– Kan ni inte komma med bättre namnförslag kan vi lika gärna kalla oss Pillisnorks, sa en av medlemmarna när bandet var ungt i början av februari i år. Sedan dess har namnet suttit där.

Pretentiösa pojkar eller Gävles enda avantgardister
Pillisnorks – det är Gävlebandet som väldigt många har en åsikt om, men som betydligt färre har hört spela.
Pillisnorks – bara ordt nämns skakar många av Gävles yngre musiker på huvudet.

Men Pillisnorks själva tycker att de fyller en stor plats i Gävles musikliv.
– Vi är det enda bandet som har en egen stil, menar de. Resten av musikgrupperna bildar en enda stor familj.

”Artrock” kallar snorkarna sin musikstil.
– Magazine, The PopGroup och i viss mån Bowie är våra förebilder, säger de.

Samtidigt tar de inte helt avstånd från punken.
– Punkstilen i sig är individualistisk, förklarar sångaren Fredrik och det passar oss. Men punkmusiken är alltför hopklumpad. De enskilda instrumenten får inte komma fram.

”Beautiful sounds of the future”
Artificiell. Konstnärlig. Artistisk. Avantgardistisk. Det är ord som Pillisnorks använder om sin musik.

Texterna skrivs av Fredrik och Tomas och handlar till stor del om ångest, rädsla, isolering, förintelse.

”Paranois in Belfast”, paranoia in Dublin!” börjar en av Fredriks senaste låtar.
”There is wire, there´s machine, there goes a worker.., isn`t it beautiful the sounds of the future?” Skriver Tomas i ”The Industry”.

Metropolis – för effektens skull
Pillisnorks startade i februari i år som en renodlad punkgrupp. Sedan dess har de bytt musikstil, folk och sättning. Nu spelar Per Lindblom bas, Christoffer Schultz saxofon, Tobbe Åström trummor, Fredrik Carlsson sjunger och Tomas Magnusson spelar gitarr. Med hjälp av till exempel leksaksinstrument och walkie-talkies försöker de suggerera fram rätta stämningar i låtarna.

Pillisnorks framträdanden passerar inte obemärkta. Första gången de uppträdde hade de hyrt Gamla Grand. Trots att de aldrig spelat offentligt förut blev lokalen fullsatt.

– Vi hade tillverkat affischer med smått snuskiga motiv som vi satte upp på stan, berättar Per. Namnet Pillisnorks gjorde också folk nyfikna. Det är ett bra namn.

På Grands scen fanns förutom Pillisnorks en mängd dockor. I bakgrunden visades Fritz Langs klassiska ”Metropolis”. Allt för effekten.

I våras spelade de på fritidsgården Brynjan.
– Det slutade i uppgörelse mellan Tomas och publiken, fortsätter Per. Tomas höll ett långt tal där han förklarade att publiken bestod av löss. När vi gick därifrån hade vi en hotfull svans på 50-60 förbannade människor efter oss…
_Men vi klarade oss – den gången – tillägger han.


”Jag skildrar min själ genom mina solon”
– Mina solon låter inte som någon annans solon, säger plötsligt Tomas. Jag skildrar min själ genom mina solon.

Ett samtal med Pillisnorks är fullt av utfall i den stilen.

Det är förkärleken för stora och pretentiösa ord som gjort att gruppen åtnjuter ett viss rykte i Gävle.

”Småsnorkarna har fått för sig att de har ett budskap” lyder en lätt föraktfull överseende och typisk kommentar.

Pillisnorks är medvetna om kritiken men är överens om att det är bättre att satsa för högt än för lågt.

Och Tomas och Fredrik försöker inte på något sätt dölja att deras främsta syfte är att lansera den egna personen. Att lansera gruppen Pillisnorks kommer i andra hand.

– Alla vill väl bli kända, säger Fredrik med en likgiltig axelryckning.

– Jag vill citera Andy Warhol, avbryter Tomas. ”I framtidn kommer alla att vara kända ­ åtminstone för en kvart år gången".

En efter en, gång på gång hävdar de:
– Vi är individualister – och det står vi för.
Gefle Dagblad 79-09-19 – Text: Gunilla Johansson Bild: Kurt Elfström



Hur upplever egentligen en eskimå Ruhr-området?
Pillisnorks ger svaret

The Pillisnorks ”4 visitors” (Mamma) Så har då Gävles ”kultband” äntligen fått ut sin EP-skiva. Den spelades in tidigt i höstas så det är kanske på tidn. Fyra låtar finns med. ”Belfast”, ”White”, ”Buchenwald tango” och ”Industry”. Och alla är fina representanter för vad Pillisnorks sysslar med. Deras musik är mycket svårbeskrivlig. Somliga kallar den art-rock, somliga art-pop, andra kallar den inte ens musik utan ett sätt att beskriva omvärlden i kalla toner… Klart är i alla fall att antingen älskar man Pillisnorks musik eller så hatar man den. Vid en första lyssning ter sig det hela ganska onödigt och svårt. För att inte säga obegripligt. Det är svårt att uppfatta vad texterna handlar om så man är ganska bunden till musiken. Och det är dumt.

Skall man förstå Pillisnorks så skall man ha tillgång till ett textblad. Musik och text ska sättas in i ett sammanhang tillsammans, inte var för sig.

Det känns fel att Pillisnorks skall behöva sjunga på engelska. Kanske ett svaghetstecken? Kanske har man svårt att säga vad man vill på svenska och utnyttjar istället möjligheten att uttrycka sig på engelska.

Och det gör det inte direkt lättare att uppfatta innehållet i texterna.

Musikaliskt är gruppen mycket skicklig. Något som man bevisat vid sina sällsynta konsertframträdanden. Trummisen Tobbe Åström och saxofonisten Christoffer Schultz (numera i Zeke Varg) imponerar och det kan konstateras att Pillisnorks verkligen lyckas i försöken att skaffa sig ett eget sound.

”Buchenwald tango” och ”Industry” är EP:n två bästa spår. Enligt reklambladet handlar den förstnämnda om ”en turist som besöker koncentrationslägret som han minns. Han har varit där förut”.

”Industry” handlar om en eskimås intryck av Ruhr-området…
Svår musik? Ja, men i åtminstone den sista låten finns en tråd, en röd tråd som gör att jag (tror) jag förstår mig på den låten. Och den spelar jag ofta.

Avantgardistisk, konstnärlig, artistisk eller artificiell musik vill killarna i Pillisnorks själva kalla sin musik. Och det är väl bara att hålla med.

Det märks i alla fall att favoriterna heter Pop Group och Magazine.

Men Pillisnorks skall ses. Och går det inte så testa EP:n. En sak är garanterad. Du reagerar, antingen så älskar du den eller så hatar du den.
Men det tar ett tag. Jag vet inte än…
Peter Hedling

FOTNOT: Laguppställningen på den här skivan är inte densamma som just nu företräder namnet Pillisnorks. Sångaren Fredrik Carlsson finns inte med längre utan gitarristen Tomas DiLeva sköter mikrofonen. Men enligt uppgift påverkar det inte Snorkarnas ljudbild
Gefle Dagblad onsdag 16 april 1980

Pillisnorks visar upp sig. Punk, artrock och new wave samsades i Gamla Grand vid en konsert på söndagskvällen. Kvällens höjdpunkt var Pillisnorks. Bandet som alla hört talas om men få hört spela. Även på söndagen såg det länge ut som om publiken bara skulle få titta på dem. Ett hundratal personer fick tålmodigt vänta medan Pillisnorks stämde sina instrument. Efter en halvtimmes väntan förklarade Pillisnorks sångare Tomas Magnusson att gruppen hade problem med stämningen och var tvungen att lämna scenen. Fel på publiken Senare fick publiken veta att det inte var instrumentens stämning det var fel på utan stämningen i publiken. Det var ett orättvist anklagande för om det var någon som skulle ha beröm under konsertens första 45 minuter så var det publiken som väntat så troget. Istället för Pillisnorks fick publiken nu höra Malcom McMehrens & the Animals som satts ihop endast för kvällens konsert.