Slobobans Undergång

     
Nedanstående foton: Lasse Ivarsson

Slobobans Undergång
Partille, Göteborg – Västra Götaland 1977-1985

Medlemmar: 
Per Hassling: Sång
Staffan Hassling: Sång – synth
Anders Möller: Trummor
Björn Centergran: Trummor
Stefan Svensson: Trummor
Martin Karlsson: Gitarr
Björn Ivarsson: Gitarr
Gert Petetsson: Gitarr
Tomas Andersson: Bas

Historik:
Partillebandet Slobobans Undergång bildades under punkåret 1977. De tyckte till en början att det var alldeles för avancerat att göra egna låtar, så väl valda punkkompositioner översattes efter eget huvud. New York Dolls, Bad detective förvandlades till Dålig i matte och The Damneds, Problem Child blev Mellanöl. Men med tiden blev de säkrare och mer samspelta, första plattan var singeln Maktgalen på Stockholmsbolaget Sista Bussen, med åren skulle bli 4 singlar till. Det var som liveband Slobobans gjorde sig bäst med bröderna Hassling som dubbla frontmän och ett sound som ofta beskylldes för att vara hårdrocksaktigt. F ö något som gitarristen Gert Petterson är stolt att erkänna. 1985 upplöstes bandet då hade man spelat runt hela landet och genomgått flera musikaliska faser. Ett problem som bandet ständigt brottades med, var att skriva låtar vilket tillsammans med Per Hasslnings avhopp tog död på lusten och glädjen att fortsätta. Slobobans gör enstaka återföreningskonserter och låter numer ännu hårdare än då det begav sig.

Låtar: Passiv Bög, Ta dej i röven, Lamkött, Fan va vi e bra, Motvåld, Drogkultur, Stål och styrka

Diskografi:
EP: Maktgalen – Motvåld – Hög standard – Passiv bög (Sista Bussen SB 201 – 1979)
Singel: Bli en av oss – Atomkrasch – Ett skjut för freden (GBG Records GBG 007 – 1980)
Singel: I nöd och lust – Lamkött (Ljudspåret records 103 – 1981)
Singel: Stål och styrka – I varje tid – Allvarliga unga män (Hiss Records – 1983)
Split LP med Rövarna (Nonstop Records – 1985)
CD: Stål och Styrka (Nonstop Records NSM 33-17 – 1993)
Samling LP: GBG Punk 77-80: Passiv bög – Ta dej i röven (Nonstop Records NSM 33-03 LP – 1986)
Samling CD: GBG Punk 77-80: Atomkrasch – Ett sjut för freden – Ta dej i röven – Passiv bög (Nonstop Records NSM 33-13 CD – 1992)
Samling: GBG Punk vol 2 1980-1984: Stål och Styrka – Skuggorna kommer (Nonstop Records NSM 33-23 – 1994)
Samling CD: Ny Våg 78-82: Lamkött (MNW MNWCD 243-244 – 1993)
Samling CD: Svenska Punkklassiker: Atomkrasch (MNW MNWCD 2012 – 2003)

Övriga inspelningar:
Demo: 83 och 84 – En låt Clownens alla tårar kom med på Cdn Stål och Stryka
Radio: Utspel -81
TV: Guldslipsen -84
Video: Återföreningsspelning 1996
Live: Sprängkullen Friformspunken 78-11-25, Sprängkullen 79-02-09, Errol´s 80-03-17, GBG -81, Ultrahuset 82-03-21, Björkeby 84-03-01, Holken Karlstad ???

Här hittar du spelningen på Sprängkullen nionde februari 1979,

Funtime nr 6
Slobobans Undergång består av: Staffan Hassling-sång, Per Hassling -sång, Thomas Andersson – bas, Björn Ivarsson -gitarr, Anders Möller -trummor och Kevin Qvarnström-tekniker.

Brandy älskar Slobabans Underång. Slobobans Undergång har alltid varit görjusta mot Brandy, vilket har fått henne att älska dom ännu mer, Brandy har på grund av sin kärlek till Slobobans Undergång gjort en del oförlåtligt dumma grejer. Brandy ångrar sig inte ett dyft

Jag har tjatat ganska mycket om vad jag tycker och tänker om Slobobans Undergång. Tänkte att jag som omväxling skulle ta upp vad Slobobans Undergång tycker å tänker. Jag har alltså intervjuat dom. Sloboban är ett av dom punkband som hängt med längst. Sen dom satte igång för ungefär ett år sen har situationen för gruppen förändrats nåt enormnt.

Per: när vi började lira så hatade publiken oss. Dom stängde sina öron å brydde sig inte ens om att lyssna. Nu lyssnar dom i allfall innan dom fördömer det. Kevin: men frågan är om det är så mycket bättre nu, för när man spelar för en helt ny publik, som i Alingsås. så hatar dom en i alla fall. Thomas : det är mycket bättre med speltillfällep nu. Förut fick vi tjata om spelningarna. Nu ringer dom till oss å tjatar. Staffan: det är mycket lättare att organiserat saker nu eftersom vi är så många.

Att situationen har förbättrats beror nog till stor del på festivalen på Sprängkullen som ju blev jävligt uppmärksammad. Sloboban var ett av banden som spelade och var med och organiserade det hela.
Staffan: festivalen öppnade portarna för alla banden. Folk är inte lika negativt inställda nu.
Thomas: alla spelningar efteråt har vi fått tack vare festivalen.
Per: det mest positiva var att man jobbade ihop med en massa andra band som man förut bara hade känt så där halvt om halvt och lärde känna dom mycket bättre.
Staffan: det har blivit mycket bättre sammanhållning efter festivalen.
Per: det hade nog inte blivit samma uppslutning till Garageligan utan festivalen.

Garageligan ja’ Vad kommer den att innebära för Göteborgs rockband.
Thomas: framför allt att man inte bara spelar i innerstan utan även kommer ut i förorterna å spelar för dom som aldrig e inne i stan på kvällarna.
Per: dom skulle öppna fritidsgårdarna för livebanden. Publiken där är ju uppfostrad med discomusiken. Dom vet ju knappt hur ett band ser ut i verkligheten.
Kevin: om man skapar ett behov av rockmusik så kan ju alla band komma ut och spela mycket mer. Det finns ju i alla fall förbannat mycket mer publik än spelande. Det kommer aldrig att finnas fler spelande än publik. Å sen går ju banden och kollar in varandra. Det hade varit juste om man kunde gå ut å se ett rockband lika gärna som att gå på bio, att det hade blivit lika allmänt. Va ska vi göra ikväll Tja vi går väl å ser nåt rockband.
Men är det inte risk för att det hela skall bli för stort?
Per: om Garageligan fortsätter att svälla kommer det att automatiskt bildas nya föreningar. Man kan ju inte hålla. 100 band inom Garageligan Speltillfällen har det alltså blitt fler av på sista tiden, men när det gäller fasta spelställen är det ganska, dåligt, vi har i stort sett bara, Errol’s och Sprängkullen.
Thomas : Sprängkullen är bäst å spela, på.
Per: på Errol’s blir det så brötit. Det är så oorganiserat på nåt sätt.
Kevin: det skulle behövas ett place dit man kunde gå efter skolan och sitta å snacka.
Per: kafé på dan, musikställe på kvällen.

Slobobans har spelat på en helvetes massa ställen. Dom har gjort bra spelningar och dåliga spelningar. Vad är det som gör en spelning till en bra spelning?
Thomas : publikkontakt.
Kevin: Det är som en cirkel. Ger man publiken nånting så får man nånting tillbaka.
Staffan: sitter publiken bara där å tittar så kan man möjligen göra en hyfsad spelning, men man kan inte göra en toppenspelning.
Per: jag tycker det är jävligt kul att spela, för kompisarna. Det blir sånt jävla drag å sån tändning i bandet, men det är kul när publiken hatar oss också. Bara man får nån slags reaktion.
Staffan: sitter publiken bara där å tittar så kan man möjligen göra en hyfsad spelning, men man kan inte göra en toppenspelning.
Per: jag tycker det är jävligt kul att spela, för kompisarna. Det blir sånt jävla drag å sån tändning i bandet, men det är kul när publiken hatar oss också. Bara man får nån slags reaktion.

Sloboban är ett punkband, men skriver också jävligt bra reggaelåtar. Dessutom har dom faktiskt skrivit en jazzlåt. Per: för mej är punken en attityd och det har inget att göra med hur man ser ut eller hur snabbt man spelar. Det är hur man uppträder mot andra, hur man gör sin musik och vad man lägger i sina låtar. Sen spelar det ingen roll om man spelar rock, jazz eller reggae. Det finns en massa punkband som inte är ett dugg punk, för dom har så taskig inställning. Det finns andra band som inte definieras som punk men som jag tycker är jävligt punk.

Punkrocken har utvecklats från en ganska liten företeelse till nåt som mer och mer börjar likna en rörelse. Vad kommer att hända med rörelsen? Kommer den att gå samma väg som musikrörelsen?
Per: jag tror på det evigt snurrande hjulet. Det är förutbestämt att om 10 år har vi också spårat ur.
Först bildades musikrörelsen å det var ett jävla sväng på det. Sen kom vi och då är de en del av etablissemanget. Om 5-6 år kommer det nåt nytt igen och då är det vi som är ute.

En av anledningarna till att jag föll för Slobobans är att dom har jävligt vettiga åsikter som ju också återspeglas i deras texter.
Staffan: vi vill framföra nåt vi tycker är viktigt till andra så att dom börjar tänka efter.
Per: om man bara säger ”gatan är hal. Här kan man ramla och slå sej” så har man bara talat om nåt som de flesta redan vet. Istället kan man säga ”gatan är hal för att det är minusgrader och det har kommit vatten på den. varför inte ta och sanda gatan så att den inte blir hal längre”. jag tror inte att det finns nån sanning. Det finns bara åsikter, jag vill lägga fram mina åsikter i mina texter, sen får folk ta ställning till om dom kan identifiera sej med dom.
”Motvåld” är en bra text. Terroristdebatten är så jävla snedvriden. Alla förfasar sej över terroristerna, men ingen frågar sig varför terrorism uppstår, varför blir en människa terrorist. ”Maktgalen” är en annan bra text. Dom byter regering, men det blir ingen skillnad för det är samma skit ändå.

Staffan: politikerna brys sej inte om oss, bara dom har det bra.
Kevin: det är inte bara politiker utan alla höga gubbar. En direktör får sparken. Genast blir han direktör på ett annat företag. Man fattar ju ingenting. Hur fan funkar det där uppe ? Dom kan göra vad fan dom vill medan en vanlig arbetare kan råka jävligt illa ut för minsta skitgrej.
Per: det är jävligt svårt att skriva texter som låter bra och som folk förstår vad jag menar med. jag är inte nöjd med nån som jag gjort.

Sloboban har alltså hållit ihop i ungefär ett år. Vad skulle hända om nån av er lämnade bandet?
Kevin: det skulle aldrig gå att byta ut en medlem. Vi är så pass hårt sammansvetsade privat. Musiken är bara en del i det hela.
Per: går en så går alla
Den dagen blir inte Brandy glad.
Brandy ur Funtime nr 6 mars – 79

Slobobans Undergång, var ett att punksveriges tyngsta band och visade att punk och hårdrock visst kunde förenas långt innan den sk crossoverscenen sambefruktade de två genrerna. Här berättar sångaren Staffan Hassling historien om bandet från den första lätt kaosartade spelningen till dagen då bandet bestämde sig för att låta rundgången tysta.

– Vi var ett gäng på 14-15 år som var oerhört musikintresserade. Det var bl.a jag, Gert och Möller. Vi var alla rätt nyfikna och gillade allt från glitterpop tillhårdrock. Bland favoriterna fanns Slade, Queen, Status Quo, Alice Cooper, Blue Öyster Cult, Mott The Hoople. Vi köpte poptidningar och gick på alla konserter som var i Göteborg. Vi hängde utanför hotellen för att få autografer. T o m New York Dolls upptäckte vi väldigt tidigt, vi tyckte de var grymt fräcka. Därför var det kanske inte så konstigt att man blev nyfiken på Ramones då man såg en bild på dem i Expressen 1976. Det var Mats Olsson som skrev en hyllningsartikel. Jag köpte skivan och tyckte framförallt att det var en fruktansvärt rolig musik. För det var humorn i Ramones som attraherade mig mer än musiken. Jag tycker fortfarande att de flesta av de här artisterna håller och vi släppte väl dem aldrig under tiden med Sloboban heller.
Det var snarare så att dels blev jag så absorberad av punken då den kom och sedan sveptes ju de flesta grupper bort av punken. Personligen tycker jag att det inte gjorts en bra hårdrocksskiva sedan AC/DCs Back In Black 1980.

Mitt absolut bästa konsertminne var när jag och Gert såg Queen på konserthuset 1974. Precis innan de slog igenom, jag tror t o m att det var deras första konsert utanför Storbritannien. Vi var helt euforiska efteråt. Fantastiskt!!! Skulle jag få välja att se tre konserter igen, skulle det vara den, Status Quo på Liseberg 1975 och Ebba Grön på Sprängkullen 1978.

Hösten 1976 läste jag för första gången om punken. Och när man äntligen hörde Anarchy… och New Rose i nåt hemma hos program så var det…våldsamt bra ! Brorsan (Per) var i London våren -77 han köpte med sig Damneds första Lp hem. Själv åkte jag på språkresa till Torquay på sommaren (77). En kväll gick vi på konsert, där Chelsea och Cortinas spelade.  I Torquay hade jag träffat en tjej som jag var tillsammans med. Så för henne skröt jag om att vi hade ett punkband hemma i Göteborg. Väl hemma var det upp till bevis. Vi gjorde vår debut på vår gymnasieskola i Partille den 4 oktober 1977. Vi spelade bara covers, men rätt så avancerade sådana: Stranglers; “Peaches”, Vibrators; “Keep It Clean”, Eddie & The Hot Rods, Sex Pistols, Damned, Ramones…

Vi kallade oss för Slobobans Undergång efter en teckning jag gjort i 9:an.  Min kompis, Sven Erik Andersson hade döpt den just till Slobobans Undergång. Meningen var att vi skulle spela tre konserter på en dag. Att vi gjorde succé är nog att ta i. Dels var väl inte punk så hett i hård-
rockarnas Partille, dessutom spelade vi så högt och hade ett sånt dåligt ljud att det i stort sett var ett dån som hördes. Själv hade jag hade druckit en flaska Kir och föll av från scenen tre gånger.
Så den sista konserten fick vi inte lov att genomföra. Under den andra konserten kom Per, av nån anledning upp på scenen och började också sjunga.
Jag tror tanken var att Sloboban bara skulle genomföra den här konserten. Sen var det över. Fast efteråt började vi fundera på ett mer permanent band. För oss var tanken på att ha en offentlig spelning både kittlande, men framförallt helt OTÄNKBAR. VI ..??

På den tiden fanns det kanske två tre band i Partille som möjligtvis spelade på fritidsgården nån gång per år. Det var rätt fräcka killar som var inne på Genisis, Yes och sån symfonisk, avancerad musik. Vad man gjorde i Partille, om man nu hade ett band, det var att repa helt enkelt, om och om igen. Att spela ute offentligt, det fanns helt enkelt inte! Vi hade inte heller någon kontakt med Göteborg så om det nu fanns en annan kultur där, vilket jag inte tror, så visste vi inget om den.
Det fanns ju proggfästet på Sprängkullen, men det var en helt annan värld för oss.
Men hur det nu än var så fick vi en spelning på ett diskotek inne i stan.(Crazy Daisy) Det kom en del punkare dit och vi började assimileras med den växande skaran punkare i Göteborg.

Vi gjorde nu också regelbundna turer ut till Mölndal. Till Lasse Dolores, för att köpa plattor och snacka. Straitjacket var bara ett band som hörde vi talas om. Men jag såg dem aldrig. Lasse Sundestrand och hans fanzine Funtime kom också att spela en stor roll för oss.

Jag minns också när Göteborgs Sound spelade på Errolls. Det var en kick, även om Soundets kapacitet kändes onåbar för oss. Det var nog under den konserten som vi första gången träffade Attentatpojkarna. Jag har ett minne av en berusad Jönsson som stod längst fram och skrek om Attentat. Under våren steg långsamt antalet punkare i Göteborg, kontakter började knytas innan alltihop exploderade på Sprängkullefestivalen i november.

Vi spelade bara covers den första tiden. Det var mestadels Engelska punklåtar med egna texter. (Exempelvis: Damneds ”Problem Child” blev ”Mellanöl”. New York Dolls ”Bad Detective” gjordes om till ”Dålig i matte”.) Anledningen till det, var nog att vi helt enkelt inte förstod att vi kunde göra egna låtar. Det kändes lika obegripligt som det en gång känts otänkbart att spela offentligt med ett eget band. Och den känslan följde nog med oss genom hela Slobobans existens som band. Att spela in en egen skiva, eller första gången vi spelade utanför Göteborg. Jag minns första gången vi var i Stockholm. Vi gick omkring på Sergelstorg och sa till varandra: herregud, vad gör vi här egentligen?
Att medverka i Radio och TV kändes lika otänkbart.

Och på tal om coverlåtarna, nä vi funderade aldrig på att spela in dem. Originalen fanns ju och de var mycket bättre. Det var först sommaren 1978 som vi började göra egna låtar. Och i samband med det började jag också tycka att vi var ett riktigt band. Innan dess hade det mest handlat om en kompisgrej.

Vi skiljde oss lite från de andra banden och punkarna i och med att vi inte såg ut som punkare. Den mest radikala förändringen var att nån av oss satte på sig en badge. Därför väckte vi inte någon direkt uppmärksamhet varken hemma eller i skolan.

Punken handlade inte heller om nåt utanförskap. Trots att vi spelade med Sloboban hade vi kvar våra gamla kompisar och gamla intressen. Jag var t ex handbollsmålvakt och slutade inte spela förrän 1991, långt efter att Sloboban hade dragit sitt sista ackord. Våra föräldrar reagerade inte speciellt mycket heller. Inte mina och Pers i alla fall. Musiken var de väl inte helförtjusta i men det kändes ju inte speciellt konstigt. Vår och Tomas mamma var t o m och tittade på oss och Ebba Grön när vi spelade på Sprängkullen 1978.

I och med att alla punkbanden efter festivalen gick med i Garageligan så blev det också en stark gemenskap och sammanhållning. Tanken var ju att ingen skulle vara förmer än andra. Alla banden skulle spela i tur och ordning under de spelningar som anordnades. Allting skulle vara väldigt rättstvist och solidariskt. Jag tror aldrig att det fanns nåt band som sjöng på engelska. Det hade aldrig accepterats i Göteborg. Trycket var rätt hårt på hur ett band skulle vara redan från början.

Det är sant att Bruset och Göteborgs Sound fungerade lite som storebröder i uppstarten av Garageligan, men de satte också upp ramarna för Ligan rätt tydligt från redan från början. Då Perverts spelade på ett rullskridskodisco och det samtidigt ryktades om att de hade skickat en tejp till Polydor då var det många av oss rättrogna Göteborgspunkare som rynkade på näsan.

Vi hade egentligen ingen kontakt med den Stockholmsfalangen som såg fräcka ut och sjöng på engelska. Man läste bara om banden i diverse Stockholmsfanzies. Det lät så jävla fräckt, men då man fick höra dom var det mestadels bara skit. Vi i Slobobans eller för den delen Garageligan, upplevde aldrig nån konkurrens med band från övriga landet. Tvärtom fanns det en stark gemenskap med punkbanden runt om i Sverige. Mötte man en punkare så visste man det var en vän. Låter väl kanske lite naivt, men det var så jag upplevde det. Ebba Grön var bäst, men jag såg Grisen Skriker en gång och tyckte de var helt otroliga.

När det gäller det här med Lurkers och att GBGbanden skulle vara råpunkiga tycker jag snarare
att råpunken var vanligare i STHLM. Göteborgsbanden lät mer rock’n’rolliga. Men visst var Lurkers populära i GBG.

Slobobans ”punk” ¨beskylldes” emellanåt för att ha ett hårdrocksound. Men det var för att vi stundtals hade ett rätt hårdrockigt sound. Dels var det påverkan av musiken vi växt upp med, men framförallt berodde det nog på Björn, vår trummis. Han var ju hårdrockare. Han lyssnade bara på hårdrock och gillade inte ens punk. Hans spelstil skiljde sig från andra trummisar. Han var mycket tyngre och om vi nån gång sa till honom att spela fyrtakt, så antingen vägrade han eller gjorde det under stor protest. Historien har också gett honom rätt. Vi skulle aldrig varit lika bra utan honom. Björn är den viktigaste anledningen till vårt sound. Deep Purple är fortfarande det största som hänt honom.

Sloboban genomgick många faser. Vi hade ju först den första glada punkperioden. Trummisen Möller och vår dåvarande gitarrist Björn slutade våren 1979 för att spela 60-talspop. När vår första singel släpptes fanns inte Sloboban. Men så kom Gert och Björn med och vår hårdrocksperiod inledes. Början av 80-talet var vår värsta period. Vi var hade lååånga, långsamma låtar med allvarliga pretentiösa texter. Det lät för jävligt !

Efter ännu en deprimerad spelning på Kortedala forum 1982 bestämde jag och Tomas oss för att bilda ett nytt band. Vi skulle inte bekymra oss om egna texter, vi skulle sno allt från Nils Ferlin, spela dubbelt så fort och kalla oss för Ferlins. Förmodligen inspirerade av Strindbergs som hade börjat låta tala om sig.

Nu blev det inte riktigt så radikalt, men Sloboban lyckades med det nya konceptet och jag tycker att vår period 83-84 är vår absolut bästa.

Vi splittrades 1985. Då hade Per redan hoppat av ett år tidigare och han betydde mycket mer för Sloboban än vad vi andra någonsin anade. Han var frontman, textförfattare och sångare. Jag tog över den biten, men trivdes egentligen inte med att stå längst fram. Men den främsta anledningen till att vi splittrades var nog att vi inte kunde göra fler låtar. Sista året minns jag bara som ett stort ångestharvande i replokalen utan att nått vettigt presterades. En av orsakerna till att Per slutade var att Nacksving efter Stål &Styrka inspelningen sa nej till en LP och bara ville ge ut en singel. Då tror jag inte han orkade kämpa längre. Luften gick ur honom.

Jag är stolt över Sloboban idag. Jag känner stolthet över vad vi förmådde skapa från ingenting. Nä, jag tror inte vi har haft nån direkt betydelse för Göteborgs musikliv.
Det jag är mest nöjd är singeln Stål &Styrka/Ord.
Jag tycker det är en av de bästa singlar som någonsin getts ut i Sverige. Och jag känner en stor bitterhet mot Nacksving som inte gav oss chansen att göra en LP i den vevan. Det var fegt. Med den teknikern/ producenten Per Giöbel hade en platta blivit skitbra!

Vad jag ångrar är..nej, vad jag tycker det är synd är att några av de andra singlarna lät så illa.
Det är egentligen bara Lammkött/Nöd & Lust som lät hyggligt. Nu är vi i och för sig inte ensamma om att plattorna lät dåligt. Det mesta av de svenska punkskivorna lät ju faktiskt skit om man jämför med den engelska och amerikanska punken. Jag tror inte att de svenska teknikerna på 70-talet visste hur man spelade in rock. Men nä, annars ångrar jag ingenting. Hur skulle man kunna göra det?

Jag tycker det är självklart att vi medverkar på Svenska Punkklassiker. Vi hör hemma där. Synd bara att de inte valde en annan låt. Om dagens punk vet jag ingenting. Lyssnar inte på den.
MEN….om det nu är så att punk attraherar unga så är det skitbra. Speciellt om de gör nått vettigt av det. Det var väl framförallt det som vi åstadkom i Garageligan. Vi visade hur mycket man kan göra
om man bara vill. Från att arrangera konserter till
att starta band och göra egna skivor.
STAFFAN HASSLING 2003