”Ståålfågel” bildades någon gång i de prehistoriska dimmorna kring 1977.
Erik Fritjofsson och Petter Brundell från förorten Jakobsberg norr om Stockholm slog sig ihop. Trötta på progg, jazz och symfonirock som av någon obegriplig anledning var populärt då, beslöt dom sig för att med Creedence Clearwater Revival, Devo och Pere Ubu i ryggen göra något helt nytt. Punk var det aldrig.
Eftersom de inte kände någon bra trummis köpte dom den billigaste trummaskinen på marknaden. Resten är historia.
Under en kort tid tokhajpades duon, turnerade land och rike runt, blev en trio med Micke Kjell (också från Jakobsberg), sålde oanständig mycket skivor med tanke på den smala musiken. Antagligen var det energin som utstrålade från ett maniskt maskinbeat, bankande gitarrer och konstiga syntljud som besegrade massorna. Ståålfågel spelade mycket, och för många. Man dansade. Någon slags peak nåddes när konserten på Sprängkullen i Göteborg fick avbrytas för att de hoppande publikens gemensamma svängningar framkallade sprickor i den gamla fabrikslokalens tegelväggar.
Senare anslöt sig Anders Hernestam med sitt habila trumspel och Ståålfåågeln dog av att försöka bli naturlig.
Idag spelar Petter Brundell akustisk syntgitarr i ”Fågel Roc” som just gett ut sitt sjätte album, och hjälper till med Erik Fritjofssons låtar (som ges ut under eget namn 2011). De står fortfarande på samma bar (Söders Hjärta) där de alltid stått, och de fortsätter, tillsammans och var för sig, att göra taktfast musik för öron som vill höra något nytt och kroppar som vill röra sig rytmiskt till musik.