Tampax Street Det är synd att det är så få tjejer som lirar. Både i Sverige och i övriga världen. Bland punkbanden är de också lika få. Många håller sig till kvinnliga sångerskor. Men ett band med endast tjejer, som kommer från Sverige, och lirar punk känner i alla fall jag bara till två stycken – Trupp och Tampax Street. För att RIP inte bara ska skriva om manliga band så beslöt Micke sig för att intervjua Tampax från Stockholm. Hur länge har ni funnits? – Sen i november. Så länge har vi väl spelat tillsammans, tror jag. Repat har vi väl hunnit med att göra en 20-25 gånger. Och med två spelningar bakom oss är vi ganska nöjda. Blir nog bra mycke bättre sen, så det är inget problem. Hur många låtar lirar ni ute? – Sju stycken. Fast vi har åtta. Den åttonde gör vi inte för att den ska vara en speciell grej till den som jag inte fått tag i. Måste först ha tag i nån som jobbar på nåt sjukhus. Helst något där det finns tvångströjor.

Hur kommer det sig att ni startade bandet? – Det är mycket trevligare med flickor. Nej, men vadå? Det var bestämt från början att det skulle vara ett tjejband. Helt förutsatt. Fast vår trummis vill hellre spela med killar. Men fan ta henne ifall hon försöker lämna Tampax Street. Vi sa det att kan alla andra idioter så kan väl vi också starta ett band, och så blev det. Varför ett namn som Tampax Street? – Tre fjärdedelar av Tampax ville heta Tampax och så lade vi till Street för att det inte skulle bli något problem med copyright. Vi ville heta Tampax därför att, om ett killband skulle heta det då är det roligt. Då driver dom. Men heter ett tjejband det, ja då är det obscent. Är ni erfarna? Har ni varit med i många band innan? – Ing-Marie har varit med i Tanks. Jag (Chris) uppträdde i tv med sopiga The Mess. Men det har aldrig blivit nåt längre. Men det hoppas jag det blir nu. Att Tampax blir något och att vi får spela så mycket som möjligt ute. Vi blir alltid jävligt glada ifall vi får spela någonstans. Har ni haft god kontakt med andra band? Sammarbete och så.. – Ja, sådär. Jag tycker att det är en rätt äcklig konkurrens mellan banden i Stockholm just nu. Det finns god sådan också där man trycker på varann så att man utvecklas. Men sen finns det den där som t.ex. säger ”spelar dom så spelar inte vi” liksom. Har ni stött på problem för att ni är tjejer? – Ja. På vår första spelning som ägde rum på Musikverket hörde i alla fall jag spridda röster som frågade vem som släppt in dom här jävla brudarna. Trodde väl att vi inte kunde nåt. Men nu är det inga problem. Vill ni nåt med era texter. Nåt speciellt budskap? – Nej inget alls eftersom vi alla har så olika åsikter. Men eftersom det är jag (Chris) som skriver allt så blir det ändå som jag tycker i texterna. Men det som jag skriver blir ändå alltid ironiskt. Trivs ni med varann? – Jadå, sådär. Det kan bli lite roit ibland, men det är bara nyttigt för bandet. Då blir man bara aggressiv och spelar fortare. Men det vore klart bättre ifall man var förbannad på nån i publiken istället, Nike t.ex, (en av tjejerna i Usch). Har ni bara texter på engelska? – Ja alla förutom en. Jag har jävligt svårt för att skriva på svenska. För mig är det betydligt enklare med engelska eftersom jag snackar det nästan lika bra som svenska. Sen är engelskan ett rytmiskt språk så det blir lätt att sjunga också. Jag försöker oftast skriva svenskt men det blir sällan bra. Men om jag får som jag vill ska vi göra en svensk version av ATVs ”Love Lies Limp” helt ocensurerad, berättar Chris. – Som alla andra band vill vi göra en singel. Kommer kanske så småningom. Jag tycker väl att vi ska koncentrera oss på att spela ute ett tag först så folk känner till oss lite först. Sen denna intervju blev tillagad har det hänt saker med Tampax Street. Deras trummis Ing-Marie har slutat och ny tjej bakom trummorna är Katti från det numera avlagda Cathy & The Heat. Efter bara en repetition var Chris mycket nöjd med det nya kapet. Nu får vi bara hoppas att hon lär sig takterna för skälet till att Katti kickades var att hon var så långsamt lärde sig texterna. De övriga i Cathy & The Heat kommer antagligen att börja om med nytt namn. R.i.P Nr 10 – Micke