Liverecensioner:

The Pain – live
Tallisgården 13/10. Ryktena gick att detta var Pains sista konsert. Efteråt fick vi veta att ryktet var sant. Det är Janne gitarristen som slutar. Men – man startar om igen när de andra fått tag i en gitarrlirare som är lika skicklig som Janne. Och det kan dröja.
Först kommer förbandet Freeloaders från Nacka som var ohyggligt dåliga. Kunde knappt lira någonting. Dessutom några egna låtar. Bör sägas att dom är lördagspunkare nr 1..

Efter dramatisk inledning dras draperierna från och The Pain sätter igång med en ganska lång instrumental låt där även sångaren Staffan lirade bas.
Dom fortsatte med rätt många egna låtar så som Terror och H&H plus gamla godingarna ”New Berlin”, med uppökat tempo och ”Steppin stone”. Sen i somras då jag såg dom senast hade de verkligen blivit mycket bättre, säkrare och även inte så förskräckligt långa pauser.
Det kan bli årets konsert.
Rip Nr 8

RUDE KIDS – THE PAIN
För ovanlighetens skull så blev det denna gång en fredag på 4:an.
Första bandet var det kända/ökända bandet Rude Kids med gapiga Bönan i spetsen som mest tjatade om ”lite pogo nu då” istället för att sjunga. Rude Kids live gav mig inget större intryck av dem (gör bandet det på skiva då?). Låter mest enformiga och tråkiga med sin ”pardonlösa” rock. Vi fick höra deras första och andra singel (”Stranglers if it´s quiet why don´t you play” ni vet) som ännu inte givits ut då. I hopp om mer pogo lirade de ”Ulster” i en riktigt bra version och det blev faktiskt lite pogo. Gitarristen försökte härma Ronnie Biggs i en hatlåt om honom som var misslyckad och dålig. Annars var det väl samma ös rätt igenom.
Skulle The Pain göra kvällen bättre då?
Dom försökte i alla fall men var inte alls lika bra som i Talliden. Den nya gitarristen invigdes men han kunde bara dom två första låtarna så Janne ryckte in. Men nån snodde hans glasögon, kastade upp dom till Janne men de gick i golvet och sen ville han inte lira mer. Så det blev en ganska tvär avslutning.
Rip Nr8

N-Liners, The Pain, Berlin, Rude Kids
Musikverket lördag 28 april
N-Liners vad är det? Tja återstod att knalla över till Verket och kolla. Sagt och gjort. Myglade mig in och gick ner till diverse polare. Tjusit. Alla verkade lagom dragna och sprang omkring överallt. Andra sysselsatte sig med att bli överförfriskade å spy på golvet. Jävla stil. Vi måste för fan sköta oss så vi får vara kvar för det är jävligt schysst där. Kanske bästa stället vi har. Enda riktiga. Dom ställer upp på oss.
Nåväl, N – Liners. Dom var från Uppsala och musikaliskt var dom lika tråkiga som Uppsala är som stad. Klart inspirerade av miljön således…
Dom lira nån slags ösrock som verkade komplicerad och va rätt tråkig. Dom verkade vara duktiga musiker annars. (”Kalla det punk så kommer det folk” – mentaliteten)(gymnasieelever?)
- Jazzrock skrek vissa…

Efter ett tag knallade Rude Kids upp på scen (scen å scen 20 cm hög) å började stämma instrumenten. Väntade mig inte så mycket i början. Men ack så fel jag hade. Dom va dunder. Böna hade både humor och självironi. Jag har gått på alla taskiga rykten som spridits om dom tidigare.
- Idag ska jag visa magen! Ropade Böna strax innan dom började lira. När dom äntligen började körde dom nån låt som alla kände igen och sjöng med i. Härligt med allsång. Struttom pers på scen som ryckte i mickarna. Lite dans här och där. Sången fortsatte – Friggin in the riggin!
Senare dansade folk lite väl häftigt. Det bröt ut ett slagsmål. Två kisar hoppa på varann. Banka på rätt kralligt. Ramla upp på scen. Jag trodde det var på kul, dans liksom. Men blodet började forsa från den ena snubben. Aj, aj. Dom blev visst sams senare.
Rude Kids öste vidare. Såg ut att trivas. Det gjorde jag i alla fall. Men det vore kul om man kunde få veta vad låtarna handlade om. Min engelska ( å i det tempot) e inte va den borde, så nåra låtar på svenska vore inte dumt.
Pedanter å guldregn
Kvällen rullade vidare. Folk kom å en del gick. Det blev dags för Berlin att spel. Hade aldrig sett dom å hade lite svårt att tända på deras musik. Det e inget ovanligt med den. Hederlig rock-punk-wave. Det va basen som var lite egen. Annars va bandet bra. Både musikaliskt å ösigt. Micke sång å gitarr verkade väldigt noggrann å pedantisk. Visste exakt var, när, hur en låt börjar, när det va solon osv.. Då pekade han på den som skulle göra nåt, sola eller så. Vad det gäller pedantisk så blev han jävlit sne på en snubbe som råkade studsa upp på scen och stöta till honom så han tappade bort sej. Han började sparka efter kisen och svor till en lång ramsa. Stämningen blev inte bättre för det. Tvärtom. Tyckte inte det var särskilt kul å tröttnade på att lyssna. För mycket ”vi satsar stenhårt” å för lite spelglädje. Jävligt bra band, som kan bli bättre!
Guldregn var det utlovat åxå. Det kom när Pain lirade. Efter en liten paus som varade i tio minuter kom man igång på scenen igen å Pain satte igång med rasande fart. Nye gitarristen har gjort Pains-sound lättare å mindre enformigt än tidigare. Sången har blivit ”skönare” än förut. I början var dom flesta mest nyfikna, men Staffan (Sång) började hojta efter alla polare. Å bad dom dansa. Vilket dom gjorde. Pain hade jag börjat tröttna på förut. Men nu tycker jag att dom lätt är bland dom bästa och roligaste. Hela deras gig va.. superbt helt enkelt. Omväxlande. ”Swing it”. (Men jag hajjar inte vad låtarna handlar om..)
Nån kastade, mitt under en låt, en burk med smink eller nåt liknande upp i taket så att guldet flödade ut över scenen. Å täckte bandet, instrumenten, golvet å dom som stod längst fram vid scenen. Jag hade guld i håret tre dagar efteråt.
Pain lira å lira. En gammal Beatleslåt kördes i egen version också – ”Revolution”…Spelningen slutade i ett ofantligt klimax. Trummor vältes. Gitarren gnisslade och guldet yrde.
Tja, mer kan jag inte skriva om det.. så de så..
R.i.P Nr 11 - Aldo