Snarklangarna dvs. Eva Johansson 19, Micke Boxmark 14, Jonas Lundborg 15, och Patrik Nilsson 17 har snart funnits i ett år.
Snarklangarna är ett av Stockholms hundratals punkband och ett av banden knutna till Oasen i Rågsved.
Jag träffar Snarklangarna en kväll när de repeterar. Replokalen ligger i Rågsveds tunnelbanestation. Tillsammans med andra band hyr de några tomma skyddsrum av Stor-Stockholms lokaltrafik, SL. För 14 000 kr per år, mer än vad de flesta innerstadskontor kostar.
Jag lämnar Rågsveds köpcentrum som ligger öde och tomt, passerar en grå nedklottrad järndörr. Uppför en trappa. Och studsar tillbaka av den starka musiken som möter mig.
Snarklangarna vrålar sin musik om och om igen. När öronen vecklat ut sig urskiljer jag texterna i "Paranoia" och "Beskyddarglädje". Det är Eva Johansson som skrivit texterna till de låtarna. Eva eller Pojken som hon också kallas sjunger i Snarklangarna, men ibland hoppar hon in på basen.
- Jag tycker det är roligare att bara sjunga. Jag hinner sällan träna på basen. Jämt när jag kommer hem tänker jag: "Oj nu måste jag träna på basen". Men sen går jag och lägger mig och sover istället, för jag är så trött, jag har nästan för mycket att göra. Jag jobbar heltid och jobbar mycket med Oasen också.
Självförtroende
Jag frågar Eva vad Oasen betyder för henne.
- Jag har fått mycket större självförtroende sen jag började med Oasen. Nu vet jag att jag klarar av saker. Innan litade jag inte på mig själv. Jag tänkte: "Nej, det här är frö svårt för mig, det här kan jag inte fixa".
Men när jag kom med i Oasen tog folk tag i mig och sa: "Du kan väl åtminstone försöka, vi ska hjälpa dig". Sen började jag kunna ta mer och mer ansvar och det gick bättre och bättre. Picko säger att han orkar i alla fall inte springa på möten. Han är döless på möten efter två år i Kommunistisk ungdom.
- Prat, prat, prat. Det är inte det som behövs utan att folk gör någonting. Sen bor jag ju långt härifrån. Det tar två timmar med tunnelbanan att åka till Rågsved och hem igen. Föressten har jag annat för mig än att gå på möten numera. Jag ägnar mig åt sex och samlevnad.
Eva river i sitt röda hår och avbryter.
- Men det är viktigt att man går på mötena för det är en massa praktiska saker som måste fixas. Och våra möten är inte som andras möten. Vi har igen jävla ordförande som sitter och bestämmer, utan vill man säga nåt så gör man det.
Jag undrar hur det kommer sig att Picko gick med i KU redan när han var 13 år
 |
- Min mamma är VPKare, hon har indoktrinerat mig. Hon är väldigt bra, men hon är väldigt borgerlig också. Hon är så noga med att man ska städa t ex. Jag tycker det är OK när dammtussarna ligger där dom ska.
Micke som suttit tyst hela tiden börjar otåligt smattra med trumpinnarna. Han vill inte alls sitta här och bli intervjuad. Han vill spela. Han säger inte ett ord.
Picko klinkar på basen. Jag sitter och känner mig tantig. Tänker att de här ungarna tycker nog alla över 25 är borgerliga. Jag bestämmer mig för att göra ett försök med Patrik, eller Pinch som han heter när han spelar gitarr. |
Jobbar du ?
- Jämt.
Du pluggar inte ?
- Nej, jag jobbar halvtid. Som porslinsvårdartekniker.
Vad är det ?
- Diskare. Man lär sig olika tallrikstorlekar och man lär sig hur kärringarna på Östermalm beter sig när de beställer varor.
Var jobbar du ?
- På Diplomat Tea House på Strandvägen.
Där jobbar jag också inflikar Eva. Det var roligare förut när Pinch och jag jobbade tillsammans i köket.
Lämnar de mycket grädde kvar på tallrikarna ?
- Nej. Det är tjafsiga gamla kärringar som går där. De är inte kloka, de ringer och hem till släkten och berättar att de är på Diplomat Tea House och att de sett prinsessan Christina där. En söndag skulle folk varit där och sprängt. Då hade prinsessan Christina födelsedagskalas där och Silvia och Victoria var där. Usch.
Philip Hot Boys
Eva: Vad hette han, den senaste ungen hon fick ?
Micke: Prins Bertil.
Picko: Carl, Philip, Bertil, Johnatan eller nåt sånt.
Eva: Det skulle man döpa ett bad till.
Pinch: Philip Hot Boys.
När jag undrar vad Pinch har för drömmer om framtiden värjer han sig.
- Det är klart att man drömmer. Hoppas. Men det finns ju inte så mycket att hoppas på. Det är så meningslöst, det går ju åt helvete med den här planeten inom 30 år. Det är inte så mycket att drömma om. Det går ändå åt helvete.
- Jag är optimist, säger Picko. Det är svårt, men jag är det ändå.
Från Aftonbladets Ung-bilaga. söndagen den 7 oktober 1979
Text: Ingmarie Eriksson Foto: Hans Stiwenius
Fotnot. Ingmaris reportage handlade om Oasen och om ungdomarna som var involverade i verksamheten. Oasen stod vid det här tillfället återigen utan lokaler.
|
