PAIN IN MY ASS. Efter mycket snack hit och dit, kom man fram till att bandet skulle ha följande utseende: Håkan Uppgren på gitarr, Staffan Holmberg på sång, Håkan "Hocky" Rudberg på kompgitarr, Stefan "Stejmo" Hjelm (alias Raggarn) på trummor och Matte Persson på bas.
Fast så var det det här med att skaffa sej instrument och förstärkare och repetitionslokal. Och Matte Persson tittade i plånboken och sa hej då ! Så Hocky började på bas. Och den uppsättningen höll nästan ett år. Ett intressant år. I augusti 1977 hade PAIN IN MY ASS sin första spelning i en källarlokal för 70 speciellt inbjudna , fast det glömmer vi och bandet snabbt. För alla var så fulla att man körde en del låtar tre gånger. Sedan kom den stora dramatiska förändringen i bandets liv. Till det rytmiskt dunkande från alla fallande höstlöv, kapade man halva namnet och blev The Pain och fick i november en spelning på Postiljonen i Farsta. |
En legendarisk spelning, vars rykte nådde ända ner till tidningen LARM i Malmö. Dom skulle i januari ha en spelning på Dads Dancehall med b la The Pain. Fast så kom den där tidningen där det stod ao The Pains spelning i Farsta å så vare nobben.
- Dom fick höra att vi sparkat ner en kille från scen. Men dom frågade inte oss om det stämde.
- Magnus Uggla och hans gitarrist ville komma in gratis, för att han är kändis. Så fick han inte det och då ville dom slåss. Så vi bad dom dra åt helvete och jagade iväg dom med baseballträn.
 |
Åsså är vi framme vid december 1977. Läge att dra in en skiva, tänkte grabbarna och började titta sej omkring efter ett lämpligt skivbolag som kunde tänkas vilja satsa på punkband. Fast det var inte så lätt. Överhuvuttaget är det inte så lätt för små svenska rockband att få skivkontrakt.
Så man fick ta vad som fanns och vad som fanns var Kaos records. Eller rättare sagt skivaffären Space Records. Dom hade börjat ana att det fanns pengar att hämta på att göra singlar med punkband, så manstartade Kaos Records och flirtade in sig med The Pain.
Kaos Records tog sej ner till The Pains replokal och lyssnade på en halvtimmes show. Det var fullt tillräckligt för att man skulle vilja ha ett två års kontrakt med The Pain.Antingen för att man gillade vad man hörde eller så var det för att se till att inte The Pain kom ut på skiva och spara svenska folket mer elände. |
Ibland undrar man ifall det inte var det sistnämnda skälet. För tejpen man spelade in (H.H./Man in the front *om Magnus Uggla* /My head is burning/Steppin´stone) i Talk-Back Studion vid Karlaplan den 8 december, var ganska dålig enligt bandet självt. Och så skulle det tas omslagsbilder och skivan skulle ju tryckas någonstans. Och Space Records ringde hit å dit för att hitta billiga alternativ, ett tag var det t o m på tal att trycka skiten i England. Men ingenting hände och skulle ha hänt om inte The Pain en dag kom in på Space Records med en räkning på 1200 kr.
Då fick Space eld i röven och av Epn blev det en singel och av bilderna togs ett nytt omslag och nu väntar man bara på att få skiva pressad. Fast sedan december och nu (okt ) har ju en del hänt. I februari skulle The Pain ordna en spelning på Jakobsgatan, tillsammans med Sopstationsfolket, The Tanks och Madhouse. Fast The Tanks försvann ur bilden och ersattes av Reeperbahn. Lördagen den 4 februari kom jag och irrade runt i city för att hitta Jakobsgatan, men kom bort mej totalt. Fast det gjorde tydligen inget, för det var tydligen en ganska dålig spelning.
Fast å andra sidan intressant. För Håkan Uppgren hade tröttnat på att spela gitarr och ville lägga av. Jakobsgatan-spelningen blev hans sista med The Pain.
Nu lär han flytta runt i Stockholm med omejd och spela reagge, om man nu får tro The Pain. Alltså det gällde att hitta en ny gitarrist. Och den 25 februari kunde man skriva på ett tomt ark i musikhistoriens stora bok, att gitarristen var funnen.
Janne "The Ant" Oldaeus heter han, med förflutet i Nacka-gruppen The Mob, och är en jävel på att slita i strängarna. Man övade in låtarna med honom för en spelning i slutet av mars i Kärrtorp å Kärrtorps ungdomsgård. 200 personer kom och bandet var laddat till max. Sedan förflöt en tid och så var det dax för den stora TV-inspelningen i Rågsved. Den har ni ju sett på TV, så den ordar vi inte mer om.
Sommaren 1978 bjöd en spelning i SSUs regi. 40 pensionärer satt bland röda fanor och höll för öronen och ropade efter tystnad. Till slut blev det tyst och en trubadur till gamlingarnas glädje. |
 |
Så blev det september och suprise-spelning på Jarlateatern. Danne sångare i The Fuzz, hinkade vatten över allt och alla och jag satt och väntade på dödsstöten från plötsligt strömförande instrument, men den kom aldrig. Kom gjorde däremot folk från Phonogram som sa: Sånt där borde inte få ske på scen. Och så sa man att man skulle bannlysa The Pain från alla scener i Stockholm.
- Vi vill ha mat för att vi gör den här intervjun, avbryter Hocky min tankegång.
- Då ska ni få vara med om något skitballt, något nytt....Ingen mat, svarar jag och skrattar.
- Vicket rått garv, säger Holmberg.
- När blir nästa spelning, frågar jag.
- Vi ska kanske vara förband åt ett engelskt band som heter Bitch som kommer hit i november. Åsså ska vi spela på Tallisgården den 13:e oktober, Alla som kommer får ta med badbyxor och cyklop, säger Hocky.
- Vilka blir förbanden ?
- Jag föreslår att man är sitt eget förband. Kommer in förklädda på scen och spelar ett par gamla låtar.
- Hahahaha, skrattar Hocky. Vi kommer i i regnrockar och gasmask...
- När kommer skivan ?
- Vet inte, säger Holmberg. Den är klar för pressning i varje fall.
- Hur låter den ?
- Vet inte, minns inte, fortsätter Holmberg. Den låter....Äh det blir en överraskning för dom som köper den som för oss.
- En otrevlig liten julklapp, ler Hocky. I 1500 exemplar.
Jonas A Anarki o Kaos # 7
|
