– Det är helt enkelt nödvändigt det som hände. Svart var på slutet bara en enda lång kamp för att skapa en helhet, säger Janne Svenungsson, gruppens grundare, basist och huvudsakliga låtskrivare.
Det som hände var helt enkelt att Svart splittrades i början av sommaren. I det läget var det nog inte många som trodde att jag bara några månader senare skulle sitta i gruppens replokal där under ICA-hallen och som förste utomstående höra nya Svarts nya rock imponera mig till förstummning. Men Janne Svennungsson är inte stum:
- Caiza (Caiza Almén, sångerskan) flyttade till Östersund och jag hade tankar på att själv skriva några låtar till en singel som Caiza sedan komma ner och vara med att spela in. Men jag upptäckte att det var omöjligt att göra det själv. Så jag bar Petter Eklund om hjälp med gitarrspelandet. Två månader efter att Caiza flyttat var hon tillbaka, något nytt började ta form...
Petter Eklund var tidigare gitarrist i ett annat splittrat Uppsalaband, N-Liners. Hans tillfälliga medverkan utökades så småningom till att göra gitarrpålägg vid momixningen av den LP som Caiza och Janne tidigare under sommaren spelat in i Stockholm, men som ingen riktigt var nöjd med. I samband med detta kom även trummisen Ola Jameson in i bilden. Resultatet blev lyckat, leendena breda, självförtoendet ökade, Petter Eklund och Ola Jameson var medlemmar i Svart. En ny tid hade startat.

Svart magi
Grundstyrkan med dagens Svart är att man nu är gruppen Svart och inte Siouxie and the Bansheesinkarnationen Svart. Man är fyra starka viljor istället för två, man är fyra människor som tror på att det dom gör är så bra att det därigenom inte blir än bättre. Svart magi.
- Idag är vi en enhet. Vi är fyra personer med samma nivå med utvecklingsmöjligheter. Men vi skall inte nedvärdera det vi gjort tidigare för jag har alltid stått för det vi gjort. Som LP:n som kommer i början av oktober. Det är en självständig produkt som vi inte kan eller försöker reproducera idag. Men vi är stolta över den och gör musik från den, men utan synthar och andra pålägg, säger Janne som fortfarande är Svart store talesman.
Petter Eklund: - Jag har inte så mycket att göra med LP:n men jag känner ändå mycket för den. Den är genomförd och personlig och framför allt vågar den.

Centralgestalt
Han fortsätter: - Det är skönt att vara med i ett band och vara vem som helst i gruppen i motsats till tiden i N-Liners där jag av publiken ofta sågs som någon slags centralgestalt som skulle motsvara vissa förväntningar på en ledare.
- När jag gick där i urskogen kunde jag aldrig tro på det här. Men nu finns vi här och jag längtar efter att få visa upp det, säger Caiza.
Stämningarna är optimistiska och hoppfulla. Svart har anledning att känna så. Borta är det kantiga och fyrkantiga. Dagens Svart har ett rikt, stort ljud som är samtidigt både energiskt forcerande och eftertänksamt ståtligt.
Jag har inte hört mycket av LP:n men det jag har lyssnat på är en annan bild av Svart, men även den stark: Synthar, trummaskiner, röster i bakgrunden, körer.
Men på LP:n finns inte så mycket av Petter Eklunds helt förträffliga gitarrspel som för gruppen direkt upp i partiet med U2, Echo and the Bunnymen och trots allt, Siouxie and the Banshees. Svagheten är sångversmelodierna som gör att Caizas sång låter mer ovarierad än vad som skulle behöva vara nödvändigt. På en låt som ”X”, som har en stark vers, fungerar den t ex förnämligt.
Numera går jag alltid klädd i Svart.
Lars Nylin Schlager Nr 27 13 okt –81.



Recensioner:

Svart Sår (Stranded EP)
Igen. Klas Lundig hittar rätt ny grupp. Uppsalagänget Svart är roligare än namnet, men framförallt självständigt moderna. Utan pålägg eller synthar. Bara känslig rock.
Caiza Almén på härligt entonlig röst har skrivit Sår. Min nya favoritkärlekslåt. Med en fin schablonfri text.
Svart tar ett jättekliv framåt in i Janne Svenungssons musikvärld, fritt efter Siouxie och Banshees. Och omslagets nya version av Man Rays Gåvan skildrar musikens spänningar perfekt.
Schlager Nr 2 24 okt 80.

Svart Sår (Stranded EP)
Fyra snabba poplåtar med märkliga texter och udda melodier. ”Caizas sång” är oskuldsfullt ren, låtarna fastnar direkt, produktionen utmärkt. Skitfint!
Joachim Stokstad Veckorevyn 45 – 5 nov –80