Nu är det 30 år sedan bandet släppte den kultförklarade plattan
"BARN AV VÅR TID" och vad passar inte då bättre än att fira detta
med en rejäl JUBILEUMSSPELNING.

Därför kommer bandet denna kväll på Sticky Fingers att spela hela
plattan från början till slut följt av en kortare paus.
Efter pausen kommer bandet att köra ett rejält rockset med det
bästa från bandets övriga plattor.


Det är 1977. Nationalteatern har gjort tre skivor: den konstiga
”Ta det som ett löfte…”, den oväntade jättehiten ”Livet är en fest”
och barnskivan ”Kåldolmar och kalsipper”.
 Vi har nu ett annat skivbolag, Nacksving i Göteborg, och vi ska
göra en ny skiva. Vi spelar in nere i Nordstan, med Nacksvings
mobila inspelningsbuss. Det är Totta, Håkan W, Ankie R, Maria G,
Hans W och jag, Ulf Dageby. Egentligen är det bara jag som är
”riktig” musiker, Vicke hade väl i och för sig lirat congas och
trummor tidigare. Johannes Leyman spelar in. Jag hade bestämt
mig för att rena gitarrer skulle regera nu, jag hade nyss hört
Televisions mästerverk ”Marquee Moon”. Min setup: Marshall 50-topp,
4x12-låda. Telecaster. Totta: Ibanez-strata, Twin Reverb.
Bas: har ingen aning. Det blev en klassisk skiva, kanske min egen
favorit genom åren. Johannes gjorde ett torrt, rakt och föredömligt 
reverbfritt ljud, därför tycker jag att denna skiva har samma tidlösa
kraft än idag. Här är sångerna, i tur och ordning:

1. POPENS MUSSOLINIS
   Ja, vadå rena gitarrer? Här har vi en Black Gibson Les Paul
   , rakt in i en Marshall, undantaget på skivan som bekräftar
   regeln. Riffet är skamlöst snott från Lou Reeds ”Rock’n’roll
   Animal”, den instrumentala intron till ”Sweet Jane”. Texten?
   Jag  ville håna arenarockens fläskigheter,  som ibland kan
   påminna om partidagarna i Nurnberg, everybody say yeahhh!!!,
   alla dompteringsförsök av en publik. Det är klart att en del
   ordvändningar är too much. Jag häpnar ibland över vad jag
   fick till på den tiden.

2. KOLLA KOLLA
   Hämtad från en pjäs: ”Speedy Gonzales 2”. Anders Melander
   skrev, och detta är ju en lurig liten novell, som vägrar att låta
   sig tolkas på ett enkelt sätt.  En skenbart trallig sång, som
   döljer avgrunder…Jag kommer inte ihåg vem som spelade vad
   här, men Maria sjunger intro och sen är det ju Totta som sjunger
   resten.

3. SPISA
   Ännu en lurig novell av Anders, även den från Speedy 2.
   Hisnande kast mellan vardaglighet och mardröm. Jävligt lång.
   Jag och Totta kompar som vanligt, vi bildade en fin kompduo
   på hela den här skivan. Ankie och Maria körar så fint, och
   Maria spelar gurka, Vicke trummar. Kanske Håkan W på bas?

4. INGELAS SÅNG
   Var den med i Speedy 2? Jag vet faktiskt inte för jag var inte
   med i den pjäsen, jag var ute på nån gräsmatta och spelade
   barnteater, tror jag (?) Jag ville skriva enkelt, nästan naivt,
   på gränsen till vad man kan tillåta sig, yeah yeah. Vissa
   räkor är inspirerade av en annan skiva som slog ner som en
   bomb i mitt liv, Bowies ”Low”, Carlos Alomars gitarrspel.
   Kommer inte ihåg vem som spelade vad.

5. BARN AV VÅR TID
   Nationalteatern gjorde två kabaréer på Klubb Karl i Göteborg,
   den här sången var med i den andra, där även Gondolen,
   Bananen och Sillstryparn föddes. Medan jag sjöng gick skåde-
   spelare runt i publiken med thinnertrasor, hela lokalen stank
   av thinner. Jag skrev den i ett raseri över hur vuxna människor
   kan låta sina egna barn gå under. Mycket sorg, och skönhet
   också. Här har vi för övrigt ett riktigt tjejband, Maria G spelar
   trummor och Ankie R spelar bas.  Vi har ju spelat den här låten
   en miljon gånger, men jag tröttnar aldrig på den, den är så
   skitig, rå, ilsken, vacker, sorglig och ödslig. Och bandet, som
   inte är ett ”riktigt” band, låter ju för jävla bra! När vi spelade
   upp tejperna på ett Nacksving-möte fick vi höra att låtarna är
   ju bra, men skivan måste spelas in igen, med ”riktiga”
   musiker. Jag hoppas att dom skäms än idag.

6. MEN BARA OM MIN ÄLSKADE VÄNTAR
   Jag hade köpt Rod Stewarts ”Every picture tells a story”, där Rod
   tolkar Dylans ”Tomorrow is a long time”, den var så vacker.
   Jag satte mej direkt och försökte översätta och det bara flöt på,
   det tog väl en kvart.  Jag har försökt många gånger sedan
   dess att översätta Dylan, men dat har aldrig lyckats mer. Den
   oerhörda poesin i originalet krossar mej ständigt, det är ju ingen
   idé att översätta om Dylan alltid är bäst. En gång hade jag helt
   enkelt vråltur, och sen gick det inte mer. När vi spelade in var
   vi först hela bandet, det lät kass och en efter en försvann.
   Till slut var det bara jag och Totta kvar, ackegura och sång,
   en sättning man inte kan gömma sig bakom. Totta blev bara 
   nervösare och nervösare, till slut gick jag ut och köpte en
   Stewarts whisky, som vi delade på.  Sen satte vi sången på
   en tagning.

7. GE MEJ MITT LIV NU
   Det fattades en låt på skivan, då skrev jag den här.  Återigen
   ville jag ligga på gränsen, textmässigt, för vad man kan tillåta
   sig utan att ramla i diket. Avenyraden är farligt nära…jag tycker
   ofta att det är intressant när man ligger nära på det viset vad
   som är möjligt att sjunga, utan att rodna. Det gamla vanliga
   kompbandet, Totta, jag, Vicke, (men vem spelar bas?
   Varför glömmer jag alltid vem som spelar bas? Håkan W?),
   Totta spelar a-moll en gång när det ska va A-dur.
   Idag, 2008, spelar vi faktiskt alla sångerna på den här skivan,
   i nya versioner visserligen.
   Vi är ju musiker, inte kopieringsapparater. Ulf Dageby
   
   

Sångaren Mattias Hellberg var fortfarande i mellanstadieåldern när
plattan släpptes 1978, men berättar att hans referenser till denna
klassiker var under en period när han under 80-talet jobbade i
Värmlands i särklass bästa skivaffär - Riff Raff.
- Det ringde ständigt folk från hela värmland och ville beställa Barn av
vår tid på cd, men skivan var ständigt restnoterad. Något som bekräftar
att skivan är en tidlös och mycket populär klassiker. Tänk om jag då
hade vetat att jag skulle sjunga låtarna tillsammans med Rockorkestern.
Häftigt!