Aldo: Vi kan säga sähär: vi har inslag av sk ”depro-musik”, vi har inslag av ångest-musik, vi har inslag av industri-musik. Men det är ju ändå vår musik, det är ändå Plast.
Olle: ”I köket desperat” är ju depro-musik, om man menar ångest/depressionsmusik. Men det är inte destruktivt...
Aldo: Som punken...
Josef: Såhär, va. När jag skriver texter, det är när jag känner mig alldeles deppig och nere och vill ”få ut” någonting.
Aldo: Det är lättare att bli sne nuförtiden än att bli glad..
Avig: Har det funnits några band som inspirerat er?
Magnus: Blomsterunge, Fältskär, Dom Dummaste och Koma Boys!!!
Olle: Nämen, liksom, när vi började... det enda man hade hört, som inte var punk, var Devo och Pere Ubu... Magnus och jag snackade redan förra november om att sätta ihop ett band. Sen hade vi börjat skriva lite diktartade grejer. Jag spelade trummor då, jag kunde inte spela gitarr. Vi snackade om att sätta ihop trummor, synth och dikter eller vad som helst. Överhuvudtaget bara nånting som var annorlunda...
Aldo: Folk, och nu menar jag inte bara punkare, men liksom... då hade man lirat den där jävla rocken och lyssnat på den där jävla rocken, och alla va så liknöjda. Och så plötsligt kom någonting annat och BASH! Krossade deras illusion.
Olle: Den konstiga musik som kom gjorde att man vågade spela konstig musik...
Aldo: Det är ännumer frisläppt än punken, va. Okey, det finns en aning rock i det hela, men det är ändå friare på nåt sätt... Här kan man liksom leka sig fram, hitta nya sätt att lira på.
Josef: Göra va som helst.
Om punkrock....
Olle: Det var liksom primal. Det är precis innan man börjar skrika.
Sven: Det är två skillda stadium. Depression är mera tankar. Ibland slår det över, PANG! Men precis innan det slår över, då rusar tankarna runt i skallen på en. Det är det man kan göra nåt av.
Avig: Ni lägger ner mycket jobb på affischerna. Är de ett sätt att skapa en Plasts-image?
Aldo: Nä.
Sven: Det var så enkelt, va. Alla gjorde affischerna så att dom tog sin tuschpenna och skrev det dom skulle skriva. Då tänkte man: Om vi nu ska slösa pengar på tryckning, kunde vi inte göra nåt som vi själva tyckte var snyggt. Göra nåt vettigt av det.
Olle: Ja, ett meddelande. Som inte behöver att ha med oss eller konserten att göra.
Magnus: Som man tycker är kul att göra.
Avig: Ibland säger ni: ”Äh nu tar vi konserten som en repning...”
Sven: Jamen, det är ju inte så att konserterna ska vara en show som vi ska göra för att folk ska bli glada för sina 10 spänn. Vi gör bara det vi skulle gjort om vi hade tfäffats här hos Magnus och lirat tillsammans. (Magnus rum fungerar som replokal när Plast gör någon av sina sällsynta repningar)
Olle: Men det är ju inte som en repning i den meningen att det gör detsamma om det är folk som lyssnar eller inte. Vi har ju ett meddelande, med våra texter å sånt. Annars skulle man lika gärna kunna sjunga bla-bla-bla. Men musikaliskt är det inte noggrannare på en konsert. Det är väl inte så jävla viktigt det där med att tekniskt kunna veta precis vad man gör.
Alod: Det får man ju känna då, när man lirar.
Sven: Annars försvinner ju spontaniteten rätt häftigt!
Avig: Ni vill göra annat på konserterna än bara lira. Vadå t.ex?

Aldo: Efter den där konserten i morgon, så är det visst inga föränn i december. Och då tycker jag att vi kan sätta igång att göra nya prylar. Jag tänkte mest på dom låtarna jag har gjort, ”Jobbet”. Men inte bara göra en massa låtar utan mera som ett projekt. Man kan visa bilder när jag och Josef går till arbetsförmedlingen. Precis som det är. Nån följer med, nån dag när vi går dit, och plåtar. Sen kan man visa bilderna medans man lirar, och göra ett projekt av det.... Sen har det varit så här va: vi har snackat om alla våra idéer, så har vi sagt: ”Vi måste börja göra nånting av det här!” Och så, ha ha, börjar vi snacka om nya idéer istället. Och då känner man sig nöjd: ”Ah, nu har vi fått in nya idéer!” Men nu MÅSTE vi göra nånting av dom här idéerna! Annars spolierar vi våran image, hahaha.. Avig: Varför göra nåt annat än bara lira? Olle: Av samma anledning som man gör musik. Det är ju vad man är intresserad av. Magnus: Vi tycker det är förbannat kul. Aldo: Nu vet folk ungefär vad Plast är. Man måste göra nya grejer, annars fastnar man och då vet de var de har en. Vi vill göra annat än bara musik, för vi tycker det är så långtråkigt med bara musik, vi vill liksom inte bara vara ett musikband. Vi vill vara Plast liksom. Olle: Vi vill göra allting. Måla, teckna å sånt....

Avig: För att återgå konserterna. Är ni alls beroende av om folk som lyssnar tycker Plast e bra eller inte?
Aldo: Näe.
Magnus: Bara dom reagerar så... tycker dom att det är skit har dom i alla fall reagerat. Bara dom tycker nånting om det, så är det bra.
Josef: Det vore kul att spela nånstans där man inte känner nån i publiken.
Aldo: Ja... Det var därför den konserten på Adolf Fredrik, var den roligaste. Eller den mest intressanta i alla fall...
Olle: Ja, för där va en publik som va 13-14-15 och gick på musikskola, å då kan man ju tänka sig hur dom reagerade.
Magnus (förtjust): Dom verkligen HATADE det! Hahaha... Va roligt det var.
Olle: Vi började konserten med ett band i några minuter, där en kärring räknar på tyska slumpvis blandat med pip. Det var når som Aldo fick in.
Alod: Jag fick in det på kortvåg. Det kan va spionprylar, eller börsnoteringar på tyska. Sen hör man liksom kodmeddelanden: pip-pip-pip-pip, som har kommit in samtidigt.
Olle: Och så slutade det med: ”Ende!” Publiken började applådera för att vi skulle sluta... Men det var kul, för där reagerade hela publiken så man märkte det va.
Avig: Det är ju inte precis dansvänlig musik...
(Alla håller med utom Magnus)
Magnus: Jag har sett en som dansade till ”Fabrik”, så det så!
Avig: Tror ni att det är en nackdel om folk inte kan dansa, utan sitter ner, så kanske de slöar till? Haha.. rentav somnar..
Aldo: Ja... Men det är nog inte så lätt att somna till vår musik. Men iallafall... det är en reaktion om folk går därifrån.
Aldo: Det rör iallafall om i den passiva hjärnan.
Sven: Iochförsig, men många tycker det är så jävla jobbigt att dom inte orkar lyssna, och är tvugna att gå...
Aldo: Det e bara för man e så jävla tvättad med allting som redan finns! Å så kommer det nåt som stör ens idyll.. ”Får inte krossa illusionen”.
Avig: Hur går det med eran singel?
Magnus: Det blir en hitsingel! (Hehehe)
Alod: Ja, vi har mutat Sveriges Radio. Äh, men vi ska ringa till Hasse Tellemar varenda lördag, hehehe....
Josef: Och nattönskningen.
Magnus: Det är bara att citera Böna, hoho: ”Den kommer att slå världen med häpnad!”
Alod: Hahaha...närå.
Magnus: Nämen, den kommer väl att ges ut.
Josef: På Stranded Rekords.
Aldo: Det är inget speciellt med att göra en singel.
Sven: Den är inspelad på två-kanalig bandspelare. Ingen eftermixning, inga pålägg eller nånting. Det var inte för att bevisa att inte sånt behövs, det var bara det att det inte behövdes nån eftermixning. Det är så det låter och så ville vi att det skulle låta.
Avig: Ni har redan planer för singel nr 2 ”Jobbet”

Aldo: Vi vet väl inte om det blir singel nr 2.. men okey, om man ska göra den som singel.. Ja, det handlar om jobb. Hur man söker jobb, hur man tror man får ett jobb, hur man får ett jobb, hur man jobbar och hur man lägger av att jobba... Det är bara det att vi kan göra alla låtar föränn Josef och jag får ett jobb. Avig: Dvs när ni kommer upp i pensionsåldern, hahaha... Josef: Vadå, vadå? Hehe.. Magnus: Jamen, fan, som ni sover. Ni har väl inte ens orkat gå och få bostadsbidrag ens, hähähä.. Josef: Det ligger ett helt LASS med käk i köket! (Alla börjar vråla) Sven: Aaahh! I köket desperat! Hon satt där med sin fårfiol. Josef: Är det bara en fråga kvar? Får jag höra. Avig: Okey, hur kommer Plast att utvecklas i framtiden tror ni? Sven: Vadå, jag hajjar inte frågan. Är det personerna.. Josef: Gruppen Plast, såklart! Nämen, det handlar bara hela tiden om, tycker jag, att inte stagnera. Inte fastna i nåt fack, utan hela tiden,... Om man har gjort nåt så kan man det, så slopar man det och börjar om på nytt. Inte fastna, bara. Det är bara det det är frågan om tycker jag...

Olle: Jag tror vi kommer att utvecklas. Men vart... det vete fan. Det beror på.. om vi håller på länge att vi börjar kunna spela. Då vet man aldrig vad som händer.
Aldo: Vi kan spela.
Olle: Okey, vi kan spela.
Avig: Så det blir inte så att när ni börjar lira bättre och bättre så börjar ni lira mer musikaliskt invecklade låtar.. mer elektroniska grejer.. mer solon?!?!
Magnus: Solon?!?!?.
Josef: VA SÄGER DU? Hehehe...
Aldo: Det är svårt att säga faktiskt..
Olle: Man kan säga att alla våra låtar består av ett synth-solo hela tiden, ett fiol-solo hela tiden, ett bas-solo, sång-solo, och gitarr-solo. Plus en bandspelare som försöker spela solo bäst den kan, haha. Nä, jag tror inte vi har några anlag..
Sven: Vi är för dåliga, haha. Alla måste ”Sola” samtidigt, annars blir det avslöjat att vi spelar så dåligt... om vi inte låter allihop samtidigt.. hehe.
Olle: Plast kommer iallafall att utvecklas. Men det kommer aldrig att bli mindre ”live” på konserterna!!
PS Låtarna på Plast EP blir: I köket desperat, En eventuell morgondag, Fabrik och Dagsibarn. Den spelades in 22 september på Studio Alfa, utanför Stockholm.
Funtime Nr 10 Text Eva Avig.