Oasen – Kulturföreningen Oasen
Rågsved – Stockholm 1977-1984 (Foto: Ann Duroj – Not Found.se)
Medlemmar:
Trams
Urin
Ebba Grön
The Fajts
Katedral
Munchen -72
Kallsvett
Snarklangarna – FDS
Slakthus trotyl
The Lerium
Historik:
Den här skivan spelades in i Medborgarrådets (M.R) lokaler i Rågsveds Centrum. Direkt efter inspelningen blev alla våra bokningar under våren strukna och vi står åter under bar himmel. Det var där vi började våren -74 – några i gruppen Urin tyckte att det ordnades för lite konserter här i Rågsved. De samlade ihop lite pengar hyrde grejor och bröt upp elskåpet vid Parkteatern och körde sina två låtar i två dagar.
Året efter -75 var Sellstock redan en tradition och man kunde visa upp ytterligare ett par Rågsvedsgrupper med bl.a Rågsveds rockens flaggskepp, The Fajts, i spetsen. Åren har gått sen dess och trots att festplatsen sett ut som en kinesisk risåker så har intresset ökat år från år och -78 spelade 15 band under två dagar. Ett par tusen personer hade hittat ner till ängen.
Våren -78 hade vi upptäckt att vi behövde en fastare organisation. Vi behövde också repetitions-, samlings och konsertlokaler. Därför bildade vi Föreningen OASEN. Vi fann snart att M.R:s lokaler i Rågsveds Centrum stod nästan outnyttjade och att lokalernas storlek befintliga scen m.m. passade vara syften: ATT SKAPA EN OAS I BETONGÖKNEN – dvs. att driva ett kulturcentrum helt i OASENS regi. Efter flera möten med berörda instanser politiker och stadsdelsföreningar upptäckte vi att byråkratiskt krångel och direkt ovilja hos M.R:s styrelse på alla sätt försvarade vårt arbete. För att kringgå den tusenåriga väntan som låg framför oss så beslutade vi oss för att gå med i M.R och på det viset få tillgång till lokalerna tills vidare.
I oktober -78 startade vi med en stödkonsert uppdelad på två kvällar, som blev en jättesuccé. Mellan 700-800 besökare från hela Stockholm, tala om intresse. Under vintern ordnade vi ett tiotal konserter med höjdpunkt under julen. Samtidigt började M.R personifierat av lokalvårdare Birgit Hammar att successivt försvåra och krångla till vara bokningar av lokalen. T.ex. genom att kräva skriftlig ansökan ställd direkt till styrelsen (vilket OASEN är ensamt om att behöva i vanliga fall räcker det med ett telefonsamtal till Birgit Hammar) införande av deponeringsavgift på 300:- samt ett evigt gnäll på dålig städning, kluddet på toaletterna och liknande. Vi förvägrades t.o.m att låna lokalerna över julen med hänvisning till att man inte brukade låna ut lokaler under julen. Samt att ingen kunde lämna ut nyckeln! Dock löste Sig detta genom att vi lånade fritidsgården som var stängd under julen och genomförde sedan en tredagars Alternativ Julfest som blev en ny succé.
Naturligtvis har OASEN blivit ganska uppmärksammat i massmedia och där kommit att framstå som det mest synbara resultatet av den s.k nya musikrörelsen. Vi vill dock understryka att OASEN inte är någon punkförening bara för att många av banden som är med spelar punkinspirerad musik. Vi kan också nämna War Teater som i OASENS regi kraftigt utvecklats och som ytterligare skulle kunna utöka sin barnteaterverksamhet för c:a 200 barn. 0ch så Rågsveds-Alliansens Fotbollsförening, R.A.F – ett härligt fotbollsgäng som kan sägas vara samma andas barn som OASEN och som har en mycket stark förankring kring T-banan i Rågsved. Det som började med lite boll-kickning i strumplästen omkring 70-71 kan idag uppvisa två lag. A och B-lag i klass 4 i Stockholmsserien. Förutom att spela underbar fotboll har manga alliansare gjort ett bra arbete i kampen mot narkotikan.
Under skivinspelningen som var planerad till tre kvällar, 21-22-30 mars och som även spelades in av TV-programmet Igelkotten, blev tyvärr en neonskylt sönderslagen utanför. Detta hände den första kvällen. OASEN lovade dagen efter att ersätta butiksägaren efter uppvisad räkning. Men nu hade M.R fått det argument man hela tiden sökt efter och under uppehållet mellan den 22-30 mars så kallade M.R till extra styrelsemöte. Den 29/3 beslöt man att stryka var bokning för den 30/3 och därtill neka oss bokningar i framtiden. Naturligtvis kunde vi inte acceptera ett så lömskt trick utan tog var vana trogen saken i egna händer och gick in i lokalerna ända. Så kunde vi alltså genomföra den sista delen av inspelningen samt rädda premiären för OASENS nybildade teatergrupp.
Nu är vi alltså tillbaka under bar himmel igen och var enda tröst är att man kan börja utesäsongen snart. Med fotboll och ett förestående Sellstock. Men vi kommer igen styrkta av kampen – kommer tillbaka ”fem gånger hårdare”.
Informationstext från skivan: Oasen – En dag måste någonting hända.
Diskografi:
Samling LP: Oasen – En dag måste någonting hända. (MNW 94P -79)
Samling CD: Oasen – En dag måste någonting hända. (MNWCD 94 -91)
Övriga inspelningar:
Tonkraft Sveriges Radio. Medverkande band: Skabb, Ebba Grön, Dag Vag, Fega Påhopp, Mörbyligan.
Låtlista:
Skabb: Ni klarar er alltid ändå – Det får det å gå för mig
Ebba Grön: Skjut en snut – Profit
Dag Vag: Jag blev inte hög – Vild sak – Hej Schweiz
Fega Påhopp: Gånglåt från Näckrosen – Strykrädd hund – En horribel liten dikt
Mörbyligan: Rabulisten – Tulawall – Det smakar riktigt bra – Valborg – Katti har inga kamrater -Fri som en vind tysta gatan.
Allt utom Skabbs framträdande finns med i Progglådan Box B CD 9 utgiven av Sveriges Radio 2014.
Tv-reportage Igelkotten.
Mikael Westerlunds film om Oasenokupationen.
The Lerium
Stockholm – Rågsved 1978 – 1979
Medlemmar:
Lena Ringström: Sång
Lars-Göran Karlsson: Gitarr, sång
Sören Lindgren: Trummor
Tomas Törn: Bas
Historik:
The Lerium och Ebba Grön hade många gemensamma nämnare. De kom båda från Rågsved, båda gjorde livedebut den 10 mars 1978 på Rågsveds Ungdomsgård (Ebba Grön var förband!) och båda var med på livesamlingen ”Oasen” som spelades in nästan exakt ett år senare. Ebbas sångare Joakim Thåström var dessutom tillsammans med The Leriums sångerska Lena Ringström.
De första spelningarna gjordes dock som en trio där Lars-Göran Karlsson sjöng och spelade gitarr, Tomas Törn spelade bas och Sören Lindgren spelade trummor. Lena anslöt efter några månader.
The Leriums låtar var oftast korta och explosiva, och bättre än så kan väl inte den instrumentala låten ”Nu” på ”Oasen” beskrivas. Deras andra bidrag hette ”En ny dag”, och den innehöll bland annat textraden “en dag måste nånting hända, när allt slår in”. Den blev skivans underrubrik och sammanfattade på ett utmärkt sätt föreningen Oasens kamp för ett bättre förortsliv. Texterna var för övrigt mycket viktiga för bandet. Att få feedback på dem var drivkraften för flera av medlemmarna.
När skivan väl kom ut 1979 hade dock The Lerium somnat in efter bara cirka fem spelningar. Längre bort än till Högdalen kom de aldrig.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
Samling LP: Oasen: En ny dag, Nu (MNW MNW 94P -79)
Urin
Stockholm – Rågsved 1974 – 1979
Medlemmar:
Lennart ”Fjodor” Eriksson: Sång, gitarr
Hans ”Talle” Hedberg: Sång, trumpet
Mats”Masse” Blomqvist: Gitarr
Robert Öqvist: Bas
Lars ”Lillis” Horn: Trummor
Stefan Karlsson: Slagverk
Historik:
När Ebba Grön startades 1977 hade Lennart ”Fjodor” Eriksson spelat i band sedan han var tio år, och 1969 startade han bandet Fournittifive tillsammans med bland andra kompisen Inge Tillberg som senare dök upp i Tejp.
Urin drog igång i Stockholmsförorten Rågsved i början av sjuttiotalet. Då var Frank Zappa, Rolling Stones och diverse proggband som Fläsket Brinner och Kebnekajse de stora inspirationskällorna. 1974 skrev de rockhistoria genom att vara bandet som startade festivalen Sellstock hemma i Stockholmsförorten Rågsved. De bröt helt enkelt upp ett elskåp, hyrde förstärkare och öste på i två dagar. Denna festival återkom därefter i tio år.
Förutom ”Fjodor” på sång och gitarr bestod Urin av Hans ”Talle” Hedberg (sång och trumpet), Mats”Masse” Blomqvist (gitarr), Robert Öqvist (bas), Stefan Karlsson (slagverk) och Lars ”Lillis” Horn (trummor).
Urin ansågs vara ett ganska utflippat band tack vare att de ofta bar extrema scenkläder. Vid en spelning på den skola där ”Fjodor” då jobbade klädde de sig exempelvis ut sig till präster och framförde en antikyrklåt. Det i kombination med viss berusning chockade skolans lärare, och blickarna ”Fjodor” fick i lärarrummet efteråt gjorde att han valde att inte gå dit nästa dag.
Något rent punkband var de aldrig, men de passade bra in i den livaktiga Rågsvedsscenen. När den legendariska livesamlingen ”Oasen” spelades in under tre kvällar i mars 1979 var förstås Urin med. ”Eva” och ”Utväg” hette deras bidrag.
I ett par år spelade ”Fjodor” parallellt med både Urin och Ebba Grön, men i takt med att de sistnämndas popularitet ökade blev det förstås ohållbart i längden och han blev tvungen att hoppa av. Inte lång tid därefter splittrades bandet.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
Samling LP: Oasen: Utväg, Eva (MNW MNW 94P -79)
Kallsvett
Rågsved – Stockholm 1978 (Foto: Micke Rip)
Medlemmar:
Putte Norén:Trummor
Patrik ”Pinch” Nilsson: Gitarr
Kim Wehlin: Sång
Eva ”Pojken” Johansson: Bas
Historik:
Den stora mötesplatsen för Stockholmspunkarna var köpcentret Gallerian där punkare från hela Storstockholm kunde samlas året runt ända tills vakterna bad dem rotera eller helt sonika körde ut dem. Det var också i Gallerian som bandet Kallsvett bildades av kompisarna Putte Norén, trummor och Kim Wehlin, sång då de båda slog sig samman med Patrik Nilsson, gitarr och Eva Johansson även kallad Pojken på bas. Första repet hade man hemma hos Puttes föräldrar, i deras lägenhet, något som inte direkt uppskattades av vare sig föräldrar eller grannar och man såg istället till att få plats på Blåsut ungdomsgård i Rågsved. Bandet var dessutom medlemmar i Musikföreningen Oasen som bjöd in Kallsvett att medverka på galan Alternativ julfest i december -78. Giget gav dem deras första och kanske enda fan nämligen en tjej som skrev Kallsvett fan no 1 på ryggen av sin jacka.
Bandets andra och av förklarliga skäl sista spelning hade man också på Oasen. Enligt trummisen Putte var det folk ända från Göteborg som kom för att se bandet. Han och Kim hade ”förberett” sig väl mycket innan spelningen så därför fick Putte för sig under spelningen att det skulle vara coolt att spela trummor lite överallt på scen samtidigt som Kim började slåss med publiken. Patrik och Eva tröttnade på upptågsmakarna och upplöste bandet mer eller mindre där på plats. Putte minns också att de slutade umgås efter händelsen. – Ja, vi betedde oss som idioter, så visst, det var med all rätt.
Patrik och Eva bildade istället Snarklangarna som sedermera blev F.D.S och släppte en EP. Låten Paranoia på skivan kom från Kallsvetts repertoar.
Trams
Rågsved -Stockholm 1978-1979
Medlemmar:
Tom Jansson: Sång
Jocke Pagard: Gitarr
Jan Lindström: Gitarr
Krister Fredriksson: Bas
Lars Gullberg: Trummor
Historik:
I Rågsveds starkt politiskt färgade punkrörelse med Ebba Grön i spetsen höll även Trams till. Punken som flödade in, främst från England, gjorde att det började klia i fingrarna på fyra rännstensungar från förorten och gruppen var snart ett faktum.
Musiken var viktig men tillsammans med andra ägnade man sig åt politiska handlingar som fasadmålning och ockupationer.
Punkvågen var kort men kraftfull, så även Trams-tiden. Gruppen bildades i början av 1978 och upplöstes året efter. På den tiden hann de med ett 30-tal spelningar, att bli intervjuade i radio och medverka itv-programmet ”Ventilen”. Meningen med inslaget var att visa punken från tvåsidor, där Noice representerade villapunkarna och Trams det typiska förortsbandet. Devar också med på Oasen-plattan med de två gör-det-själv-osande punklåtarna ”Snutar är nazister” och ”Tiga käft”.
När skivan spelades in var sångaren Tom Jansson tolv år, gitarristen Jocke Pagard tretton medan basisten Krister Fredriksson och trummisen Lars Gullberg var femton. Därmed hörde de till de allra yngsta punkbanden som hamnade på skiva i den första punkvågen.
Utvecklingen gick dock snabbt och under 1979 splittrades gruppen och killarna hittade på helt andra saker i sina liv. Innan begravningen hann de byta ut Jocke mot Jan Lindström.
Punk är inte Trams men Trams var punk.
Från boken Ny Våg.
Diskografi:
Samling LP: Oasen: Snutar är nazister – Tiga käft (MNW MNW 94P -79)
Övriga inspelningar:
TV: Ventilen 790206 Reportage från Oasen i Rågsved.
Live Rock för Jobb Årsta 790515
Skanstull
Rågsved – Stockholm 1980-1982 (Foto: Ann Duroj)
Medlemmar:
Thomas Wretman: Gitarr, sång
Mikael Wretman: Trummor
Mats Kvarnström: Gitarr
Dan Pettersson: Bas
Historik:
Det faktum att flera av medlemmarna i Skanstull växte upp i Rågsved innebar inte att det var punk de spelade. Nej, Skanstull spelade ska. Fast egentligen var det inte meningen. De bildades 1980 för att vara med på samlingsskivan ”Hemliga Vågen”. Därefter fick de ett erbjudande att göra en egen skiva, vilket blev min-LP:n ”Skanstull nästa”. Bandnamn och skivtitel kom till på en tunnelbanevagn när de spånade vad de ville heta. Ur högtalasystemet hördes plötsligt: ”Skanstull nästa”. De som åkte ner till Kivik för att spela in skivan var gitarristen och sångaren Thomas Wretman (tidigare trummis i Tejp), hans bror Mikael Wretman som spelade trummor, gitarristen Mats Kvarnström och basisten Dan Pettersson. Deras manager Duke Ovell hjälpte till med lite toast och sång. Ambitionen var att göra en skiva is stil med The Pretenders, men resultatet blev ska-influerat. Att det blev så skyllde de på producenten, men visst hade Thomas varit i London och snappat upp både Madness och The Specials. När skivan släpptes hade de fortfarande inte spelat live, men därefter gjorde de sådär 40-50 spelningar innan splittringen. De spelade överallt, men oftast på Musikverket i Stockholm där de också begick sin livedebut. Sista spelningen ägde rum i Göteborg 1982. Att de slutade berodde dels på att Mikael ville börja spela synthmusik, och dels på att Thomas började spela reggae med Gigant Steppers. Dessutom gjorde han två singlar med bandet Twist Off. I slutet av nittiotalet flyttade han till Karibien där han spelar covers och driver en inspelningsstudio. Mats började göra reklamjinglar medan Duke blev radio-DJ i England. Förutom mini-LP:n släppte de singlarna ”Inga pengar, ingen mat” och ”Du som”. De spelade även in en LP som aldrig kom ut. Då hade de gått över till ett mer New Wave-influerat sound. Två gånger fick de ersätta stora huvudband och båda gångerna blev det fiasko. Första gången var i Oskarshamn där de skulle spela istället för Eldkvarn. Turnébussen gick sönder tio mil från Oskarshamn och när de väl kom igång var det femtio personer kvar i idrotshallen. Andra gången skulle de ersätta Dag Vag en nyårsafton och arrangörerna skrev att det skulle vara ett ”hemligt band”. Inga betalande dök upp och det var bara för grabbarna att lomma hemåt.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
Singel: Inga pengar ingen mat – Ett steg närmare (Hemliga Bolaget HEM-004Z -81)
Singel: Du som – Gautliv (Hemliga Bolaget HEM-006S -81)
Mini-LP: Skanstull nästa Flaskan – Samma visa varje dag – Tusen formuleringar – Del 1 – Holiday on the moon – Gud (del 3) (Hemliga Bolaget HEM-002 -80)
Samling LP: Hemliga Vågen: Ingen känsla – Ett och två blir tolv (Hemliga Bolaget HEM-001 -80)
Rågsved – Stockholm 1978-1980 (Foto: Micke Rip – Hatte Stiwenius)
Medlemmar:
Eva ”Pojken” Johansson: Sång
Patrik ”Pinch” Nilsson: Gitarr
Jonas ”Picko” Lundberg: Bas
Jocke ”Plutten” Pegard: Bas
Michael Kid Woxmark: Trummor
John Essing: Gitarr
Historik:
Eva ”Pojken” Johansson och Patrik ”Pinch” Nilsson arbetade våren 1978 på Hotell Diplomats restaurang i Stockholm. Eftersom båda var intresserade av punk bestämde de sig för att starta ett band. Efter ett par månader hade de sparat tillräckligt med slantar för att kunna köpa instrument. De kallade sig för Ingenting.
Hösten 1978 var det dags för namnbyte. Fortfarande var det ”Pojken” på bas och ”Pinch” på gitarr som var grundpelarna i det band som nu gick under namnet Kallsvett. De hade ingen fast sångare eller trummis, utan olika personer kom och gick innan de våren 1979 bytte namn igen, denna gång till Snarklangarna.
”Pojken” hade nu omskolat sig till sångerska medan ”Pinch” fortsatte att spela gitarr. De fick sällskap av Jonas ”Picko” Lundberg på bas och Michael Woxmark på trummor. Repade gjorde de i förorten Rågsved i en lokal som de delade med Usch och som låg vägg i vägg med Ebba Gröns lokal. Följdaktligen spelade de flertal gånger på Oasen.
Hösten 1979 slutade ”Picko” i bandet och Jocke ”Plutten” Pegard (tidigare Trams) blev hans efterträdare och helt logiskt fick det nya namnet bli FDS (Före Detta Snarklangarna)
I februari 1980 släpptes EP:n ”Paranoia” med fyra låtar som visade upp ett ganska brett band. Här fanns mellanösterntongångar i ”Arabien” och den i punksammanhang bitvis balladliknande ”Kemisk lycka”, men också två snabba och snärtiga punklåtar vid namn ”Beskyddarglädje” och ”Paranoia”. Skivan spelades in på två dagar och pressades i 500 exemplar.
Sommaren 1980 plockade de in en femte medlem Johnny Essing från Incest Brothers och Usch. En produktiv period följde, men i slutet av 1980 hade glöden falnat och inspirationen slutat infinna sig. De repade alltmer sällan och bandet dog ut.
Essing gick vidare till Spion 13 och senare Bob Hund. ”Pojken” till Alarm X och Michael till Brilliant Boys.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
EP: Paranoia – Arabien – Beskyddarglädje – Kemisk lycka (FDS FDS 801 -80)
Övriga inspelningar: Replokalen okt 1979, Oasen 1989, Replokal sommaren 1980.
Några inspelningar kan avlyssnas/laddas ned HÄR
Från Aftonbladets Ung-bilaga. söndagen den 7 oktober 1979
Snarklangarna
– ett av många punkband i Oasen
tv: Picko , eller Jonas som han heter, spelade bas i Snarklangarna sist vi sågs. Numer lär han ha gått över till ett annat band. Det betyder inte att det krisat ihop sig i Snarklangarna. Och hakkorset på tröjan betyder inte att man är fascist. Tvärtom
Snarklangarna dvs. Eva Johansson 19, Micke Woxmark 14, Jonas Lundborg 15, och Patrik Nilsson 17 har snart funnits i ett år.
Snarklangarna är ett av Stockholms hundratals punkband och ett av banden knutna till Oasen i Rågsved.
Jag träffar Snarklangarna en kväll när de repeterar. Replokalen ligger i Rågsveds tunnelbanestation. Tillsammans med andra band hyr de några tomma skyddsrum av Stor-Stockholms lokaltrafik, SL. För 14 000 kr per år, mer än vad de flesta innerstadskontor kostar.
Jag lämnar Rågsveds köpcentrum som ligger öde och tomt, passerar en grå nedklottrad järndörr. Uppför en trappa. Och studsar tillbaka av den starka musiken som möter mig.
Snarklangarna vrålar sin musik om och om igen. När öronen vecklat ut sig urskiljer jag texterna i ”Paranoia” och ”Beskyddarglädje”. Det är Eva Johansson som skrivit texterna till de låtarna. Eva eller Pojken som hon också kallas sjunger i Snarklangarna, men ibland hoppar hon in på basen.
– Jag tycker det är roligare att bara sjunga. Jag hinner sällan träna på basen. Jämt när jag kommer hem tänker jag: ”Oj nu måste jag träna på basen”. Men sen går jag och lägger mig och sover istället, för jag är så trött, jag har nästan för mycket att göra. Jag jobbar heltid och jobbar mycket med Oasen också.
Självförtroende
Jag frågar Eva vad Oasen betyder för henne.
– Jag har fått mycket större självförtroende sen jag började med Oasen. Nu vet jag att jag klarar av saker. Innan litade jag inte på mig själv. Jag tänkte: ”Nej, det här är frö svårt för mig, det här kan jag inte fixa”.
Men när jag kom med i Oasen tog folk tag i mig och sa: ”Du kan väl åtminstone försöka, vi ska hjälpa dig”. Sen började jag kunna ta mer och mer ansvar och det gick bättre och bättre. Picko säger att han orkar i alla fall inte springa på möten. Han är döless på möten efter två år i Kommunistisk ungdom.
– Prat, prat, prat. Det är inte det som behövs utan att folk gör någonting. Sen bor jag ju långt härifrån. Det tar två timmar med tunnelbanan att åka till Rågsved och hem igen. Foresten har jag annat för mig än att gå på möten numera. Jag ägnar mig åt sex och samlevnad.
Eva river i sitt röda hår och avbryter.
– Men det är viktigt att man går på mötena för det är en massa praktiska saker som måste fixas. Och våra möten är inte som andras möten. Vi har igen jävla ordförande som sitter och bestämmer, utan vill man säga nåt så gör man det.
Jag undrar hur det kommer sig att Picko gick med i KU redan när han var 13 år
– Min mamma är VPK:are, hon har indoktrinerat mig. Hon är väldigt bra, men hon är väldigt borgerlig också. Hon är så noga med att man ska städa t ex. Jag tycker det är OK när dammtussarna ligger där dom ska.
Micke som suttit tyst hela tiden börjar otåligt smattra med trumpinnarna. Han vill inte alls sitta här och bli intervjuad. Han vill spela. Han säger inte ett ord.
Picko klinkar på basen. Jag sitter och känner mig tantig. Tänker att de här ungarna tycker nog alla över 25 är borgerliga. Jag bestämmer mig för att göra ett försök med Patrik, eller Pinch som han heter när han spelar gitarr.
Jobbar du?
– Jämt.
Du pluggar inte?
– Nej, jag jobbar halvtid. Som porslinsvårdartekniker.
Vad är det?
– Diskare. Man lär sig olika tallrikstorlekar och man lär sig hur kärringarna på Östermalm beter sig när de beställer varor.
Var jobbar du?
– På Diplomat Tea House på Strandvägen.
Där jobbar jag också inflikar Eva. Det var roligare förut när Pinch och jag jobbade tillsammans i köket.
Lämnar de mycket grädde kvar på tallrikarna?
– Nej. Det är tjafsiga gamla kärringar som går där. De är inte kloka, de ringer och hem till släkten och berättar att de är på Diplomat Tea House och att de sett prinsessan Christina där. En söndag skulle folk varit där och sprängt. Då hade prinsessan Christina födelsedagskalas där och Silvia och Victoria var där. Usch.
Philip Hot Boys
Eva: Vad hette han, den senaste ungen hon fick?
Micke: Prins Bertil.
Picko: Carl, Philip, Bertil, Johnatan eller nåt sånt.
Eva: Det skulle man döpa ett bad till.
Pinch: Philip Hot Boys.
När jag undrar vad Pinch har för drömmer om framtiden värjer han sig.
– Det är klart att man drömmer. Hoppas. Men det finns ju inte så mycket att hoppas på. Det är så meningslöst, det går ju åt helvete med den här planeten inom 30 år. Det är inte så mycket att drömma om. Det går ändå åt helvete.
– Jag är optimist, säger Picko. Det är svårt, men jag är det ändå.
Från Aftonbladets Ung-bilaga. söndagen den 7 oktober 1979
Text: Ingmarie Eriksson Foto: Hans Stiwenius
Fotnot. Ingmaris reportage handlade om Oasen och om ungdomarna som var involverade i verksamheten. Oasen stod vid det här tillfället återigen utan lokaler.
Funtime NrXX
]]>