Ekonomin sköter Karin, vilket lär ge huvudbry och bekymmer. Pink Champagne har så många spelningar att det är svårt att sköta ett jobb vid sidan om, men inte tillräckligt för att man ska kunna försörja sig på det.
Skulle du stöta på Pink Champagne i studion eller i replokalen så framstår Gugge som ledaren. Hon håller i helhetsljudet, soundet. Hon samordnar alla idéer och sätter dom i turordning. ”Den texten du har där kanske passar bättre med det gitarriffet Karin har här”:
Problemet i början var att alla är dominanta, alla ville komma fram. Först trodde Pink Champagne att det var ett problem att komma över. Sedan insåg dom att det var suveräna komplement till varandra. Att det är en förutsättning för att det ska bli intressant.
ANN CARLBERGER, sång och klaviatur
Mitt första framträdande var ”Gläns över sjö och strand” vi Goda Kamraters luciatåg. Då var jag tio år och sprang och gömd mig i en garderob.
Gugge och jag kommer från samma förort, och har känt varann väldigt väl i tio år. Där var det ungdomsgården som gällde. När man växte från gården gick man antingen till handbollsgänget eller till det radikala gänget, dit gick vi.
Jag var sju år när jag satte upp min första Paul McCartney-bild på väggen. Pop är som… tuggummi och godis, det har funnits naturlig runt omkring en hela ens barndom. När vi sedan började spela kom allt helt naturligt. Det känds aldrig som att göra sig till, det bara fanns där.
Jag blev sångerska för att jag sjöng högst och starkast. Det var slumpen som bestämde vem som spelade vad.
Dom här nya romantikerna, som predikar eskapism – det är som när jag var 15 år. Då såg jag filmen ”Romeo och Julia” och blev helt besatt. Jag lärde mig hela Shakespeares pjäs utantill på gammelengelska, och läste in renässansens historia och var fascinerad av det, fast det egentligen var en hemsk värld. Samma är det idag, dom är tjusade av en livsstil, ett sätt att leva. Men det var när man var 15 år – dom här människorna är ju jämngamla med mig.
Viktigt må bra
I början var det mest jag som tänkte på texterna, men vi gör allt mer saker ihop. Min grej är inte att vara sångerskan Ann utan en del i Pink Champagne. Jag känner mig privilegierad som har mikrofon och kan rusa runt på scen.
Det viktiga är att man mår bra av det man gör. Vi nådde vårt första mål efter fem veckor när vi ställde oss på scenen. Vi har kommit på att vi kan göra någonting vi vill och klara av dt utan att bli oärliga. Vi har inte gjort saker vi tycker är fel.
Oj, oj, oj vad vi kund sålt oss med dom förutsättningarna vi hade, vi fick en massa underliga anbud. Att spela före dom kvinnliga gyttjebrotterskorna satte igång på Kiviksmarknad t.ex. Man kommer in i så absurda situationer, det är dt roliga. Från Helsingfors med Blues band och 20 000 åskådare till Kalhälls ungdomsgård och 35 personer.
En bra låt är en som man känner handlar om människan som sjunger den. Första gången jag kände det var när jag hörde Joc Cocker sjunga ”With a little help from my friends”. Mahalia Jacksom gillade jag som barn. Jag har alltid varit känslig för röster. T o m Bette Midler kan få mig att gråta när hon sjunger ”When a man loves a woman”.
Att höra Matteuspassionen med alla körer det är revolution! Jag skulle vilja sjunga i kyrkokör, alltså den musiken fast med revolutionära texter.
En bra konsert ska vara så att det inte är något avstånd mellan scen och publik. Det ska kännas som när jag såg Bertolucchis 1900… wow.. men så kan man inte kräva att det ska kännas vid våra konserter. Då måste vi vara suveräna. Det är svårt att säga ”jag är sångerska”, om någon frågar vad man gör. Man kan lika gärna säga, ”jag är människa”. Det är lättare att svara att man jobbar på kontor.
Jag ser ingen gräns mellan att påverka världen och förändra den. Allting förändras genom att folk råkar ut för något som gör dem motiverade. Teater, konst, film, musik – det förändrar världen. Hade jag inte trott det hade jag blivit politiker eller datatekniker eller vad jag nu trodde skulle förändra världen.
Jag förstår inte grupper eller musiker som säger, ”jag vill bara underhålla”. Jag förstår inte hur musik ”bara kan vara musik”. Jaha?
Det är väldigt avpolitiserat i Sverige. Unga människor tror inte på politiker. Många har erfarenheter att politiker ljugit dom rätt upp i ansiktet. |
|
”Tro på dig själv”- trenden är väldigt avpolitiserad, den ”häftiga singelmänniskan”. Jag känner inga människor som är partipolitiskt aktiva. Och en sån grej som att hjälten i vilda västern-filmen verkligen blir USA:s president. Politiker är en samling tragikomiska lustigkurrar.
Dom jobbar som att … ta bort skrubbsåren genom att förbjuda plåster. Eller förbjud begravningar så blir det mindre sorg. Det värsta jag vet är det här snacket ”Sverige är så tråkigt”. Jag är född här. Jag gillar Sverige. Jag har behov av dom här rötterna, det är en speciell känsla. Det låter kanske fånigt, men jag är väldigt hemkär.
Köra buss!
Jag är feminist, det måste man vara om man är radikal. Då kan man inte tycka om det patriarkaliska förtrycket. Förtrycket att man tillskriver personer egenskaper p g a deras kön. Man blir inte tagen på allvar. Sedan är det vår egen slöhet också… Vi har inte lärt oss hur man kopplar upp ett PA än t ex. Vi är för slappa ibland. Å andra sidan har vi lärt oss en massa grejer.
Jag vill köra våran buss, men har inte haft råd med körkort än. Men… det är mitt mål med Pink Champagne… Att jag kan köra bussen!
Att tycka att det är förjävligt med kärnkraft tycker var och varannan. Men att säga att man är feminist, det är att klumpas ihop med ett gäng hemstickade vantar.
Det är roligare att spela med KSMB än att varvas med Mia Gerdin i radioprogrammet ”Spinnrock”.
Jag är rädd för att flyga, rädd för nya miljöer, rädd för mycket. De andras stora problem är när Pink Champagne får en spelning i Japan och hur dom ska frakta mig dit… Jag får väl åka lastbåt till Yokohama i tre veckor.
Men det är väl… är man inte rädd för att leva är man kanske inte rädd för såna saker.
Pink Champagne har funnits i två och ett halvt år. När dom hade repeterat i fem veckor ställde dom sig på scen för förts gången. Det vågar man näs man har saker att säga.
Dom började med att göra allt tillsammans. Ingen kunde något som dom andra inte kunde. De var mer eller mindre en slump vilket instrument dom valde. Under åren har dom fyra svetsats ihop, genom ett samarbete som är ovanligt för svenska rockgrupper.
Alla låtar görs tillsammans. Som ett pussel. Olika idéer samlas, ingen sprutar ur sig låtar utan det tar tid. Ingen sitter och skriver sånger på nätterna. Dom kastar rim mot varandra på repetitionerna, testar olika uppslag, olika viljor styr och det hörs på det färdiga resultatet.
– När vi började hade vi tjugo års grejor att säga. Jag tycker det var skitbra, man tänkte aldrig efter. Det bara va(Ann).
Fram till förra sommaren spelade Pink Champagne mycket, och efter ett TV – program uppmärksammades gruppen ännu mer. Man i höstas tog Pink Champagne en paus, repeterade, funderade, snackade.
Då och på LP:n, som spelades in under två månader, förändrades gruppens låtar lite grand. Den första punkaggressionen har bytts mot en mer nyanserad musik.
– Typiskt Pink att försöka klämma in så mycket som möjligt i en låt. Det hörs på vår musik att vi pusslar ihop låtarna tillsammans. Det beror väl på att man är ny på att skriva låtar. Efter tio år koncentrera man sig. Nu vill jag ladda allt i välden i en enda refräng. (Stina)
Nu har Pink Champagne andra förväntningar att möta. Dom har hela tiden fått uppmärksamhet, men att få det är inte detsamma som att bli populär eller erkänd.
– Våra låtar är rätt konventionella. Men vi gör dem okonventionellt och avigt. Vi kunde inte lira när vi började, vi har lärt av varandra och slipats ihop till den typ av musiker vi är.
GUNILLA WELIN bas
jag spelade en del piano som barn, men… det var ”spela inte hemma det förstör fingersättningen”.
En av mina starkaste motivationer att spela när vi satte igång Pink Champagne var att jag inte fick vara med i Fega Påhopp och spela saxofon. Då blev jag verkligen sut. Det är nog nyttigt med den där kicken i arslet.
Både jag och Karin ville spela bas, men jag hade en uppfattning om att Karin verkade sköta läxorna bättre och att det var mer övande med gitarr. Fast nu blev det inte riktigt så…
Jag spelar bas från en helt egen grund. Jag har inte velat lära mig traditionella basgångar. Sättet att spela har blivit en kompromiss. Det kanske inte är det roligaste sättet att spela, utan mer funktionen i gruppen. Jag spelar rak bas och inte för tätt eftersom Stina spelar tunga och slamriga trummor. Det får inte bli för tjockt. Rakt och ganska glest. Drömmen är att det ska vara andra musikaliska förutsättningar, att det funkar att utnyttja instrumenten mer.
En viktig tråd i det vi gör är att bli respekterade för att vi är starka. Det är inte lätt. Vi vill att styrka ska uppfattas som något positivt, inte hotfullt eller kärnkande. Det skiljer oss från andra kvinnliga grupper. Deras attityd är: ”Man måste våga vara mjuk”. Det är inget problem. Problemet är att få vara stark.
”Tuffa och hårda”
Det vi vill säga sa vi i början, och sedan hade vi avverkat det. Man måste våga får på käften och skita idet. Har man gjort något man tycker är bra spelar det inte så stor roll om man får på käften.
Vi var tuffa och hårda i början, och jag står för det fortfarande. Nästa steg blev att köra lugna och stilla grejer också.
Våra motivationer när vi började var så starka att tre av våra förhållanden tog slut. Pang, pang, pang… Det var ett sånt evigt tjat om det vi höll på med. Vi hade inte lagt oss i om våra killar hade haft något. Men dom skulle in i våran grej, kom med förslag på texter och att dom skulle spela instrument. Det går inte att kombinera en arbetsrelation och en kärleksrelation, åtminstone inte när man är ung. Dom band som är beredda på att offra sina förhållanden, sin ekonomi och sin sociala relation – sådana band går det bra för.
I början var det bara entusiasmen som gällde. Men spelar man tre dar i veckan och repar två till då krävs det en proffsighet som man kan koppla av och på. Det går inte att ha entusiasm hela tiden. Man måste lita så mycket på sin kreativitet att man kan lägga sig på en badstrand i tre veckor och vila och veta att man kan koppla på effektiviteten igen efteråt.
Feminist – det är samma sak som att kämpa mot de olikheter som finns ur en kvinnas synvinkel. Det är väldigt mycket sexuellt förtryck. Om man är emot fastlåsningen av dom sexuella mönstren – då är man feminist.
En dl säger: ”Att styra ut sig i snygga kläder det är att göra andra kvinnor avundsjuka”. Det finns så mycket radikala klyschor inom kvinnorörelsen. Samtidigt är det viktigt att inte förneka kvinnorörelsen och allt bra den gjort. Jag tycker om alla rörelser. Alla människor har lämnat ett resultat, en utveckling bakom sig.
Vi är så fruktansvärt beriden av publiken. Vi försöker slå hål på taket med energi och känsla. När det är många i publiken kan man verkligen känna att taket är på väg att lyfta.
Jag är svag för poplåtar, jusiga låtar med fint melodispråk. Karin vill ha mer udda ackord som inte passar ihop. Stina har hippietraditioner med akustiska gitarrer och jazz/blues.
Ebba Grön gör suveräna melodier och slingor. Thåström är en kombination av engagemang, energi och romantik… det blir hjärtskärande ibland.
Det är inte roligt att säga att det är ett kallt eller kärvt klimat i Sverige. Det händer mycket. Det finns jättemycket hopp om att saker ska förändras. ”Det kommer bättre tider”, eller hur det nu är Ulf Lundell sjunger.
Folk frågar: ”Hur kommer det sej att Freestyle och Attack blir så stora då?”. Men dom har inte blivit stora. Det handlar om en musikalisk roll. Ingen kommer att minnas deras låtar, det är sånger som passar till en förälskelse, som att köpa en ny jumper. Det ger ingen intellektuell tillfredställelse. Man köper a) dansplattor och b) skivor att lyssna på.
Besvärlig roll
Det är lite besvärligt att vara det här bandet som tillskrivs något intellektuellt. Om vi gjort en låt som: ”det finns bara en av mig och det är jag” så är det ingen hejd på hur mycket skit det skulle skrivas om den låten. Dom skulle inte ta det för vad det är.
Man ska vara så fruktansvärt annorlunda alltid. Recensenter hyllar saker för att de är jätteudda, men skulle aldrig sätta på skivorna hemma. Man blir speciella fast av fe l anledning. Det är viktigt att vara speciell, men inte för att bli inlåst i ett fack där det står ”Inte för alla” eller ”Varning! Intellektuell”.
Vi hade stora nojor i början när vi skulle göra LP:n att låtarna var så olika, att det skulle låta splittrat, men sen släppte vi dom nojorna. Det kanske man kunde oroat sig för om man varit oerhört skickliga musiker, men… det blir ändå rätt lika. ”Det karaktäristiska struttandet” som det brukar stå i recensioner. ”Som en balettdansös som fått en spark på benet”.
Jag har en idé om att vi ska bli mer professionella, i musiken och i vår inställning. Att sluta arbeta är ett led i den riktningen, att ta sig själv på allvar.
I början var det framår i 180. Nu måste vi bli mycket duktigare, mycket skickligare för att komma över nästa steg. Vi måste bemästra själva programmet bättre, det ska vi om vi tar ut ett så högt gage. Vi måste spela ut känslostämningarna, ta ut svängarna vidare. Om vi inte kan lära oss det, om vi inte klara den grejen – då är Pink Champagne slut.
Killarna känner sig attackerade av Pink Champagne.
BUUUUHHH.
Det närmar sig påsk och häxorna samlas vid Blåkulla och sedan rider dom sina elgitarrer ut över det församlade manssamhället och skrämmer livet ur dom.
BUUUUHHH.
En låt som ”Stålmannen” uppfattas som hotfull av en del, mest äldre killar. Eller en text som på låten ”Gå inte hem, lås inte inte dig”, som innehåller raderna: ”Ge inte upp/dra åt slipsen om halsen på varje tupp”.
– Det är klart att vi vill att folk ska ta åt sig av ens texter, men vi vill inte att de ska känna sig angripna. Det har tydligen varit svårt för halva mänskligheten att ta oss till sig.
Men dom skulle kunna vara mycket elakare.
– Vi kunde bara köra med råsopar. Men vad den låten handlar om är att om tjejerna vill göra något så gör det, ge inte upp. Man ska inte ge upp sina fjädrar och klä sig i säck och aska. Man måste se till sin egen tradition, det är inget att hålla på och tjafsa om. Det var kvinnor som gjorde de första mönstren på lerkrukor.
På det viset kan det vara jobbigt att vara ett tjejband.
– När vi hållit på några år är dt normaliserat…förhoppningsvis.
Är man demokrat, antirasist, antifacist, då måste man vara feminist.
– Det larviga med det är att om man kallar sig feminist då får man en stämpel på sig att vara bitter och sur, en som fått skavsår av livet. Det vill vi inte ställa upp på.
KARIN JANSSON, gitarr
Jag föddes när det blev revolution på Kuba. 1959.
I tredje klass hade vi allsång i klassen, när lärarinnan avbröt och sa att någon sjöng falkst. Så fick vi provsjunga en och en och jag fick börja… Och hon sa: ”du kan vara tyst när vi andra sjunger”, och sedan den dagen tog jag inte en ton. Hemma hade vi ett gammalt sketet piano som stod i vardagsrummet. Hos pianolärarinnan fick man ett datum när låten skulle vara färdigövad, men jag fick hela tiden nya datum kluddade i marginalen och blev aldrig godkänd. Musik blev bara plågsamt.
Så blev man mer passiv till musik. Musik måste vara aktivitet. Och när man sen kom på att det går att göra musik… vilken grej va!
Jag höll på med friidrott och var simlärare och väldigt sportig och aktiv samtidigt som jag levde som alla andra; gick på gården, sniffade, drack mellanöl.
En del musik finns dt så mycket stämningar och minnen i. När jag hör en del låtar kan jag fortfarande känna doften av ungdomsgården och kille som druckit tre mellanöl och skogsbacken och bandspelaren som stod på. |
|
”Je ne regrette rien” (Edith Piaf), ”Paint it black” (Rolling Stones), ”Jeepster” (T Rex) och ”You can´t put your arms around a memory” (Johnny Thunders) är sådana låtar, sånt som får huden att knottra sig på armarna.
Målen för oss i Pink Champagne förändras hela tiden. Först var det att spela ute, sedan att bli bättre, sedan att göra en skiva. Jag vill fortsätta som nu, spela mycket ute och hoppas att det går bra med LP:n.
Ibland känns det hopplöst och segt och vi kan inte stå ut med varandra, men så blir det ett gräl som löser upp det där och sedan är vi över en ny tröskel.
Musiken skall lyfta fram dt slagkraftiga i texten, understryka den. Det första man vill är att folk ska reagera, att vi är så pass intressanta att dom kommer ihåg oss. Att det är svettigt och varmt och folk känner sig styrkta, som man själv efter en bra spelning.
”Rösta inte”
Min politiska uppfattning är inte partipolitisk. Att få rösta vart tredje år är en politisk cirkus. Vad man ska slåss mot är dom snäva ramarna, att just få rösta vart tredje år är det enda inflytande folk har. Jag röstar inte, men dt beror inte på att jag är slö.
Dom här partierna man kan välja på… dt är inget val så länge de ställer upp på dt kapitalistiska samhället. Roten till det onda är pengar, dom får samhället att rulla vidare. Jag tror att om ett par år så har läget trissats upp så mycket att folk reagerar. Jag tror att utvecklingen måste gå tills den slår hål på sig själv.
En del människor vill lösa saker med förbud. Jag pratade just med folk som tycker man ska förbjuda data och video. Det tycker inte jag. All teknisk utveckling är bra, frågan är bara vilka händer som styr tekniken. På ett ställe är det fel, på ett annat ställe är det bra.
Vi reagerar på dt vi tycker är fel.
Jag lärde känna Gugge för fem år sedan, genom henne Ann och via Ann träffade jag Stina. Gugge och jag började spela tillsammans, först ville vi spela bas båda två, men jag förlorade och fick ta gitarren. Vad ska jag göra med den här? Sex strängar, va jobbigt!
Jag hade antikänslor mot att spela gitarr. ”Det är ingen som ska lära mig nåt! Jag ska inte spela traditionell rock, det kan andra göra tusen gånger bättre, det är inte min grej.”
Ibland gör jag en del grejer baklänges bara för att det ska vara tvärtom, men efter LP:n har jag fått behov att spela gitarr, förut övade jag nästan inget hemma. Det är jävligt mycket känslor i vår musik. Eftersom man inte får gömma sig bakom att vara virtuos får det man känner och tycker större betydelse. När vi ska göra låtar pratar vi aldrig om att det ska vara reggae eller i sådana termer, utan att det ska kännas på ett visst sätt.
”Bli inte lurad”
Min mamma har brutit sig loss, varit radikal och lärt mig: ”Du ska inte bli lurad”. Det är inget jag gått igenom, utan det har jag lärt och det är väl skillnaden mellan mig och en tjej som är 35. Men jag har också blivit speciellt behandlad för att jag är tjej, på ett negativt sätt. Det har fört med sig att man betett sig likadant, en slags omvänd manschauvinism; avverkat killar på löpande band för att jag var rädd att bli taskigt behandlad. Men det var nog något nödvändigt att gå igenom. Jag har lärt mig en massa saker som man inte ska gå på.
Man blir rädd för att bli kär, vågar inte ösa på i ett förhållande. Jag har inte vågat gå igenom en massa saker som jag kanske kunde behöva för att bli vuxen.
Ibland är det inte en fråga om kön utan om självkänsla. Sedan kan man inte komma ifrån att det finns vissa beteendemönster som är olika hos killar och tjejer. Man ska inte vara två neutrum som står framför varandra.
”Take it or leave it”
Vi har ingen elitiskast uppfattning. Vi har ingen ljudmatta som vi bedövar folk med från scen. Det är ett utbyte med publiken, man eggar varandra till olika känslor. Våran attityd är: Här är vi – take it or leave it.
Korskrogen, slutet av februari, 1982: Pink Champagne och KSMB spelar i en liten, liten ort med taxi och en kiosk och…
Över fälten kommer publiken på scootrar och så tar dom av sig hjälmarna och plötsligt är dt små punkare i Hälsingeskogen, 600 till slut.
Före rockbanden, och i pauserna mellan Pink Champagne och KSMB, spelar ett dansband som får 2000 kronor i gage. Dansbandet håller på i tre timmar, spelar perfekt och kan alla hitlåtar och återger dom precis som på skiva, verkligen duktiga musiker.
Men inte en människa kastar en blick åt dom.
Sedan kommer Pink Champagne upp på scenen och alla rusar fram och det blir världens entusiasm och dom spelar i 45 minuter och får tre gånger så mycket i gage.
– Vi pratade med dom efteråt och dom undrade: ”Hur gör ni för att få publiken engagerad?” Jag tror att det berodde på att publiken förväntade sig att vi hade något att säga. Även om dansbandet hade haft någonting viktigt att komma med, så hade publiken inga förväntningar på dom. Men dom gjorde musik helt utan urskiljning (Gugge)
Efter spelningen kommer folk ofta fram och snackar. Yngre flickor som undrar när Pink Champagne började spela. Och som bara pratar så där i största allmänhet och undrar om dom får bo hemma hos Pinktjejerna när dom kommer till Stockholm nån gång.
– Karin är mest uppvaktad och beundrad, men det kanske är instrumentet. (dom andra)
– Fast det är dom som skriker också: Mer solon! ÖHHH. Mer Hendrix! HÖRRRUUU… (Karin)
|
STINA BERGE, trummor
Jag är den enda i gruppen som inte kommer från Stockholm. Jag var med i Frälsningsarmén när jag var 10-11 år. När dom andra höll på med ungdomsgårdar spelade jag för första gången i Stockholm som en av tamburinflickorna från Frälsningsarmén i Ljusdal.
I klassen fick jag stå längst fram och sjunga: ”Den blomstertid nu kommer”. Sen var jag vokalissa i Lars-Ivars Lättrock med Gustav. Jag var med på ett framträdande när jag var 16 år och då smet jag ut efter två låtar för att jag inte klarade av det.
Jag flyttade till Stockholm och blev hippie på heltid. Jobbade på Bryggeriet och Mariahissen; jag har dragits som malen mot ljuset, dit där rocken hände.
När jag lyssnar på en ny skiva tar det tre lyssningar innan jag hör något annat än trummorna. Ju mer man spelar, ju mer lär man sig och inser hur lite man kan. Först nu börjar jag fatta hur häftigt det här instrumentet är. |
|
Det är viktigt att hålla isär visionen och hantverket, ge dom lika mycket. Det är dumt att snöa in på det man säger eller bara på hantverket, musiken. Det är roligt att spela med Pink Champagne för vi har lärt oss av varandra. Men det gr mycket att spela med andra band också. Det skulle vara mer sånt, mer jam och lek.
Jag vill hålla på med Pink Champagne tills det är fullvuxet, tills man har kunnat utveckla alla dom idéer som finns. Jag hoppas att det ska kunna gå så bra att vi kan sköta det på våra egna villkor. Inte behöva åka ut och spela varje helg, utan samla ihop det till turnéer.
Energi
Nu är vi ett band som många återkommer till. Förut var vi ett band där folk kom för att kolla in tjejerna. Nu hoppas jag att vi ska göra bra rockkonserter där folk dansar, lyssnar, reagerar och har något med sig när dom går. Jag vill att dom ska få med sig energi.
Det är dumt att påstå att man inte är kommersiell. Självklart vill man nå ut när man tycker att vi har en känsla att förmedla. På det viset är man kommersiell.
Jag har mer gemensamt med Ebba Grön eller KSMB än vad jag har med andra kvinnliga musiker. Jag känner mig definitivt som om jag har mer gemensamt med Clash och Talking Heads än Kim Wilde, som säljs på en vacker förpackning. Jag tycker Eva Dahlgren är bra ibland, men det är synd att hon inte gör mer egen rockmusik.
Nu är mina ramar för vad som är ”egen” rockmusik rätt snäva. Mina favoritplattor genom alla tider är Gang of Four ”Entertainment” och Talking Heads ”Remain in light” – dom kan jag lyssna på hur mycket som helst.
Om jag var väldigt rik och sa att det finns inga fattiga – det är som om jag skulle säga att jag inte är feminist. Min mamma och mina systrar har banat vägen för mig. Jag har inte hotats av förtryck på samma vis, den smällen har andra tagit.
Rå feminist
Jag är rå feminist. Jag klarar att vara ensamstående mamma med ett barn som trivs och är en rätt trevlig prick – samtidigt som jag är ute och spelar trummor i ett rockband. Då behöver jag inte snacka feminism, då är mitt liv feminism.
Det är viktigt det som hände –68 och i feministrörelsen. Man ska inte förneka det, även om man inte ställer upp på varje paragraf.
Just sådana här tider är det viktigt att få folk något att tro på, att visa att det går att påverka. Nu överlever ändå vår musik även om det inte är inne, på rent trots. Ett tag var dt bara läderslipsar som gällde. Jag tycker det är jäkla fegt. Folk som förut sprang omkring som punkare och anti-allting, nu har vit smoking och champagneglas bara för att det är nästa resa.
Det är rocken utanförskap. ”Nu har det inte hänt nåt nytt på ett par månader, nu hittar vi på något på den engelska topplistan”.
Samtidigt är det farligt att förneka moden och trender. Lika mycket som min rock är den här andra musiken ett tidens tecken; förkrigskänslan och depressionen. Men vad jag tycker är fel är att acceptera allt det där och leka Berlin på 30-talet. Man måste tro på något. Den dagen jag accepterar att Reagan bestämmer och allting är hopplöst så kan jag lika gärna lägga mig ner och dö.
Det är viktigt att ha stolthet och självständighet i den här branschen. Annars skulle vi ha lagt ner flera tusen på olika scenkostymer.
Jag hoppas att våra låtar ska uttrycka känslor som många har. Att många människor som går från konserten och känner det som jag känner.
Ebba Grön är mycket nära mitt hjärta. Det är sällan perfekta konserter, men dom förmedlar styrka till mig. Thåström är den bästa rocksångaren i Sverige. Man ska hålla sig någorlunda vaken i verkligheten, ifrågasätta.
En bra låt för mig är en låt som hugger tag i mig och formulerar en sak jag inte kunnat formulera själv, både text och musik. Sådana låtar är alltid ärliga.
Det handlar om att leva med öppna ögon.
I en råkall fuktig grotta som luktar potatiskällare repeterar Pink Champagne inför en Danmarks-turné, under vilken de måste spela två gånger 60 minuter varje kväll. Nu gäller dt att samla låtar, att hitta covers för att fylla ut programmet – utöver dom ca 30 låtarna.
– Det gäller att göra andras låtar som vi kan klara bra med enkla medel. Inta ta favoritlåtar, för dom kan man aldrig göra rättvisa. (Karin)
Dom gör en del fina covers. Lyssna bara på ”Fula pojkar” t ex, som blir en helt annan låt när fyra tjejer gör den jämfört med Eldkvarns original.
Nu letar bandet efter en ny replokal. Steg för steg tas mot ett mer etablerat rockliv. Först väntar spelningarna i Danmark, sedan en turné i Finland och många konserter i Sverige.
Så. Det är dags att sluta skriva.
Jag tycker Pink Champagne är ett bra rockband. Fyra människor som pratat sig samman, som är mycket medvetna om vad dom håller på med. Det här reportaget är mina intryck av Pink Champagne under tre hektiska marsdagar, men också mycket deras egen bild av gruppen.
Ett porträtt ur fyra vinklar, fyra sätt att beskriva gruppen Pink Champagne. Dom är värda att lyssna på. För sin humor och värme, för sin styrka och sitt engagemang.
Hejdå.
Text: Jens Peterson – Bild: Mats Bäcker – Schlager nr 39 april –82 |
|
