Den här kvällen var de faktiskt överraskande bra. Hade sett dem 4 gånger tidigare när de spelat som förband på Dad´s i Malmö och då var de mest en pina. 
På den tiden (i höstas) när folk fick reda på att Problem skulle spela var reaktionen: "Oh nej, inte dom igen, har du nån hörselvadd ?"

Sedan dess har det alltså gått enormt snabbt framåt för gruppen, man släppte en EP i vintras och en singel nu i juni. Dessutom har gruppen spelat ute ganska ofta.
Låtarna de spelade den här kvällen var nästan alla nya, men det är klart att "Jag vill inte ha" är ju fortfarande kvar av de "gamla". 

Soundet är nu mycket tätare och jag märkte för första gången vilken fin gitarrist Henrik är. Att Håkan på trummor är bra det visste jag sedan tidigare, men inte att han var så här bra !
Speciellt i den instrumentala inledningen fick han tillfälle att riktigt slå sig lös på trummorna. Alla texter är på svenska (man kanske ska säga skånska) och handlar för det mesta om helt vardagliga händelser. "Rött ljus" t ex handlar om alla röda stoppsignaler vi möter på systemet i trafiken osv. 
Kvällens bästa låt var enligt min mening "90 000" som också är deras nya singel.
Sen några klagomål: Varför inte bry sig lite mer om publiken ? Även om det var många där som hörde till det "jobbiga" slaget så kunde man väl avsluta bättre än att som Stefan säga: "Vill ni höra mer får ni komma i morgon".

Problem på Errols.
Foto:Lars Sundestrand

Volymmässigt gjorde de ett gott försök att överträffa Iggy (när jag såg honom i Köpenhamn hösten -77 hörde jag inte ens bilar efteråt) men annars var det i särklass bästa spelningen med Problem jag varit på.

Knappt hade sommar blivit höst förrän ett smakprov från den kommande LP släpptes på singel, 
det var en nyinspelning av klassikern "Jag vill inte ha" men på baksidan fann det en fräck cover på The Snobs "Buckle shoe stomp"....

Tomten kom tidigt detta år då lp "Problem" släpptes långt innan rattmuffen åkt på. Första upplagan var i grön vinyl (en parantes är att Linus platta som släpptes samtidigt var i läckert röd vinyl). Det var en riktig rockplatta, men som vanligt föll jag för den popigare "Vodka Pepsi rus". Om jag uppskattade plattan var det inget mot Mats Olssons brinnande recension.

Detta är en ENORM rockplatta.
Ett bra sätt att mäta kvaliteten på en rockplatta är att mäta den grad av låtsasgitarrspel man lockas framföra under lyssnandet. Så är det i alla fall med mig. Under de två veckor jag haft den här plattan har jag inte bara kört alla mina intränade gitarr-poser (ni vet, skaka luggen när håret är nytvättat, pluta med munnen, lyfta höger ben och samtidigt böja vänster knä, blunda och förvrida ansiktet så det ser ut som man hade svåra smärtor), jag har också lärt mig alla texterna och kan sjunga back-up till vilken låt som helst.

Den bästa jag hört.
Med alla mått mätt är det en bra platta.
En enorm platta. Den bästa svenska rock-LP jag hört. Nej jag tar inte i. Jag har funderatoch inte kommit på en enda svensk rock-LP som i sin originalitet, utspel känsla och förståelse för rockmusik gett mej så mycket.
Svensk rock befinner sig nämligen i kris. 
Det finns korn här och var, men det är mest kris: Politiska neurotiker eller datoriserade smilfinkar. Och skivbolagen är så rädda att när de väl lanserar nya svenska band blir det band som låter exakt som utländska hårdrocksband. Problem är från Malmö och ger fan i utländska hårdrocksband.

Rocktidningen LARM spelade in en EP med dem och nu har Phonogram, som det verkat rensa ena örat för vad som är bra, lagt dem på sin Smash-etikett med Costello, Lowe och Linus (vilket gäng) .
Räcker lång näsa
Problem spelar rockmusik. Ett stort brötigt, garageliknande ljud som häcklar, räcker lång näsa, fnittrar och bär sig synnerligen oansvarigt åt 
(ett jävla oväsen säger säkert analyserande musikhistoriker…)
Problem är ett kollektiv. 
Men det är lätt att spåra Stefan Ahlqvists betydelse.
Han sjunger utmärkt - väl, men tillräckligt nochalant för att vara attraktiv. Och jag tror huvudparten av texterna hans. Korthuggna texter om människor instängda i bur. Texter med fantasi och precision och utrymme åt lyssnarens tankar. Men det är inte bara ”Jag vill inte ha” eller ”Jag behöver ingen boss”. Det är finns positiva saker. ”De e okay”” är en kärlekslåt, ”Vodka Pepsi rus” (utmärkt) en ohämmad hyllning till den delikata rockdrickan, vodka och Pepsi, med infallsvinklar om hur öst möter väst (”skål, skål mister Molotov”).

Musiken är inte rå men fräck. Från gitarrkräkningar till tjut och glidningar och de fantastiska ackordskifterna i min favoritlåt, ”Ge mej stimulering” med ett sagolikt vibrato i gitarren.
”90 000” finns med i ny mix. Linus blåser hjärtskärande munspel i ”Iskalla kårar”. ”Jag vet vad jag vill” är en hänsynslös sågning av nån (”Va har jag gjort ?” från LARM-Epn i ny version) och - ja, det är bara ”Huller om buller” som faller ur ramen. Lyssnar ni nu på Problem så vänta ingen superslimmad, skittajt, parfymdoftande musik. Problem har inga filter, spelar ingen Melitta-rock. De är som de är, de vet vad de vill och spelar därefter. Det hörs och är jävligt skönt.

Problem har massor av möjligheter.
Rude Kids & Problem Musikverket Stockholm.
Två nya lovande svenska band. Båda lovande och båda olika. 

Rude Kids först. De spelar punk-rock med engelska förebilder.
Ingen i bandet gör hemlighet av att de gillar Clash och Sham 69.
Musiken är högljudd, energisk och vräkig. Sångaren Böna är den givna medelpunkten med sitt utspel på scen. På Musikverket hade bandet problem. De saknade en riktig sånganläggning och gitarristen Lasse Olsson hade fått sin fuzz stulen. Trots det gjorde de bra ifrån sig. Publiken som kände igen de flesta låtarna var entusiastisk. 
Bäst var nya singeln "Stranglers: If its so quiet why don´t you play ?".

Problem förvånade genom att öppna med yvå gamla instrumenatllåtar "The Wild angels" och "Pipeline". Det är inte några punk-låtar precis. Killarna i bandet ser inte ut som rättrogna punks heller. I stället påminner de och deras musik mera om de nya banden från New York och Boston. 

De är oborstade. Det är säkert ingen tillfällighet att Johnny Thunders också spelar "Pipeline".
Han och Stefan Ahlqvist har säkert lyssnat på samma musik i många år. Problem är ett band som har massor av möjligheter. Fortfarande är de lite stela och kantiga på scen. Deras musik skulle vinna på lite mer lekfullhet, men det är en mindra anmärkning. Det är sådant man glömmer när de spelar "Vodka Pepsi rus" och "Jag vill inte ha".

Vi övriga ute i landet fick också chansen att höra hur Problem lät live då de fick fritt spelrum i hela 30 minuter i programmet Tonkraft. Själv fick jag en mental härdsmälta den kvällen då jag bara bandade de tåv ovannämnda cover-låtarna och struntade i resten med motiveringen att jag redan hade dem på platta...*IDIOT*....

Tyvärr var det inte bra jag som hade drabbats av mental härdsmälta. Utan som alltid bidrog Sveriges Radio (sina punktinsatser till trots) mycket till att Problems debutplatta inte sålde tillräckligt många exemplar för att låta grabbarna släppa en ny på Phonogram.

Foto: Per-Roland Nilsson

I en längre intervju för Vecko Revyn  (nr 22) under rubriken. "Den nya svenska vågen" berättar Problem hur läget var för gruppen sommaren -79. Problem är en rak rockgrupp från Malmö med rötterna i 60-talet och mycket gemensamt med 70-talets nya våg.. Deras första platta ”Problem” har redan givit dem problem - inte nog med att låtarna inte kommer in på Svensktoppen, den har inte sålt tillräckligt för att gruppen ska får göra en ny heller… - Låt det inte handla om en massa problem bara. Förhållningsorder given efter avslutad intervju av Stefan Alquist, sångare i Malmögruppen Problem. För problem har problem. Inte med finnig hy eller övervikt dock. Andra problem. Ett problem är alla vitsiga journalister som ständigt gör sig lustiga över deras namn. Man kan ängsligt fråga sig hur den här artikeln hade vinklats om de i stället hade hetat Livet Leker. Helt klart hade de i varje fall haft problem med ett så ”tönt ” namn (konstig svenska!!). Dagens färska problem när jag träffade killarna i gruppen förutom Stefan bestående av Henrik Herrström -gitarr, Gerth Martinsson -bas och Håkan Olsson -trummor, var det för svenska artister ständigt återkommande: HUR HAMNAR MAN PÅ SVENSKTOPPEN?

Killarna hade samma dag fått veta att deras låtar ”Huller om buller” och ”Boss Moss” skoningslöst hade blivit ratade av Svensktoppsjuryn. Ett svårt slag för en grupp som länge och ambitiöst jobbat för att bli uppmärksammad och erkänd! Mungiporna hänger helt givet, Fast inte neråt. Inte för Problem hade trott att de skulle hamna på Svensktoppen, men de kan ändå inte låta bli att reta sig på valet av låtar. Det finns avgjort mer lättillängliga spår på deras album. - Skivbolaget hade väl fått spader om vi hamnat på Svensktoppen, flinar Gerth. Problem har också just fått veta att de blivit spolade av Det Stora Internationella Skivbolaget. - De tyckte väl inte att det var tillräckligt med pengar att göra på oss, säger Henrik förstående. Och de andra är lika förstående. T o m så mycket att man nästan blir rörd. - Man får fatta att de bara på sånt de vet går hem. En skiva ska trots allt sälja i femtusen exemplar för att det ska gå jämnt ut vi är glada för att vi fått chansen. Skivan har betytt mycket för oss. Några femtusen ex har i varje fall Problems debutalbum inte sålt. - Nä, man fattar det egentligen inte. Plattan har fått bra kritik i nästan alla tidningar. Nittiofem procent har tyckt att den varit att från bra till jävligt bra. På vackra ord kan man som bekant inte äta sig mätt - än mindre leva. För Problem är musiken tillsvidare en hobby.

Fast till hösten ska de satsa professionellt några månader. Det får bära eller brista. Problem har fått blodad tand. För även om skivförsäljningen inte har slagit några rekord har det hela tiden fortsatt att peka spikrakt uppåt för gruppen.  Det började från ingenting för två år sedan Idag är Problem ett begrepp. Problem (!) är kanske att Problem är för mycket Problem. Dvs. att Problem inte går att likna med något annat. Problem är inte punk. Vad nu punk är. I varje fall går många omkring och tror att Problem är punk.  Att de ränner omkring i tillvaron med säkerhetsnålar i kinderna och smetare in håret med honung och rödfärg. Stefan erkänner att om han vore arton - kanske att han då hade hällt lite Falu rödfärg i håret. Men Stefan är 27. Med rötter i sextitalet. Liksom de andra i gruppen. Vad som helst- men inte punk. Vad som helst, förresten. Knappast parhästar till ABBA heller. Tillhör inte det kommersiella brylcreme-lägret. Och tillhör inte det progressiva lägret. Problem vill ha en egen identitet, inte bekänna sig till en lära. Vad är de då? En Malmögrupp som sjunger rak rock på sitt modersmål- skånska. En grupp med rötterna i sextiotalet, men med mycket gemensamt med sjuttiotalets nya våg. Problem tar avstånd från allt kategoritänkande - vill bli tagna för vad de är. Sedan är det upp till lyssnarna - publiken att ta ställning.	Problem på Slottskogsfestival
Det påstås att Skåne är en av de livligaste rockscenerna i landet just nu. Både ljug och sant. Skånsk rock är inte bara Kalle Pedal. Eller peps. Eller Thomas Wiehe. Eller Ronny Åström. Eller Problem -för den delen. Alla problem (börjar bli tjatigt) är inte lösta för att man sjunger på skånska. - Skillnaden mellan oss och Kalle Pedal är att han går hem direkt, t o m hos gamla kärringar. Han sjunger sånt som folk redan har hört och texterna är rena översättningar från originalen, Man kan hänga med och tycka att det är festligt redan första gången. Vi kräver lite mer tid, säger Stefan Men Problem och Stefan har haft suxse (nya stavningen) vid deras spelningar i Stockholm. Fast Stefan skånska är ett stycke ladugårdsdörr bredare än Kalle Pedals.
- Vi har gått hem till max i Stockholm, säger Stefan.  I jämförelse är Malmö rena byhålan. I Stockholm är en minoritet många människor.  I Malmö är en minoritet verkligen en minoritet. Man får vara glad om tvåhundra kommer och lyssnar på oss. Stefan och Henrik som var med när det begav sig, medger att det saknar sextiotalet. Då var allting mycket enklare. - F-n då kunde man se Yardbirds och Hendrix på Logen i Malmö. Då var inte deras utrustning bättre än vad vi har idag och den enda effekten var i princip nödutgångsskylten bakom scenen. Idag finns inga ställen typ Logen. Utländska och inhemska grupper uppträder i stora konsertlokalen. Klubbarna har mer eller mindre dött ut. Diskoteken har tagit över.
-Man måste se det som det är. Killarna går till ställen där de kan fixa brudar. Det är bara snack att det är banden som drar. Hade det funnits ställen där man både kunde dricka vin, få lite miljö och höra på rock hade det varit en annan sak. Men det finns ingen som vågar satsa på sådana ställen, säger Gerth. - Grejen är att myndigheterna motarbetar alla sådana försök, fyller Håkan i. Så länge folk super sig fulla med slips och kavaj på är det OK, men lite ledigare stil är det helt plötsligt något suspekt. Även om det inte händer något. Problem vill inte ge några pekpinnar. De vill bli tagna för vad de är. Varken mer eller mindre. - Vi riktar oss inte till en speciell kategori, säger Stefan. Vi bryr oss inte om vem som lyssnar till oss. Vi vill att folk ska få lov att bestämma över sin musiksmak lika mycket som de bestämmer vilka de ska rösta på eller vilka brallor de ska ha på sig. Vi vill inte ge några pekpinnar. Hur går det för Problem i framtiden? Ja, det ser väl inte helt problemfritt ut. Men gruppen ser ändå ljust på framtiden. Vi siktar på Melodifestivalen 1981!!!