Långt innan Millencollin och The Hives spred den svenska punkrocken över världens alla kontinenter så fanns ett gäng osnutna slynglar som tagit sig det passande namnet The Rude Kids. Dessa "ungar" fick  den engelska rockpressen att totalt gå i spinn. Och med en lika storkäftad och snacksalig frontman som The Hives Pelle Almqvist, så skulle Rude Kids gå hur långt som helst.....Men som i alla punkrocksagor så måste vi börja från början.

I replokalen med Rude Kids

Det var en gång....
Ett gäng långhåriga killar i afghanpälsar som spisade Alice Cooper och Kiss men också ibland lite tyngre grejer som Sir Lord Baltimore, Rush och Led Zeppelin. Dessa tuffa 14-åringara drömde om att en dag stå på Wembly med sitt band Loud Noize uppbackade av tusentals watt. Almanackan visade 1976. Poptidningarna hade namn som Poster, Zip och Tiffany, men snart skulle allt förändras...det var nämligen dags för...språkresa.

Lasse P trummis i Loud Noize berättar:
- Jag och Ola som varit polare ända sedan vi var i 7-års ålder åkte till England på språkresa –77. Där var vi och såg The Jam som hade The Boys som förband. Och med oss hem i bagaget hade vi Ramones första Lp samt Sex Pistols "God save the Queen" singel. 

Resan hade varit en ögonöppnare för oss. Det var det här vi ville lira ! Så basisten och den andra gitarristen sparkades från Loud Noize och Ola kom med istället.
Ramones blev de stora förebilderna musikaliskt och stilmässigt med tillhörande skinnjackor och trasiga jeans.

 - Vi började repa in några låtar från deras första LP eftersom de var enklast. (Ola kunde inte spela, så Ramoneslåtarna var den minsta (musikaliska) gemensamma nämnaren).
Efter någon månad så frågade vi Böna om han hade lust att komma och lyssna. 
Vi hade lärt känna Böna när vi gick på konserter eller köade för biljetter. Vi brukade ofta snacka med honom i tunnelbanan på väg hem från någon konsert.
Så Böna lyssnade till ett par låtar. Sen slet han micken från Lasse O och övertog sången. Det handlade bara om att försöka överrösta alla instrument. Vi körde nämligen gitarr, bas och sång genom Lasses gitarrstärkare. 
Redan på andra repningen med Böna så föddes embryot till det som skulle bli Raggare….

Böna hade liksom de andra killarna i Rude Kids ett förflutet som hårdrockare, men växlat in på punkspåret 1977. Böna som var ett rabitat rockfan var naturligtvis och såg både Ramones klassiska spelning på Jarlateatern och Sex Pistols Kåren-gig.
Ola: - Lasse och jag var bara på utsidan men jag kommer ihåg att det var rätt stökigt, med en massa raggare och poliser.
Det sas till och med att raggarna utlyst belöning för de som fick ihop flest blodiga säkerhetsnålar.
För var det något som punkarna lyckades med så var det att väcka anstöt med sitt provocerande yttre.
Lasse: - Reaktionen var nog densamma, man blev sedd men också bespottad.


Rude Kids första spelning. 
Klicka på bilden för förstoring !		 Men det fanns en gemenskap mellan punkarna.
- Ja, det var ju bara att åka in till Gallerian, alltid träffade man nån. Men det var ju inte djupare än gemenskapen i t.ex en hejarklack. 
Man snackade lite, festade lite…umgicks i största allmänhet.

Men hur reagerade föräldrarna, punkare var ju ”förskräckliga”?
- Jo då de blev ganska förundrade, men uppmuntrade oss också. De såg ju att vi gjorde nåt vettigt. Vi repade 3 gånger i veckan och spelade ute på helgerna. Så vi inte hade inte tid att göra nåt ”värre”...*skratt*.

Om de nu inte lyckades att uppröra föräldrarna så skulle de snart göra den bilburna ungdomen, raggarna smått irriterade, genom att tillägna dem sin första singel. ”Raggare is a bunch of motherfuckers”.
- Vi hade spelat 4-5 månader och tyckte det var dags att göra en platta. Från början hade vi tänkt göra som många andra nämligen en EP på egen etikett. 
Vi lånade pengar av föräldrarna och letade upp en billig inspelningsstudio. Det blev BMB-studio som låg belägen i en villaförort, nere i en tvättstuga !!!

(F ö samma studio där Docent Död spelade in sin första singel. "Sven Jerrings röst"/"Klockan ett". Farbrors anm).
När vi var klara med inspelningen tyckte Morgan (teknikern) att det lät så bra att vi borde försöka med skivbolagen istället för att ge ut den själva. 
Så Böna och Lasse P traskade runt till de olika "majorbolagen" bl.a. EMI, som såklart tvärnobbade oss....

Men....
…..hos Polydor träffade de (Lasse & Böna) Esa som egentligen var säljare, men ansågs vara den ende som förstod sig på punk. Esa tände direkt och tjatade på gubbarna i toppen. Han sa till dem att de inte hade nåt att förlora eftersom inspelningen redan var betald (tror vi betalade runt 3000 för inspelningen), (tack vare det skulle vi också få högre royalty).
 - Så Polydor pressade upp 600ex till en början och sa att vi skulle få göra en LP om singeln sålde 1200ex. Första upplagan på 600ex gick på en vecka, efter en månad hade den sålt ca 2000ex. Totalt tror jag singeln pressades i 5-6000ex. (Det kan tilläggas att en ”normal” Sham 69 singel sålde 6-700ex i Sverige vid den här tiden)

Vi blev väldigt förvånade och irriterade när vi senare fick försvara oss för att vi hade sålt oss. Vilket vi själva inte ansåg, vi hade ju betalt inspelningen.
Men "progg-punkarna" hävdade att eftersom det var ju Polydor som betalat tryckning och allt annat så var de"sell-out".
- Jag tror inte de (Polydor) tjänade ett öre på oss. Men å andra sidan hade vi själva hade vi aldrig haft råd att trycka upp 2000st singlar på en månad.

I och med att denna lilla vinylbit släpptes så blev Rude Kids raggarnas favoritband. 
Lasse: - Framförallt ute i landet blev det strul när vi spelade. Polisen i Västervik vägrade låta oss spela. (Polisen kunde inte garantera Rude Kids säkerhet eftersom raggare från hela småland skulle samlas för att slå Rude Kids på käften) I Hultsfred var det fler poliser än bandmedlemmar uppe på scenen. 
I Ellös var det konstant stenkastning och slagsmål i publiken under spelningen. Och i Mora blev arrangören överlycklig när de lyckades sälja 600 biljetter i förköp, men var tvungna att flyttade spelningen från en fredag till en söndag när dom insåg att det var raggare som köpt alla biljetter. Det blev en lugn spelningen utan vare sig raggare eller annan publik heller.

Men det var inte bara raggarna som hatade Rude Kids. Mike Newit.(äks som Fritz i bandet M och en gång ägare till affären Cat Comix i GBG) Skrev följande insändarbrev till punkfanzinet R.i.P:  
- Vad i helvete är Rude Kids för skitstövlar egentligen ? (Jävla hobbypunkare som norrmännen säger). Hoppas dom kommer hit så ska dom få så mycket stryk att dom måste lämna stan i horisontell ställning. Och inte kommer det att vara raggarna som sparkar in käften på dom där överspända kukarna….

Ola: - Överhuvudtaget så var göteborgarna ganska lacka på oss, jag vet inte om Gbg var ett proggnäste och "deras" punk kom ur proggen. Vi spelade bara vid ett tillfälle i Göteborg och det  var på ett stort disco. Vi försökte få fler spelningar b la  på sprängkullen, men lyckades inte.

Jonas Almqvist (Anarki och Kaos/ Lädernunnan) 08:a som då bodde i Göteborg  förklarar varför Rude Kids blev så illa sedda i Göteborg.
- Det var den "eviga" striden GBG mot Stockholm helt enkelt. Göteborgarna ansåg att inga "jävla 08:or skulle komma hit och va märkvärdiga".

Själva var bandet jävligt nöjda med plattan och skickade den till alla möjliga och omöjliga musik-tidningar i England och USA. Resultatet lät inte vänta på sig lovorden haglade och Lenny Kaye skrev att band som Rude Kids gjorde att man kunde börja tro på punken igen.
Ola: Jag hade ingen som helst aning om vem Lenny Kaye var och fattade inte alls de andras reaktion.
Lasse: Det var jävligt stort. Och det känns ju ganska kreddigt idag att Tony Parson utnämnde "Raggare"
till veckans singel.


Plötsligt var Rude Kids "punkens hopp”, var de inte rädda att de skulle slå tillbaka ?
Ola: -Nej, vi kände inte alls så, vi var ju bara 14 - 18 år och hade ju bara så jävla kul!

Trots alla lovord låg inte Rude Kids på latsidan och bara lapade i sig berömmet. Nästa utfall gjordes mot engelska punkbandet The Stranglers. De hade lirat i Sverige där de blev utsatta för "Raggarattacker". Så bandet drog hem till England utan att slutföra turnén. Nåt som gjorde Rude Kids rejält förbannade, eftersom de var Strangles-fans och hade sett fram mot den kommande Stockholmskonserten. Och som en reaktion kom singeln ”Strangles if it so quiet why dont you play ?” En platta som faktiskt The Stranglers gillade ?!?!
- Ja, Jean Jaques Burnell sa i en NME intervju att han tyckte om den. När vi såg dem som förband till The Who på Wembley så sålde de badges med vårt singelomslag. De har också med den på sin hemsida:Stranglers

Men själva uppskattade inte Rude Kids låten.
- Nej inspelningen var hur strulig som helst. Vi spelade den live några enstaka gånger innan vi definitivt la den och b-sidans "Punk will never die" på hyllan.
Jag nämner för Ola och Lasse att jag tyckte det var rätt härligt när Kaj Kindvall spelade låten i sitt Poporamaprogram.
- Kaj Kindvall ! ...Poporama ! ..ojsan det var en nyhet för oss... ?!?!

Det var inte bara Kaj Kindvall som "spelade". Det gjorde också Rude Kids själva. De hade ett rykte om att ge järnet på scen. Det norska punkfanzinet City Rocker skrev följande efter att ha varit i Stockholm och bevittnat bandet live:
"....Och så....(ja vad ?) jo Rude Kids är det mest benhårda och snabbaste band jag sett (och jag har faktiskt sett Motorhead)."
Ord och inga visor !
Men hur var den allra första spelningen då ?
Ola: - Det var en stödspelning för musikföreningen Oasen tillsammans med bl.a. Ebba och Skabb, spelningen gick ganska bra för att vara vår debut. Sen kan man såklart tycka det var lite lustigt att vi spelade med alla dessa sk ”proggunkare” de som senare skulle anklaga oss för att ha sålt oss.
Däremot var vår andra spelning riktigt usel..dessutom hade vi Noice som förband.

Klicka på bilden för förstoring!		 Men en som minns både debutspelningen och gruppen är Ebba Gröns forne basist Fjodor:
- Rude Kids var helt enkelt ”a bunch of nice guy´s”. där böna var kung.
Vi träffades mycket på Oasen eftersom de var från Hagsätra som ligger alldeles i närheten av  Rågsved. En oförglömlig kväll som Gurra och jag brukar minnas ihop var när dom skötte fiket själva en kväll. Böna styrde gänget med järnhand, men så greja dom biffen också!!!!!!!! eller vad det nu var dom greja??????


Under åren 78-79 spelade Rude Kids en hel del runtom i landet med varierande framgång.
Lasse berättar:
- En kul händelse var när vi blev inbokade på ett knattedisko i Örebro en eftermiddag. De stackars 7-8 åringarna blev vettskrämda, fast vi sänkte volymen och i princip spelade unplugged. Efter den spelningen hade vi ett jävligt alvarligt snack med tjejen som bokade våra spelningar. Det visade sig att ungarna hade väntat sig Ted ”Olyckan” Åström och så fick dom oss istället - snacka om olycka. Annars var det några spelningar där arrangören stängde strömmen och sånt.

Det var inte bara i Svedala de spelade. Tack vare all den uppmärksamhet bandet fått i engelsk media kunde två gig i punkens Mecca (London) bokas. Men nu blev det inte riktigt så som de tänkt sig....

Ola: - Jag kommer faktiskt inte ihåg vem som bokade spelningarna, men vi fick i alla fall Polydor att gå med på att betala hyran för förstärkare och trummor till vår spelning på Music Machine.

Vi (bandet) tog en charterresa till London och bodde på ett rackigt hotell i Bayswater (som alla andra svenskar). När vi kom till Music Machine för soundcheck,  höll man på att lasta ur en massa utrustning, givetvis trodde vi det var Warm Jets PA. Men det visade sig att Polydor tagit i ordentligt när dom bokade våra prylar - tack för det.

Det var ganska bra med folk, Music Machine var ju ett stort ställe så även om det var många där så märktes det aldrig. Vi var jävligt taggade när vi spelade, jag har för mig att vi började med Absolute Ruler. Spelningen gick väldigt bra, vi hade repat otroligt mycket innan vi åkte över. 

När vi spelade "Raggare" som sista låt så klädde Böna ut sig till raggare och började småbråka med mig, jag muckade tillbaks. Varefter låten gick så trappade vi upp "bråket" tills vakterna tröttnade och hoppade på Böna och brottade ner honom i ett härligt kaos som slutade med näsblod för Böna. Kort sagt en värdig avslutning på en bra spelning.

Samma vecka skulle vi också spela på Rock Garden tillsammans med Doctors Of Madness (det var vad vi trodde i alla fall…). Vi hörde "reklamspottarna" på radion för spelningen där de bara sa "Madness", men vi tänkte inte så mycket på det.
Rock Garden var/är en liten källarklubb med små rum överallt. Och när vi träffade Madness så insåg vi att det var "fel" Madness. Men vi tyckte att det var ok ändå för de här korthåriga snubbarna var ju schyssta. För att ändå visa var vi stod så tog gitarr-Lasse på sig sin Rock Mot Rasism tröja innan vi klev ut på "scen". Det var jääävligt mycket folk och alla (JA, ALLA !!!) var skinheads, de såg ut som en flock utsvultna hundar, hela bunten. Dessutom förstod de texten på Lasses tröja, fast den var på svenska.

Första låten gick bra. Men under nästa låt började de först att spotta öl på oss, sedan började de kasta öl-sejdlarna. När det började flyga stolar genom luften så tröttnade vi och gick av scen. Madness sångare Suggs sa åt skinskallarna att lugna ner sig. Vi gick ut igen och gjorde ett nytt försök. Det dröjde bara nån minut så började stolarna komma flygande igen.

Rude Kids ger järnet på Music Machine		 När vi sen såg att dom började lyfta borden också så gav vi fan i det det hela och gick (sprang) av scenen, jag har för mig att Böna sa nåt i stil med "London is sick and you have made it sick".

Eftersom stämningen var jävligt hotfullt stack vi iväg utan att bry oss om gaget (på 10 pund). Esa (från Polydor) som var med, berättade att skinnskallarna hade gått loss på utrustningen efter att vi lämnat scen i tron att det var våra grejer. När det i själva verket var Madness utrustning som de slog sönder.

Pulsen var uppe i 200 när vi kom tillbaka till hotellet. 
På lördag samma fick vi biljetter till The Who på Wembley. Där det var vi tillsammans med 110.000 mods. Men hur lugnt som helst (Stranglers och AC/DC var förband).
Så visst var London-spelningarna något utöver det vanliga.
Veckan efter att vi spelat med Madness så gick de upp på topplistan. Vilket vi tyckte det var kul, eftersom de var jävligt justa mot oss speciellt då Suggs.

I och med att de sålt sina 600 ex av singeln så fick Polydor stå sitt kast och låta Rude Kids spela in den efterlängtade Lpn. Dessutom så släpptes singeln Absolute Ruler som en försmak. Denna gång var ilskan riktad mot det svenska radio-tv monopolet.
- Vid den här tiden var det två personer som styrde musikutbudet i TV, Gunilla Nilars och Janne Nilsson och jag antar att båda hörde hemma i proggfalangen. Det i kombination med Bönas påstridighet gjorde att det skar sig ganska rejält med svensk television.
Det är det som ”Absolute Ruler” handlar om.

Men Rude Kids fick, tro det eller ej spela live i radio. De fick helt sonika ta omvägen till Malmö för att medverka i det Bengt Grafström-ledda programmet Onsdagsbiten.
- Onsdagsbiten var en hemsk spelning. Vi skulle egentligen bara spelat i 30 minuter, sen skulle en trubadur köra resterande sändningstid (Stellan Sundahl !!!). En kvart innan programmet skulle börja kommer Bengt Grafström och säger att vi måste köra hela programet. Det var därför det blev såna långa konstpauser och en Slade-cover som vi bara hade repat nån enstaka gång. Att det var direktsändning gjorde inte det hela bättre.
Nå, själv tycker jag att det låter riktigt bra, inget att skämmas över. Men skämmas borde som sagt TVs ansvariga. Tänk er Jonas Hallberg intervjuandes Böna, vilket radarpar !


Tillbaka till LPn. Är de nöjda med resultatet ?
- Nja..det är inget vi lyssnar på varje dag direkt. Men jag anser ändå att den åldrats rätt bra jämfört med andra svenska punkskivor. Den låter inte så daterat som många andra produktioner från den tiden.
”Bettie Bop & the undertakers” var en låt som vi kom på att vi ville ha med när vi satt och slut-mixade LPn. Det är därför ljudet är rätt annorlunda på den jämfört med de övriga låtarna på plattan. Låten är mer lik låtarna på MP’n, lite poppigare helt enkelt.

Men omslaget ???
- Har du inte sett ”Mannen med den gyllene pistolen”???? Vi ville göra något som syntes men ändå var i svartvitt.
När vi senare spånade på ett framtida omslag till en evt pop-lp så tänkte vi göra något liknande, men att vi kom ut från en liknande gång men med neonrör istället

Så infriades era förväntningar när LPn var klar ?
- Vi hade hoppats större uppbackning från Polydor, men istället fick vi sparken.
Vi själva hade kontakter med tidningen Bomp som kunde fixa spelningar i USA, men Polydor vägrade naturligtvis betala.


Rude Kids lyfter på Domino
Vi skrev på för ”A Faulty Product”Vi eftersom det skulle ge oss ett engelskt skivontrakt, men när dom skulle skicka tillbaka det signerade avtalet så gick bolaget i konkurs. Vi snackade också med engelska Polydor och de kunde tänka sig att släppa Raggare som singel, om vi kunde garantera att den sålde etthundratusen ex. Sen ville de dessutom byta ut ordet ”Motherfuckers” mot ett pip - så vi bad dom fara…..  

Ingen idealiskt situation direkt.
- Nej det kändes segt eftersom det inte lyfte. Musikaliskt ville vi gå vidare så vi tog in Nisse (Som var en gammal polare till Lasse O) på gitarr (vi frågade också Micke och Janne i Berlin).
Janne Lundberg:
- Jag kommer inte ihåg att jag blev tillfrågad om att bli deras gitarrist.
Eller så tog jag inte tog det allvar. Vi (Berlin) spelade en rätt annorlunda stil jämfört med Rude Kids raka punkrock.

Men The Rude Kids var inte nere för räkning, utan de tog upp matchen igen. Den här gången servade de mot Björn Borg. Ola Håkansson skrev kontrakt med gruppen och gav ut singeln "Next time I´ll beat Björn Borg.

…Så ringde Björn och tackade för matchen ?
- Inte riktigt, men han tog emot skivan med tillhörande t-shirt i alla fall.
T-Shirt ?
- Lasse P ritade en knubbig tennisspelare och i tennisbollen som han slog till stod texten "Next time......" Vi beställde 100st som vi sålde eller gav bort.
Han bad er inte att ni skulle medverka på "Friends in need" ? 
- Vi fick ju inte ens vara med på releasepartyt !!!!!

"Youth of today". Rude Kids låter de yngre förmågorna ta över...		 Sonet då ?
- De ville väl ha ett band som redan var lite känt. Fast de skrev kontrakt först efter en massa tjat från både Böna och Lasse P. Egentligen ville vi göra en LP, men fick nöja oss med MP’n, eftersom det var deras "nya koncept". 
(Sonet hade sin så kallade Spotlight-serie. En 12" med 6 låtar. Artister förutom RK som släppteMPs var b la Dave & the misstakes, Docent Död, T-Shirts och Åke Octan).

Ola Håkanssn hade ju tidigare nobbat både Berlin och Heartbreak på grund av engelska texter, ställde han då inte samma krav på Rude Kids ?
- Varken Polydor eller Sonet la sig i hur vi lät eller vilket språk vi sjöng på (förutom en stjärna på Polydor som tyckte vi skulle ha JJ Cale låtar på ena sidan på LP’n).
Ola Håkansson tyckte i och för sig att vi borde korta Björn Borg singeln, det ville vi inte då utan lät den vara. På spelningar senare så gjorde vi om den så den blev kortare. Fast vi blev rätt besvikna på Sonet som lovade en Spotlight-turné tillsammans med de andra banden som hade gjorde MPs. I slutänden så blev det bara Docent Död, Dave and the Mistakes och T-Shirts.

Till MPn förändrade soundet rejält den var popigare. Mer meldiös än bara ös, dessutom körade ett gäng ungar på "Youth of today" (från Hagsätraskolan). En löjligt underskattad skiva faktiskt.
Lasse: - Vi hade repat stenhårt innan vi spelade in den och vi var så jävla nöjda (och är fortfarande) men inget hände förutom att Sonet då ratade oss från den där turnén. Vid den här tiden var vi mycket jämnare när vi spelade ute, så spelningarna var oftast jävligt bra. Därför kändes det ju ännu värre att folk inte insåg MP’ns storhet.
Ärligt talat så tycker vi den håller än - 22 år senare !  

Rude Kids utvecklade soundet från MPn med att inkludera en orgel istället för som tidigare TVÅ gitarrer. De började dessutom skriva texter på svenska efter att tidigare ha benhårt hållit sig till engelska dito.
- Det började med att Lasse O hoppade av, han sagt många gånger att han skulle satsa fullt ut på sin orientering - och den här gången gjorde han verkligen det. Vi tog med en av Bönas gamla polare - Janne. Som egentligen spelade bas men som fick spela gitarr med oss. Så hittade Halkan en gammal orgel i sin studio, så den började Janne klinka lite på.
Vi var otroligt mätta på ösig rock och distade gitarrer. Så att vi förändrade soundet var bara naturligt. Fast hade man kunnat ställa in nåt annat ljud på orgeln så kanske det hade låtit helt annorlunda. De sista låtarna vi gjorde blev dock lite ösigare. Men poplåtarna hade engelska texter från början.
Jag kan tillägga att det enda svenska band vi egentligen lyssnade på var Eldkvarn och deras ”Musik för miljonärer”.

Så soundet och de svenska texterna hade inget att göra med Gyllene Tider och Noices framgångar ?
- Böna köpte faktiskt Gyllenes första EP långt innan de blev kända och hävdade hela tiden att de skulle bli stora. 
Och Noice - var som sagt förband till oss 1978 - no more comments….

Men "Spådd i handen" är ju ändå långt från punk och förbannade texter...
- ”Spådd i handen” skulle från början varit på engelska, vi övergick till att sjunga på svenska medan vi spelade in den. Så när vi andra satte bakgrunderna höll Böna på och översatte texterna, tror vi hade 5 olika varianter innan vi bestämde oss.

Ola: - ”Spådd i handen” borde aldrig getts ut, att inte nån sa åt oss att ta det lite lugnt, göra fler poplåtar på svenska och få till ett eget sound, singeln är förskräcklig. Melodislingan till den kom egentligen från ett gittar-riff som Lasse O hade till nån låt som aldrig blev av.
Övergången från engelska till svenska var inte helt enkel, vi hade en del olika åsikter. Vi hade bra material på engelska men inte tillräckligt på svenska.

Med tiden blev det bättre, vi gjorde en hel del bra låtar på svenska som aldrig gavs ut. Men ju mer vi spelade ihop oss och blev bättre live så kändes det bättre och bättre med popen på svenska.

Ni spelade ute under den här perioden ?
- Ja det blev väl ett tiotal spelningar, den första var i Umeå i alla fall. Andra ställen var Grums, Hultsfred, Sävsjö, Bollnäs, Umeå en gång till….. 4-5 spelningar blev det i Stockholm också

Och Jönköpings musikfestival va ? (Berättar för Ola att jag sett en affisch på utställningen "Jönköpings rockhistoria" )
- Ja den spelningen kommer jag ihåg, ett av de bättre pop-gigen vi gjorde. Det var mycket folk och Böna lekte Mick Jagger

En av de bästa sommarsinglarna NÅGONSIN!!!		 En som bidrog till bandets förändring var musikern och gitarrgurun Halkan.
- Halkan var som en sjätte medlem i bandet (på vår näst sista spelning var han dessutom med på scen och spelade el-citar på en låt).
Han var allt från producent till inspirationskälla, sen lärde han väl Lasse och Nisse en del gitarrknep också.
Det var han som föreslog att vi skulle göra Pallisades Park

Ja hur fan kunde den misslyckas, den fångar sommar-i-city-känslan perfekt, en av de bästa sommarlåtarna alltid !! Kaj Kindvall spelade den t  o m i Discorama !
- Att den inte blev den otroliga framgången som alla trodde den skulle bli kan kanske till viss del skyllas på en otrolig klantighet.
Skivbolaget beställde 200ex som skickades ut till radiostationer och tidningar och sånt.  När den sen började spelas på radion och skivaffärerna frågade efter den så var det semesterstängt hos tryckeriet, så skivan kom ut på ”riktigt” till affärerna i augusti. Det är lite taskig timing för en sommarskiva.

Nästa singel (Hjältar I Natten) var ganska inspirerad av Billy Idols ”White Wedding” (tyckte vi i alla fall). Vi hann bara göra bakgrunderna med lite stödsång på.
Då...
- Vad ska man säga...(paus), vi hade pratade med Böna på morgonen och på eftermiddagen ringer Nisse och säger att han dött i en bilolycka. Det dröjde länge innan man förstod att det var på riktigt.
Vi tog ett break på ett par månader.
Sen provade vi oss fram med olika sättningar.
De mest seriösa var den första med Johan på sång (kompis till Böna och Janne) och den sista med Lasse (som var tillbaks) på gitarr och sång. Vi gjorde några demotaper men inget mer och la väl av helt 1987.

"Årets mest saknade - Böna" skrev Mats Olsson i sin årskrönika.
Hur var då Böna som människa ?
Lasse: Han var en otrolig ”doer” vars käft öppnade många dörrar. Men han hade ett otroligt dåligt humör.
En sann vän som man saknar än idag.

Mats Olsson:
- Det som gjorde starkast intryck på mig när det gäller Rude Kids var entusiasmen, Bönas utspel och hans genomstark och äkta tro på vad han och bandet gjorde. Jag tyckte mycket om honom. Han kom ofta upp på redaktionen med synpunkter och glada tillrop innan Rude Kids fanns.

Mats popkollega Erik Hörnfeldt beskriver Böna så här:
- Mer än något annat var väl Böna det slutgiltiga rock-fanset. Jag menar, ingen var mera entusiastisk än han och han kom nog aldrig i närhet av att vara cool eller beräknande eller så. På det sättet var han väldigt äkta och även om man inte respekterade hans musik så var det omöjligt att inte tycka väldigt bra om honom. Särskilt inte i jämförelse med en punkscen i Stockhom som var väldigt dominerad av posörer.
Bra?
Det har liksom inte med saken att göra. Böna var killen som satt hela natten utanför Konserthuset och köade för biljetter till sina idoler och tråkade ihjäl alla genom att ha med sitt fotoalbum där han hade usla amatörbilder som föreställde Status Quo när dom anlände till Arlanda och om en person älskar rock så mycket är det inte mer än rätt att rocken belönar honom genom att göra honom till stjärna. Vilket Böna trots allt var.
  
Men om nu inte den ödesdigra olyckan inträffat hade då Böna blivit en Svensson, eller hade han tack vare sin kraftiga svada blivit en programledare av modell Aschberg ?
Ola och Lasse:
- En Aschberg fast mycket ödmjukare.
Mats O: - Böna hade aldrig blivit en i mängden.

Där borde egentligen historien vara slut MEN......
Bandet hade lämnat djupa avtryck i rockhistorien och att det fortfarande fanns ett intresse för Rude Kids visade sig först genom att det dök upp bootlegs. Bl a "Punk will never die" och en piratpress av LPn. Norska Turbo Negro gjorde dessutom en cover på "Raggare" på plattan "Ass cobra".
(f ö en version som Ola och Lasse gillar)

Men Rude Kids skulle också göra digital comeback tack vare Mats Bondenmalm på skivbolaget Distortion. 
Mats som är ett gammalt fan till bandet
- Absolut. För mig betydde bandet mer än Ksmb och Ebba grön, jag tyckte det lät bättre, de var mycket hårdare!


Böna och Lasse live Oasen i Rågsved
Så Mats kontaktade killarna med en förfrågan om att sammanställa en cd. Något som de tyckte var kul.
- Det var första gången sen 70-talet som vi hörde Stranglers singeln igen. Vi gick igenom alla tänkbara och otänkbara kassetter för att hitta nån bortglömd pärla. Alltså det är otroligt enerverande när man vet att det finns bra demos och man inte kan hitta dem.

När Ola till den här intervjun återigen gick igenom tejperna hittade han faktiskt en replokalspärla.
Ola: - Jag satt och rotade i en kasse med Nisses kassettband en kväll. I den fanns en inspelad repning (med drägligt ljud) från 1980. Vi skulle spela i Danmark och Danskarna krävde att vi skulle spela 2x1 timme så det blev till att repa in en massa covers, bl.a. en 15minuters Knockin on heavens door. 
Jag missade den här tapen totalt när vi skulle göra cd-samlingen vilket var trist eftersom det finns med en outgiven egen låt på tapen. Låten heter ”We had a dream” (eller ”We have a dream”) och skrevs precis när LP'n var färdig, och kom därför inte med där.
Men tack vare Rude Kids och Punktjafs så kan ni nu äntligen lyssna på denna outgivna pärla. Dessutom så går Cdn fortfarande att få tag på.

 Jag frågar om de inte var sugna på att göra en reunionspelning i samband med cd-realesen med någon "alternativ" sångare ex Pelle Almgren, Deep Torkel eller varför inte Tomas Öberg från Bob Hund.
- Nej det kändes inte aktuellt. 
Det är klart om Ebbot hade ställt upp så hade vi kanske funderat på saken. (Ebbot hör av dig!)

En tuff tisdagskväll på "Verket"

En enda gång har vi snackat om att spela igen, det var en sen kväll på en pub i vintras. Vid tio-tiden tyckte vi det var en utmärkt ide, vid elva-tiden var vi ganska osams om vad vi skulle spela egentligen, vid tolv-tiden tappade vi bort Lasse gitarr (som vanligt). Så där slutade de comebackplanerna.
- Men på tal om Pelle Almgren. Vi tänkte faktiskt ringa honom och fråga om han ville sjunga med oss, när vi höll på med vår sista sättning 1985-1987 med Lasse på sång (i väntan på nån bättre), men det rann ut i sanden.

Pelle Almgren:
- Rude Kids med mig på sång, nej det visste jag inte.
Jag hade nog varit tvungen att avböja.
Men jag anser att de var oerhört viktiga för svensk punk. De var det första band som fick kontrakt på vad som idag kallas för ett major-bolag. Positiv recension i NME. Mycket utrymme i Expressen. 
Och avundsjuka det var vi. Dessutom var alla i bandet  oerhört prestigelösa och supertrevliga, till skillnad från oss andra smådivor som inte hade kommit någonstans. 
Rude Kids musik var kanske inte min likör, jag är och kommer alltid att vara en popnörd. Men "Raggare" och några låtar till på plattan var bra minns jag. Viktigast för mig med RK var att dom var en av stenarna i muren mot all jävla punkprogg/proggpunk. 
Rude Kids - Skabb 500 - 0 !!!
Så långt Pelle Almgren

Dagens punk nåt som ni gillar ?
- Är det 70-talspunk så är det ju kul, min minsta grabb (Olas alltså) är 5 år och älskar Clash första LP och Sham 69 ’s Hersham Boys - vet inte varför men det är ganska festligt. Den här gladpunken som kom på 80-talet berör inte det minsta, men det kommer fram en del hyggligt idag. Annars lyssnar vi på det mesta bara det är distade gitarrer utan alltför långa solon. Bra pop är också alltid ok
Era familjer vad tycker de om ert bidrag till rockhistorien ?
- Kul, även om dom inte uppskattar musiken direkt.
Idag sysslar bandet med följande:
Lasse P - Har en reklambyrå
Lasse O - Säljer rörprylar
Ola - Säljer elektronikkomponenter
Nisse - Jehovas Vittne på heltid
Janne - På reklambyrå

Men själva då, är ni nöjda med det som Rude Kids åstadkom ? ?
- Ja och nej.
Ja för att vi gjorde betydligt mer än dom flesta. Nej för att det kunde blivit mycket mer. Och, vart fan tog världsturnén vägen ?
Mest nöjd/stolt över ?
Raggare, LPn, MP’n, Englandsgigen och några höjdarspelningar i Sverige.
Minst stolt/nöjd över ?
Ola: - Spådd i handen singeln  
Och slutligen...
Vad tror ni att Rude Kids betytt något för musiken i Sverige ?
Troligtvis väldigt lite för många men en hel del för ett fåtal.


Outgiven text: 
Klicka för föstoring
Vi låter Mats Olsson få sista ordet. Med en liten händelse som bekräftar att 25 år efter ”Raggare” så har bandet fortfarande fans utanför Sveriges gränser.
- Jag stod i skivaffären Musik & Konst i malmö i fredags och en amerikansk man från Nashville, jag tror han hade med Lambchop att göra, började prata om Rude Kids. Han hittade "Raggare" i en gammal singelback och sa nåt om att det var ett underskattat band. Jag sa att jag kände dem litegrann på den tiden och han blev imponerad. Han tyckte att "Next time I'll beat Björn Borg" var "a fucking great song".
Rude Kids: Discografi
Raggare is a bunch of motherfuckers Polydor 7"
Stranglers 
(if it´s quiet why don´t you play) Polydor 7"
Absolute Ruler Polydor 7"
Safe society Polydor LP
Next time (I´ll beat Björn Borg) Sonet 7"
1984 Refuse itSonet MP 12"
Spådd i handen Smash 7"
Pallisades Park Smash 7" Promo i 100ex
När sommaren hittat till stan Smash 7"
The worst of Rude Kids Distortion cd		 Bootlegs:
Punk will never die Lp
Safe Society (Piratpress med Stranglers och Punk will never die som extralåtar)
Onsdagsbiten / Radioinspelning

Den franska sajten The Mod pop punk archives har Rude Kids samtliga skivomslag (utom 1984 refuse it.)
Klicka här och scrolla till Rude Kids