Mörbyligan är en socialsitisk grupp som äter, snackar skit och lever ihop - och hatar hycklare mer än något annat:
"Det är klart att man vill tjäna pengar".

Mörbyligan, 2 år, är ett ovanligt band av flera skäl. Dels är det sällsynt att medlemmarnas ålder skiljer sig så kraftigt som från 15 till 27 år. Dels är det ovanligt med så kallade blandgrupper, det vill säga både tjejer och killar i samma grupp. Dessutom är det en av tjejerna som sittter bakom trummorna, ett annars så gott som helt mansdominerat instrument. Till sist är det få band som skulle nobba anbud från tre stora skivbolag, CBS, Sonet och MNW.
  –CBS ville lansera oss samtidigt med Factory. Och där har du ett levande exempel på hur vi inte vill bli behandlade. Ett helt vanligt rockband som sålts genom en mördande reklam. Vi vill inte formas av skivbolaget, eller "anpassas" som dom säkert skulle uttryckt det. Därför valde vi der lilla bolaget Mistlur, förklarar gruppens sångare Åke Bylund, 27.
  Dom övriga i bandet heter Johan Krok, 22, Annika Krok, 20, Anders Ström, 19, Marie Lindstedt, 18, och Susanne Fragell, 15.

Dom ger genast intryck av att vara ett harmoniskt gäng. En sexpersonersfamilj. Eventuella åldersskillnader tycks inte existera.
  –Vi har faktiskt kul ihop. Det är enormt trevligt när vi repeterar våra tre gånger i veckan, vi käkar och snackar tillsammans, ja, lever ihop, säger Johan.
  När Mörbyligan står på scen märker man som åskådare att dom själva har kul. Lägger stor vikt vid publikkontakten.. Publiken ska sjunga med, klappa händer, snacka, hjälpa till att göra en lyckad show. Musikaliskt är Mörbyligan inga virtuoser på sina instrument, med dom behärskar prylarna tillräckligt för att göra bra musik. Dom har bevisat att man inte behöver vara fantom på sitt instrument för att göra fin musik och ha kul.
  –Vi funkar helt som grupp. Jag menar, var och en för sig skulle nog inte hålla på med musiken om det inte vore för gruppen, säger Åke.
  Det är mycket tack vara Åke den fina publikkontakten funkar. Han snackar och skojar oavbrutet mellan låtarna, publiken får aldrig tråkigt. Och så river dom av en gammal Stones-dänga. Eller Kinks. Just 60-talsmusiken liggger Ligan varmt om hjärtat.
  –50-talarna är så jävla välbeställda, dom har Boppers och raddan av band, 70-talarna har punken, men vart tog 60-talsmusiken vägen?
  Men Mörbyligan kör inte bara gamla lånade låtar. Det mesta av materialet skriver Åke och Annika ihop. Och på LP:n som kommer i höst kommer det bara att finnas eget material. Det är mest när dom kör ute som Ligan brukar riva av några gamla örhängen med ös mot slutet.
  Texterna är viktiga. Handlar om "tingens förljugenhet", hycklariet.
  –Kringmaktens köttgryta är vi alla lika. Det var visst någon annan som sa det före mig, säger Åke och garvar. Vi försöker göra raka texter, politiska och historiska. Men dom får ju inte vara så raka att man slopar poesin. Såna jävla djupa texter som bara författaren hajar, det är fel.
  Texterna har ofta ett socialistiskt budskap. Och just hycklariet behandlas ofta. "Vi-vill-inte-tjäna-några-pengar"-attityden till exempel.
  –Typiskt hyckleri! Det är klart att man vill tjäna pengar, men frågan är ju hur man tjänar dom. Skulle det vara till priset av att trampa på andra eller att behöva anpassa vår musik så får det vara, förklarar Åke.
  Dom berättarom distributionsbolaget Samligans fest på jazzklubben Fasching i julas. Om hycklariet.
  –Där satt anti-drog-människorna och krökade, kvinnosakskvinnorna hånglade med sina killar. Vi gick efter fem minuter.
  Själva dricker dom inte. Är helt emot droger i alla dess former. Dom klarar av att leva ut på scenen i alla fall.
  Om disco tycker dom inte. "Man känner ju ingenting, det är ingen känsla." Punken har dom inte heller mycket till övers för längre. "Den var bra i början, men nu har den överlevt sig själv."
  –Punkarna går omkring och kallar sig för anarkister. Dom flesta vet väl inte ens vad ordet betyder. Det krävs ju faktiskt mer än att skrämma folk med sitt utseende för att vara anarkist, säger Åke.
  Själv tar Ligan avstånd från både höver och vänster, om än sympatierna ligger till vänster. Folk som säger att musik och politik inte hör ihop förstår dom sig inte på.
  –Allt är ju politik. Eller rättare sagt värderingar.
  Egentligen skulle Mörbyligan turnerat runt i Sverige i sommar, men inspelningen av plattan väntar. Hittills har dom haft spelningar ute ungefär en, två gånger i veckan. Säkert mycket tack vare den översvallande goda kritik deras EP "Ensamma Sussie" och singeln "Världen tillhör dom vackra" fått i pressen.
  –Kan vi nu bara börja tjäna pengar på vår musik vore det ju kul. Men det närmaste målet är att ge ut plattan, säger annika.
  Om du får tillfälle att se Mörbyligan uppträda, så ta det. Det är dom värda, och du får engaranterat kul kväll.
AV JOACHIM STOKSTAD. FOTO: LENNART EDLING
Vecko Revyn Nr 26, 27 juni 1979