Moderns från Malmö spelar pop.
Moderns från Malmö klär sig i 60-talskläder.
Och det är ett tecken på att inte allt står rätt till inom Svenskt musikliv att man blir tvungen att kalla dem unika för det.
Men det blir man. Moderns är unika.


Moderns från Malmö spelar pop, 60-talspop med punkens intensitet. Krispiga gitarrer, brunchig bas och drivna trummor. Tänk på Jam. Ta bort den där bakvända basrytmen som naglar fast låtarna i golvet och lägg på en extra gitarr i stället. Placera sedan Beatles-harmonier ovanpå och ge bandet några kilometer rak räls att rusa fram på. Då har du en bra uppfattning om vad Moderns på scen handlar om.
Basisten Janne Borg är 22. Gitarristerna Mats Johansson och Tony Maneri 23 respektive 19 och trummisen Attack är också 19. 
Unga grabbar som egentligen inte borde ha några rötter i 60-talet och dess musik.
Egentligen alltså.

- Det var ju den musiken vi växte upp på. I början av 70-talet när Led Zeppelin var stora lyssnade jag bara på Beatles, säger Janne, och Mats berättar:
- När jag var 6-7 år satt jag klistrad vid radion jämt. Och så hade jag äldre syskon som spelade plattorna.



Ingen av killarna i Moderns har egentligen särskilt mycket till övers för 70-talets musik (utom Tony som talar väldigt tyst om att han spelat hårdrock en kort tid). Janne Borgh spelade med Silver som var New York Dolls-kopior på platåskor och i smink, i Shake som var ett litet snällare 60-talsband och tillsammans med Mats Johnsson i Buddyboys som faktiskt spelade förband till Kinks en gång. Något som Moderns inte skulle ha något emot att göra om idag.

Sedan är Moderns väldigt noga med att påpeka att gruppen INTE är ett modsband. Den stämpeln har nämligen suttit på dem sedan gruppens utmärkta (men underproducerade) debut-EP kom i slutet av förra året. Med omslaget fullt av modspilar och RAF-måltavlor.
Janne Borgh förklarar:
- Vi har alltid gillat Who. På senare år har det blivit en hel del Jam och punk också men Who har varit de stora. Och vi började spela tillsammans förra våren samtidigt som modsvågen dök upp i England.
- Först tyckte vi bara att det såg tufft ut, men sedan förstod vi att vi inte hade något gemensamt med de engelska modsbanden. Mods är en helt annan grej där.
Och så påpekar Janne att han hade en tröja med RAF-måltavla redan 1978, kopierad efter en gammal Who-bild.

Killarna i Moderns är lite ledsna på alla punks som tar avstånd från dem, bara därför att engelska punks hatar engelska modsband. För själva tycker Moderns att de har mer gemensamt med punkbanden än med gäng som Secret Affair, Squire och Purple Hearts.


Debut Epn och några riktigt lyckade spelningar i Stockholm har skapat uppmärksamhet för Moderns. Några stora skivbolag har visat sig intresserade, men nu när bandet går in i studion för att göra en singel gör de den för lilla oberoende RiP-Records.
Något som bevisar att det finns saker som är viktigare än det stöd ett storbolag kan ge. Frihet till exempel. Att slippa påtryckningar och få sjunga på engelska utan att någon gnäller.

- Engelska är rockspråket. Det går inte att få samma tryck i svenskan, säger Janne Borgh.
- Om vi sjunger på svenska så blev det skånska. Och då skulle väl folk säga att vi plagierade Problem, fortsätter Tony.
Moderns kanske spelar pop, men de sjunger inte slippriga kärlekstexter. I stället handlar deras låtar om världen och omvärlden, den iaktagande och kommenterande, nutidslyrik som Jam sysslar med. Och det är det kopplat med intensiteten i deras scenshow som gör att Moderns är ett band för 80-talet. Inte 60-talet.

EXPRESSEN 80-04-26
Text: Erik Hörnfeldt Bild: Per Kagrell