PETER PUNK, 14 - håller på kvinnor och invandrare. "Det är likadant jämt för punkare. Livet är en flykt undan raggare. Ett evigtbyte av mötesplatser, ett ständigt...." T v en punkare, som dock inte är artikelns Peter. I kväll i Långholmsparken i Stockholm, är det stor punkkonsert, med bl a de svenska punkgrupperna Skabb, Ebba Grön och Reeperbahn. : Det vänstraste som finns i Peters plugg är Peter.  Han är punk !!! Bleka kinder, snaggat hår, mycket ringar i öronen. Han har tvångsbrallor med vilket menas att det går en tygrem från ena benet till det andra och hindrar stegen. Det hänger en kedja och slår på ena låret. Säkerhetsnålar här och där. Tre klädnypor i rockslaget, "en egen pryl". Punkkläder finns att köpa, men Peter har skapat sina själv. Han är antikt kommersiell, poängterar han. Långt ner på högra benet har han ritat ett hakkors med kulspetspenna.

Han är en enmans stadsgerilla, en mycket liten terroristorganisation. Det är så han förklarar att denna facistsymbol sitter på honom, en anarkistkommunist. Det här samhället är dåligt. Titta bara hur folk springer här, utsugna fast dom inte vet om det, dom borde väckas. Men hur rår en ensam och spinkig fjortonåring på ett helt och färdigställt samhälle? Peter kan bara retas lite. Han provocerar med hakkorset. För honom är det en sexsymbol, fyra streck med en kulspetspenna, men vuxenvärlden tycks ju ha ett alldeles speciellt förhållande till det. Det är bra. Auktoritet är till för att krossas. Taktiskt politiskt är han dödsklantig. Han håller på invandrare , på arbetare, på kvinnor. Men invandrarna kommer inte runt läderjackan, arbetarna tycker han luktar knegarföakt, kvinnornahakar upp sig på kedjorna och nålarna. Peter blir betraktad som rasist, fascist, manschauvinist, när det är precis tvärtom. Det är samma sak i plugget. Där finns andra som också emot betygen, men de lierar sig inte med honom. Han kallar dem borgare. Borgerligt diskoteksfolk, snören. Just i hans ordknappa avfärdande av dem anar man vilket mod det krävs att gå som ensam punk i en hel stor skola. Peter är på det sättet och några till ett slags hopp. Han har sett sammanhang och gjort en analys. Han är ett kommersialismens barn som vägrar tröstköpa. Men han är ett litet svagt hopp. Han sitter på en bänk i gallerian en måndagsförmiddag och säger att allt går åt helvete. Kärnkraft och kapitalistskit. Tillvaron är så ofri att man inte ens får välja sina kläder själv. Det bevisar sig omedelbart. Tre flinande raggare tornar upp sig bakom närmaste palm i köpcentret. De vill slå honom på käften Han ser ju ut i håret som om han vill förändra samhället. Det är likadant jämt för punkare. Livet är en flykt undan raggare. Ett evigt byte av mötesplatser, ett ständigt hemlighållande av fester. Peter är inte så oerhört rädd för sin del. Han har tagit ut säkerhetsnålen ur kinden, så det kan inte göra så hemskt ont om en raggare skulle få tag på honom. Men han har sett dom som har ärr, säger han. De som fått märken efter 1978 års ungdomskrig. Arbetarklassens barn mot arbetarklassens småsyskon. Rock som man buggar till mot rock som man guppar till. Läderjackor som det står USA på mot läderjackor utan. Jeans som är hela mot jeans som är lappade. Peter, och punken, vänder upp och ned på våra politiska och kulturella fack. Han tycker illa om kommunister fast dom har rätt. Nåt så ofritt som Sovjet, säger han får man leta länge efter. Men vad fan, man måste ju förstå dom också. Dom gjorde revolution först i världen. Det är klart att dom måste vara rädda om den. Säger Peter, 14. Sedan säger han något om anarkisterna. Dem var han på gränsen att 1-maj-demonstrera ihop med. Men gå där på led när det är sånt man är emot ? Sedan berättar han om sin morsa. Han beskriver henne som insnöad. Hon spelar gammaldags musik och berättar om hur det var förr. Musiken är Jimi Hendrix och Rolling Stones Förr är 1968. Tiden är ur led. Peters morsa säger han, är en gammal hippie. FRÅN EXPRESSEN AV MONICA BJÖRK OCH MARGARETA SCHWARTZ SERIEN RAPPORT FRÅN UNDERJORDEN