– Fast raggarna gör egentligen bara vad många andra vill: klår upp oss för att vi är annorlunda, säger Chris´ kompis Linda. Medan Chris revolterade från en konservativ skolmiljö i Sigtuna, har Linda växt upp i en problemfylld arbetarfamilj. Bland punkarna hittade båda en gemenskap där de accepteras.

Punkarna känner sig övergivna av samhället. De tycker att den kommersiella kulturen fortfarande görs för samma generation som var med och upptäckte Beatles och som nu närmar sig de trettio. Och hos den s.k. progressiva musikrörelsen känner de sig inte välkomna.

– Det sägs jämt att vi spottar på och skiter i allt. Men nästan alla punks jobbar med Rock Against Racism och liknande rörelser, och våra sångtexter handlar om det samhälle som vår generation får ta över.
Det är annat än en massa jävla hjärta-smärta och diskoglitter.
– Men vi är väl unga helt enkelt. Vore genomsnittet bara några år högre skulle folk ta oss på allvar. Nu får man bara höra att ”det där går över” och så skiter alla i oss.

Det var bland arbetslösa i England som punkkulturen föddes. Men de flesta av stockholmspunkarna verkar ha arbete eller gå i plugget.
– Men det är ju för fan sak samma ändå! Vad är det för jobb vi har? Städare, diskare, vaktmästare, pirogbagare… Det är denna helvetes tristess man måste komma ifrå.
– Kommer man upp på socialen frågar dom om man sytt kläderna själv. Jaså inte, ja har du råd att köpa sånt ska du inga pengar ha, säger dom. Men dom som kommer i svindyra kläder från Margot eller Mauritz som nån jävel i Thailand har slitit ihop för en skål ris, dom säger ingen nåt om. Men vi säljer oss inte, vi gynnar inte sånt.

Men det får ändå lov att gynna hamburgerrestaurangerna ibland. Det finns inget annat ställe för punkarna att träffas och äta något. Restaurangerna och diskoteken vägra ofta att släppa in dom.
– Pubarna kan ibland släppa in ett par stycken av oss för att det ger lite pikant londonatmosfär, men sen är det stopp. Där ser du! Så fort man ser annorlunda ut sätts man på undantag, som alla minoriteter. Det står i lagen att man inte får diskriminera på grund av hudfärg, klädsel eller bakgrund, men nog fan hittar dom vilka anledningar som helst! Där har du vårt demokratiska, fördomsfria Sverige. Är det sånt vi ska anpassa oss till?

Några andra punkare kommer in. De välkomnas l all kamratlighet med de värsta skällsorden man för stunden kommer på, men också med kramar och skratt.

Gänget börjar röra på sig, ”ut på stan” utan att veta vart. De är inte så många så här på sommaren men från förorterna hoppas de få med sig nya anhängare som ännu inte vågar riktigt.

Plötsligt ser jag ett stort gult hakkors på en killes T-shirt. Är då allt bara tomt prat? Men så syns tröjans övre del. Där står det med stora bokstäver DESTROY… (Förstör…). Han vänder sig om och gör en grimas mot mig som om han hade läst mina tankar.
Röster i Radio TV 16 aug –78 Text – Måns Tengnér – Foto: Bertil S-son Åberg