Att han nyligen påbörjat sin militärtjänstgöring, och håller just nu på att utbilda sig till gruppbefäl, är det nog ingen som kan gissa sig till.
För han är punkare.
Det syns på långt håll.
Trots att han varken har nålar
i kinden eller hakkors kletat
på sin svarta skinnjacka.
Staffan Holmberg är 19 år, han har trasiga jeans, blekt hår och kommer från Nacka utanför Stockholm.
Han sitter på hamburgerplejset som är granne med Gallerian, köpcentret i Stockholms city dit de så kallade punksen drar för att kolla in läget och snacka med varandra.

När jag kliver in i coca cola-miljön denna söndagseftermiddag sitter han ensam vid ett bord, djupt försjunken i ett par utländska rocktidningar.
Jag bjuder på en cigarett.
- Nä, jag röker inte. Och så har jag blå ögon och ingen flickvän.

Hårt trakasserad.
Han har läst tillräckligt många intervjuer med dom stora rocksnubbarna för att tro sej veta vad man ska svara - innan frågan är ställd. Och så är det kul att vara lite ball också. Förstås.
Punkare, ordet låter slitet vid det här laget, det håller Staffan med om. Men han rycker på axlarna åt det. Kan inte komma på nån bättre benämning. Punkmusik har blivit nya vågen-musik. Men man kan knappast kalla Staffan för en nya-vågen-kille. Det låter töntigt.
- Stilen har funnits länge. Det började med Iggy (Iggy Pop) nån gång -69 så där. Sen belev det en trend för ett par år sedan. Sex Pistols hjälpte förstås. Då kom allt det här med kläderna.
Punkarna har blivit rätt hårt trakasserade från alla möjliga håll. Och dom asnes av många som en sammhällets böld, likgiltiga inför allt, en liten grupp omogna och oansvariga ungdomar som bara bråkar och förstör. Och chockerar naturligtvis.
- Vi är inte mer aggressiva än anra människor, menar Stafan. Vi går inte bärsärkargång på stan, vi välter inte bilar, vi slår inte ner pensionärer. Vad är det vi förstör ?
- Sen är det klart att en del sprungit omkring med hakkors på sina jackor - för att chocka - utan att egentligen haja innebörden. Men nu har hakkorsen försvunnit, nu sträcker punksen upp knutna nävar i luften och skriker RAR (Rock against racism) - utan att egentligen haja innebörden av det heller. Det är precis lika barnsligt. Tycker Stafan.
(RAR är en rörelse som starades av Tom Robinson, en av förgrundsfigurerna i nya vågen-musiken. I sina texter går han bland annat hårt åt samhällets intolerans mot minoritetsgrupper.)

Kul att spela
Men en viktig grej är att alla har inte samma livsattityder därför att dom är punkare påpekar Staffan. Det är musiken som är utgångsläget. Den enda riktiga gemensamma nämnaren. Den enkla musiken betonar han. Och att man skapar nånting själv. Det är viktigt. Man kan inte bara sitta och lyssna på andra.
- Man frågar sej nu, va fan höll man på med då, när man inte lirade. Det blev så jävla kul när man började spela själv.
Staffan sjunger med The Pain, en av en massa grupper om vuxit fram under senaste året. För inte så länge sen var det en omöjlighet att dra ihop ett and och börja lira bara för att man gillade musik. Såvida man inte kunde sjuttiåtta ackord. För lät det inte tjusigt och proffsigt redan från böjan var det i alla fall ingen som ville lyssna.
Det är där hela punkidén kommer in. Att alla som vill, dom kan och ska lira. Och det är jävligt kul. Även att lyssna till.
- Jag har alltid gilat musik. Lyssna de på tio-i-topp och sånt där när jag var liten, berättar Staffan med ett nästan genant smajl. Punkmusiken kom som en självklarhet, det var en naturlig grej för mig at tända på.
- Sen vill man ju inte vara en vanlig Svensson heller. Det är roligare med folk som har sin egen stil.
Han inser att han visserligen inte är till hundra procent egen i sin stil, men...
- Det är svårt att göra nånting helt själv. Man måste vara flera för att det ska bli starkt....

Gylfen ska vara öppen.
Men Staffan är ensam framför kameran när vi plåtar honom och jag efter åtskilliga minuters klickande, förskräckt upptäcker och utbrister:
- Din gylf är ju öppen !
Då ler han överseende mot mig.
- Det ska den vara. Det går snabast så.
Det är kul att chocka. Det tycker han.
Man undrar hur han klarar av att göra lumpen. ( I 1 i Stockholm, han får sova hemma när det inte är nattmanöver.) Det livet verkar så långt bort från att sitta och häcka på Galerian eller att sjunga rock. Men han säger att det går bra. Att lumpargrejen fixar konditionen.
- Jag gillar inte själva grejen, men ser det som något nödvändigt ont.
Och med lite cynism i röstan lägger han till:
- Det är hårda bud där, så det ska nog bli karl av mej också.
Och sen då ? Framtid och sånt där ?
- Fråga mej inte vad jag tror jag gör om fem år. Eler vad jag vill göra om fem år. Jag tar dan som den kommer. Framtiden klarar sej alltid på nåt sätt.

Ingen dröm att bli rik.
Efter nian gick Staffan gymnasiet i två å, teknisk linje. Men han har aldrig jobbat regelbundet, bara tagit ströjobb nån gång. Han tycks inte veta vad han levt av under året. Förnekar att hans mamma försörjt honom. Men inkomsterna från hans grupp The Pain har inte varit stora.
- Jag är inte ute efter kosing. Har ingen dröm att bli rik. Tror inte jag blir en lyckligare människa av att ha mycket pengar. Fast det är klart man man måste ha så man klarar sej.
- När jag är färdig med lumpen i vår får jag tusen spänn. Då åker jag nog utomlands på interrailkort (tågluffar) - om man inte har en världsturné på gång. Man vet aldrig.
Han ler sött åt påståendet, men där finns allvar i anledningen också. Han sjunger på engelska, skriver texterna själv och dom övriga tre i bandet gör musiken. Och deras namn, The Pain (smärtan), är engelskt. Det får dom ofta kritik för. De flesta ounkgäng kör på svenska. Men resonerar Staffan:
- Engelska är ett internationellt språk. Vi har större planer...
Snart kommer dom ut med en EP, fyra egna låtar. Det är ett nystartat svenskt bolag, Kaos Records, som ger ut den.
- Fy fan för dom stora etablerade skivbolagen, säger Staffan. För att få göra en platta hos dom måste banden sitta och skriva om sina låtar så som bolagen vill ha dom. Inte klokt.
Han tycker det gått ovanligt bra för The Pain. Dom kunde lika gärna stått kvar i potatiskällaren och lirat idag.
- Men det gäller att fixa grejer själv. Det är lätt att sitta och säga att allt är skit utan att göra nånting åt det.
- Vi (många av punkgängen) ordnar fester och spelningar och arrangerar egna galor.
- Men det är synd att det finns så få tjejer som gör nåt eget. För det uppskattas jävligt mycket när dom gör det. Tyvärr finns det inte mycket brudar i rockbranchen.

Svårt med att ha tjejer...
Tjejer är lika viktigt som allt annat tycker Staffan. För viktigt ibland. Det där att man kan bli så beroende.
- Man får akta sig för ringar.
- Det är vad jag säger nu. Sen kanske man vill gifta sej - fast det är bara ett papper.
- Det svåraste med att ha en tjej ä, att då ska man umgås både med hennes kompisar och sina egna. Och så tycker polarna att man sviker. Det slutar med att hon altid hänger med på ens grejer. Synd faktiskt.
Att ha en tjej som kompis är en annan sak. Det har inte med könet att göra om man blir polare. En del folk kan man snacka med och det flyter. Det är fint när man är på samma våglängd menar Staffan.
Fast det är man inte alltid. Som bekant. När man är punkare.
- Därför är det skönt när man kan ändra på folks uppfattningar om en. För jag tycker att alla kategorier människor ska kunna umgås.
Det händer att Svenssons på gatan kommer fram till Staffan, punkaren, för att ha synpunkter (i all välmening). OCh efter en stund får "punkaren" höra: "det var kul att det går att snacka med dej". Och till sist avlägsnar sej Svensson med ett: "vad trevlig du är".
Det är väl inte presic hans dröm om framtiden, men en vacker dag är han kanske ändå Svensson själv ?
- Det är möjligt, tror Staffan. Men det bekymrar honom inte.
Vecko Revyn Text Anki Partridge Foto: Per Hessman