RICKARD GRAMFORS

Vilket är ditt första musikaliska minne?
Det var nog när barnvakten hade med sig Beatles She Loves You. Då var jag väl 4 år...

Första egna skivan?
Första skivan jag fick i present: Tror faktiskt att det var singeln med titellåten i filmen Bron över floden Kwai!
Så här står det i Wikipedia: the POWs whistle the Colonel Bogey March when they enter the camp. The piece was originally written in 1914 by Kenneth Alford. It was accompanied by a counter melody composed by Malcolm Arnold (known as The River Kwai March) played by the off-screen orchestra taking over from the whistlers. Mitch Miller had a hit with a recording of both marches. Arnold won an Academy Award for its score.

Första skivan jag köpte kan ha varit Alice Coopers Billion Dollar Babies, eller Bowies Aladdin Sane.

Hur började du spela?
Tjuvtittade i syrrans gitarrbok på kommunala musikskolan. Kom överens med min klasskompis Lelle (Lennart Holmström) att börja spela. Han hade gitarr, så jag köpte en bas, för pengarna jag fick när jag sålde barndomens bilbana. Det här var 1974 och vi har i princip spelat till och från sedan dess.
Jag började spela till skivor, framför allt Bachman Turner Overdrive. Hahaha!

Fanns det band före Panic?
Första bandet hette Octopuss, och vi spelade mellan -74 och -76, men gjorde inga spelningar.


Rickard Gramfors - Långholmen
Foto: Ann Duroj


Berätta lite om Panic:
Jag gjorde en spelning med ett ihopsatt band ”Big Niklas” på Södra Latin när jag var 16 år (-76). Dit kom Lelle med två killar han börjat spela med, Mats Molund (trummor) och Jan Ljungwaldh (gitarr). De hade en replokal (i Abrahamsbergsskolan) och vi började repa där. Det här var alltså ett år innan vi hört talas om punk! Vi gjorde första spelningen i en grundskola, Olovslundsskolan, och sjundeklassarna blev tokiga och började kasta stolar!

Första kontakten med punk:
Det var en skandalartikel i Expressen om London, med foton på punkare med säkerhetsnålar och hakkors.

Reaktioner?
Man hade ju ingen koll på musiken, men insåg att vuxenvärlden som vanligt reagerade med panik. Jag var ju uppvuxen med paniken kring Alice Cooper, så det kände man ju igen.

Medborgarhuset med Fagin, Baiters och Stoodes – berätta.
Schnabel arrangerade konserten. Vi var ju väldigt unga, men lyckades ändå boka Medborgarhuset, fixa några kompisar som vakter (de hade naturligtvis nollkoll men nån ”kunde kung fu”...) och lyckades på nåt sätt få till ekonomin, liksom hyra en lastbil. Jag hade nyss fått körkort. Vi kände ju Baiters väl, de kom från Ekerö och vi från Bromma. Kommer inte ihåg hur vi kom i kontakt med Fagin (”melodiös svensk hårdrock”) eller Stoodes.

Hur förbannade var ni på Stoodes och Torkel då egentligen?
Vi vart ju rätt galna på dom när de gick in först på scen, inte kunde spela och började vanda våra förstärkare...
Det lustiga var att de var rätt mesiga bakom scen. De skulle spela coola, men blev jätterädda när jag gasade på med lastbilen på skoj när vi roddade på dagen.
Spelningen gick ju bra sedan, trots allt.
Schnabel gav de andra banden varsin back öl, och vi tog hela vinsten. Det var mycket publik så det blev en hel del pengar... ;-)


Kändes det som ödets ironi när ni än en gång fick spela med Stoodes på McDonalds personalfest?
Minns inte så mycket av den spelningen faktiskt, mer än att hela upplägget var så bisarrt. Jag gick faktiskt och såg Stoodes på Musikverket med Åke Eriksson på trummor. Det var jävligt tajt mitt i larmet, men jag kommer också ihåg en otroligt aggressiv stämning mot Torkel, som fick en del smällar när han var ute i publiken...

Jag träffade Torkel igen för ett par år sedan. Hade inte sett honom sedan den gamla tiden, och vi skojade en del om Medborgarhuset. Vi är ju i samma bransch numera – båda jobbar med film, men på olika sätt. Jag gillar hans independentattityd.

Hur gick det till när Panic blev Schnabel?
Tror att vi läste om något/några andra band som hette Panic, och började leta ett annat namn. Vi fastnade för Schnabel av någon anledning. Det var inspirerat av tidens stora backhoppare Carl Schnabel...

När bestämde ni er för att göra en singel?
Vi skrapade ihop lite pengar det mesta kom från Medborgarhusspelningen faktikst, någon kände till en studio där något annat band spelat in, och så körde vi. Vi hade ingen susning om vad vi höll på med... Min pappa jobbade med kartor och hade tryckerikontakter, så han hjälpte till med omslaget, sedan satt vi och lade omslag i plastfickor själva, och sålde själva till polare och på konserter.



Klicka på bilden för att få förstoring i nytt fönster.

Hade ni någon draghjälp av reportaget i VeckoRevyn?
Det kom så pass långt efter att skivan kom ut, så det gjorde ingen skillnad för försäljningen. Det var inte direkt något skivbolag som kom springande...

Vad tycker du om plattan idag?
Den känns ju rätt avig på många sätt. Ena sidan: A Fairy Tale About a Furry Tail, var en låt som Janne skrev melodin till. Rätt komplicerad musikaliskt med olika vändor och solon. Jag hade en tramsig dikt jag gjort i engelskan i skolan, och den slängde vi in. Andra låten: Young Nights skrev jag. En 50-talspastisch med en text som känns väldigt inspirerad av Roxy Music (typ Love is the Drug) som var mina husgudar. Den känns väldigt lite punk...
Den är väl lite udda idag, med extremt tunt ljud, men det kunde varit värre.

Stranded - hur kom ni i kontakt med dem?
Klas Lunding kom fram till oss efter en konsert på Långholmen, och uttryckte sitt gillande.

Pop Job - En i mitt tycke väldigt bra nya-vågen-pop-samling. Kanske den bästa. Vad tycker du om den själv. Både Schnabels bidrag och de andra.
Jag tycker att plattan är bra fortfarande. Minns att den var omskriven i det allra första numret av Schlager. Våra bidrag... Låt dom gro känns ju som jävligt ljum svenne-ska med nån slags miljövänlig text. Vi censurerade texten, från början var den en ”legalize it”-låt med samma titel... Det var Janne som skrev den. Den andra låten – Molotov Cocktail – skrev jag. Återigen två olika temperament... Tycker nog att Molotov är rätt tuff fortfarande, med Dr Q-effekt på basgången och en fett skön stråkmaskin i ett instrumentalparti.
Lustans Lakejer var ju inte alls kända då. Jag gillade dem, och har de flesta av deras plattor, inklusive 12:an med dem och Ratata. Man tyckte väl att texterna var lite töntiga då.
N-Liners gillade jag verkligen. De var ju extremt XTC-influerade. Minns särskilt väl ”Vill du bli min soldat”. Även deras nästa band Webstrarna var bra. Känner Petter Eklund lite grann privat.
Kai Martin & Stick var också bra. Gillade deras tidiga, arga stil, tyckte väl att de senare plattorna saknade catchy melodier. Ronny Svensson är en gammal god vän, som jag faktiskt jobbat med under en period.
Studio Sex minns jag faktiskt inget av.

Jag har faktiskt kvar ett 10-tal plattor i en kartong i källaren i mint condition. Några köpare?

Hur hade ni det med spelningar under den här perioden?
Vi gjorde många spelningar på Musikverket, och en hel del i förorterna, bl a på musikföreningar som Ultrahuset, Ormen, m fl liksom på en del ungdomsgårdar och i skolor.

Några minnesvärda exempel?
Ett av de märkligaste ställena vi spelade på var legendariska Fyran, precis vid Stureplan. En nergången ungdomsgård med en hel del knarkare. Där spelade vi tillsammans med det fantastiska bandet The Bagarmössen. De spelade i V-jeans och städrockar och hade två hits: Atlas Copco och Skövla skogen. Det var proppat med folk, och några gamla slitna tjackpundare skulle tjafsa och gå upp på scen och spela munspel hela tiden...

Vi var förband till Problem på Musikverket en gång, och blev skitförbannade eftersom Mats Olsson var där, men hängde i logen med Problem i stället för att kolla på oss. Så vi skrev en hatlåt om honom. Tror det var flera band som hade såna låtar...

Vi arrangerade flera utomhusgalor, på bl a Långholmen. Den mest minnesvärda var dock den i Ålstensbacken, en skidbacke, där vi på sommaren lyckades få tillstånd att spela, och låna nyckel till ett elskåp i en strålkastarstolpe.

Det finns också en fantastisk inspelning när vi spelade i Smedslättsskolan. Mellan två låtar kommer rektor upp och är upprörd: han har mätt volymen med en decibelmätare: ”finns det ingen annan volym än max?” Lelle spelar spontant en liten reftull melodi (typ ”du kan inte ta mej!”), sedan går vi till våra förstärkare, HÖJER volymen och spelar God Save the Queen...

Herre med portfölj. Exemplarisk popsingel. Var låg era musikaliska influenser vid den här tiden?Vi lyssnade på en hel del olika musik. Alla var ju individualister i bandet. Själv lyssnade jag mycket på Devo och B52s, även om det inte hörs i musiken. Tror vi försökte göra en popsingel lite i tidiga Reeperbahns anda, av någon anledning.

Skivan fick genomgående god kritik. Vet du om Stranded sålde slut på upplagan?
Den lanserades knappast alls. Vi hade faktiskt inget omslag till en början, utan det tog ett tag tills vi fixade till den fina affischen med plommonstop (en bild ur en Eisenstein-film).
Jag har en känsla av att det var en väldigt liten upplaga, så det är möjligt att den sålde slut tack vare det.

Vad tycker du om skivan idag?
Som mycket annat från Stranded på den tiden är ljudet väldigt tunt. Låttiteln kommer från en gammal svensk film med Georg Rydeberg, och är väl en rätt giltig kritik av byråkrat-samhället. B-sidan Fröken Ur är ju bara tramsig. Men båda har catchy refränger och en del kul detaljer. Precis som med vår första singel: det kunde ha varit värre. Under den här perioden var det ju en hel del musiker som idag anses creddiga, som spelade typ symfonisk hårdrock. Vi hade ändå något personligt, som inte var omedelbart identifierbart rent genremässigt.

Förutom vinylinspelningarna gjorde ni andra demos under bandets exsistens?
Vi gjorde flera demos, bl a på en tidig portastudio, hemma i Jannes gillestuga...

Berätta lite om bandets andra låtar:
Har väldigt svårt att komma ihåg låttitlar. Vi spelade i princip bara egna låtar med undantag för ett par covers. Vi varvade ju även svenska och engelska texter i olika perioder. Några låtar jag minns: Do the 69, Mask Ålsson (om Mats Olsson), Kramgoa låtar i ett dansbandsland (det var hela texten), Robotomy...

Din egen musikaliska utveckling under de här åren från första ackordet fram till början av 80-talet.
Oj, svår fråga. Man skämdes ju över sina gamla BTO-skivor efter ett tag... Jag lyssnade fortfarande med behållning på gamla Roxy Music, gillade Sex Pistols väldigt mycket, liksom valda delar av punken, som Stranglers och tidiga the Clash. Men framför allt var det postpunk/new wave, som Devo, B52s, Talking Heads och Gang of Four.



Fahrenheits första singel Mysterier från 1983

Vad hände sedan med Schnabel?
Vi bytte så småningom namn till Fahrenheit, men var i princip samma medlemmar.

Bästa med Schnabel?
Vi lärde oss spela tillsammans och gjorde vår egen pryl, oavsett trender.

Det sämsta?
Vi var musikaliskt väldigt spretiga, med olika temperament i låtarna. Det var jag och Janne som skrev egna låtar och även sjöng på våra respektive låtar. Det hängde väl inte riktigt ihop.

Roligaste minnet?
Det var väl mer en allmän känsla av att skapa något tillsammans, svårt att välja ut/minnas något speciellt tillfälle.

Transformationen från Schnabel till Farenheit. Hur kom det sig?

Även här var det nog att vi tyckte namnet kändes fel helt enkelt, och att vi var på väg någon annanstans musikaliskt, med en del influenser från t ex Gang of Four och Talking Heads.
Dessutom började Johan Schjelderup som keyboardspelare, så det var dags att byta helt enkelt.

Personligen har jag svårt för den typen av post-punk som många gamla punkare började spela.
Men jag tycker att "Vi har spängt" låter bra med sin mer aggressiva framtoning. Vad tycker du själv om musiken och den perioden idag?
Jag är stolt över båda MNW-singlarna, tycker att de musikaliskt är intressanta, med bl a Jannes el-fiol, en bassynt på Under skydd av det vackra och faktiskt en skön ”sampling” från någon galen radio-predikant i Avlångt land!
Av våra singlar känns de mest genomförda och helgjutna. På ena singeln sjunger Janne båda låtarna, på andra singeln sjunger jag båda låtarna.
Omslagen hänger ihop tematiskt och är rätt avskalade. Det var min kompis Johan Edström som gjorde dem.

Vad hände sedan? The Lee Harvey Oswald Ensemble?
Janne kom in på The School of Audio-Engineering i London, och skulle bo där ett tag. Vi repade på några låtar som vi skrev i Sverige, och åkte sedan till London och spelade in dem i skolans studio, men det var de sista dödsryckningarna för bandet.
Stilmässigt hade vi gått i stå, och repade samma låtar om och om igen. Den sista spelningen vi gjorde är bandad, och inte särskilt kul musikaliskt.

Jag hade länge haft en tanke om att börja om med ett nytt band i en helt annan anda, mycket inspirerad av the Birthday Party och Nick Cave and the Bads Seeds, liksom deras influenser som gammal träskblues, country, gospel och annan rot-musik, men med nån slags punkattityd. Bandet kom till mig i en dröm...
Vi drog igång 1986, några månader innan Palme-mordet. Ett tag tyckte vi därför att namnet var väl makabert, men beslöt oss för att behålla det.
Sättningen var delvis samma som tidigare: jag på bas och sång, Mats Molund på trummor och Johan Schjelderup på keyboard. Ny gitarrist var Micke Forsman (tidigare bl a i Koma). Vi byggde musiken lite bakvänt, och det blev en slags ”missuppfattningar” av hur man spelare blues, jazz, country, r&b och gospel, med elaka, makabra, icke-pk-texter, ofta med en ironisk udd mot amerikanska företeeelser. Mycket var textmässigt influerat från mina intressen: kult/exploitation-film, undergroundserier och nån slags allmän pop culture/Americana.
När Micke reste bort på en lång Asien-tripp, hoppade Lelle (Lennart Holmström) in på gitarr igen.
Två fullängdare blev det på Joker Records: Star Spangled Boner 1989 (endast vinyl) och Uncle Sambo (med första plattan som bonus) 1991 (endast CD). Och vi var med på två av Jokers samlingsplattor Nordic Sounds, vol 1 + 2.

Efter ett 12-årigt uppehåll har vi nu börjat spela tillsammans igen, med både Micke och Lelle på gitarr + Ragnar Berthling på sax/keyboard/munspel. Lelle och jag har spelat ihop till och från sedan 1976. Mats och jag sedan 1976...
Återföreningsspelningen var på Sjöhästen, Hornstull 21 maj 2008.
Detta är inte bara en nostalgitripp. Vi skriver mängder av nya låtar, och spelade dessutom in en demo i april 2009. Vår första studioinspelningen sedan 1991! Så kan det gå!
Lyssna på: MySpace.

Vad har musiken betytt för dig som person?
Själva gör-det-själv-delen har påverkat mig mycket. Jag har – liksom många andra från punktiden – blivit mycket av projektledare och entreprenör.
Sedan har jag förstått musikens otroliga kraft, efter att inte ha lirat på många år. Att börja spela ihop igen är verkligen inspirerande och stimulerande. Vi har alla mycket att göra med våra jobb, men stunden i replokalen är verkligen något man behöver på många plan, både musikaliskt, kreativt och socialt.

Tror du att punken var nödvändig?
Den kom helt klart vid en viktig tidpunkt, då musiken hade blivit alldeles för pompös, med arenarock, symfonirock, Pink Floyd, Rick Wakeman och annat trist.
I Sverige blev ju punken också ett sätt att fjärma sig från den enormt tråkiga proggen, som regerade den ”alternativa” scenen.
Det som kom att ses som punkens grundtanke: alla kan spela, tror jag var superviktig. Musiken togs tillbaka av folk som ville ha kul och spela, utan att fråga om lov.

Förändrade punken något?
Det tog ju inte H&M alltför lång tid att suga upp punk-modet, och musiken att bli mer utslätad och kommersialiserad, men visst förändrade den något. Det finns ju en lång rad genrer som inte skulle existera idag, utan punkens påverkan. Sedan kan jag ju känna att de nya generationernas kängpunk och framför allt svensk nypunk med nån slags folkmusikrötter, är rätt trista.
Vi som var med och spelade under perioden 77-81 är nog alla väldigt påverkade av den här tiden och tidsandan, oavsett om vi sågs som punkband eller inte.

Vad tycker du om det musikaliska landskapet idag?
Jag tycker att mycket har blivit väldigt utslätat, med en polarisering mellan de enormt stora banden, och de pyttesmå. Det finns inget stort mellanskikt på samma sätt som tidigare.
Det värsta jag vet är de superkommersiella och menlösa s k punkbanden från USA: Simple Plan, Blink 182, Sum 41 och My Chemical Romance...

Det finns dock ljuspunkter. Jag gillar band som Turbonegro, Franz Ferdinand, The Knife, The Hives, Monster Magnet, Black Label Society, The Donnas och Doktor Kosmos.

Din inställning till Internet?
Jag tycker att Internet är fantastiskt på många sätt. Det är ju en enorm förändring hur man kan sprida sin musik och information om sitt band, liksom att hitta musik, låttexter, inspiration mm, från nätet.
Som musiker och filmintresserad (jobbar med film dagligdags + driver lilla DVD-bolaget Klubb Super 8 som specialiserar sig på svensk kultfilm) så tycker jag att illegal fildelning är helt förkastlig. Jag anser att musiker och filmskapare ska få betalt för sina verk. Fildelningen i sig är ett praktiskt sätt att sprida film och musik, men upphovsmännen måste få betalt. Därför tror jag på legala alternativ för nedladdning, fildelning, VOD, mm.
Jag tycker hela diskussionen som förs av Piratbyrån/Piratpartiet/Pirate Bay är helt absurd. Musik och film är riktiga yrken som innefattar utbildning, träning, kunskap, entreprenörskap, produktionskostnader, marknadsföring, osv, osv och då måste man som konsument vara beredd att betala för musik och film.
De som tycker det är okej att ladda ner musik och film utan att betala är simpla tjuvar.