|
På
kinden, precis där flärdfulla damer brukar rita en
mousche, hade hon med stor fingerfärdighet ritat ett
hakkors med eye-liner pensel.
Över en sliten svart tröja hade hon fäst
en tung kedja, som ett poliskoppel. Och runt ena handleden
hade hon ett brett läderarmband.
Rädda ögon
Det var en alldeles liten flicka, spinkig och smal och i
hennes ögon fanns en rädsla som var enorm. Jag försökte
prata med henne. Men hon svarade inte. Antingen var hon långt
bort i något drogrus eller också ansåg hon all
komunikation likgiltig. I varje fall var hon bortom alla möjligheter
att nå på en kort tunnelbaneresa. Fast vad hon ville säga
stod skrivet över hela hennes uppenbarelse. Jag skiter i
allt! Jag skiter i er! Jag skiter i mig själv!
Jag tror att den här tjejen faktiskt tror att hon
protesterar mot samhället genom att sticka sin kropp full
av nålar, mota den med hakkors och behänga den med kedjor.
I själva verket är hon bara ett offer för en allvarligt
sjuk, kommersiell trend, som snabbt döpts till ”punk”.
Mats Olsson, vår popkille här på tidningen, berättar för
mig att punk-rock startades i England. Arbetslösa killar
greppade några instrument och skrek ut sitt missnöja över
att tvingas vara arbetskösa och fattiga. Då kallades det
arbetslöshetsrock och var lite friskt.
Samtidigt är de stora skivbolagen på ständig och hetsig
jakt efter nyheter. Naturligtvis köpte de genast upp sig på
arbetslöshetsrockbanden och kommersialiserade hela
protesten på nolltid. Punk var född. Ungefär samtidigt
skedde en utveckling i USA. Som protest mot de rika överklasspop-grupperna
som flög över världen i privata jetplan, roade sig med
jet-seten och hälsade på prinsessor, utvecklades en
anti-rock-kultur med Patti Smith i spetsen, som klädde sig
slarvigt och ”set i allt”. Naturligtvis såg de stora
skivbolagen sin chans här också. Det går utmärkt bra att
göra pengar på anti-rock-kultur-rock.
Mode och misshandel
Inom mode och reklam finns en anna trend, som slutligen
sammanfaller med punk. Det är våld, läder, gummi, blankt,
nazihjälmar, höga stövlar osv som visades i Paris tidigt
i vår. I USA och Europa har kvinnoförnedringen spritt sig
från porrtidningar till modetidningar. I Vouges olika
upplagor kan man se kvinnor i kedjor, en kvinna som blir
misshandlad i ett badkar. Jeansmärket Frox har spritt en
affisch på vilken man ser en naken kvinna i ett hundkoppel.
I den relativt seriösa franska modetidningen för fackfolk
”Depeche Mode” fanns nyligen ett modereportage där alla
fotomodeller blev misshandlade av män, en örfil, en spark,
en stol i huvudet osv. Det var just när våldtäksdebatten
rasade som hårdast i Frankrike. På skivomslagen husera våldet
mot kvinnor. Rolling Stones senaste LP annonseras med en
kvinna som sitter bunden till händer och fötter.
Det här har ännu inte nått svenska tidningar och svensk
reklam. Mer än som indignationsreportage – där man
passar på att ordentligt och i stora bilder porträttera
kvinnoförnedringen, våldet och porren, som man fördömmer.
Och alla de utlänska modetidningarna finns förstås att köpa
här. Och skivomslagen.
Jag tror att det är en stor och sjuk reaktion mot
feminismen – kvinnans frigörelse. Det är förstås en
modest och musikens exploatering av det dagliga och
tilltagande vardagsvåldet. Och kravet på på ständigt
nya, ständigt avvikande, sexuella kittlingar.
Det är tragiskt att se alla de här trenderna sammanstråla
i en liten tjej på tunnelbanan mellan Ropsten och
T-Centralen. Jag önskar att alla som sticker nålar genom
kinden kunde fatta att de inte alls protesterar. Utan att de
är offer och reklampelare för kommersiella intressen långt,
långt över deras huvuden. Det är ingen protest. Men det
är ett allvarligt symptom på hur det här samhället lämnar
de unga i sticket och lämnar dem åt den kommersiella världen
att invadera deras kroppar och tankar.
Söndags-Expressen 22 maj 1977 Text: Maria-Pia
Boethius
|
