Det vore kul att kunna spela på heltid, satsa ordentiligt på det här i ett par år. Men sen skulle man säkert kunna känna sig isolerad och tappa kontakten med livet utanför musikvärlden – det liv som aggressionen i vår musik hämtar näring från.
Pink Champagne har spelat ihop i nio månader men är redan förvånansvärt samspelta. Dom spelar en kraftfull, svängig rock, där maffiga melodier hellre stampas ut med ruffiga riff än med sega solon. Både text och musik ger en bild av säkerhet och styrka. Dom här tjejerna verkar veta vad dom vill.
Ann, 23 år, är sångare och Stina, 21 år, spelar trummor. Bägge går i plugget. Gunilla, 24 år, är bassist. Hon jobbar på kontor. Karin, 20 år, gitarristen är diversearbetare. Första gången jag ser Pink Champagne är på Musikverket, där dom spelar ihop med Ebba Grön, en fredagkväll i början av februari. Dom imponerar.
Jag träffar dom den sista mars i deras replokal mitt emot Katarina fritidsgård vid Björns trädgård på Söder. Pink Champagne har just kommit hem från sin första spelning utanför stan, på kåren och kulturföreningen Huset i Östersund. Man reste ihop med Fy Skam, ett band som kommer därifrån och på så sätt kunnat greja spelningen.

- Efter fem spelningar här i stan var Norrlandsspelningarna en enorm kick. Den absolut bästa publiken hittills! Här i stan är utbudet så stort och folk är mer dresserade i konsumtion. Allt ska serveras på ett fat och ofta står folk bara och glor och bara tar emot. Däruppe gav man av sig själva och dansade från första till sista låten!
Stämningen var mer avspänd i Östersund och där upplevede bandet något av det man vill åstakomma under sina spelningar: kommunikation, ömsesidighet, värme. För bandet vill spela ute. Man vill inte stå i en källare och repa tills musiken blir perfekt och uddlöst tråkig.
- Vi har också fått kritik, också från andra tjejband, för att vi har en tuff image, för att vi spelar på vår sexighet osv. Dom verkar att tro att man inte kan tänka bara för att man är sexig och snygg. Dom andra tjejbanden här i stan är oftast yngre, spelar mer för att upptäcka saker som vi reedan är medvetna om.

Inga snälla flickor
Att se Pink Champagne på scen är annorunda jämfört med att se andra tjejband. Dom ger inte alls ett ”snällt” eller ”skrämt” intryck. Stina:
- Vi tänker fan inte kompromissa. Vi tänker fortsätta måla oss och spela ut vår kvinnlighet. Vi tänker inte vara några snälla flickor. Vi har rätt likartade idéer om vad vi anser vara viktigt. För oss är såväl text och musik som utstrålning och sättet att uppträda på scen lika viktigt – en enhet.
Gunilla maner att rocken som uttrycksform passar henne.
- Man kan förmedla sina erfarenheter, tycka till. Om man gör nåt själv. Några av oss är gamla pianoelever och andra har spelat i andra band, som Tant Strul och Bojwah Kids.
Stina:
- Att det skulle bli ett band med bara tjejer var inte meningen från början. Vi är människor som kommit samman...
Gunilla:
- jag tror inte det var nån slump att just vi började spela ihop. Jag är feminist. Det är en ovanlig situation just nu med så många tjejband som börjar spela.
Ann:
- Tjejer och killar är väldigt identiteslösa och förvirrade just nu. Att se oss på scen är en ny grej som dom inte riktigt vet hur dom ska ställa sig till. Det är svårt att vara sig själv som kvinnlig musiker utan att paceras i ett fack, en roll.
Karin:
- Att man tycker om sitt eget kön räcker inte det?
Pink Champagne vill med sina texter ge känslor för en förändring. Man vill berätta om hur det är att vara tjej och om vad man kan göra. En låt handlar om Mats Olsson, Expressens rockskribent, som skrivit att tjejer inte kan spela rock, dom kan på sin höjd bära hem pojkarnas gitarrer. Ann:
- Senare i vår tänker vi och en massa andra tjejband bevisa motsatsen på Rock Palais på en stor gala. Liksom i Göteborg i sommar, på en tjejrockfestival.
Tjejerna anger olika band som dom gillar eller tagigt intryck av. Samtliga verkar gilla Ebba Grön. Men sen skiljer det sig:
- Raketerna såg vi i Rågsved. Dom var bra liksom Livin Sacrifice, ett nystartat tjejband från Spånga.
- Captain Beefheart och Zappa och Bojwah Kids!
- Nina Hagen, Patti Smith, Lene Lovich..
- Rolling Stones, Lou Reed, Bowie – det är ju dom man växt upp med. Och Clash.

Ickekommersiellt bolag
Kontraktserbjudande från ett kommersiellt skivbolag har bandet inte fått. Men skulle man tacka ja om man fick ett?
Pink Champagne skulle vilja göra en singel. Men i så fall skulle man välja ett ickekommersiellt, mindre bolag. Dom kan man lita på och man behöver inte vara rädd att bli överkörd, menar några i bandet.
Andra menar att dom progressiva bolagen med säkerligen kan vara jobbiga att ha att göra med. Deras intryck är att det ofta går långsamt på små bolag, att det hela är ”flummigt skött”. Gunilla, som liksom Ann jobbat med Mullvadsoperan, är kritisk mot ”proggarna”.
- Har man inte näbbstövlar, avviker från schemat, så möts man av en väldig misstänksamhet. Och mascara får man tydligen inte ha om man vill förändra samhället. Skitfåningt.
Också Stina har varit aktiv i den progressiva musikrörelsen, jobbat med Bryggeriet och Mariahissen, två spelställen. Hon tycker att Mariahissen har urartat.
- Det blir mer och mer ett ställe som drivs utifrån privata intressen. Dom som nu driver det inser inte att stället uppstått och vilar på en massa människors gratisarbete. Inställningen till dom nya banden är spekulativ: bara dom mest kända får spela. Själva fick vi beskedet att tjejer inte ska rida på att dom är tjejer och därför tro att dom ska få spela överallt....
Pink Champagne säger att man inte har någon ledare. Alla pengar man får in läggs i en gemensam kassa. Man gör alla låtar tillsammans. Visst är det enorma konflikter, säger man. Men sitter det så sitter det med säker stund och bra studs. Jag instämmer.
Det gör också bandets roadie, en av musikrörelsens verkliga veteraner, som dansar för levande livet till Pinks musik när vi lämnar lokalen.
Musikens Makt Nr 4 maj 1980.