Madhouse – en svensk ”new wave” grupp snackar med Scratch över en hamburgare.

Scratch!:s redaktion har varit i Stockholm och gått till McDonalds där vi snackade med tre medlemmar av gruppen Madhouse.
Om det nu finns några drumlar som inte vet det, så är Madhouse ett ungt svenskt rockband, delvis från Nacka. De har gett ut en singel på eget ”bolag” – Inner Voice – den recenserades i nr 3.
Madhouse består av: Daniel Frydman, sång, gitarr, munspel.
Anders Kraft, gitarr sång, piano.
Bengt Kirschon, gitarr, sång, inte piano.
Björn Gideonsson, trummor.
Krister Huldt, bas, skönsång.

Klockan är lite över sex när vi tillsammans med Daniel, Anders och Bengt banar oss ivaäg genom de täta hamburgerdofterna och den tätt packade kundkretsen på McDonalds, för att inne i denna förväxta korvkiosk börja intervjun.

Väl inne i lokalen berättar de att de till vardags sysslar med följande saker: Daniel, Björn och Krister pluggar. Anders jobbar i en skivaffär och Bengt jobbar..(…?)

Kirschon och Frydman spelade tillsammans redan för c.a tre år sedan, berättar de, och Kraft kom till för två år sedan. I våras började också Huldt och Gideonsson i bandet.

Vi börjar snacka om deras singel.
- Gick den ihop rent ekonomiskt, frågar vi?
- Singeln gick precis ihop, blir svaret. Vi har faktiskt fått 70 kr i ren vinst, (men det blir nog mer).

Daniel berättar att de sålt 300 ex, ungefär av den.
- Vi får nog låta bli att trycka upp fler exemplar. Den kan ju bli ett samlarobjekt när vi blir kända, säger han i hamburgerkön.
De berättar att de spelade in den i en hyrd studio – ”HZ” i Solna.
- Den billigaste och sämsta studion i Stockholm.
- Det låter som i en plastburk.
Vi frågar varför de sjunger på engelska. (För att sälja bättre i utlandet?!?!?!)
- Om man inte skriver jävligt bra texter är det bättre att sjunga på engelska. Folk sätter inte igång och ”tolkar” sönder texten lika mycket då. Tror jag, säger Kirschbom.
- Dessutom finns det inga svenska band som sjunger bra på engelska. Utom vi.
Vi undrar förstrött om det om det finns några band som sjunger på bra svenska heller.
- Ta en sån som Pugh, då. Han sjunger jävligt bra på svenska men dåligt på engelska.
I övrigt är de inte så nöjda med den svenska rockscenen. De gillar Uffe Lundell och diskuterar lite om Motvind, som de tycker olika om.
Efter ett tag når de i alla fall en markerad åsikt de berättar:
- Magnus Uggla är skit! Den värsta skit som finns, säger någon. Alla instämmer.
- Spy på honom!
- Att kasta ägg på honom vore inte heller dumt..
Det är ett par av kommentarerna vi får höra efter att vi berättat att föremålet för allas glåpord kommer till Uppsala snart.

Vi frågar hur de bar sig åt för att få Kjell Alinge att spela deras singel i Asfalttelegrafen.
- Ni får en tia om ni skriver att Musse Pigg (B Kirschon) myglade in oss där, säger Kraft. Han är en fixare.
De kommer med en annan förklaring också, som låter som en saga.
- Det var en gång en viss dam-Patti Smith-som kom till Stockholm och spelade. Då träffade Bengt henne och fick en puss(!) av henne. Sedan frågade damen i fråga vad Sveriges bästa rockband hette. Madhouse replikerade den modige svensken snabbt.
Och just vid det tillfället befann sig tvenne vise män på platsen. De hette Kjell Alinge och Mats Olsson. Och de började genast rota i sina anteckningsblock när Bengthade uttalat det magiska ordet ”Madhouse”.
Och så blev Madhouse kända (?) (Och alla levde lyckliga…)
Vi frågar om det blir fler singlar.
- Givet!
LP-skivor då?
- Också givet!
Tänker de försöka skaffa skivkontrakt?
- Det kommer, det kommer! Men det blir inte med EMI…
Några låttitlar som man kan höra bandet spela då de uppträder live:
”Somebody lies”, ”Inner Voice”, även kallad ”Thinner röst” (skämt), ”On the last day” som är en reagggelåt. ”Rick & Rack rock ´n´roll”, ”Man” och ”Few minutes”
Dessa låtar har gruppen skrivit själva. Men de spelar också andras låtar, t.ex, Door´s ”Break on through”, Yardbirds ”Nazz are blue”, Who´s ”Can´t explan” och Modern Lovers-låten ”Roadrunner”. Dessutom har de en version av Dylans ”Knockin´on heavens dorr” med på skivan.
Så nu vet ni vad ni har att vänta er om Madhouse spelar in en liv-lp…
Eftersom Scratch! Huvudsakligen handlar om Punk och New Wave är frågan oundviklig – Vad anser Madhouse om punk….?
- Det finns både bra och dålig punk. Pistols är ju bra t.ex.. säger Frydman.
- Ultravox är jävligt bra, tillägger

- Vad tycker ni om att ni av SvD blev kallade för ”punkrockare”? Frågar vi.
- Som det stod i SvD så dementeras detta av en viss Daniel Frydman, svarar en viss Daniel Frydman. Madhouse är New Wave snarare än punk, fortsätter han.
- Vad har ni för influenser?
- Stones och Velvet (Underground), är svaret.
- Och vi eftertraktar ABBAs ökända sound.
- Jag skulle vilja göra en version av ”Dancin´Queen”, säger Anders. (Nä vi gillar inte allvarliga intervjuer, hur så? –Red)

Vi fortsätter med att fråga:
- Varifrån kommer namnet?
- Det är ett bra namn!
- Det var inte Tony Curtis det var Kojak, säger de, och syftar på något helt okänt. Innan de hette Madhouse hette de Norma Jean, får vi veta.
- Jag tycker Marylin Monroe är världens vackraste kvinna, (Nåja, var) säger Frydman.
Av detta framgår att de kan sin Andy Warhol-läxa.
Vi frågar hur svårt det egentligen är att få live-tillfällen, Kirschon hade nämligen sagt att det var jävligt svårt när han talade med en av oss i telefon för ett tag sedan.
- Det är jävligt svårt att få spela där man vill spela. Vi vill helst inte spela på ungdomsgårdar, det så otacksamt.
Senaste gången de spelade live, förtäljer de, ordnade de spelningen själva, tillsammans med Diggety Doggetys redaktör, som tackas för hjälpen.
Den gången spelade de på Trossen. Och konserten slutade i rent kaos. P
Publiken stormade scenen och ”en man vid namn Johan” högg tänderna i Bengts gitarr. Detta bitska (häpp) utfall mot instrumentet resulterade i att Johan åt upp strängarna (nåja.. bet av dem, då). Kul.
Efter att ha fått höra denna morbida berättelse frågar vi:
- Finns det en scen för band som Madhouse?
- Nej!, säger Kirschon och ser sur ut.
- Jo, det finns intresse. Men det är svårt med tillgångar, påpekar de andra två. Det finns i varje fall en publik.

Av någon anledning kommer vi in på tidningen Larm. (Ni känner väl till denna svenska rocktidning?!?!) De är rätt sura på Larm.
- Vi tycker att Larm har svikit sina ideal. Från början sa de att de skulle vara jävligt schyssta och skriva om det som händer i Sveriges rockvärld. Men nu skriver de bara om sina polare.. Såna som Linus, Kal P Dal och Problem…!

Vad vi får veta om Madhouse som vi inte skrivit ännu är t.ex. att Bengts mamma skriker i telefon (intressant va?) och att de gjort ett par andra intervjuer förutom den här. Nämligen i Diggety Doggety och nr 2 av Schizophonic. Och dessutom påstår någon (förmodligen Kirschon) att Bengt Kirschon är Stockholms bäste flipperspelare.
Scratch! Nr4

SINGELRECENSIONER - INNER VOICE

Madhouse är från Stockholm. Television-influerat inbillar jag mig. Medlemmarna har bekostat singeln ”Inner Voice” själva och det är en förvånansvärt avancerad sak.
Idérik skickligt framförd och fin gitarr. Med bättre ljudupptagning blir bandet en sensation. Tror jag. B-Sidan ”Knocking on Dylan´s door” (skämtsamma är de också) är int så kul. Rätt klumpig.
Expressen

Ifall ni inte visste det så är Madhouse en svensk grupp. Från Stockholm.
Den här plattan har de spelat in på eget bolag, precis som många engelska grupper gjort. Och resultatet är bra. Medryckande gitarrslingor och över huvud taget en fin låt.
De sjunger på engelska, så ifall ni vill få något utbyte av texten så får ni alltså lära er detta språk.
Baksidan är Dylan-låten ”Knockin´on heavens door”, dedikerad till T.V, vilket kan betyda att den är dedikerad till Tom Verlaine, Television eller T.V. Smith och därmed nästan till Gaye Advert också…
Hur som helst så är deras version av låten inte riktigt lika bra som vi hoppats. Men ”Inner Voice” är alltså bra, och ifall någon annan skulle börja gnälla om att det här är inte riktig punk eller nåt annat, så gnäll nån annanstans. Det är skönt att veta att det finns svenska band som inte anser sig behöva 12 miljoner till produktion o dyl.
Go Punk Nr 3