Hösten 1976 läste jag för första gången om punken. Och när man äntligen hörde Anarchy… och New Rose i nåt hemma hos program så var det…våldsamt bra ! Brorsan (Per) var i London våren -77 han köpte med sig Damneds första Lp hem. Själv åkte jag på språkresa till Torquay på sommaren (77). En kväll gick vi på konsert, där Chelsea och Cortinas spelade.  I Torquay hade jag träffat en tjej som jag var tillsammans med. Så för henne skröt jag om att vi hade ett punkband hemma i Göteborg. Väl hemma var det upp till bevis. Vi gjorde vår debut på vår gymnasieskolan i Partille den 4 oktober 1977. Vi spelade bara covers, men rätt så avancerade sådana: Stranglers; “Peaches”, Vibrators; “Keep It Clean”, Eddie & The Hot Rods, Sex Pistols, Damned, Ramones…

Och den känslan följde nog med oss genom hela Slobobans existens som band. Att spela in en egen skiva, eller första gången vi spelade utanför Göteborg. Jag minns första gången vi var i Stockholm. Vi gick omkring på Sergelstorg och sa till varandra: herregud, vad gör vi här egentligen ? 
Att medverka i Radio och TV kändes lika otänkbart.

Och på tal om coverlåtarna, nä vi funderade aldrig på att spela in dem. Originalen fanns ju och de var mycket bättre. Det var först sommaren 1978 som vi började göra egna låtar. Och i samband med det började jag också tycka att vi var ett riktigt band. Innan dess hade det mest handlat om en kompisgrej. Vi skiljde oss lite från de andra banden och punkarna i och med att vi inte såg ut som punkare. 
Den mest radikala förändringen var att nån av oss satte på sig en badge. Därför väckte vi inte någon direkt uppmärksamhet varken hemma eller i skolan.

Punken handlade inte heller om nåt utanförskap. Trots att vi spelade med Sloboban hade vi kvar våra gamla kompisar och gamla intressen. Jag var t ex handbollsmålvakt och slutade inte spela förrän 1991, långt efter att Sloboban hade dragit sitt sista ackord. Våra föräldrar reagerade inte speciellt mycket heller. Inte mina och Pers i alla fall. Musiken var de väl inte helförtjusta i men det kändes ju inte speciellt konstigt.

Vår och Tomas mamma var t o m och tittade på oss och Ebba Grön när vi spelade på Sprängkullen 1978. I och med att alla punkbanden efter festivalen gick med i Garageligan så blev det också en stark gemenskap och sammanhållning. Tanken var ju att ingen skulle vara förmer än andra. Alla banden skulle spela i tur och ordning under de spelningar som anordnades. Allting skulle vara väldigt rättstvist och solidariskt. Jag tror aldrig att det fanns nåt band som sjöng på engelska. Det hade aldrig accepterats i Göteborg. Trycket var rätt hårt på hur ett band skulle vara redan från början.

Det är sant att Bruset och Göteborgs Sound fungerade lite som storebröder i uppstarten av Garageligan, men de satte också upp ramarna för Ligan rätt tydligt från redan från början. Då Perverts spelade på ett rullskridskodisco och det samtidigt ryktades om att de hade skickat en tejp till Polydor då var det många av oss rättrogna Göteborgspunkare som rynkade på näsan.
Vi hade egentligen ingen kontakt med den Stockholmsfalangen som såg fräcka ut och sjöng på engelska. Man läste bara om banden i diverse Stockholmsfanzies. Det lät så jävla fräckt, men då man fick höra dom var det mestadels bara skit. Vi i Slobobans eller för den delen Garageligan, upplevde aldrig nån konkurrens med band från övriga landet. Tvärtom fanns det en stark gemenskap med punkbanden runt om i Sverige. Mötte man en punkare så visste man det var en vän. Låter väl kanske lite naivt, men det var så jag upplevde det. Ebba Grön var bäst, men jag såg Grisen Skriker en gång och tyckte de var helt otroliga.

När det gäller det här med Lurkers och att GBGbanden skulle vara råpunkiga tycker jag snarare
att råpunken var vanligare i STHLM. Göteborgsbanden lät mer rock’n’rolliga. Men visst var Lurkers populära i GBG.

När det gäller Slobobans ”punk” så ¨beskylldes¨ vi för att ha ett hårdrocksound. Men det var för att vi stundtals hade ett rätt hårdrockigt sound. Dels var det påverkan av musiken vi växt upp med, men framförallt berodde det nog på Björn, vår trummis. Han var ju hårdrockare. Han lyssnade bara på hårdrock och gillade inte ens punk. Hans spelstil skiljde sig från andra trummisar. Han var mycket tyngre och om vi nån gång sa till honom att spela fyrtakt, så antingen vägrade han eller gjorde det under stor protest. Historien har också gett honom rätt. Vi skulle aldrig varit lika bra utan honom. Björn är den viktigaste anledningen till vårt sound. Deep Purple är fortfarande det största som hänt honom.

Sloboban genomgick många faser. Vi hade ju först den första glada punkperioden. Trummisen Möller och vår dåvarande gitarrist Björn slutade våren 1979 för att spela 60-talspop. När vår första singel släpptes fanns inte Sloboban. Men så kom Gert och Björn med och vår hårdrocksperiod inledes. Början av 80-talet var vår värsta period. Vi var hade lååånga, långsamma låtar med allvarliga pretentiösa texter. Det lät för jävligt !
Efter ännu en deprimerad spelning på Kortedala forum 1982 bestämde jag och Tomas oss för att bilda ett nytt band. Vi skulle inte bekymra oss om egna texter, vi skulle sno allt från Nils Ferlin, spela dubbelt så fort och kalla oss för Ferlins. Förmodligen inspirerade av Strindbergs som hade börjat låta tala om sig.

Nu blev det inte riktigt så radikalt, men Sloboban lyckades med det nya konceptet och jag tycker att vår period 83-84 är vår absolut bästa.
Vi splittrades 1985. Då hade Per redan hoppat av ett år tidigare och han betydde mycket mer för Sloboban än vad vi andra någonsin anade. Han var frontman, textförfattare och sångare. Jag tog över den biten, men trivdes egentligen inte med att stå längst fram. Men den främsta anledningen till att vi splittrades var nog att vi inte kunde göra fler låtar. Sista året minns jag bara som ett stort ångestharvande i replokalen utan att nått vettigt presterades.

	En av orsakerna till att Per slutade var att Nacksving efter Stål &Styrka inspelningen sa nej till en LP och bara ville ge ut en singel. Då tror jag inte han orkade kämpa längre. Luften gick ur honom. Jag är stolt över Sloboban idag. Jag känner stolthet över vad vi förmådde skapa från ingenting. Nä, jag tror inte vi har haft nån direkt betydelse för Göteborgs musikliv. Det jag är mest nöjd är singeln Stål &Styrka/Ord. Jag tycker det är en av de bästa singlar som någonsin getts ut i Sverige. Och jag känner en stor bitterhet mot Nacksving som inte gav oss chansen att göra en LP i den vevan. Det var fegt. Med den teknikern/ producenten Per Giöbel hade en platta blivit skitbra !
Vad jag ångrar är..nej, vad jag tycker det är synd är att några av de andra singlarna lät så illa. Det är egentligen bara Lammkött/Nöd & Lust som lät hyggligt. Nu är vi i och för sig inte ensamma om att plattorna lät dåligt. Det mesta av de svenska punkskivorna lät ju faktiskt skit om man jämför med den engelska och amerikanska punken. Jag tror inte att de svenska teknikerna på 70-talet visste hur man spelade in rock. Men nä, annars ångrar jag ingenting.  Hur skulle man kunna göra det?
	Jag tycker det är självklart att vi medverkar på Svenska Punkklassiker. Vi hör hemma där. Synd bara att de inte valde en annan låt. Om dagens punk vet jag ingenting. Lyssnar inte på den. MEN….om det nu är så att punk attraherar unga så är det skitbra. Speciellt om de gör nått vettigt av det. Det var väl framförallt det som vi åstadkom i Garageligan. Vi visade hur mycket man kan göra om man bara vill. Från att arrangera konserter till att starta band och göra egna skivor. STAFFAN HASSLING 2003