På Reeperbahn är inget förbjudet
För Reeperbahn är det mesta tillåtet.



Fem unga män som har svårt att säga nej. Framtiden är oviss och historien kort.
Några konkreta mål syns inte vid horisonten.
Vi åker med Reeperbahn över Ålands hav med en ny medlem i bagaget och en ny skiva på gång.


Som dom absolut sista passagerarna springer vi ombord på Silja Lines Fennia.
Målet är inte i första hand Mariehamn på Åland även om båten tar oss dit. Målet är att lära känna Reeperbahn. Lära känna fyra killar som visar sig vara fem. Lära känna dom i en miljö som varken är vår eller deras. Ingen hemmaplan. Ingen fördel. Vi står alla lika osäkra och morrontrötta när Fennia mödosamt baxar sig ut ur Värtahamnen.

Danne Sundqvist, 23-årig basist och låtskrivare lutar sig mot relingen och kisar mot en begynnande dag som ser ut att bli vacker. Blå himmel blir så småningom grå.

”Havet ligger blankt” heter öppningsspåret på Reeperbahns debut-lp som kom hösten 1979. havet idag är krusigt, svart och elakt. Dannes blonda lockar fladdrar i den tilltagande vinden. Vi stävar ut i skärgården. Det är sommarens sista dag. En sommar som för Reeperbahn inneburit att deras andra longplay album spelats in.
– Vi spelade in i Silence studio uppe i Värmland. Det var helt fantastiskt däruppe. Allt gick på nio dagar. Om man fick en idé kunde man gå ner mitt i natten och göra den grejen med Olle (Larsson, ljudtekniker från Stockholm). Vi höll ju till i den kåken mitt ute i skogen. Det fanns inget annat att göra än att spela in och se på video.

När fyra blir fem
Några meter bort efter relingen står en gosse med skärmmössa som är Reeperbahn alldeles färska nyförvärv.
– Olle kände en kille som hette Janne Kyhle och spelade blåsinstrument och keyboards och han följde med upp till Värmland. Vi hyrde en synth som vi tänkte mixtra lite med. Under dom nio dagar vi var däruppe ”mixtrade” vi ihop oss med Janne, säger Danne.

Så det är bara att lära sig att Reeperbahn från och med nu är n kvintett. Janne Kyhle har ett förflutet i 1980 års version av Lustans Lakejer. Den riktigt stora publiken har han emellertid nått genom att spela signaltrumpet i vaktparaden för några vintrar sedan.

Vi söker oss ned genom båten bland hytter, flygplansfotöljer, barer och restauranger. Ett elektroniskt spel bestående av en jagare som ilar fram och tillbaka och slänger sjunkbomber på ubåtar blir samlingsplatsen. Förutom Danne, Janne och jag är det de övriga tre Reeperbahnarna Peter Korhonen trummor, Eddie Sjöberg gitarr och Olle Ljungström sång och gitarr. Dannes brorsa Pelle ör den sjätte och osynlige i Reeperbahn, Schlagers volontär Per plus fotograf Tommy Nilsson gör sällskapet tii nio personer totalt.

Vi passerar Vaxholm. Olle är precis som Eddie och Danne uppväst där. Peter ”Korre” Korhonen är utböling. Bleckeberg var adressen, där flummade han runt med storheter som Kenta Gustavsson på den tiden det begav sig, berättar han stolt.

Olle pekar på olika skärgårdsöar och berättar mer eller mindre sannolika historier om skärgårdsbefolkningens liv och leverne.
Den nedgrävda skatten under eken på någon av öarna hör till dom osannolika. Om hur ryssarna stoppades vid fortet på Rindö år 1719 hör till dom sanna.

Det stora fartyget glider fort, tyst och för oss passagerare mycket behagligt mot öppet hav. Olle Ljungströms berättelser går från ryssgravar till de senaste skräckfilmerna. Jag försjunker i minnen.

En utomhuskonsert i Waxholm sommaren –77 blir skönjbar. På scen ett gäng som kallar sig Rotten Group. Spolingar slagit amatörmässiga karbonkopior på hela punkkatalogen. Framför dom, fans med sönderrivna t-tröjor där texten ”We hate Archimedes Badkar” stack i ögonen på Waxholms och delar av Stockholms församlade progressiva elit.

Jag minns att en av skivbolagets MNW:s medarbetare höll ett anförande från scenen efter Rotten Groups framträdande. Han sa någonting om att punk inte var speciellt uppbyggligt och att det skulle vi inte syssla med i Sverige. Om grabbarna i Waxholms första punkgäng inte visste det innan så stod det klart nu; skulle de någonsin spela in en skiva skulle det inte bli i Waxholm. Åtminstone inte på MNW.

”Lycklig” men inte rik
Nu blev lyckligtvis inte denne MNW-arbetares attityd förhärskande bland de så kallade musikrörelsebolagen. Men Rotten Group som senare blev Lesbian Hardcore och slutligen Reeperbahn valde ändå ett av de stora bolagen med utländskt kapital i botten, Polygram.
Trots att vi är ett rätt udda band på bolaget, har det fungerat bra. I början försökte dom att få oss att spela in några trista låtar men när dom förstod att det inte var vår stil har vi haft full frihet att göra vad vi vill, säger Olle.

Att debut-lpn inte sålt mer än strax över 3000 exempler skylls inte på skivbolagets dåliga marknadsföring som är standardsvaret direkt i nio fall av tio. Nej, svaret är mycket, mycket enklare. Ingen i Reeperbahn tycker att dom gjort en bra skiva.
– Vi hittade inte vårt ljud förrän på ”Lycklig” (singel som kom hösten –80 och i kvällstidningen Spyflugan påstods vara en klackspark mot undertecknad. Detta varken bekräftas eller dementeras av textskrivare Olle Ljungström). Då lät vi för första gången på platta som vi låter live.

Det lär knappast låta så mycket live om Reeperbahn nya lp eftersom producenten heter Anders ”Henkan” Henriksson.
– V i gjorde allting själva i Värmland. Sedan till mixningen föreslog Stefan Schröder på Polygram att ”Henkan” skulle vara med. Vi kanske var aningen skeptiska till en början. Men både Leif Allansson ute på Europafilm och ”Henkan” tillförde verkligen något och det är ju precis därför producenter finns.

Under det senaste året har det smugits in countryinfluenser i gruppens musik.
Som förband till New Order på Roxy i Stockholm i våras lät Reeperbahn på samma gång psykedeliska, popiga och lantliga. Intrycket var minst sagt splittrat. Det kändes som de var på väg åt tre håll samtidigt.
– Det var faktiskt skillnad på den Roxyspelningen du hörde och den här plattan. Det var mer countryinfluenser då, säger Eddie Sjöberg. Gitarrist som mest småler och tittar under lugg.

– Ingen musikstil är väl sämre än att man kan få influenser av den. Allting har sin tid. Jag tycker mycket mer musik är kul nu än förr, då hade jag en konservativare musiksmak. Olle Ljungström låter gammal och klok. Han är 20 år.

Danne har tidigare sagt till mig att en chaufför som jobbade extra åt dem på en turné lirade en massa country på kassett.
– Neil Young, Frankie Miller, Lynard Skynard. Vi bara satt i bussen och diggade dom där kassetterna.
– Det var mest Decade (Neil Youngs samlingstrippelalbum) som jag lånade av en kompis som påverkade, säger Olle.
– Sen gamla Stones, Beggars Banquet.
Men Stones ska man väl inte prata om efter deras senaste platta. Den låter som dom har programmerat in alla gamla Stoneslåtar i en datamaskin och sedan låtit maskinen komponera nya.

”Spritkassar överlämnas till kassörskan”
Muzak bjuds vi även på färjan. En orgel, trakterad av en man i andra änden av den jättelika baren med panoramafönster för över, kvider fram ”La Mere” och andra för sjöresor passande alster. Det är i det närmaste tomt i den bar som antingen serverar kaffe eller starksprit. Inget däremellan. Åker du Ålandsbåt ska du förbanne mig ha bestämda åsikter om alkohol.

Måndagar är trista dagar på färjan. Vi står för all underhållning ombord.
Mariehamn är inte bättre. På en timme och fyrtifem minuter i hamn hinns inte mycket med. Bröderna Sundqvist jagar maneter vid bryggan. Kylan och vinden driver in oss på fiket vis Mathias Henrikssons livsmedelsbutik . Värmda av oförskämt billigt kaffe 1:60, studerar vi med stigande förvåning kaféets olika förbudsskyltar efter väggarna, ”Egna matpaket får ej tagas med och ätas” och ”Spritkassar överlämnas till kassörskan under vistelse i lokalen”.

Vi är definitivt på främmande ort. Trots att språket är likartat är sederna väsenskilda. I jukeboxen finns inte en endaste finsk singe.
Men massor av svenska.

Som endagsturister lär vi inte känna Åland och dess invånare. En turist koncentrerar sig på smörgåsbordet ombord och de skattefria varorna.

Under en långsittning under middagen pratar vi om det som ligger killar i 20-årsåldern närmast. Militärtjänsten. Både Danne och Olle fixade frisedel. De är människor som protesterar mot de samhälleliga diktaten på ett personligt sätt. Utan att göra ideologi av det. Sällan blir det politik av reaktionerna på orättvisor.

Kalla dem gärna drömmare, individualister, svårmodiga tänkare, dagsländor, ja kalla dem vad du vill. De lever ändå sitt eget liv. Med tankar som är mer en obestämd filosofisk idévärld än strikta värderingar som kan kategoriseras i höger eller vänster termer.
– Mänskligheten är dömd att famla runt och upprepa en massa dumheter hela tiden, säger Olle under vår diskussion om vartåt vi alla är på väg.

Ångest inte temat
För Reeperbahn gäller låt-gå politiken. ”On Reeperbahn everthing goes ´cause its not verboten” stod det i ett internationellt herrmagasin en gång. Gruppnamnet var givet.

På sin första LP greps de av övermod och blev pretentiösa inför stundens allvar. Där finns ett ansträngt svårmod som inte övertygar. Att människor ofta mår dåligt det vet vi. Reeperbahn stoltserar och poserar med depressionen.
– Ångest var verkligen inte temat för plattan, säger Olle.
– Det vi kommit fram till nu, till insikt om, gör att texterna blir mer självironiska, fortsätter Danne.

Vad är då en bra text?
– En bra text kan vara allt från ”Trouble” med Elvis Presley till ”Venus in furs” av Velvet Underground och säkert hundra till. En bra text är väl som en tavla man kan gilla den utan att analysera den. Det finns inga universalingredienser för en bra text. Den kan vara oerhört giftig, samtidigt drömsk, vacker…Olle Ljungströms röst övergår i Danne Sundqvists.
– Våra texter behöver mer tid än kanske Abbas, utan att vi för den skull behöver bli pretentiösa.

Vad vill ni då? Hur vill ni uppfattas?
– Jag önskar att det vi gör ger ett gedignare intryck än det Gyllene Tider gör, säger Danne.
– fast det är väl inte den enda ambitionen, utropar Olle häpet.

Men imagen utåt är ju knappast oviktig.
Om ni har mer ambitioner än att bli trendpopare och ovilliga att hamna i något rockpolitiskt fack, typ Ebba Grön, var hamnar ni då?
– Vi kan inte placeras i något fack. Det ser vi som en styrka, säger Eddie bestämt och fortsätter. Men det är kanske därför vi säljer så lite plattor. Folk vill ha allt i ett fack, då blir det lättare att sätta sig in i vad det är.

Viljan och uppgivenheten
Jag pressar inte killarna med dessa frågor för att jävlas utan för att få kunskap. Få veta, nå en insikt om huruvida vägen framåt är målet eller ommålet egentligen var att springa ur garaget och upp på scen innan dom kunde spela, sjunga och skriva musik. Nu kan dom allt det där och vad används alla erfarenheter till.

Det finns en tvekan, en osäkerhet inför de möjligheter som står till buds för den unga 80-tals människan. Reeperbahn representerar för mig mycket av den vilsenheten, vilja, entusiasm parat med uppgivenhet i samma andetag. Brist på tydlighet är en dödssynd i en värld där allt som är minsta diffust otydligt riskerar att drunkna i den störtflod av raka budskap som duschar oss varje hundradelssekund av våra liv.

–Framgång nås enbart med hårt arbete.
Den slitna frasen får en ny

Mening på det sätt Olle säger den på. Han menar det med hela sitt hjärta. Reeperbahn har slitit och är beredda på att fortsätta tröskandet oavsett hur nya plattan utfaller kommersiellt sett.

Jag kontrar med en annan plattityd: Var det inte roligare förr?
Jag tänkr på den legendomsusade spelningen på Frescati, Stockholms Universitet, där Madhouse, Four Mandarines och Lesbian Hardcore spelade med Clash. Engelsmännen kom ut och jammade efter sin officiella konsert inne i Stockholm.

Jag tänker på Musikverket och alla spelningar Reeperbahn gjorde där.
– Musikverket var vår hemmaplan. Där stod vi minst 15-20 gånger. Tänker man tillbaka idag på Verket var det ett toppenställe, säger Korre.

– Någonstans där vi tog på oss skivkontraktet och skulle spela in LPn så skulle vi forma en image (med långt a). Det är ju gångbart, säger Danne.
– Vi gör det här fortfarande för att det är så kul. Så länge det är kul kommer jag att fortsätta. Jag tror inte man behöver konkreta mål, fyller Eddie i.

En liten grå minsvepare smeker det blygrå havet runt Vaxholm i den alltmer tilltagande skymningen. ”Tennesee Wltz” kommr i oerhört långsamt tempo till oss med ett spinettliknande ljud. Stockholm är nära. Vi minns löftena till nära och kära om chokladen vi skulle köpa. Ner till taxfreebutiken för att göda Fazer-koncernn med några svenska kronor.

Korre köper likadana randiga karamellburkar till sin Helene som Tommy och jag till våra Lisor och Evor.

I en taxfreeshop på Ålandsbåten blir plötsligt alla människor väldigt lika varandra. Det slår mig när vi går där precis som tusentals gjort före oss och tummat på lakritspaketen. Rockstjärnor som hemmafruar. Det är mycket som skymmer sikten. Det är mycket bråte som först måste slängas överbord. Vår ballast och vårt arv är så tungt att bära att kommunikationen nästan omöjliggörs.

Stämnigen är spänd och upptrissad innan vi går genom tullen. Smuggelspriten bränner under byxlinningen på dom av oss som vill leka lite med elden. Det här är grabbarnas värld. Rocklivet. Upptågen. Vi-skiter-i-allt-filosofin.

Tidigt i morse fick jag vardagen genom Korre. Han berättade om sin nyfödda pojke som fått åka in på sjukhuset för operation. Och om chocken han upplevde när han såg alla misshandlade spädbarn på sjukhuset. Brutna ben och armar, brännmärken av cigaretter. Skador som endast kunnat uppstå genom våld.
– Läkarna frågade till och med oss om vi misshandlat Jakob. Så vanligt är det alltså.

Spänningen övergår i ett förlösande fniss när vi kommer ut ur terminalbyggnaden. Det är Stockholmsnatt. Runt mig hör jag skriken från dom misshandlade barnen.
Framför mig ser jag unga vackra män i 20-årsåldern. Verkligheten är relativ. Verkligheten föränderlig och aldrig endimensionell.

Vilka bitar av den kommer Reeperbahn att vias upp i fortsättningsvis?
Schlager nr 25 15 september 1981 – Text: Håkan Lahger – Foto: Tommy Nilsson