Westergren gitarr. Sen spelade jag i Electric scene och vi spelade på folkfesten förra året efter Blödarna. Nästa band var Död Lunch och vi spelade en gång på Morkullan och sen var det Kabinett Död. Nej, fan också jag glömde Marianne å Pissbögarna. Och så har jag spelat i en grupp tillsammans med Mikael Westergren och Anna Gustavsson. Anna blev ovanligt arg på mig. Hon tyckte att jag spelade för jävligt. Förutom Micke är det en kille som heter Gud som lärt mig spela gitarr. Jag kan faktiskt nästan stämma den nu. När vi har spelat ute så har Eva eller Clou fått stämma gitarren åt mig. I början tänkte jag att jag minsann inte skulle lära mig några skalor, men det har jag gjort nu. Jag vill att gitarren skall ha ett metalliskt ljud precis som en maskin och så har jag alltid önskat mig att jag kunde spela gitarr på samma sätt som man spelar saxofon. Jag har spelat gitarr i lite mer än två år.
Clou:
Jag har en gång i tiden spelat in en singel, men för mig är den nu bara ett förvirrat ”jasså”, som jag har glömt. Annars är ”Ganja” en ironisk text om brass. Det har blivit så jävla överdramatiserat att röka. Man sätter sig i en ring på någon fest va, liksom det är ritualens första början. Och så tänder de pipan. Total tystnad. Alla tittar med allvarsamma ögon efter pipan och låter sammanbitet den vandra. Liksom, för många är det inte att de diggar att röka, utan just bara för den här sensationen att: ”Jag sitter här och röker brass”. Det här kommer säkert att reta upp alla som röker, i synnerhet som jag själv inte gör det. Inte på grund av att jag anser mig ”stå över” det eller nåt, utan bara det att jag inte har några behov av det. Det kan låta pretentiöst, men jag kan känna mig jävligt berusad utan att tillföra kroppen en massa gifter. Liksom det finns så mycket, musik, bilder, ljud. Jag kan dansa mig lycklig.

Hur Kabinett Död bildades
Lars: Jag gick i samma kurs som Clou i biträdande fritidsledare. När jag spelade i Död Lunch, så efter ett tag började de andra i bandet tycka att några av mina låtar var alldeles för extrema. De tyckte liksom att ”sånt här kan man väl inte spela”. Sen en gång så hade jag tagit med gitarren hem till Clou och så spelade jag ”Dans utan rytm” som hon tyckte var döhäftig. Så tänkte vi att vi kunde börja spela tillsammans. Vi tänkte spela expressionistiskt. Ola från Död Lunch började spela trummor med oss och så fick vi Eva på orgel. I början spelade vi helt oorganiserat.
Clou: Vi lyssnade aldrig på varandra. Jag stod där o skrek i micken, medan du var i din lila värld med gitarren och samma sak med Eva och Ola.
Lars: Innan var vi mera annorlunda. Nu är vi ”trevligare” eller gladare, men det är inget fel med det.
Någon annan: Det var en klasskompis till mig som hade sett er på folkfesten, så jag gick fram till henne och frågade vad hon tyckte om er. ”Jaaa, sa hon, så där helt viljelöst. Jag tror att jag ska slänga mig i kanalen. Det är ju precis SÅ det är.
Lars: Tja, det kanske inte är direkt glad musik som vi spelar.

Hur Kabinett Död skriver en låt
Lars: När jag gör en låt så gör jag bara gitarrackorden, så jag ar ingen aning om hur trummorna, sången eller orgeln blir. Vi gör inte precis några konventionella låtar. Man kan liksom aldrig veta basgången i förväg, när man hör gitarren, som man kan med de flesta andra grupper. Vi spelar lite mer experimentellt. Och så brukar Eva ta illa upp bara för att hon inte vet hur ackorden skall ta på orgeln.

Känsla av att vara impopulära
Clou: Inte direkt impopulära, men jag har ibland fått känslan av att publiken ser oss som en ”sjuk” grej som de måste uthärda, när de kommer för att lyssna på andra band. Den första månaden när vi höll på och repa hände det att folk kom upp i replokalen och lyssnade. Vi lät inte speciellt bra, ändå sa de: ”Fan va bra, ni får absolut inte lägga av” osv. Man fattade att de sa så för att inge oss självförtroende, ”trösta” oss liksom. Sen är det svårt att skilja på äkta och ”snäll” uppskattning, ifall de som påstår sig digga oss, menar det. Om de skulle få en skiva i handen, skulle de verkligen spela den? Våra första spelningar bestod övervägande av kvartslånga monotona låtar och alla tyckte vi var så jävla tråkiga. För oss var låtarna rätta, våran sinnesstämning var sån, då. Våra nya låtar är mer balanserade och ”happy”, eftersom vi utvecklas ditåt, rent psykiskt. Vi har en större eller mer entusiastisk publik nu, det känns bra. Får en starkare kick att försöka bli bättre. Jag tror aldrig vi kommer att göra nåt vi själva inte diggar, för att få publik. Däremot vill jag skippa de låtar som jag vet att ingen längre orkar höra. Jag må dåligt av att, upprepade gånger, sjunga en låt som jag vet tråkar ut publiken. Om man bara gör prylen helt för sin egen skull och struntar totalt i publikens reaktioner, tycker jag att man ska inskränka sig till att spela i replokalen.
Lars: Det som jag reagerat på är att vi nästan alltid fått fixa konserterna själva. Det är ingen som har frågat oss om vi ville spela med dem, trots att vi känner folk i en massa band. Henrik Venant har ju förstås ordnat en konsert åt oss i Lund.

Hur det annars har fungerat
Clou: Ola har tagit ganska mycket avstånd från det som vi har gjort. Han har nästan bett folk om ursäkt för att han har spelat med Kabinett Död.
Lars: Jag tycker att vi spelar ovanligt verklighetsnära musik. Vi tar med verkligheten mycket. Många som spelar glad musik flyr egentligen verkligheten. De försöker få folk att inbilla sig att de mår bra fast de egentligen inte gör det.
Clou: Det är många gånger som glad musik är ett jävla hån.
Lars: Ja just det. Man känner riktigt att det är ett hån. Glad musik är på det sättet många gånger rå.

Clou ser skrämd ut på scenen
Clou: Jag tycker om att vara där, men eftersom jag är sångerska i Kabinett Död ser alla mig p.g.a. det.
De noterar kanske varenda pryl jag gör, eller snarare varenda pryl jag inte gör. Det bedövar mig. Det var på någon spelning där Lars sjöng, som jag satt bredvid och smekte honom. Det kändes naturligt eftersom jag kom på det just då. Allting blir klichéer, tycker jag. Jag avskyr forcerade och konstruerade situationer. Alla väntar sig att man ska springa omkring med mikrofonstativet, och just därför kan jag inte göra det.
Ångest i Clous texter
Clou: För mig är det inte ångest. De flesta har någon smärta bakom sig. Sorg t.ex. Jag har haft ångest. För ca fyra år sedan vågade jag inte somna på natten, därför att jag var övertygad om att dö när jag sov. Min far dog i sömnen… At somna är att förlora lite av det medvetna. Jag trodde att döden lättare kunde få tag på mig då. Då såg jag döden som något därute i rymden nånstans, som skulle ”hämta” mig. Numera ser jag det som att varje människas död finns inom henne. Min död är en del av mig. Just därför kan jag inte längre känna samma skräck för det. Det skrämmer mig i så fall mer, att människor i min närhet kan dö. Jag har alltid varit instinktivt rädd för katter och flygplan. Fram till jag var tio eller så, och hörde tjutande reaplan, blev jag alltid panikslagen och skrek hysteriskt. Katter ger mig fortfarande mardrömmar. Stora hundar skrämmer mig på ett sätt som jag tycker om. Jag var på en militärhundgård en gång, så var det en smal passage på en och en halv meter, högst, och burar med nätgaller på båda sidor. I burarna trängdes en massa stora schäfrar som ursinnigt kastade sig mot gallret, deras vansinniga ögon lyste i halvdunklet. Hela tiden skällde de öronbedövande och jag kände deras andedräkter. Det var hemskt och skönt.
En barnmorska berättade för mig att hon förlöst ett barn där ena halvan av huvudet, från ögat till hjässan inte var utvecklad. Det föddes med halva huvudet borta. Barnet levde i några timmar. Det här är det enda som ger mig ångest.

Några andra texter av Clou
Clou: Kärlek föder smärta som föder sorg som föder hat. För mycket av allting på en gång liksom. Explosion. Om det handlar ”Kathiztan”. Man kan ha en tvillingsjäl, det finns något som är ens spegelbild. Man tar för givet att det alltid kommer att vara så men man utvecklas, kanske åt olika håll. En av de två kan inte acceptera det, anser att den andra manipulerar med nån skum taktik. En av mina nya texter handlar om det. Den är inte helt färdig. Jag har inte allt klart för mig själv än.

Lars hade en dam klädd i läder hängande på gitarren när Kabinett Död spelade på folkfesten. Några av hans texter har, hmm, sexuella anspelningar
Lars: Va, hade jag? Hmm, vem hade hängt dit den? Jag tänker ganska mycket på sex så det är klart att det måste avspegla sig. Jag brukar mossa på äldre gubbar som tittar lite glatt efter mig. Jag är ganska fascinerad av det som av vissa brukar kallas perverst. T.ex. det där med nekrofiler. Jag tycker att det skulle vara extremt häftigt att få veta vad som rör sig i huvudet på dem när de utövar sin böjelse. Jag tror att perversa ”böjelser” finns hos de flesta, eftersom många tycker det är roligt att läsa om. Fast det beror på vad man menar med perverst. De flesta verkar ju tycka att det är ”perverst” så fort det inte är ”på rygg” eller vad man ska kalla det. Annars så försöker jag skriva mina texter så att man kan tyda dem på olika sätt. Arbeit macht Frei heter den där 15 minuters låten som du nämnde. ” Arbeit macht Frei“ stod det på ingångarna på koncentrationslägrena i Tyskland, hehe, klart uppmuntrande. Min låt är en framtidsvision, där det enda folk gör är att jobba. Det finns inga färger, det finns inga träd. Folk vet inte vad det är. Folk arbetar hela tiden och kämpar mot en maskin. Mot slutet så stannar den här killen upp i produktionen och tänker efter lite, men då straffas han med elchocker. Den handlar inte om att det är maskinerna som kommer att ta över, utan det är någon som tjänar på att vi arbetar hårdare och att vi stressas upp.
Dr Krall Nr 2 Text och Foto: Anders Torgander

Kathiztan (Fiendens avskedsfest)
Evigt som en mardröm.
Pyrandet av hat.
Krutet i blodet
pumpades ut.
Det är hett i Kathiztan
skräckpulserande hett.
Händer som skriker
skärande nu

Hämnden blödde fram
ur sin krossade revansch.
Lögner sprack som
överhettat glas.

Det är sorg i Kathiztan.
Krampvansinnessorg.
Blickar som dödar
värmande nu.

Krutet i blodet.
Elden av hat.
När flyger vi i luften?
Det är hett i Kathiztan.
Så hett i Kathiztan.
Frestande nära.
nära nu.

kabinett_dod


Funtime Nr 15 

En kväll med Kabinett Död.
Det är ett litet rum. Jag sitter på en pall nästintill trummorna. Väggarna är fyllda av madrasser, täcken och filtar. Man kan inte se ut och det enda man hör är Kabinett Död.

Bandet spelar liksom gåtfull musik. Mycket rytm och mycket intensivt, särskilt Clues röst är stark och extremt intensiv. Alltid när jag sett dom har jag fått känslan av att jag ”drunknat” i musiken, men för den skull är den inte totalbedövande. Ibland är den glad. Kabinett Död är hemskt bra och det bästa jag hört på mycket, mycket länge. Bandet består av tre flickor och en pojke. Vi träffades och talade. Dom fick inleda med att säga nåt dom hade lust att säga.
– Det känns ärligare att spela nu, tycker Eva. Förut var det liksom för mycket instrument, det är mer spontant nu.
Lars instämmer och talar om att de fått en ny trummis men har ingen basist.
– Det blev bättre så här, säger Lars. Man kan utnyttja, göra små finesser enklare när man har mindre instrument. Det är inte så mycket att tänka på, att allt ska passa in i allt osv. Nu gör vi mer som vi själva vill.
Det går bra med den nya flickan och alla är överens om att: Hon är bra!
Jag undrar hur det är att stå på scen…
– Man ska helst vara hungrig när man spelar, tycker Lars. Det känns bäst då.
– Jag brukar sällan titta ut över publiken. Det känns så konstigt, tillägger han och ser fundersam ut.
– Är det därför du har kepsen på dig ibland?
– Jag…hm.. Då kan jag ju BARA titta nedåt, fast ibland brukar jag fixera blicken vid någon okänd och titta på denne en stund. Det är rätt kul.
– Hur känns det med publiken då som står nedanför och dansar eller tittar?
Clue: Jag känner för det mesta som jag har ett avstånd till publiken, som om dom står och kritiserar, är jävligt kritiska. Då vill jag få dom att ändra uppfattning men ibland blir det precis motsatsen. Jag blir liksom demonstrativt trotsig.
– Det är rätt kul när man kan kommunicera, tala med dom. Vi har börjat göra det mera nu.
– Det är extremt roligt när dom dansar. Särskilt när vi oftast inte har så dansant musik.
– Sångerna är ofta desperata. Många av våra texter är ju lyckliga men uppfattar man inte dom och bara hör musiken och skrikandet så…
– Det är svårt att säga, vi gör låtarna som vi känner för liksom…
Alla tittar upp på varandra och ler.
– Hmm, säger jag. Berätta något om ni har några nya idéer…
– Jag vet inte, svarar Clue dröjande. För mig är det vi gör nu inte något ”nästan det jag egentligen vill”. Jag har inget högt som jag eftersträvar. Jag försöker göra allt så bra som möjligt.
– Jag har bara spelat trummor i en vecka, säger Kristina. Det är roligt att improvisera men ibland tycker jag att jag spelar så konstigt…
– Men det gör du inte, inflikar de andra.
– Jag ska spela akustisk gitarr nu, berättar Lars, fast jag skall ju ha mikrofon i.. Jag känner för det, man kan göra roligare ackord t.ex.
– Allt vi gör går väl framåt och vidare.
Vi gör en liten paus och jag tittat fascinerat på Lars serietidningar. Han har faktiskt tre stora bokhyllor välfyllda. Han talar om att serierna b.la influerar honom när han skriver texter.
– Texterna blir som en story, en liten serie.
Det händer saker i dom.
Clue: – När jag skriver är det mest bilder om sådant som händer, personliga kriser och sånt där. Mina texter handlar också mycket om sex, kärlek inpressat med sex. Jag skriver om sex, men det är egentligen kärlek.
– Hur kommer det sig att du egentligen började sjunga?
– Jag har alltid sjungit till skivor, försökt överrösta dom som sjunger. Jag önskade alltid att det var jag som sjöng istället men då var allt sånt ouppnåeligt. Man kunde inte starta ett band, va med i ett band och sjunga…
Det var sånt som idolerna gjorde.
Jag undrar om dom inte har något annat att berätta…
– Joo, vi är med i en popbandstävling, förtäljer Lars. Nästa vecka ska vi vara med i en final. Jag kan inte hjälpa det men jag har svårt att tänka mig Kabinett Död i en sådan tävling…
Lars börjar spela en typisk liten ”sång” som han har gjort idag och alla tycker att den är jättenäpen. Sen pratar vi om inget särskilt tills jag ställer en plötslig fråga till Lars:
– Joo, jag undrar varför du håller på med bodybuilding? (Han ser överlycklig ut och flyttar sin stol närmare min)
– Hur vet du att jag sysslar med sånt?
– Jaa, jag har hört att du som kulmen på dina fester brukar posera…
– Åh, jaha. Jag började faktiskt med styrkelyft som är en helt annan sak. Man… ja jag kan visa några övningar.
Och så ställer han sig upp och diverse knäböjningar och dylikt på golvet.
– Jag blir ju rätt så stark.. hehe.. Men i alla fall så skadade jag mig och då låg bodybuilding nära till hands eftersom jag inte ville sluta träna.
Var har du föresten mött bodybuilding?
Jag har i tidningar sett bilder på otroliga, inoljade muskelberg som är väldigt frånstötande.
– Joo, det är väldigt svårt att sova på magen.
Har du redan svårt det, undrar jag och tittar på hans muskler som inte alls är så stora.
– JAG!! Oh nej, jag tycker om att sova på magen. Jag sover på magen.
Tiden är över och vi ska gå upp till replokalen som ligger ovanför. Det är mörkt, mörkt på vägen dit för den ligger högst upp och jag hamnar ofrivilligt i en dyster stämning.
Sen börjar dom spela. Jag skulle vilja se dom spela om och om igen, höra musiken, sångerna och se Clues vackra ansikte ur vilket jag inte kan utröna någonting.
Jag känner mig belägrad.
Funtime Nr 15 – Text: Marja Foto Lars

Kommentera