- Vi är barn till den första generationen kvinnokämpar!
Karin, Stina Stubina, Gäckande Sgugge och Ann Komann är fyra tjejer i tjugoårsåldern från Stockholm.
Tillsammans är de Pink Champagne. En tät och larmig rockgrupp.
- Äntligen börjar vi bli berömda för vad vi gör, inte för att vi är tjejer, säger Pink Champagne.


Publikkontakt är a och o för Pink Champagne. Bandets policy från början har varit att spela ute så mycket som möjligt.
Följaktligen premiärspelade tjejerna efter bara tre veckors repetitioner förra hösten.

- Då hade vi bara fem låtar. Men när vi fick chansen att spela på Farsta ungdomsgård ställde vi upp direkt. Även om vi inte var så samspelta då, berättar Stina Stubina.

Farstaspelningen följdes av allt fler. Pink Champagne har rest en hel del under sitt första år. Jag träffade gruppen för några veckor sedan på Sprängkullen i Göteborg. Där bjöd musikföreningen Garageligan på ny rockmusik två kvällar. Pink Champagne reste ner för den goda sakens skull. Något stort gage fick de inte. Garageligan betalade bara resan.


Texten är hämtad från AFTONBLADETS UNG-bilaga om Pink Champagne och Tant Strl
TEXTERNA URVIKTIGA.
- Alla i Pink Champagne har vanliga jobb vid sidan om, säger Ann Komann.
- Vi har råd att ta en gratisspelning då och då. Det är tveksamt om vi skulle vilja ha musiken som en heltidssyssla. Visst vore det häftigt. Men vi vill inte förlora kontakten med verkligheten!
Vardagen för tjejerna i Pink Champagne är jobb i bokhandel och på hemtjänsten. Stina Stubina har ett litet barn och är hemmafru just nu.

- Texterna är urviktiga! Vi har inga politiska slogans. Vi vill istället betona att man ska våga kasta sig in i en massa saker. Inte tveka och säga att det här klarar inte jag av...
- Viktigast är att kunna känna för texterna och identifiera sig med dom. Vi vill ha full kontroll över våra låtar!

REPETERAR I SKYDDSRUM
- Det är en anledning till att vi spelar in våra plattor på lilla MNW. Vi skulle säkert kunna få kontrakt med ett större bolag. De ser tjejrocken som en lönsam marknad!

- Men skulle vi kunna vara helt säkra på att få sjungna vad vi vill? Vi vet att skivbolaget ändrade i Reeperbahns texter innan de kom på platta...

Pink Champagne repeterar i ett skyddsrum vid Medborgarplatsens tunnelbanestation i Stockholm. För ett år sedan kunde ingen i gruppen spela. I dag tränar tjejerna så ofta de har tid.

- Vi är trötta på killarnas snopprock, säger Gäckande sGugge. Rocken har blivit en manlig prestigegrej, där det bara handlar om teknik och en massa ljud. Visst vill vi också utvecklas musikaliskt. Men tekniken får inte ta överhanden!


Så här såg det ut i tidningen.

GILLAR EBBA GRÖN
Karin nämner namn som Nina Hagen, Clash, Stones och Ebba Grön. När vi pratar om grupper som påverkat Pink Champagne.

Punkrörelsen för fyra år sedan blev väckarklockan för tjejerna, som länge letat efter ett sätt att uttrycka sig på.
- Visst började vi spela rock ganska sent, medger Stina. Först förra året kände vi oss säkra på vad vi vill med musiken. Många av dom unga rockbanden har tänkt alldeles för lite på varför dom spelar!
Stina Stubina, Gäckande sGugge, Karin och Ann Komann, som valt att ha artistnamn för att slippa konstiga telefonsamtal på nätterna, snackar ofta och mycket om vad dom håller på med.
- Vi har läst dikter av Baudelaire, Rimbaud och Majakovskij på scenen, berättar Gäckande sGugge.

DRAMATIK OCH TEATER
- Dramatik och teater är något vi vill satsa mer på i framtiden. Den strikta konsertformen gillar vi inte alls.
- Än är vi bara i början. Men hittar vi dikter som handlar om den situationen vi befinner oss i drar vi oss inte för att läsa upp dom!

AFTONBLADETS UNGBILAGA Söndagen 1:a februari -81
Text: Anders Hvifeldt Foto: Marie Hedberg