Folk blir som galna när de hör Madhouse
Madhouse sjunger inte på svenska.
Det är det som är problemet.
Men ju mer arrangörer, skivbolag och bokare gapar på Madhouse om att de ska sjunga på svenska desto hallstarrigare blir Madhouse å sin sida om att det ska de inte alls.
– Är det fult att sjunga på engelska? I så fall varför, undrar Bengt Kirschon.
Jag vet faktiskt inte. Är dagens Sverige lika inskränkt som i progg-tiden då man blev nedslagen bara man tänkte på engelska.
Det är många frågor jag inte kan svara på. I en timme får jag stå till svars för alla dumheter journalister/kritiker/radioter/TV-folk med flera gjort sig skyldiga till.
Och jag kan inte svara för jag håller med Madhouse. Här har vi ett fullständigt suveränt rock-n-rollband, men – med samma story om ont om spelningar, dålig uppmärksamhet i massmedia, oförstående skivbolag som alla andra.
Knepigt
I viss mån kan jag förstå utomstående för Madhouse har varit ett knepigt band. Det tog till exempel sex år att få den här artikeln till stånd. |
|
Så länge sedan är det jag sprang på Bengt Kirschon på en presskonferens med Patti Smith. Jag gillade honom för hans oslagbara musiksmak och jag gillade Madhouse hemmagjorda singel ”Inner Voice” (de var långt före punken med såna djärva grepp).
– Baksidan tillägnade vi Television. Jag hade varit i New York och var helt tagen av musikscenen där, säger Bengt.
Sen var Madhouse med på den ökända Sonet-LP:n ”Swedish Tracks”. Att deras två låtar var bäst hjälpte inte när allt som hade att göra med plattan att göra försågs med pestflagg.
– Vi var jävligt naiva. Vi var med på en skiva och trodde allt var klart, att det bara var att luta sig bakåt och låta spelningar och pengar rulla in. Nu har vi lärt oss den läxan att man måste ligga på utav helvete i alla lägen, säger Anders Kraft.
– Jag började umgås med Lelle i dag Vag (Tage Dirty för vanliga dödliga) och fattade hur mycket de satsade, säger Bengt.
År av strul
Så efter år av strul (då Bengt och Anders spelade med Py Bäckman och Bengt med Magnus Lindberg) är det nytändning för Madhouse. Singeln ”Baby I Want You Back” borde vara en gjuten hit och folk blir ofta såsom galna på konserterna.
– Spelningen på Ritz var ett topp-gig. Fullständigt otroligt. Vi fick göra extranummer, säger Lars Gabbe, nyaste medlemmen.
– Då fick man bevis för att det finns en stor grupp människor som vägrar svälja syntnissarna, folk som vill att rock ska vara feeling och underhållning, säger Christian Falk.
Här är en springande punkt. Madhouse kan inte för sitt liv fatta varför de ska mobbas när de spelar den musik de älskar och inte hoppar på trender.
”Exile on main street”. Det är en Rolling Stones-LP vi återkommer till gång på gång. Har jag förstått Madhouse har det aldrig gjorts en bättre LP.
– Vi har fått skit för att ha ”gått på rockens myter” och ”gör gamla grejer”. Men varför fick Stones och Beatles se bakåt och återskapa den gamla feelingen, undrar Begt.
– Det är ju den musik man hört via storasyrran, säger Anders.
Egentligen har de inte i Sverige att göra. Det sade Willy DeVille till dem och det har Neon Leon sagt.
Och det kan jag förstå.
Busiga
Svensk rock och pop har blivit snäll, välkammad, menlös, spekulativ och bugar artigt.
Madhouse är busiga och lite oansvariga. (Så oansvariga blev vi i den bar vi satt att jag nu har svårt att tyda mina anteckningar).
När vi skiljs så säger dom:
– Gå nu hem, ta fram ”Exile on main street” och sätt på ”Casino Boogie”.
Det säger en hel del om Madhouse.
Jag tycker väldigt mycket om dem.
Expressen 8 maj –82 Text: Mats Olsson – Foto: Hans Jakobsson
|
