Björn berättar vidare att Urban Släke var rätt politiskt medvetna men att det viktiga med punken för honom var att den kom som en motreaktion på den elitism som gällde inom musiken i mitten och slutet av 70-talet.
- På Gotland var jazzrock det enda som gällde, det skulle vara tio miljoner toner i sekunden. Det var fruktansvärt trista tillställningar som jag vet att man satt och sov sig igenom. När det dök upp plattor med Pistols och Clash var det världens hit, allting kom ner på jorden och man upptäckte att det var möjligt att börja spela.
- Vi var en del av den rörelsen och jag tycker att den stod för väldigt mycket bra saker. Det var en aktiv tid när folk tog för sig av tillvaron på ett sätt som de inte gör längre. Fast nu verkar ju punken vara på gång tillbaks och det är kul.

I KRIG MED RAGGARNA
Som de landsortspunkare de var så hamnade Urban Släke i bråk med raggare.
- De grupperingar som fanns i Visby när vi startade var antingen vänsterintellekutuella halvhippies eller skitiga raggare, ute på landet är det ganska mycket Ronny och Ragge-typer. När vi klippte av oss håret, sminkade oss och slet sönder kläderna så syntes det verkligen för Visby är en liten stad.
- En av de första låtarna vi gjorde hette ”Raggar Ragge” och den var väldigt utmanande, och det tog verkligen skruv så vi var mer eller mindre fredlösa under ett par år och det var spännande, minns Björn som själv slapp att åka på stryk.
- Jag har en känsla av att det alltid var Patrik som torskade. Han sprang för långsamt så det var alltid han som åkte dit och fick stryk. Dessutom var han ganska stor i käften. Själv var jag jävligt duktig på att skrika år folk på 50-meters håll. Det hände vid ett flertal tillfällen som vi spelade att det blev upplopp och att vi fick låsa in oss. Det var världens kalabalik och polisen fick rycka ut.
- Jag minns att det gick så långt att det t.o.m var ett ämne på insändarsidorna i Gottlandstidningen. Samt att det annordnades ett fredsmöte. Det var jag och Patrik som hade ett möte med två raggarhövdingar. Det var på neutral plats i Visby med medlare närvarande. Vi kom fram till att vi skulle skippa ”Raggar Ragge” vilket i sin tur innebar att vi kunde visa oss varsomhelst, närsomhelst i stan utan att riskera att få tänderna utslagna, och det höll faktiskt.

FLYTTADE TILL STOCKHOLM
.När killarna gick ur gymnasiet –81 lades bandet ner eftersom Björn flyttade till Stockholm.
- De andra dök upp i Stockholm allt eftersom så ett halvår senare var vi samlade igen, förutom att vi bytte trummis. Vi körde igång igen och repade i en villa ute på Lidingö, där en av killarna bodde inackorderad, berättar Björn.
Kärnan i bandet var hela tiden Björn, Pelle Segerlind (Gitarr) och Patrik Ekman (Bas). Efter diverse trummisar hittade de Tomas Nilsson, som hade ett förflutet i Gotlands Teater, när de kom upp till Stockholm. Gitarristen Jonas Fohlin, som kom med ett år efter starten, kompletterade bandet och enligt Björn var det först när han kom med som saker och ting började hända.
- Det var när han kom med som det började bli musik av det hela. Innan dess var det inte särskilt bra musik utan det var mer ett häftigt drag. Jonas kunde verkligen lira och han inspirerade Pelle till att bli bättre för han utvecklades snabbt till en mycket bra gitarrist. Det lät faktiskt ganska bra om Släke efter ett par år, trots att det var en plojgrej från början.
Urban Släke gjorde under sin existens mängder av spelningar samt att de släppte två singlar, som de bekostade själva.
– Den första spelade vi in i Göteborg med Kai Martin som producent medan den andra spelades in i Stockholm några år senare.

UTVECKLADES ÅT OLIKA HÅLL
Musikaliskt utvecklades bandet hela tiden år olika håll fram till att de la av 1985.
- Från början var det den typiska punkinställningen hellre än bra. Det var ganska aggressivt men med tiden gled vi över mer och mer åt det snällare pophållet. Aggressioner är alltid kul men har man skrikit ur sig sin vånda i ett par år så blir det så småningom intressant att utvecklas lite grann, menar Björn.
I mitten av 80-talet var det inne med depressiv svartrock och Urban Släke halkade in på någon Cure-inspirerad variant, vilket innebar sista spiken i kistan för bandet.
- Vi började som en ren polargrej och umgicks intensivt i flera år – bodde mer eller mindre ihop. Men med tiden gick vi åt olika håll både som människor och rent musikaliskt. Jag hoppade av därför att jag tyckte musiken blev så jävla depressiv och trist. Hela musikscenen var faktiskt rätt tråkig i mitten av 80-talet. Det var mycket tredje världskriget och ångest och på något sätt halkade vi med i den svängen och det tyckte jag var värdelöst så jag la av, förklarar Björn.
- Dessutom hade vi hållit på i sex år och någonstans var man sugen på skivkontrakt men det lossnade aldrig.
Idag spelar Pelle och Jonas i bandet Java medan Tomas släppte en singel med Rain Refrain för något år sedan. Idag håller Björn själv inte på något med musik efter det att han nyligen lämnade Maryland Cookies som han var med i under många år.
- Jag jobbar inom vårdsvängen, inom en sektor i hemtjänsten som håller på med alkohol och tablettmissbrukare, samtidigt läser jag masskommunikation på universitetet.
Backstage