Dom första Gärdesfesterna arrangerades bl.a. som en protest mot popfestivalerna på Gröna Lund och för alltid har citatet etsats sig fast i mitt huvud: ”Det var roligare på Gärdet men bättre musik på Gröna Lund.”.
Jag har glömt vem som skrev det, men citatet kan stå som symbol för dom njugga och fientliga inställningarna till den framväxande musikrörelsen som popjournalister på både radio och Tv hade.
Gunder Hägg som senare bytte namn till Blå Tåget och idag räknas som musikrörelsepionjärer och nästan har helgonförklarats, skrev en HiFi & Musik närstående skribent så här om i slutet av 60-talet: |
|
”Gruppen består av amatörer som alla är i behov av en Hermodskurs i det mesta… Dess enda nuvarande funktion är att skrämma bort en eventuell publik.
Men mindre än tio år senare verskar musikrörelsen ha glömt all sin kamp och allt motstånd man fick kämpa sig igenom. För hur reagerade nusikrörelsen när Sverige ”drabbades” av punken?
Lars Sundestrand, redaktör för musiktidskriften Funtime, berättar:
– Första numret av Funtime gav jag ut för drygt ett och ett halvt år sedan. Det var då punken började i Göteborg – med band som Göteborg Sound och Slobobans Undergång. Då öppnade också rockklubben Errols.
– Just då var det en massa skriverier i göteborgspressen. Några från Nordiska Rikspartiet hade hissat hakkorsflaggor på en skola här i Göteborg. Och punkarna fick förstås skulden.
– Jag ville visa att pressens bild av punken var falsk och lögn. Att punken står för nåt helt annat.
– Också musikrörelsen gick ju på den här falska bilden av punken. I Musikens Makt skrev Lasse Åberg en artikel mot punk. Och dom tre första numren av Funtime vägrade Sprängkullen (ett progressivt café och musikställe i Göteborg) att sälja.
Vi är med barn
Jag läste också Lasse Åbergs punkartikel. Jag fattade inte vad han menade. Jag skyndade mej att lyssna på en massa engelska punkplattor. Bland dom första jag fick tag på var Chelseas singel ”Right to work”, X-ray Spex ”I am a cliché” och Clash första LP. När jag lyssnat på dom förstod jag ännu mindre vad Lasse menade.
”Carreer Opportunity” sjöng, nej skrek, Clash ”is the one that never knocks…”
”White Riot” och ”Londons Burning” hette två andra låtar på LP:n – Desperata beskrivningar av industrikrisernas och rasismens England där inte minst ungdomen drabbas av arbetslösheten.
Sommaren –78 var jag i Långholmsparken och hörde tre punkband från Sockholm – Skabb, Ebba Grön och Reeperbahn.
30 år var jag, men jag ville ställa mig upp och poga (pogo är punkens egen dans, man hoppar rakt upp i luften på stället och buffar med kroppen, snabbt, snabbt).
Jag kände igen mig. Jag känd samma sak när jag såg Love Explosion på första Gärdesfesten. Eller Träd, Gräs och Stenar på Ceders café i Vitabergsparken.
Jag ville utropa: Vi är med barn! Vi är med barn!
Vi= den progressiva musikrörelsen.
Punken politisk oklar
Men nere vid scenen träffar jag Leif Nylen, trummis och kompositör i Blå Tåget och Stockholm Norra och en i kollektivet kring skivbolaget Musiknätet och han var tveksam:
– Vart leder punken? Kan den inte ta vägen vart som helst? Det är ju väldigt politiskt oklart!
Jag rusade hem och skrev en artikel som jag riktade till musikrörelsen.
Hör ni inte skriken och desperationen? Skrev jag. Hör ni inte viljan att stå emot USA-imperialismen? Hur dom drar dragkamp med den kommersiella skivindustrin? Känner ni inte igen era egna barn?
Hur många av banden på Gärdet skulle ha klarat sig om man lyssnat på dom med ett politiskt förstoringsglas? Undrade jag.
Punken accepteras
När jag nu går på Music Palais eller Musikverket för att lyssna på nåt okänt ungt band känner jag mig som ”punkfarfar”. Jag tittar mig omkring och ibland ser jag en som är äldre än jag. Det är Leif Nylén.
Han tillhör den del av musikrörelsen – och det är nog majoriteten som idag är betydligt öppnare och accepterar punken som progressiv musik. Musiknätet, Silence och Mistlur har gett ut plattor med punk. SAM distribuerar bandens ”egna” plattor.
|
 |
Lägg märke till att jag skriver ”accepterar” . Med undantag för Leif Nylén har jag sällan eller aldrig sett nån av musikrörelsens ”åldersmän” på punkbandens konserter. Och ”egna” plattor – mest singlar som banden betalat och gett ut själva – talar sitt tydliga språk.
Den nya musikrörelsen
det går att göra en lika lång och fantasieggande uppräkning av nya band nu som vid Gärdet –70. Plötsligt klev dom bara upp ur källare och började spela – inte bara punk, utan rock i en mängd stilar.
Ebba Grön, Incest Brothers och KSMB har med engelska Clash som grund utvecklat en snabb och aggressiv, personlig och svensk punk med texter om verkligheten i Stockholms förorter.
Mörbyligan skildrar samma verklighet men deras musik är en blandning av Roliga timmen i plugget och rockshow. Allsångsrock kanske man kan säga.
Dag Vag blandar elgitarrens psykedeliska Greateful Dead-slingor med basens reggae-rytmer. Och däremellan hittar man Träd, Gräs och Stenar och amerikansk 60-talsrock. |
Göteborgs Sound har just ett ”göteborgssound”. Dom spelar Göteborgspunk. Dvs bluesigare, tyngre rock – men punk.
Fiendens Musik har lagt sej mitt emellan musikrörelsen och punken. Musiken går från adrenalinsnabb punk till ”schlagerpunk”. Texterna är foton av omvärlden.
Problem spelar 60-talsrock med 80-talsljud i gitarrerna.
Plast skildrar ett teknolokratiskt framtidssamhälle till industriljud från bl.a en synth.
För att bara ta några exempel. Liket Lever, Garboshock, Travolta Kids, Lädernunnan, Kriminella Gitarrer, Usch, Tänts, Slobobans Undrgång, Fega Påhopp, Stick, Glo, Mögel, Torsson, Noise, Inge Val, Skabb, Grisen Skriker, Docent Död, Rävjunk, TT Reuter m.fl. m.fl.- är andra band i ”den nya musikrörelsen”.
Just så – den nya musikrörelsen – kallade Christian Wigart, som själv spelar i Inge Val, den svenska rocken i en artikel i ”ETC” (4/79).
Protest
Mycket i punken – eller den nya musikrörelsen - är en protest mot den progressiva musikrörelsen. Inte mot muskrörelsen som sådan – men mot det sätt som den utvecklas på.
Största skillnaden ligger kanske i synen på professionalismen.
I musikrörelsens barndom pratades det mycket om allaktivitet och ”allmusik”. Musikerna ville inte framstå som stjärnor – utan istället uppmuntra andra att börja spela.
Men för att ”kunna nå ut” har musikrörelsen professionaliserats. Musikrörelseband gör LP efter LP och reser på turné runt Sverige. Det har bildats ett proffsigt A-lag i musikrörelsen.
Medelåldern bland musikrörelsemusiker är hög och återväxten är dålig. Tydligen har många unga ”amatörband” skrämts till tystnad.
Punkarnas kritik av musikrörelseproffsen kan ta sådana direkta uttryck som när göteborgspunkare slängde småpengar på Björn Afzelius under en spelning på Sprängkullen.
Punkens tre huvudorter
Också texterna skiljer den nya och gamla musikrörelsen åt.
På den dubbel-LP som Silence gett ut från Gärdet, kan du höra vilken osalig blandning av samhällskritik som musikrörelsens sångtexter då innehöll.
Men sen dess har musikrörelsen krävt rättning i ledet och mer konkreta och politiska texter.
” Musikrörelseschabloner” som punkarna säger. ”I sista versen kommer revolutionen som ett brev på posten.”
Stockholm, Skåne (med Klippan som centrum) och Göteborg är den nya musikrörelsens huvudorter.
I Stockholm hänger musiken intimt ihop med politiska aktioner, t.ex. kampen om Oasen.
Oasen är en kulturförening som kämpar för en egen lokal där man med musik, teater, fotboll m m kan aktivera framförallt dom unga i Rågsved, en stockholmsföort som är hårt drabbat av narkotika. Men dom lokala politikerna är inte intresserade.
Oasen-punken är färstås förbannad och snabb. Musiken som banden i klippan spelar är annorlunda.
Den skildrar också verkligheten i dagens Sverige. Men Klippan är inte en förort till Stockholm utan ett mindre samhälle i Skåne. Därför blir musiken en annan – svensk pop.
Pål Spectrum, Klippans demonproducent, har kring ett par TAC-bandspelare och skivmärket Kloaak samlat b.la. Torsson som gör en låt av en inköpslista till Konsum och gamla ”Kansas City” blir ”Klippans centrum”, The Push (spelar skånsk-engelsk reggae), Noise och Kriminella Gitarrer.
I Göteborg verkar det vara störst motsättningar mellan den nya och gamla musikrörelsen.
I Stockholm spelar ju progressiva och punkband på samma konserter, säjer Lars Sundestrand. Men i Göteborg… Punkbanden i Göteborg har samlat sig till Garageligan, en förning som ordnar spelningar åt banden. Göteborgska Nacksving tillhör dom få musikrörelseskivbolag som fortfarande inte vill spela in punk.
– Nacksving har ju sagt till Garageligan att ”ni ser ju inte skogen för alla träd”. Och Garageligan har svarat att: ni då, ni ser ju inte träden för skogen”.
– Det är totala motsättningar nu. Garageligan är inte längre välkomna på Sprängkullen. Och jag tror inte nåt band i garageligan skulle kunna spela in för Nacksving.
Vilka är bäst?
Det här var ett försök till presentation och sammanfattning av vad som hänt i den nya musikrörelsen. Jag får säkert återkomma till banden i den nya musikrörelsen.
Lars Sundestrand, om jag nu lyckas göra några läsare intresserade av musiken i den nya musikrörelsen – vilka band kan du tipsa om som är dom mest intressanta just nu.
– Två Malmäband t.ex. – Garboshock och Kabinett Död. Och Koma Jeezus som kommer från Göteborg och som är fortsättningen på Liket Lever.
– Plast och Mögel är intressanta band i Stockholm. Och så har jag hört talas om – men jag har inte hört dom ännu – Brända Barn från Sundsvall.
HiFi & Musik Nr2 – 1980 Text – Bengt Eriksson. |
|
|
