Recensioner:

En fin årgång
Pink Champagne, Vackra Pojke! (MNW)
80-tal. Dom pratar om ny depression, om uppgivenhet, verklighetsflykt, om att tänka på sig själv. Om kalla vindar som blåser snålt kring knutarna medan människorna hukar hålögda i väntan på undergången. Kanske är det så, kanske blir det så om budskapet hamras in tillräckligt ofta.

Det är dags att säga emot. Det behövs människor som talar ett annat språk. Som Pink Champagne.
Gruppens debut-LP ”Vackra pojke” talar om gemenskap och kärlek, om styrka och svaghet. Om att berusa sig.


Jag tycker om så mycket på den här plattan, t ex arrangemangen, sättet att behandla låtarna. Varje text, varje melodi får den inramning som passar bäst. Pink Champagne använder hela skalan av nyanser; från stilla sång över pianokomp typ ”Bridge over troubled water” till 120-decibellsrock. Stämsång, instrumentval – allt är välgjort och genomtänkt, och Pink Champagne/producenten Joakim Thåström framhäver styrkan och döljer eventuella svagheter begåvat.

Ändå finns charm och lekfullhet, det blir aldrig överarbetat.


Ja,ja, säger du. Men så bra är den väl inte?

Jo, säger jag. Pink Champagne har fångat ett stämningsläge där de flesta texterna vilar, med ett språk som klarar att dramatisera vardagen utan att bli teatraliskt. Som talar om kärlek utan klyschor, ord som går så bra att sjunga och tål upprepningar.

Det finns undantag. ”Brittiska soldater”, en låt om läget på Nordirland, fungerar inte lika bra på mig. Det känns mer som en pliktskyldig åsiktsmarkering, ett politiskt ställningstagande, än en sång som tillför något nytt – det känns mer insändare än rocklåt.

Det betyder inte att jag tycker att man inte ska sjunga om Nordirland, bara att den här texten funkar sämre, även om musiken lyfter den. ”Svarta fanor” eller ”Vågar du” har större styrka, går mer på känslan.

Humor och passion finns också. Pink Champagne delar med sig av känslor och funderingar som talar till mig och säkert en massa andra.

Hela A-sidan är suverän med starka låtar som ligger i precis rätt ordning. Samma dynamik och spänning som finns inom låtarna används i uppbyggnaden av LPn. Det börjar suggestivt och långsamt i ”Vackra pojke”, tempot dras upp ännu ett steg i ”Svarta fanor”, ”Sträcker ut handen” bygger broar av spänning mellan pianoackorden och tystnaden och på dom vandrar Ann Carlbergers uttrycksfulla röst. ”Ögon” och ”Gonatt lilla mamma” avslutar, den sista kanske LPns starkaste spår (den finns också i en syntfräck version på singel). Men man behöver inte rycka loss låtar - just växlandet mellan olika humör och känslor, mellan starkt och svagt gör ”Vackra pojke” så bra.

Det finns kanske en del att förbättra i bandet, och det är möjligt att Pink Champagne har svårt att låta lika bra live som på skivan. Men vilken grund att stå på! Och med dom idéerna och den viljan måste det bli fler intressanta kapitel i den här historien.

Det finns kampvilja, det finns lust, energi, ömhet, rädsla, sinnlighet, djärvhet, hopp, mod, glädje, liv. En dikt av Charles Badudeliar avslutar: ”Berusa er. Med vin, poesi eller dygd. Allt efter behag”.
Jag? Jag tänker berusa mig med skär champagne.
Jens Peterson Schlager Nr 35 - 23 mars 1982


Pink Champagne Kärlek eller ingenting (MNW)
– Dom kan ju inte spela.
Så många gånger jag hört – ja, det är alltid killar – säja det om Pink Champagne.

Då brukar jag alltid mumla, lite tyst:
– Jag gillar Pink Champagne.
Och sen brukar jag försöka tala om vad jag tror det beror på att dom inte tycker om, eller klarar av, Pink Champagne (eller Yoko Ono, killar verkar reagera likadant på hennes musik).

Gunilla Welin bas, Karin Jansson gitarr, Ann Carlberger sång och klaviatur och Stina Berge trummor är inga stjärnmusiker.

Men dom är modiga. Dom vågar alltid mer än dom egentligen kan. Det, tycker jag, gör deras musik mycket spännande.

Men att våga och satsa som Pink Champagne innebär att man riskerar att göra sig löjlig.

Och det, tycker jag som man, även om Pink Champagne som kvinnor inte håller med mej, är ”typiskt tjejer”.

Jag har nämligen träffat alldeles för många killar som stenhårt håller masken. Och jag har träffat få killar som ens vågar lyfta ena foten från marken. För att inte tala om att kasta sig handlöst ut i luften, som Pink Champagne.

Men ovanstående handlar om Pink Champagne på scen. Nu ska det handla om Pink Champagne andra LP.

Jag tycker väldigt mycket om Pink Champagne låtar. Dom har ofta oerhört vackra melodier med kantiga, reggae/funk-aktiga rytmer bubblande under.

Jag tycker väldigt mycket om Anns röst, som blir allt mer följsam och rytmisk. Den är både mjuk och viljestark.

Och jag tycker väldigt mycket om Pink Champagne texter.

”Vimlar vild” är ju t ex en perfekt text. En perfekt beskrivning av människans två jag: den starka och den svaga människan i samma människa. Den kämpvilligaste, den modigaste, den som är allra mest framåt – men samtidigt dn svagaste, den räddaste, den allra mest nervösa, som bryter ihop och gråter hejdlöst därhemma.

Men jag har inte spelat Pink Champagne debut-LP särskilt många gånger. Och jag undrar om jag kommer att spela den nya så värst många gånger den heller.

Precis som dom sjunger är ju Pink Champagne ”vildkattor” som klöser och spinner ( i den ordningen) på scen. På plattan är dom – med få undantag, t ex ”Vimlar vild”, ”Vildkatt” och ”Krig i mig”, som kommer i närheten av vildkatterna på scen – istället tamkatter, hemmakatter.

Det betyder inte att dom inte klöser också på platta, för katter kan man aldrig få riktigt tama. Men på platta spinner och klöser (i den ordningen) Pink Champagne.

Det låter som dom velat så mycket, verkligen överföra sitt temperament – från klös till spinn – till den platta vinylen. Men dom har inte vetat vilka knappar som skulle vridas och ställas på mixerbordet.

Det bråkiga, vilda, ruffiga, spretiga – det, som jag hört killar kalla det, klantiga – verkar finnas någonstans inuti den svarta vinylen. Men det kommer aldrig ut genom mina högtalare.

Det mesta låter inte bra. Det låter tamt. Det låter tunt.

För band som Pink Champagne, vars musik bygger så mycket på upplevelse, på kontakt från scenen till publiken och tillbaka igen – för såna band tror jag det är omöjligt att ens försöka vara samma band på platta som på scen.

Även om nya LPN är ett stort steg framåt jämfört med den första, tror jag att Pink Champagne aldrig kommer att göra en riktigt bra LP förrän dom bestämmer sig för att när dom står i en inspelningsstudio, då existerar inte det Pink Champagne som spelar på scen.

Pink Champagne behöver en uppfinningsrik och våghalsig producent.

Som kan lyfta fram kärnan i Pink Champagne musik – rytmerna, melodierna, sången, texterna. Men annorlunda, med andra, nya medel.

Så att Pink Champagne på platta blir lika bra – kanske bättre – än Pink Champagne på scen. Men då krävs det ett helt annat tänkande.
Bengt Eriksson Schlager Nr 65 19 april 1983