Varför blev det ett namn som dom döda?
Fou – Vi känner oss sådana.
Pålle – Jag tycker att det är när man går omkring i Borås som är dött, då känner man sig död. Alla känner sig döda, det är bara Heikki som är verklig.
Fou – Vi lever i en overklig värld.

Vad spelar ni för musik?
Fou – surrealistisk punk.
Vad betyder det?
Fou – Surrealism är när verkligheten kommer i otakt med tiden.

Är er musikstil påverkad av någon annan grupp?
Fou – Nej, inte direkt påverkad, visserligen är jag personigt påverkad av Birthday Party.
Pålle – Alla gillar väl olika musik, så det blir nån sorts blandning av de olika musikstilarna.
Kan man säga att det blir en deg av alltihop?
Fou – Ja, en surrealistisk deg.

Vad tycker ni om musiken i sin helhet?
Fou – Det har hänt bra grejer de sista månaderna, och det är Oi-musiken (en musik som man verkligen ska vara aktiv till när man lyssnar på den). -77-punken har återskapats genom Oi-musiken.
Pålle – Från punken har det skett två utvecklingar, dels tillbaka till punken genom Oi-musiken, dels framåt som t.ex Birthday Party, Commando M Pigg och Killing Joke.

Kan man säga att ni är progressiva?
Fou – Javisst, vi är ju antiborgerliga och allt sånt där, men vi tillhör inte den där progrocken typ Ola Magnell, Motvind och kompani. Om vi är något så är vi väl mer en fri falang på vänsterkanten.
Pålle – Det progressiva började i början av 70-alet, hela musikrörelsen växte upp då. Sedan har punken och nya vågen kommit som en utveckling av den. Så då måste ju givetvis även vi vara mer eller mindre progressiva.

Vad handlar Fitzpatric om?
(För er som inte vet är Fitzpatric en låt som jag tycker är väldigt bra)
Fou – Den handlar om de tio fångarna som dog när de hungerstrejkade mot de Irländska förhållandena i H-block. Över huvud taget om frihetskampen på Irland.

Vad skulle ni göra om ni fick en synth?
Pålle – Jag skulle börja pilla på den.

I dom döda spelar:
Fou – gitarr och sång
Hiekki – kopgitarr
Pålle – begravningstrummor
Martin – bas
Imse Vimse Nr 2 – Våren -82 Text Ove Rall – Foto: Emma och Slip Over.


Råttorna tillhör det garde av unga nya band som hörs mer än dom syns. I höstas släppte de sin debutsingel, Femton minuter kvar, för vilken de fick översvallande kritik. Jämförelserna med Ebba Grön duggade tätt, och helt plötsligt var inte Råttorna helt okända längre. Men det vore synd att säga att så mycket mer har skett. Råttorna spelar fortfarande mest i Borås och Göteborg.
– Vi har inte gjort så där jättemycket, erkänner Fou, sångare, gitarrist och låtskrivare i gruppen. Men till våren har vi tänkt ligga i lite mer.

Gruppen startades för ungefär två år sedan och till en början handlade det om punkrock med öppna ventiler. Men idag låter det annorlunda, intensiv rock i högt tempo med bra melodier är en rättvisare beskrivning av Råttornas musik. Fou har en osedvanlig förmåga att göra bra och enkla melodier, vilket är en av Råttornas styrka. En annan är deras samspelthet, trots att de bara är tre (nytillkomne Pentti på fiol oräknad) låter det tätt.

Planerna för framtiden är en ny singel i vår, samt fler spelningar. Ett samarbete med Mystikens Vakuum från Göteborg kommer eventuellt att inledas.

Gruppen består av Pålle, trummor, Martin, bas, Pentti, fiol och Fou på gitarr och sång.

Råttskräck och panik i kulturhuset.
Råttorna orsakade panik i kulturhuset ett par minuter före 12, mitt under husets tioårskalas på lördagen! Inte vilka råttor som helst utan Råttorna, rockbandet från Borås som skulle spela i konstmuseet. Det var på museets övervåning paniken spred sig när Råttorna plockade fram sina förstärkare, stora som amerikakoffertar. På övervåningen står en ovärderlig samling antik konst och hantverk från Kina.
– Om vibrationerna får föremålen att kana i montrarna är det kört, sa Leif Petzäll i Ming Tzú som arrangerar utställningen.
– I alla fall måste vi använda alla medel för att sänka ljudnivån.

Det blev ingen jättekrasch med skärvor för miljoner. Skålar, tallrikar och figurer stod pall under den märkliga kulturkrocken.